Nato hotar ingen, men skulle stärka Norden

/0 Comments/in , , /by

Politiska riktlinjer görs ofta på basen av alternativa scenarier. Man bedömer fördelar, nackdelar, kalkylerar utfallet av olika alternativ. Och sedan fattar man ett beslut.

Vår säkerhetspolitiska linje är i allra högsta grad en sådan fråga. Vi har i årtionden varit alliansfria – inte neutrala – eftersom vi sett det som ändamålsenligt. Vi har kalkylerat, att det är en position som i det stora hela för mera gott än negativt med sig.

Samtidigt har vi uppehållit en så kallad Natooption, en möjlighet att ansluta oss till Nato. Man kan fråga sig vad denna option egentligen betyder eftersom den rimligtvis inte betyder något annat, än att vi själva beslutar vad vi vill. Vilket inte borde vara en revolutionerande insikt för vilken demokrati som helst.

Alla dessa funderingar och bedömningar har baserat sig på antagandet att vi människor tänker lika. Att vi alla bedömer världen utgående från i stort sett samma premisser. Att man överväger fördelar och nackdelar på i stort sett samma sätt.

Den premissen skrotades den 24 februari. Senast då blev det klart, att Ryssland inte är en rationell aktör vars ord man kan lita på. Ryssland agerar inte med sitt folks bästa i åtanke, utan på basen av ofta kortsiktiga, alltid maktpolitiska ambitioner.

De senaste månadernas händelser har lett till att folkopinionen kring Nato svänger snabbt. Och det med goda skäl. Jag bedömer att det är troligt att Finland inom en rimlig framtid ansöker om medlemskap i Nato. Det är någonting jag välkomnar.

Vi hör till EU, vi ses som en del av den västliga gemenskapen. Vi övar med Nato, vi hör till så gott som alla Natointerna konstellationer. Vi ses med goda skäl som en del av Nato – men vi saknar de säkerhetsgarantier som ett medlemskap skulle föra med sig.

Ett medlemskap skulle vara ett mycket litet steg på en praktisk nivå, men för all del ett stort mentalt steg. Därför krävs det en diskussion kring frågan. Och därför är det också viktigt att ledande politiker och opinionsbildare säger sin åsikt, i klarspråk.

Ryssland målar upp Nato som ett hot i sin retorik. Den uppfattningen saknar faktagrund. Nato är en utpräglad försvarsallians vilket dess agerande under denna kris klart visat. Nato har varit mycket restriktivt i utplaceringen av trupper i Östeuropa. Just nu pågår en Natomilitärövning i norra Norge. Det, att Ryssland inte med anledning av denna inte tycks ha förstärkt sin närvaro i norr antyder att också Ryssland på ett på ett praktiskt plan förstår att Nato inte är ett hot. Men Rysslands inrikespolitiska retorik är en helt annan fråga.

Man debatterar flitigt tidpunkten för ett medlemskap. Är situationen så god att det inte behövs, eller kanske så dålig att man inte skall kasta bensin på lågorna? Skulle en ansökan väcka reaktioner? Denna diskussion är inte oväsentlig men såtillvida kontraproduktiv, att den förmedlar ett budskap om att vi reagerar på påtryckning.

Därför borde Natodiskussionen fokusera på hur vi själva ser oss, var vill vi vara? I en gråzon, eller som en del av en allians?

Kriget i Ukraina kommer att ta slut i något skede. Hur det går vet ingen i dag. Men klart är att kriget kommer att leda till en gränsdragning genom Europa. Också med tanke på det är det skäl att vi är på rätt sida om den gränsen.

I bästa fall ansöker Finland och Sverige tillsammans och samtidigt om medlemskap. Det vore också skäl att ha samma förbehåll som Norge och Danmark – inga militärbaser eller kärnvapen på vårt område. Detta också med tanke på hur medlemskapet skulle uppfattas i Ryssland. Då skulle ett medlemskap ju praktiken inte betyda någon förändring alls från nuläget, i fredstid. Men nog ge oss stöd ifall vi utsätts för ett angrepp.

