Koulutus ja sivistys hallituksen budjetin 2026 keskiössä

RKP:n puheenjohtaja, opetusministeri Anders Adlercreutz esitteli tänään opetusministeriön vuoden 2026 talousarvioehdotuksen eduskunnan budjettikeskustelussa. Varhaiskasvatuksessa, perusopetuksessa ja toisella asteella tehdään panostuksia, joilla pyritään vahvistamaan laatua, tasa-arvoa ja uskoa tulevaisuuteen.

– Hallitus panostaa merkittävästi koulutukseen vuoden 2026 budjetissa. Vahvistamme peruskoulua ja varhaiskasvatusta, panostamme kieliin ja tasa-arvoon sekä turvaamme koulutuksen koko maassa. Tavoitteena on, että jokainen lapsi ja nuori saa oikeanlaista tukea ja mahdollisuuden onnistua, Adlercreutz sanoo.

Perusopetukseen ja varhaiskasvatukseen esitetään 50 miljoonan euron lisäystä. Tämä tarkoittaa lisää resursseja esimerkiksi oppimisen tuen uudistukseen liittyviin toimenpiteisiin. Lisäksi varataan 6 miljoonaa euroa varhaiskasvatuksen henkilöstöpulan helpottamiseen. Myös puoliväliriihen päätökset vahvistaa maahanmuuttajataustaisten lasten kielten oppimista toteutetaan.

– Koulun kielen osaaminen on oppimisen edellytys. Hallitus panostaa nyt siihen, että maahanmuuttajilla on siihen tarvittavat edellytykset. Siksi panostamme suomi ja ruotsi toisena kielenä -opetukseen ja vahvistamme valmistavaa opetusta, Adlercreutz sanoo.

Toisen asteen opiskelijoiden oikeutta oppimisen tukeen ja erityisopetukseen vahvistetaan. Ammatillisessa koulutuksessa uudistus tulee voimaan 1.8.2026, lukiokoulutuksessa se tuli voimaan jo tämän syksyn alussa.

– Tavoitteena on sujuvoittaa siirtymiä koulutusasteiden välillä, vähentää keskeyttämisiä, parantaa opiskelijoiden mahdollisuuksia suorittaa tutkinto loppuun ja vahvistaa heidän hyvinvointiaan. Jokaisella nuorella on oltava todellinen mahdollisuus valmistua. Lisäksi varmistamme, että opetus on laadukasta, Adlercreutz sanoo.

Adlercreutz on myös tyytyväinen siihen, että kahdeksanvuotinen pilottihanke, jossa ammatillisen koulutuksen järjestäjät voivat nykyistä laajemmin sovittaa koulutustarjontaa alueen työvoimatarpeisiin, käynnistyy ensi vuonna.

Ensi vuoden budjetti vahvistaa kasvua ja ostovoimaa

Hallitus on eilen hyväksynyt budjettiesityksensä ja tänään siitä käydään keskustelua eduskunnan täysistunnossa. RKP:n kädenjälki näkyy budjettiesityksessä selvästi. RKP:n puheenjohtaja ja opetusministeri Anders Adlercreutz on tyytyväinen sekä puoliväliriihen että budjettiriihen tuloksiin, erityisesti ottaen huomioon jo toteutetut mittavat säästöt.

Budjettiesitys sisältää useita panostuksia, joita RKP on edistänyt.

– Äitiyspakkauksen arvoa nostetaan 170 eurosta 210 euroon, turvakotipaikkojen määrää lisätään, arvonlisäveroa lasketaan tietyissä tuotteissa ja työtulovähennyksen lapsikohtaista korotusta kasvatetaan. Nämä ovat tärkeitä panostuksia, jotka vaikuttavat ihmisten arkeen, Adlercreutz sanoo.

Adlercreutz nostaa esiin myös nuorten mahdollisuuksia vahvistavat toimet:

– Sovimme myös nuorille suunnatun työllistymissetelin käyttöönotosta. Se on tärkeä toimenpide, joka auttaa nuoria ottamaan ensimmäisen askeleen työelämään. Samalla tuetaan opiskelijalounaita entistä enemmän, mikä on konkreettinen panostus opiskelijoiden arkeen, Adlercreutz sanoo.

Hallitus esittää lisäksi veronkevennyksiä pieni- ja keskituloisille sekä ylimmän marginaaliveron alentamista 52 prosenttiin. Lisäksi ehdotetaan verohuojennuksia Suomeen palaaville suomalaisille ja avainhenkilöille sekä helpotuksia perintöverotukseen, sillä perintö- ja lahjaveron rajoja nostetaan niin, että harvempi pieni perintö ja lahja on verotuksen piiriissä.