Norden är världens bästa varumärke för en region. Ett stärkt nordiskt samarbete gagnar oss alla. Det är skäl att utvidga detta samarbete till att också gälla försvarspolitiken, och det görs bäst ifall vi alla tillhör samma försvarsallians.

Insändare i HBL 25.3.2022

Yksi pääsky ei kesää tee, taloudessakaan. 

/0 Comments/in , , , , , , , /by

Katja Ylisiurua kirjoittaa taloudesta Kirkkonummen Sanomissa, kritisoiden samalla kunnan tämän vuoden budjettia. Koen tarpeelliseksi vastata hänen kirjoitukseensa.  

Erikoissairaanhoidon kulut, jotka meillä näkyvät pääasiassa HUS:ille kulkeutuvina maksuina, olivat tänä vuonna siinä mielessä iloinen yllätys, että kunta sai 1,7 miljoonan euron palautuksen. Ylisiurua katsoo, että tämä kertoo siitä, että olemme turhaan pyrkineet pitämään menopuolta kurissa. 

Tämä ei pidä paikkansa. 

Erikoissairaanhoidon kulut ovat pääosin olleet negatiivinen yllätys kuntataloudellemme. Se, että nyt tuli palautuksia, ei ole arkipäivää. 

Kunnan talous ei isossa kuvassa valitettavasti ole kovin hyvässä kunnossa. Investoinnit rasittavat talouttamme. Kertyneitä ylijäämiä ei ole kuin noin 8 miljoonaa ja kunta on ongelmissa kun ne on käytetty. Siksi menokuria on noudatettava. On myös syytä huomata, että kuntataloutta on vahvasti tuettu valtion suunnalta viimeisten kahden vuoden aikana. Se tuki on poistumassa. 

Tämän vuoden budjetti on edellisen vuoden budjettia isompi. Mutta maltti on oltava mukana. 

Vuodet 2021 ja 2022 ovat SOTE-uudistuksen taloudellisen ratkaisun takia tärkeässä roolissa kun kunnan taloutta suunnitellaan hyvinvointialueiden käynnistämisen jälkeistä aikaa ajatellen. Kuntaan jäävien toimintojen rahoitus on nimittäin suoraan riippuvainen siitä, miten paljon rahaa on käytetty hyvinvointialueelle siirtyviin palveluihin. 

Se tarkoittaa, että lisäpanostukset sosiaali- ja terveyspuoleen vuosien 2021 ja 2022 aikana näkyvät negatiivisesti vuodesta 2023 eteenpäin kuntaan jäävien palveluiden rahoituksessa. 

Eli lisäpanostus vaikka perusterveydenhuoltoon, joka hyvinkin saattaisi tulla tarpeeseen, maksetaan tulevaisuudessa moninkertaisesti sen kautta, että se vähentää kuntaan jäävien palvelujen rahoitusta. Eli ei ainoastaan kerran, vaan niin kauan kuin nyt sovittu rahoitusmalli on voimassa. 

Eli se kustannus heikentää kuntaan jäävien ennaltaehkäisevien  palvelujen rahoitusta pitkäksi ajaksi tulevaisuuteen. 

Siksi kyse ei ole näivettämisestä, kuten Ylisiurua kirjoittaa, vaan nimenomaan siitä, että olemalla nyt maltillinen menojen kanssa varmistetaan se, että kunnalla on mahdollisuus tarjota ennaltaehkäiseviä palveluja, opetusta ja paljon muuta tulevina vuosina. 

Yksi pääsky ei kesää tee. Eikä satunnainen HUS:ilta tullut palautus tarkoita sitä, etteikö tarkan markan ajat olisi edessä kuntataloudessa – jotta voisimme panostaa kaikkien hyvinvointiin, pitkäjänteisesti. 