– Hallituksen vero- ja kasvutoimet ovat juuri sitä, mitä tarvitsemme talouskasvun luomiseksi ja jotta Suomi pääsisi jälleen jaloilleen, Adlercreutz sanoo.

Saamelaiskäräjälaki hyväksytty – historiallinen askel saamelaisten oikeuksille

– Tämä on historiallinen päivä – saamelaiskäräjälaki on vihdoin hyväksytty. Yli vuosikymmenen työn jälkeen olemme maalissa. RKP:n pitkäjänteinen ja määrätietoinen työ saamelaisten ihmisoikeuksien puolesta on tuottanut tulosta. Tänään me iloitsemme yhdessä saamelaisten kanssa, sanoo RKP:n puheenjohtaja, opetusministeri Anders Adlercreutz.

– Päätös on tärkeä askel saamelaisten oikeuksien parantamiseksi ja vahvistaa saamelaisten itsemääräämisoikeutta heitä koskevissa asioissa, Adlercreutz sanoo.

RKP on johdonmukaisesti ajanut saamelaiskäräjälain uudistusta siitä lähtien, kun oikeusministeri Anna-Maja Henriksson esitteli lakiesityksen vuonna 2014. Hallitusneuvotteluissa vuonna 2023 juuri RKP varmisti, että saamelaiskäräjälain toteuttaminen kirjattiin hallitusohjelmaan. Tänään, torstaina 19. kesäkuuta, eduskunta hyväksyi uuden saamelaiskäräjälain.

– Tässä on kyse siitä, että oikeusvaltiona Suomi kantaa vastuunsa ja noudattaa niitä kansainvälisiä ihmisoikeusvelvoitteita, joihin olemme sitoutuneet. Tämänpäiväisellä päätöksellä vastaamme nyt niihin toistuviin huomautuksiin, joita YK:n elimiltä on tullut, Adlercreutz sanoo.

– Tämä on tunnustus saamelaiskansan itsemääräämisoikeudelle Suomen perustuslain mukaisesti. Olen iloinen ja ylpeä siitä, että olemme tänään hyväksyneet uuden saameläiskäräjälain, Adlercreutz sanoo.

RKP:n puoluekokouksessa Vaasassa 14.–15.6.2025 päätettiin myös, että puolueen nimi löytyy nyt virallisesti myös kolmella saamen kielellä: inarinsaameksi Suomâ ruátálâš aalmugpiäládâh, koltansaameksi Lääʹdd ruõcclaž meerpeällõk ja pohjoissaameksi Suoma-ruoŧŧelaš álbmotbellodat.

Perustuslakivaliokunta hyväksyy saamelaiskäräjälain – RKP:n pitkäjänteinen työ tuottaa tulosta

Vuosien työn jälkeen eduskunnassa on vihdoin löytynyt yhteisymmärrys saamelaiskäräjälaista. Perustuslakivaliokunta hyväksyi keskiviikkona 4. kesäkuuta mietintönsä saamelaiskäräjälain uudistamisesta. Aiemmat yritykset alkuperäiskansan oikeuksien turvaamiseksi eivät ole edenneet maaliin asti.

– Tämänpäiväinen päätös merkitsee sitä, että RKP:n pitkäaikainen ja määrätietoinen työ saamelaisten ihmisoikeuksien puolesta nyt tuottaa tulosta, sanoo RKP:n puheenjohtaja, opetusministeri Anders Adlercreutz.

Saamelaiskäräjälaki hyväksyttiin eduskunnassa vuonna 1995, ja ensimmäinen lakiesitys sen uudistamiseksi annettiin eduskunnalle vuonna 2014 RKP:n silloisen oikeusministeri Anna-Maja Henrikssonin toimesta.

– RKP on johdonmukaisesti tehnyt töitä saamelaisten ihmisoikeuksien puolesta kaikki nämä vuodet. Juuri RKP varmisti, että saamelaiskäräjälaki kirjattiin hallitusohjelmaan ja että lakiesitys annettiin eduskunnalle vuonna 2023, Adlercreutz sanoo.

– Nyt vastaamme vihdoin niihin huomautuksiin, joita Suomi on toistuvasti saanut eri YK-elimiltä, jotka valvovat kansainvälisten ihmisoikeussopimusten noudattamista, Adlercreutz sanoo.

Adlercreutz iloitsee siitä, että perustuslakivaliokunta on saanut työnsä päätökseen. Valiokunnan eteenpäin viemä esitys vastaa hallituksen esitystä, ja siihen tehdyt kaksi tarkennusta vahvistavat yksilön oikeusturvaa. Hallituksen esitys uudeksi saamelaiskäräjälaiksi pohjautuu kansliapäällikko Pekka Timosen laatimaan lakiluonnokseen viime hallituskaudella, ja se on valmisteltu yhteistyössä saamelaiskäräjien kanssa.

– Suomen perustuslain mukaan saamelaisilla on itsehallinto kieltään ja kulttuuriaan koskevissa asioissa omalla kotiseutualueellaan. Nyt uudistamme saamelaiskäräjälain tavalla, jonka myös saamelaiskäräjät itse hyväksyvät, Adlercreutz sanoo.

Adlercreutz: Paikallinen sopiminen etenee eduskuntaan

– Hallitus on tänään valtakunnallisena Yrittäjän päivänä hyväksynyt esityksen paikallisen sopimisen edistämiseksi ja sen etenemisestä eduskuntaan. Tämän eteen RKP on tehnyt töitä pitkään. Otamme nyt tärkeän askeleen kohti työmarkkinoiden joustavuuden lisäämistä ja yritysten tuottavuuden parantamista, opetusministeri ja RKP:n puheenjohtaja Anders Adlercreutz sanoo.

– Useat hallitukset ovat selvittäneet paikallista sopimista ja nyt onnistuimme viimein tuomaan esityksen eduskuntaan. Nyt paikallinen sopiminen tulee mahdolliseksi myös järjestäytymättömillä työpaikoilla.

Lakiehdotus etenee seuraavaksi eduskunnan käsittelyyn. Esityksessä tehdään monia muutoksia työlainsäädäntöön paikallisen sopimisen mahdollistamiseksi erilaisissa yrityksissä. Adlercreutz nosta esiin, että esityksellä helpotetaan esimerkiksi työntekijöiden mahdollisuuksia vaikuttaa yhdessä riippumatta siitä, ovatko he järjestäytyneet ammattiliittoon tai eivät. Muutoksen jälkeen paikallisia sopimuksia voi tehdä myös luottamusmiehen kanssa.

– Suomi on vientiriippuvainen maa ja yritykset toimivat taloutemme moottorina. Tarvitsemme talouskasvua ja tämä esitys on hyvä esimerkki siitä, miten me voimme rakenteellisilla uudistuksilla parantaa yritysten toimintamahdollisuuksia, Adlercreutz sanoo.

Hallituksen esitys esitetään tulemaan voimaan 1. tammikuuta 2025.

Lisätietoja: Erityisavustaja Lisa Palm, 050 347 9802

Rasismin vastaisen työn tulee yhdistää, ei erottaa

Yhdenvertaisuus ja tasa-arvo ovat menestyvän ja turvalliseen maan keskeisiä arvoja. 

Tätä arvopohjaa vasten on luonnollista, että kun yhteiskunnassa tunnistetaan ihmisten yhdenvertaisuutta kyseenalaistavaa käytöstä, kuten rasismia, reagoimme asiaan. Kyse ei ole politikoinnista, provokaatioista tai mistään valko, pinkki tai muustakaan pesusta, vaan puolueemme ydinideologiasta.

Jokainen puolue vastaa hallituksessakin omasta toiminnastaan. Itse ajattelen, että rasismitiedonanto ja siihen liittyvä kampanja onnistuvat tavoitteissaan, kun rasismista käydään ahkeraa ja rakentavaa  keskustelua koko yhteiskunnassa. Niin puolueissa, kodeissa, työpaikoissa kuin kouluissakin.  On hyvä, että myös kaikki puolueet joutuvat aidosti ja syvällisesti pohtimaan, mikä heidän suhteensa on rasismiin ja sitä, miten rasismin taustalla vaikuttavia  pelkoja on mahdollista oman toiminnan ja omien tekojen kautta hallita ja lieventää. 

RKP on vuosikymmenien ajan pärjännyt erilaisissa hallituskoalitioissa ja ajanut niissä sitkeästi ja päämäärätietoisesti omia arvojaan ja omaa ohjelmaansa. Aina ihmiset eivät ihan hahmota RKP:n roolia lopputuloksessa, mutta voin sanoa, ettei se ole vähäinen tässäkään hallituskokoonpanossa. 

Rasismin vastainen työ on käynnistynyt RKP:n aloitteesta ja pidän sitä erittäin tärkeänä yksittäisenä saavutuksena tämänhetkisessä varsin kovien arvojen sävyttämässä maailmassa.