 

Hyvää uutta vuotta 2022!

/1 Comment/in , , /by

Ne, joilla on vielä paperikalenteri, saavat aloittaa vuoden sananmukaisesti puhtaalta sivulta. Tammikuun ensimmäinen päivä antaa luvan tarkastella mennyttä vuotta. Se myös kutsuu pohtimaan, mitä voisimme tehdä jatkossa toisin.

Itselleni muut ihmiset ovat usein tärkein inspiraation lähde, kun mietin, miten kehittäisin omaa toimintaani. Joululoman aikana ehdin tutkiskella Tapaninpäivänä pois nukkuneen Desmond Tutun ajatuksia. Tutu oli Etelä-Afrikan kirkkojen neuvoston pääsihteeri, joka taisteli Nelson Mandelan tavoin apartheidia ja väkivaltaa vastaan. Hän sai vuonna 1984 Nobelin rauhanpalkinnon.

Tutu ehti elämänsä aikana vaikuttaa miljoonien ihmisten elämään tavalla, joka on väkisinkin inspiroiva kaltaiselleni vaikuttamistyöhön mukaan lähteneelle ihmiselle. Yksi vaikuttavimmista Tutun viesteistä on seuraava:  “If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse, and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.” Vapaasti suomennettuna: “Jos jättäydyt puolueettomaksi epäoikeudenmukaisuuteen liittyvässä tilanteessa, olet valinnut sortajan puolen. Sillä jos elefantilla on jalkansa hiiren hännän päällä ja sanot suhtautuvasi asiaan neutraalisti, hiiri ei arvosta kantaasi.”

Kuntapäättäjän rooli on vastuullinen. Jokainen tekemämme päätös vaikuttaa tuhansien ihmisten elämään. Aivan, kuten monessa yrityksessä myös kunnassamme käynnistyy uusi budjettivuosi. Sen puitteissa tehtävät toimenpiteet on määritelty ennen joulua käydyissä neuvotteluissa.

Kuntamme on vuonna 2022 ison muutoksen edessä. Edessämme on aluevaalit. Tammikuun lopussa valitsemamme valtuutetut tekevät jatkossa meidän jokaisen terveydenhoitoon liittyviä päätöksiä. Haluan tässä kirjoituksessani painottaa vaikuttamisen tärkeyttä. Nämä vaalit ovat monella tapaa yhtä tärkeät kuin kunnallisvaalit. Nämä vaalit, jos jotkut, ovat inhimillisyyden vaalit. Niiden myötä päättäjiksi nousevat ihmiset vaikuttavat siihen, miten meistä ja läheisistämme huolehditaan, kun olemme kaikkein eniten avun tarpeessa.

Nämä ensimmäiset aluevaalit ovat lisäksi aivan erityisen tärkeät siksi, että päättämiseen ja palvelujen tuotantoon liittyvät rakenteet luodaan ensimmäisten vuosien aikana. Vetoan siksi meistä jokaiseen: on tärkeää suunnata vaaliuurnille 23.1.2022.

Kuntamme jatkaa kasvuaan. Se kehittyy vuodesta toiseen. Korona-aika on ollut kunnallemme muuttovoittoinen, sillä kauniin luonnon helmasta käsin etätyöskentely on houkutteleva vaihtoehto. Kasvu näkyy uusina rakennuksina ja rakennelmina: kouluina, teinä ja asuntoina. Tuttavamme, jotka käyvät meillä vain harvakseltaan, eivät olleet tunnistaa koko Masalaa sen läpi ajaessaan. Niin voimakkaasti sen ilme on muuttunut muutaman viime vuoden aikana.

Kehitys on positiivista, mutta muutoksen hallitsemisessa on luonnollisesti aina myös omat haasteensa. Kunnan päättäjien, virkamiesten ja asukkaiden välinen yhteistyö on avainroolissa muutoksessa onnistumisessa. On tärkeää, että kaikki kuuntelevat toisiaan ja tekevät parhaansa yhteistyön sujumiseksi. Samalla rakennamme Kirkkonummelle kulttuuria, jonka toivon olevan avoin ja rakentava. Naurulla ja energialla höystetty.

Olen iloinen ja otettu siitä, että saan johtaa kunnanvaltuuston työtä. Kiitän kaikkia niitä, jotka ovat juuri päättyneen vuoden aikana lähestyneet minua erilaisilla ehdotuksilla ja konkreettisilla muutosideoilla. ”Keep it coming!” eli ”Jatkakaa samaa rataa!”.

Oikein hyvää uutta vuotta 2022 kaikille kuntamme 40 000 asukkaalle!

(Tervehdys Kirkkonummen Sanomissa 1.1.2022)

Anders Adlercreutz peräänkuuluttaa täysin vertailukelpoisia tutkintoja Pohjoismaihin

/0 Comments/in , , , /by

Ruotsalaisen eduskuntaryhmän puheenjohtaja Anders Adlercreutz puhui keskiviikkona Pohjoismaiden neuvoston istunnossa Kööpenhaminassa. Keskustelussa hän nosti esille tutkintojen tekemistä täysin vertailukelpoisiksi Pohjoismaissa.

– Opiskelu pohjoismaissa voisi olla automaattinen vaihtoehto jokaiselle pohjoismaiselle nuorelle, mutta se on sitä harvoin. Trondheim voisi olla yhtä luonnollinen vaihtoehto helsinkiläiselle opiskelijalle kuin Tampere. Tai Helsinki yhtä selvä vaihtoehto, kuin Helsingborg voisi olla ruotsalaiselle nuorelle, Adlercreutz sanoo.

Adlercreutz uskoo, että tekemällä tutkinnoista täysin vertailukelpoiset pohjoismaat ottaisivat ison askeleen eteenpäin nuorten opiskelumahdollisuuksien avartamisessa ja aluebrändin vahvistamisessa.

– Lisäksi tarvitsemme asennemuutoksen. Pohjoismaisista vaihtoehdoista tulee tiedottaa ja niitä pitää markkinoida, koska se on hieno mahdollisuus ja samalla tehokas tapa vahvistaa maailman parasta aluebrändiä, pohjoismaita. Suomalainen nuori, joka opiskelee toisessa pohjoismaassa vahvistaa  Suomen kuulumista tähän joukkoon, Adlercreutz sanoo.

Lisätietoja:
Anders Adlercreutz, puh. 044 981 0191

Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

/0 Comments/in , , /by

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Tehokas kotitalousvähennys on helppo, tylsä ja muuttumaton.

/2 Comments/in , , , , /by

Tämän hallituskauden aikana työllisyydestä on puhuttu paljon ja hyvästä syystä. Hallitus tekee isoja panostuksia muun muassa koulutukseen ja nämä panostukset pitää myös rahoittaa. Samaan aikaan näemme, että Suomen talouden viime vuosikymmenien ongelma eli kestävyysvaje ei ota korjaantuakseen.

Tässä keskustelussa myös kotitalousvähennys on noussut tarkastelun kohteeksi. Mikä on sen vaikutus talouteen? Kuka hyötyy siitä ja parantaako se työllisyyttä?

Äskettäin ilmestynyt Valtion taloudellinen tutkimuskeskuksen ja Palkansaajien tutkimuslaitoksen yhteinen raportti kyseenalaistaa kotitalousvähennyksen hyödyt. Tämä loppupäätelmä on yllättävä ja se on herättänyt laajalti keskustelua. Voiko olla niin, että – raportin otsikkoa lainatakseni – ”kotitalousvähennys ei lisää työllisyyttä tai kitke harmaata taloutta”?

Tutkimuksen pohjalta ei voi mielestäni vetää otsikon mukaista yksiselitteistä johtopäätöstä asiasta. Selvää on tosin, että poliittisessa retoriikassa vähennyksen merkitystä on liioiteltu.