Samaan aikaan on tunnustettava, että keskeinen syy siihen, että tämä työ nyt on ajankohtaista, ovat  ne kirjoitukset ja asenteet, joista kävimme koko maan tasolla keskustelua vuoden 2023 kesänä. 

Liberaalina keskustaoikeistopuolueena RKP:tä kiinnostavat niin humaanit arvot kuin taloudenpitokin. Tästä seuraa se, että olimmepa oikeistohallituksessa tai vasemmistohallituksessa eteemme tulee asioita ja tilanteita, joissa meidän on yritettävä ymmärtää kanssamme eri tavalla maailmaa tarkastelevien ihmisten toimintaa ilman, että syntyy repivää vastakkainasettelua.

Kyky tehdä yhteistyötä erilaisten puolueiden kanssa on mielestäni iso vahvuus tässä polarisaation ajassa. Me haluamme olla sillanrakentajapuolue ja olemme ylpeitä tästä roolista. 

Samaan aikaan on selvää, että ”it takes four to tango”. 

Toivon, ettei rasisminvastaisesta kampanjasta tehdä poliittista keppihevosta – ei hallituksen, eikä opposition keskuudessa.  

Tämä on kampanja, jota tarvitsemme, joka on perusteltu ja joka vie asioita parempaan suuntaan, kiistatta. Siihen sitoutuminen osoittaa kaikessa yksinkertaisuudessaan halua edistää  ihmisten yhdenvertaisuutta – riippumatta siitä, mitä ajattelee hallitusohjelmasta tai hallituspuolueista. Kampanjassa  on kyse päivänpolitiikkaa tärkeämmästä asiasta.  

Pelko ei vie meitä maana ja kansana eteenpäin. Kehittyminen ja kasvu lähtevät  ihmisten itsetunnon ja ihmisten välisen  luottamuksen vahvistamisesta ja siitä kumpuavasta rohkeudesta. Erilaisuus ei ole uhka, vaan mahdollisuus. Me olemme kaikki putkahtaneet maailmaan samasta paikasta, muttemme välttämättä samaan paikkaan. Se, minne synnymme, miltä näytämme, missä uskonnollisessa yhteisössä kasvamme tai miltä kuulostamme, ei ole meidän valittavissamme.

Se, pyrimmekö elämässämme hyvään vai pahaan ei riipu ihonväristä, kielestä tai uskonnosta, vaan pitkälti siitä, miten tulemme kohdelluiksi ja kohdatuiksi muiden ihmisten toimesta syntymämme jälkeen. Juuri siitä tässä kampanjassa on kyse: Miten kohtelemme ihmisiä ympärillämme riippumatta heidän taustoistaan?

Ja kyllä, tällä keskustelulla on myös taloudellinen ulottuvuus: Yhteiskunta, jossa kaikkien kyvyt eivät ole täydessä käytössä, koska  ihmisiä ajetaan rasistisilla asenteilla marginaaliin, ei voi kukoistaa. 

Kaikkien puolueiden pitäisi sekä inhimillisiä seikkoja että Suomen tulevaisuutta ajatellen  pystyä tukemaan rasismin vastaista työtä ja siihen kytkeytyvää kampanjaa.


Puhe RKP:n puoluekokouksessa 2024

Bästa partidag, bästa SFP:are, bästa vänner,

Vad är det som får en SFP:are att gång på gång gräva fram tältet ur garaget, ladda in det i bilens baklucka och åka iväg till närmaste butik för att igen möta människor och berätta vad det är som SFP vill göra för det allmänna bästa?

Inte är det alltid tacken. För vi alla här i salen vet att man inte alltid får ett tack.

Det är något annat.

Det är en vilja att bära ansvar.

En vilja att göra livet lite bättre för dem man har runtomkring sig.

Frivillig aktivism är en mystisk kraft.

Det är grunden till all politisk verksamhet. Det är orsaken till att vi sitter här idag. Att vi använder ett alldeles utmärkt sommarveckoslut till att sitta inne i en mötessal och diskutera politik.

För vi vill bära ansvar. Vi vill bära ansvar för det gemensamma.

Det har inte varit ett lätt år. Regeringssamarbetet har prövat oss och jag vet att det här i salen finns åsikter både för och emot. Det ska vi inte vara rädda för det att vi kan, och vågar, vara av olika åsikter är också en del av det som gör oss till SFP.

Det som varit avgörande, är frågan om var vi kan ha mest inflytande. Var kan vi bäst bära ansvar för Finland, var hörs vår röst bäst.