Tutkimus herättää muutaman ilmeisen kysymyksen sen lähtökohdista: Tarkastelun kohteeksi valitut vuodet ovat Suomen ja Ruotsin osalta 2007 ja 2009. Ne sijoittuvat keskelle finanssikriisiä. Tämä seikka pyritään ottamaan tutkimuksessa huomioon, mutta se on mielestäni joka tapauksessa lähtökohtana ongelmallinen. Vertailu eri palveluiden välillä on myös osin puutteellista: remonttipalveluja ei osteta samoin perustein kuin autokorjauspalveluita. Myöskään kotisiivouspalveluiden määrän kasvuun liittyy vaikeasti todennettavissa olevia oletuksia. Ja lopuksi, tutkimuksessa on rajattu iso osa vähennyksien käyttäjistä tutkimuksen ulkopuolelle, eikä siinä ole haastateltu palvelujen tarjoajia.

En mene tässä syvällisemmin itse tutkimukseen. Siitä voi mielestäni kuitenkin päätellä, että pienet muutokset vähennyksessä eivät vaikuta suuresti käyttäytymiseemme kuluttajina. Sen pohjalta voidaan myös kyseenalaistaa se, että vähennyksellä olisi kokonaistalouden näkökulmasta positiivinen vaikutus.

Siitä huolimatta: Hinta vaikuttaa ostopäätökseen. Jo tämän pohjalta voi olettaa, että vähennys kasvattaa kysyntää ja vähentää harmaata taloutta, ellei katso, että kotitalousvähennyksen piirissä olevat palvelut ole sellaisia, joita hankitaan aivan eri pohjalta.

Vähennystä kritisoidaan siksi, että se ”suosii hyvätuloisia”. Vähennystä käyttävien mediaaniansio on noin 3000€. Se on hieman keskiansiotasoa korkeampi, mutta en kutsuisi 3000 € kuukaudessa tienaavia hyvätuloisiksi tavalla, joka alleviivaa tuen palvelevan erityisesti hyväosaisia. Moni keskituloinen perheellinen ihminen pystyy ehkä käymään töissä juuri siksi, että saa arjen kaaokseen tukea kodin ulkopuolelta. Sama koskee vaikkapa vanhenevista vanhemmistaan huolta pitäviä ja edelleen työssä käyviä ihmisiä. Kotitaloustuen taloutta tukevat vaikutukset ovatkin näin moninaisia . On myös selvää, että vähennys suosii heitä,  jotka maksavat veroja, joista kulu voidaan vähentää. Veropolitiikan fokus ei voi olla ainoastaan tulonjakomekanismeissa.

Väitän, että kotitalousvähennys lisää hyvinvointia. Jos voin palkata apua, minulle jää aikaa muuhun: perheeseen, lapsiin, vanheneviin vanhempiin ja omasta hyvinvoinnistani huolehtimiseen.

Sen sijaan, että vähennystä säädetään muutaman vuoden välein – ja muutoksia on tehty kokonaiset yhdeksän kertaa sitten vähennyksen käyttöönoton vuonna 2001 – siitä tulisi tehdä tylsä ja ennakoitavissa oleva. Tämän tulisi olla kaiken veropolitiikan perusta.

Ei pidä olla niin, että kansalaisen joka vuosi tulee selvittää vähennyksen taso verottajan verkkosivulta. Vähennyksen tulee olla ennustettavissa oleva ja yksinkertainen. Vain silloin se vaikuttaa käyttäytymiseen ja vain silloin sillä on edellytyksiä tuottaa niitä hyötyjä, joita sillä tavoittelemme.

Meidän ei tule pelata ja veivata kotitalousvähennyksen kanssa. Tehkäämme siitä helppo ja ymmärrettävä. Mekanismi, jota voidaan käyttää yhä laajemmin niin nuorten kuin iäkkäämpien kansalaisten arjen helpottamiseen.