Bästa vänner,

Vi har alla olika vägar i livet och in i politiken. Somliga av oss har varit med sen tonåren. Andra, som jag, har kommit med senare.

Starten för mitt politiska engagemang kom under en tågresa i september 2012, när Annika från partikansliet frågade om jag ville ställa upp i kommunalvalet.

När jag kom med i politiken arbetade jag som företagare och arkitekt. Arbetet vid ritbordet och i fullmäktigesalen är mer lika än man skulle kunna tro.

Som arkitekt tar man fram lösningar. Man ska sälja sin idé och få alla med på en gemensam vision. Det handlar om att förstå hur människor fungerar och vad som behövs i vardagen. Om att förhandla, och finna sig i att målet kanske inte nås om ett år, utan om fem eller tio. Och det handlar om att bära ansvar för slutresultatet, för det gemensamma.

Jag njuter av diskussioner med dem som tycker annorlunda. Det ger mig alltid nya perspektiv och insikter – och har lärt mig att förstå andra bättre.

Det är också det vi behöver nu. Vi behöver lära oss av varandra. Vi måste bli mycket bättre på att utnyttja de styrkor och all den kunskap vi har i vår rörelse. Vi ska inte blunda för utmaningarna, men vi ska framförallt se möjligheterna.

Kära vänner,

SFP är mitt parti för här får jag bära ansvar på, och för, mitt eget språk. SFP är mitt parti för att jag är företagare, för att jag tror på en ansvarsfull ekonomisk politik, för att jag vill värna om skolan, för att jag tror på närservice, jämställdhet och demokrati.

SFP är mitt parti eftersom vi inte drar en skiljelinje mellan säkerhet och medmänsklighet. Eftersom vi förstår att det finns nyanser, att allt inte är svart eller vitt.

Haluni lähteä mukaan politiikkaan kasvoi yhteiskunnallisen polarisoitumisen lisääntyessä. Halusin olla vastavoima. Halusin edustaa ratkaisukeskeistä ja ihmiskeskeistä politiikkaa. Ja tätä haluan myös RKP:n politiikan edustavan. Mahdollisuuksia ja yhteisöllisyyttä.

Det som började år 2012 har lett till att jag nu står här. Under årens lopp har jag gång på gång inspirerats av er och det vi gjort tillsammans. Jag vet att vi, tillsammans, kan göra Finlands mest framgångsrika politik.

Bästa vänner,

Under den här ordförandekampanjen har jag haft möjlighet att träffa de flesta av er som sitter här idag. Jag har hört om oro och problem, men också om framtidstro och lösningar.

Jag har hört om hur en kommun med 2 000 invånare visst kan klara sig hur bra som helst, fast räknenissarna säger att det inte ska vara möjligt. Jag har hört om företag som började med att tillverka en enkel liten produkt och som nu är globala ledare – för att man ville och vågade. Jag har träffat lärare som brinner för sin skola och ger allt för sina elever,  människor som öppnat sina hem för folk som flytt kriget. Växthusodlare som tagit fram lösningar som sparar både energi och pengar, och anställda inom äldrevården som ser till att alla får den vård de är värda.

Vi inte bara talar om bildning, skola, vård, omsorg, företagsamhet, medmänsklighet och ansvar. Vi SFP:are runt om i Finland lever ut våra värderingar i vårt dagliga liv. Det är just det här som är Svenska folkpartiet. Det är precis det här Finland behöver.

Min farmor brukade säga att vi ska göra det som är rätt, och inte det som är lätt. Det här kunde lika bra vara SFP:s valspråk.

Hyvät ystävät: Politiikan pitää olla mahdollisuuksiin tarttumista, ei pelkoihin takertumista. Suomalaiset eivät kaipaa lisää vastakkainasettelua, vaan tulevaisuuskestäviä ratkaisuja. Me tarvitsemme positiivista viisautta. Juuri tämä on RKP:n ydin. Tämä on se syy miksi RKP:tä tarvitaan.

This is also why I stand here today. Because I know that our politics are tried and tested. I know that we have answers to the problems we face in today’s world.

För att veta vart man är på väg, måste man veta varifrån man kommer.

Och vi vet.

Det är bara Svenska folkpartiet som i alla lägen står upp för ett tvåspråkigt Finland, för den svenska servicen. Det är bara SFP som i alla lägen värnar om våra livsviktiga institutioner. Det här sitter i vårt DNA, det är en bestående del av oss.

För att också i fortsättningen kunna försvara allt det här måste vi ha ett starkt mandat. Ju starkare vi är, desto bättre kan vi försvara våra värderingar och vår kärna: Ett öppet, tolerant samhälle och ett tvåspråkigt Finland. Det här är en positiv och inspirerande utmaning.

Orsaken till att vi som parti inte känner oss riktigt bekväma idag är att övriga partier åkt ut mot kanterna. Här har vi vår möjlighet – för vår spelplan är plötsligt öppen.

Vårt jobb, och här behövs vi alla, är att kunna berätta om vår politik, vår vision, våra värderingar. Många säger att de kunde tänka sig att rösta på oss. I mätning efter mätning är vi ett av de mest populära alternativen för väljare.

Vi har det bästa utgångsläget ett politiskt parti kan ha. Vi behöver inte ändra på våra värderingar eller vårt innehåll. Vi måste göra vår politik synlig.

Bästa partidag,

Jag tar avstånd från en sådan politik som vill bygga en motsättning mellan stad och landsbygd.

SFP är representerat både i kommunstyrelsen i Korsnäs och i stadsstyrelsen i Helsingfors. Och så ska det vara.

Jag ser framför mig ett SFP som är modigare än vi är idag. Som tar plats. Som alltid står emot populism och polarisering. Som är speciellt bra på att ta hand om alla som är med i vårt parti och som får nyfinländare att känna sig hemma. Som leder via sitt exempel och som kan förnya sättet man gör politik på. Ett SFP där vi arbetar för varandras regioner. Ett parti som har flera mandat i flera valkretsar.

Vi ska vara ett parti som påverkar på riktigt, ett parti som på bästa sätt bevakar våra intressen och värderingar.

Hyvät ystävät: Pelikentän muuttuminen tarjoaa RKP:lle mahdollisuuden. Muiden puolueiden ajautuessa ulos reunoille me olemme Suomen ainoa, uskottavasti liberaali keskustaoikeistolainen puolue.

Bästa vänner,

Anna-Maja har lett partiet framgångsrikt under 8 år, i två regeringar och under utmanande omständigheter. Anna-Maja, ett stort tack för allt du gjort för partiet.

Under den här ordförandekampanjen har Henrik, Otto och jag rest runt och träffat en mängd engagerade SFP:are. Den framtidstro och det engagemang ni visat, det har imponerat. Kampanjen har gjort gott för partiet, och stämningen har varit god.

Jag vill passa på att tacka mina medkandidater och er alla för det.

Nu står jag här och ber om ert förtroende att leda vår folkrörelse.

Bästa vänner: Dagen gryr. Tältet grävs fram igen och packas ner i bilen. SFP är som vanligt först av alla på plats på kampanjfältet.

För sådana är vi. Vi vill bära ansvar.

Svenskfinland behöver er. SFP behöver er. Och Finland behöver ett starkt SFP.

Tack.

Benina Uotinen on ministeri Adlercreutzin uusi eduskunta-avustaja

Benina Uotinen on nimitetty Eurooppa- ja omistajaohjausministeri Anders Adlercreutzin (RKP) eduskunta-avustajaksi. Uotinen aloitti tehtävässä 4. joulukuuta. Uotinen on valtiotieteiden kandidaatti Åbo Akademista ja viimeistelee kansainvälisen oikeuden maisterinopintojaan.

Espoolainen Uotinen on aiemmin työskennellyt harjoittelijana europarlamentaarikko Nils Torvaldsin toimistossa Euroopan parlamentissa ja Suomen pysyvässä YK-edustustossa Genevessä sekä virkamiehenä Digi- ja väestötietovirastossa.

– Odotan innolla uusia haasteita, joita Andersin avustaminen parlamentissa tuo tullessaan. Se tarjoaa erinomaisen näköalapaikan päivittäiseen poliittiseen työhön, Uotinen sanoo.

– Iloitsen saadessani Benina mukaan tiimiini. Hänellä on laaja kansainvälinen työkokemus ja positiivinen asenne työhön, mikä auttaa selviämään eduskunnan hektisestä työtahdista, Adlercreutz sanoo.

EU:sta eroamisessa ei olisi järjen häivää

Suomalaisista yli 80 prosenttia suhtautuu positiivisesti EU-jäsenyyteen. Tämä on Euroopan korkeimpia lukuja. Kansalaismielipiteeseen on selvät syynsä: meillä suomalaisilla on kokemusta siitä, minkälaista on jäädä isojen yhteisöjen ulkopuolelle. NATO:on, EU:hun, EFTA:an ja Pohjoismaiseen neuvostoon kuulumattomuus pienensivät aikoinaan liikkumavaraamme niin taloudellisessa kuin poliittisessa mielessä. Ukrainan sodan puhkeaminen osoitti raa’alla tavalla, mitä isomman yhteisön ulkopuolelle kuulumattomuus voi tarkoittaa juuri tässä ajassa. 