 

(mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 7.2.2021)

Adlercreutz ja Hopsu: Sote-uudistus käymässä kalliiksi Uudenmaan palveluille

/0 Comments/in , , , , , /by

Sote-uudistuksen tavoitteena on turvata yhdenvertaiset ja laadukkaat sosiaali- ja terveyspalvelut kaikille suomalaisille, parantaa palvelujen saatavuutta ja saavutettavuutta, kaventaa hyvinvointi- ja terveyseroja, vastata ikääntymisen ja syntyvyyden laskun aiheuttamiin haasteisiin sekä hillitä kustannusten kasvua. Näitä tulee tavoitella rakenteen muuttamisen kautta, ei tulonsiirtoja toteuttamalla.

Hallituksen esityksessä on samoja haasteita kuin edellisessäkin sote-yrityksessä. Kasvukuntien investointeja ja kasvun edellytyksiä ei pystytä turvaamaan, kun verotuloista merkittävä osa siirretään pois ja jaetaan valtion kautta sote-maakunnille. Kunnilla kuitenkin säilyvät jo olemassa olevat lainat ja tulevat investointivelvoitteet mm. kouluihin, päiväkoteihin sekä liikenteen ja asumisen vaatimaan infraan.

Sote-palveluiden ja kuntiin jäävien palveluiden kustannuslaskelmiin käytetyt kertoimet jättävät myös toivomisen varaa. Valtaosa rahoituksesta määräytyisi sairastavuuteen ja sosioekonomisiin tekijöihin perustuvan sote-palvelukertoimen mukaan. Kertoimet eivät riittävästi huomioi kuntien väkimäärää, vieraskielisen väestön osuutta, kaupungeille tyypillisiä segregaation hoidon kuluja, tai ollenkaan esimerkiksi maan eri osien erilaisia vuokra- ja tilakuluja. Ja kun tarkoitus on pitää ihmiset terveinä, on nurinkurista ”palkita” maakuntia sairaista ihmisistä. Myös kuntien taloudellisen lähtötilanteen arvio on puutteellinen muun muassa koronakriisin suuren vaikutuksen vuoksi. Tämä ehtii kuitenkin tarkentua ennen kuin esitys viedään eduskuntaan.

Esityksen mukaan Uudenmaan maksuosuus kasvaisi siirtymäkauden 2023–2029 aikana yhteensä 1,25 miljardia euroa. Uusimaa rahoittaa jo nykyisellään valtionosuustasauksina muun Suomen hyvinvointia lähes 600 miljoonaa euroa vuodessa.

Lisäksi malli kohtelee epäoikeudenmukaisesti niitä Uudenmaan kuntia, jotka ovat pystyneet pitämään sote-kustannukset keskimääräistä pienempinä. Näiltä verotulonleikkaus käytännössä vähentää kuntiin jäävään palveluun eli pääasiassa koulutukseen käytettävää rahoitusta.

Olisikin todella tärkeää toteuttaa arvio uudistuksen vaikutuksista kuntiin jääviin palveluihin. Suomen menestyksen takana on ollut korkea osaaminen. Kasvavat sosiaali- ja terveydenhoidon kulut eivät saa sitä kyseenalaistaa jatkossakaan.

Kuntien kantokykyä parantavaa rakenteellista uudistusta on yritetty jo moneen otteeseen, ja ratkaisua odotetaan. On tärkeää, että nyt sote-esityksen kuulemis- ja lausuntokierroksella saadut hyvät huomiot ja vakavat palautteet huomioidaan hallituksen jatkokäsittelyssä ja työ tehdään huolella.

 

Mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 4.10.2020. kansanedustaja Inka Hopsun (vihr.) kanssa.

Tonläget i den politiska debatten borde hjälpa, inte stjälpa

/0 Comments/in , /by

Det är helt rätt att oppositionen kräver motiverade beslut och kraftiga åtgärder av regeringen. Oppositionen har en viktig uppgift som maktens vakthund. Man kan säga att oppositionens kritik har ett egenvärde i sig.