Myös sisämarkkinat, vapaa ihmisten, tavaroiden ja palveluiden liikkuvuus ja esimerkiksi opiskelijavaihto-ohjelma Erasmus+ ovat kaikki Suomea ja suomalaisia hyödyttäviä asioita. Kuulumalla EU:hun Suomella on myös kokoaan suurempi mahdollisuus vaikuttaa globaalilla tasolla.

Kaikesta huolimatta aika ajoin joku esittää poliittisena tavoitteena EU:sta eroamisen. Tänään eduskunnan puhemies Jussi Halla-aho totesi, että se on perussuomalaisten pitkän aikavälin tavoite. Halla-aho toteaa, että ero olisi oikeutettu, koska EU rajoittaa jäsenmaidensa suvereeniutta ”demokratiavajeen johdosta”.

EU:sta eroaminen ei kuitenkaan ole tavoite, jota perusuomalaiset ajavat tässä hallituksessa, eikä niin voi ollakaan, koska sellaista tavoitetta ei hallitusohjelmaan ole kirjattu. Suomen EU-politiikan pitkä linja jatkuu hallituksesta toiseen ja tämä linja on ollut maallemme eduksi.

Se, että hallituksessa olevilla puolueilla on puolueen tasolla ollut erilaisia näkemyksiä asioista, ei tietenkään ole mikään ennenäkemätön asia. Erilaisen näkökannat eivät estä hallitusta toimimasta ohjelmansa mukaisesti.

Aina kun joku leikkii tällaisen ajatuksen kanssa, on kuitenkin syytä pysähtyä pohtimaan, mitä tällaisen pyrkimyksen taustalla on – ja ennen kaikkea, mihin Suomen EU:sta eroaminen johtaisi.

Kaikissa yhteisössä ilmenee kitkaa ja haasteita. Näin on myös EU:ssa. EU kehittyy usein kriisien kautta.

EU:n jatkuva kehittäminen on toivottava ja välttämätönkin asia. On täysin perusteltua kritisoida rakenteita tai prosesseja, jotka eivät palvele yhteisöön kuuluvia maita ja niiden kansalaisia. Kritiikin ja eroamistavoitteen välillä on kuitenkin iso ero, eikä eroajatuksella tule mielestäni leikkiä, jos vaihtoehto on Suomea kurjistava.

Halla-aho toteaa, ettei ero ole ajankohtainen nyt, koska ”tiedostamme yhä vallitsevan maailmantilanteen”. Hänkin uskoo, että jakaantunut Länsi-Eurooppa olisi heikompi totalitaaristen maiden uhan alla.

Ero on haave tai tavoite, joka ei siis ole toteutettavissa tässä ajassa ja maailmassa. Kysynkin siksi: Mikä on se maailma, jossa Suomen eroaminen EU:sta olisi ajankohtaista tai viisasta?

On todennäköistä, että maailmassa tilanteet muuttuvat ja geopoliittiset painopisteet siirtyvät. Tällä hetkellä ei kuitenkaan ole näköpiirissä mitään sellaista, mikä mielestäni puoltaisi eroajatusta. Miksi siis edes heittää sellaista ilmoille?

Suomen maantieteellinen sijainti ei muutu. Euroopan sijainti kahden suurvallan välissä ja Venäjän naapurissa ei sekään muutu. EU vahvistaa yksittäisten valtioiden kyvykkyyksiä niin kauppapoliittisesti kuin turvallisuuspoliittisesti. On vaikea nähdä, että globaali kilpailu muuttuisi tavalla, joka suosisi pieniä valtioita isojen toimijoiden sijaan.

Tosiasioiden tunnustaminen on viisauden alku.

Ei ole sattumaa, että Venäjä pitkään on keskustellut mieluummin yksittäisten EU-maiden kanssa kahdenvälisesti kuin suoraan EU:n kanssa. Vahva EU ei Venäjän maailmankuvassa ole Venäjän etu. Samanlaista asennetta on havaittavissa myös Kiinan vuorovaikutuksessa EU:n kanssa.

EU tekee Euroopasta kilpailukykyisen talousalueen ja mahdollistaa paremmin globaalien haasteiden, kuten ilmastonmuutoksen ja biodiversiteettikadon torjunnan. Tällaiset maiden rajat ylittävät ongelmat eivät ole ratkaistavissa ilman EU:n vahvaa panostusta.