I en kris kan man dock kräva att ribban höjs också för kritikens karaktär. Särskilt då är det viktigt att upprätthålla inte bara en nivå av intellektuell ärlighet, utan också en nivå av konsekvens.

Om man ser det politiska fältet som någonting binärt – vi mot dem, du mot mig – så är det svårt att fokusera på lösningar. Det är kanske inte lika problematiskt i en tid av ekonomisk tillväxt, men i en kris kan det bli det.

Vi lever i exceptionella tider. Förutom coronakrisen finns många andra globala problem att tackla: klimatförändringen, kraven på en strukturförändring i vårt näringsliv, en åldrande befolkning, hotet mot demokratiska värderingar och biodiversitetsförlusten. Alla dessa ställer höga krav på beslutsfattandet.

Också tidigare regeringar har behövt tackla dessa utmaningar, men aldrig på ett lika framträdande sätt som nu.

I den här situationen går tankarna lätt till hur till hur vi tidigare lyckats lägga ideologiska skiljelinjer bakom oss och konfronterat stora kriser. Det finns stunder då det är speciellt vanskligt att driva en personlig eller partipolitisk agenda. Det finns stunder, då det är skäl att förhålla sig kritiskt till en politik som gör arrogans till en dygd och avsiktliga missförstånd till ett vapen. Det här är en sådan tid.

Regeringen har underlättat investeringar och sänker nu industrins elskatt till den lägsta möjliga nivån. Vi har justerat inkomstskatteskalan neråt och trots farhågor inte ändrat på kapital- eller dividendbeskattningen. Vi har underlättat permitteringar under krisen och stärkt företagarens socialskydd. Som bäst bereds reformer för att öka antalet sysselsatta med över 30 000. Det här är förstås inte tillräckligt, men det kan inte kallas näringslivsfientlig politik.

Den diskussion som förts kring nästa års budget är ett gott exempel på en diskussionskultur som bygger på polarisering och som därför inte leder någonvart.

Ett underskott på 11 miljarder är ofantligt. Ingen gläder sig över den summan. Det handlar inte om att ta lättsamt på ekonomin. Det är fråga om att försöka kontrollera en kris.

Det att andra också skuldsätter sig gör inte vår situation mindre dramatisk. Det visar emellertid på att det i ett kort perspektiv inte finns så många alternativ för dem heller.

Vår ekonomi har backat mindre än genomsnittet inom EU. Men det är berättigat att kräva åtgärder för att trygga en långsiktig hållbarhet och balans inom den offentliga ekonomin. Samhällets välfärd kan inte kopplas loss från företagens välfärd. Det vet jag som företagare. Dock måste man också se att fokusering på deloptimeringar lätt bär ur askan i elden.

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för utländska investerare stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik också socialpolitik. Politik ska binda sig till långsiktiga, hållbara mål.

I år måste vi som land låna närmare 20 miljarder euro. Det är en kolossal summa. Men det beror inte på en brist på förståelse för ekonomins mekanismer. Det är en följd av häftigt minskade skatteintäkter och valet att kraftigt stöda företagen och ekonomin som helhet under coronakrisen.

Det är befogat att kritisera oppositionen för inkonsekvens. Man har om vartannat efterlyst mera begränsningar och avvecklingar av begränsningarna. Man har kritiserat underskottet och sedan ljudligt krävt mera stöd. Man har krävt en total stängning av samhället enligt nyzeeländskt mönster som ekonomiskt verkar vara oerhört problematiskt.

Men låt mig återgå till nästa års budget. Underskottet är stort, och vi måste få ekonomin i balans. Det arbetet kräver samarbete mellan oss politiker, men också ute på arbetsmarknaden – ett samarbete som i bästa fall leder till ett nytt sätt att se på hela trepartsstrukturen. Världen förändras och de samhällen som klarar av att ömsa skinn klarar sig bäst. Det kräver kreativitet och det vore naivt att tro att denna kreativitet enbart bor i statsrådsborgen. Däremot kan regeringen bygga en grogrund för den förändring som behövs.

Politiken ska se den stora bilden, megatrenderna och det komplexa och mångfacetterade i våra ekosystem för att skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an dessa utmaningar eller förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för.

 

Insändare i HBL 26.9.2020.

Vi behövs alla

/0 Comments/in , , /by

I HBL (12.9) ifrågasattes SFP:s och vår partiordförandes vilja att jobba för hela Finland.

Det är inte en bild som jag kan skriva under. Alla vi i partiet har vår uppgift. Vi har alla en hemort, vi har alla olika styrkor. Vi stöder varandra och arbetar så att vi tillsammans är mer än summan av varje enskild SFP:are.

Det, att partiordföranden kommer från en region kan nog inverka på hur medierna intresserar sig för oss. Men det har inte tidigare och inte heller nu inverkat på hur partiet arbetar – på alla orter, för alla frågor.

Huvudstadsregionen glöms inte bort. Tack vare SFP får vi en särlösning för Nyland inom social- och hälsovårdsreformen. Tack vare SFP får Västra Nyland förbättrad tågtrafik när Hangö–Hyvinge-banan elektrifieras. Tack vare SFP hålls östra kustbanan med i diskussionen.

Det här är klara förbättringar och några av många bevis på att vi arbetar för hela landet. Samtidigt är vi också medvetna om att vi har utmaningar i huvudstadsregionen. Den oron är befogad. Men här finns också en stor tillväxtpotential. Det kräver ett extra fokus och därför görs också just nu extra satsningar på denna region. Alla goda förslag för att utveckla vår verksamhet i huvudstadsregionen och resten av landet tas emot med tacksamhet. Vi har mycket att ge alla finländare. Vi är det enda liberala partiet till höger om mittlinjen.

Coronakrisen har testat hela vårt samhälle. När vi går in för exceptionella åtgärder är rättsstaten alltid i gungning. När denna kris historia skrivs kommer man med säkerhet att notera det arbete Anna-Maja Henriksson och Thomas Blomqvist gjort. Att SFP i dag sitter på justitieministerposten är någonting som alla finländare skall vara glada för. Vare sig de bor i huvudstadsregionen, Österbotten eller i Lappland.

Det att vi i dag kan se lite ljusare på vår exportindustris framtid är också det ett resultat av SFP:s goda arbete i regeringen.

Inget parti är en person. I synnerhet inte ett relativt litet parti som SFP. Vi har alla ett ansvar för det vi gör och hur vi arbetar för helheten. Vi behöver alla, och vi behöver alla våra regioner. SFP går om några veckor till partidag efter ett mycket omtumlande år. Jag är glad att vi under detta år haft Anna-Maja Henriksson vid rodret och stöder henne till fullo.

Personligen vill jag att SFP i dessa tider av polarisering är ett parti som karakteriseras av konstruktivt samarbete och sammanhållning. Det är någonting sällsynt, värdefullt och attraktivt i dagens politiska klimat. Jag hoppas att alla SFP:are hjälper oss att växa som parti mot större gemenskap, som ett parti som på riktigt spräcker de regionala gränserna och skiljelinjerna. Alla partier kan bli bättre och vi måste ständigt utvecklas för att vara relevanta.

Vi lever i turbulenta tider då det behövs flera kloka huvuden och en förmåga att svetsa samman dessa till en helhet som håller i stormiga tider. För det arbetet behövs alla – våra ministrar, riksdagsgruppen, våra lokalpolitiker och alla våra medlemmar.

 

Insändare i HBL 15.9.2020.

Lärdomar från Kaipola

/0 Comments/in , , /by

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att de stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan göra utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land så har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva till att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

 

(Insändare i HBL 4.9.2020)