Miksi näin? EU on maailman suurin sisämarkkina. Kun EU-asettaa markkinoillaan kauppaa käyville maille vaatimuksia, on EU:n ulkopuolisten maiden usein järkevä seurata esimerkkiä.

Ja samaan aikaan: Emme voi sulkea silmämme siltä, että Kiinan vaikutusvalta maailmassa kasvaa jatkuvasti. Erityisesti siksi tarvitsemme EU:n, joka pystyy toimimaan tehokkaasti Kiinan vastapainona tiiviissä yhteistyössä USA:n kanssa.

Olisiko Suomi siis paremmassa asemassa ilman EU:ta? Itse en pysty mitenkään näkemään, että tähän kysymykseen voisi vastata myönteisesti.

Euroopan turvallisuus on pitkälti NATO:n harteilla, mutta EU:lla on Euroopan maiden turvallisuuden varmistamisessa Lissabonin sopimuksen myötä tärkeä rooli. Harmaalla vyöhykkeellä oleminen on turvallisuusriski, minkä Ukraina on joutunut karvaasti kokemaan. EU-jäsenyys ei ratkaise kenenkään turvallisuushuolia, mutta se selkeyttää siihen kuuluvien maiden asemaa. Siksi EU:n laajentuminen onkin ottanut viime aikoina askelia eteenpäin. Suomi suhtautuu EU:n laajentumiseen myönteisesti – toki sillä edellytyksellä, että EU:hun jäseniksi hakevat maat täyttävät jäsenyyden ehdot.

Vaihtoehtoisiakin polkuja on kokeiltu: Brexit on jo lyhyessä ajassa osoittautunut virhearvioksi. Kansanäänestys oli tiukka ja sen yhteydessä on myös pohdittu Venäjän vaikuttamisesta äänestyksen lopputulokseen.

Kauppasopimuksia ei tehdä noin vain; vientiin ja tuontiin liittyvän byrokratian lisääntymisellä on suoria vaikutuksia talouteen. Tämä on nähty nyt Isossa-Britanniassa. Myös työvoiman saatavuus on heikentynyt, kun työperäistä maahanmuuttoa on suitsittu. Monet Brexitin puolesta äänestäneistä ovat kertoneet katuneensa päätöstään, mikä myös näkyy kannatusmittauksissa.

On syytä olettaa, että EU:sta eroamisen seuraukset olisivat Suomen kohdalla saman suuntaisia kuin mitä Isossa-Britanniassa on nähty. Sillä erotuksella tosin, ettei Suomella ole Iso-Britannian tapaan globaalisti merkittävää pankkisektoria. Isossa-Britanniassa pankkisektori on toiminut hyvinvoinnin puskurina. Sen vetovoima ei ole haihtunut ilmaan, joskin se on heikentynyt.

Kuten yllä jo mainitsin, suomalaisten näkökulmasta yksi pidetyimmistä EU:n tuomista eduista on ollut vapaa liikkuvuus: oikeus asua, työskennellä ja opiskella missä tahansa EU-maassa. Aktiivinen suhteiden kehittäminen onkin Suomen kaltaiselle pienelle maalle ensiarvoisen tärkeää. Sen sijaan, että puhumme EU:sta eroamisesta, toivoisin meidän tunnistavan EU:n merkityksen kauppasuhteiden ja kouluttautumisen näkökulmasta. Tällaiset suhteet muuttuvat helposti itsestään selviksi, mutta niiden merkitystä ei kannata Suomen menestyksen näkökulmasta vähätellä.

Eurooppa-ministerinä toivon, että Suomesta hakeuduttaisiin EU-virkoihin paljon nykyistä innokkaammin. Jos ja kun emme aina ole tyytyväisiä EU:n päätöksiin, meidän on ymmärrettävä katsoa peiliin: me olemme osa EU:ta, emme passiivinen toimija. Jos päätökset eivät tunnu Suomen edun mukaisilta, meidän on kehityttävä vaikuttamistyössämme paremmiksi.

Myös opiskelijavaihtoa tulisi edistää ja siitä tulee pitää aktiivisesti huolta. Suomesta ulkomaille lähtevien opiskelijoiden määrä on pudonnut kolmannekseen viime vuosikymmenen puoliväliin verrattuna. Yliopistojemme tason parantamiseksi tarvitsemme myös Suomeen suuntautuvaa opiskelijavaihtoa.

EU-kritiikki on hyvä asia. Mikään instituutio ei kehity, ellei siinä esiintyviä ongelmia nosteta rohkeasti esille. Kritiikin on kuitenkin hyvä perustua tosiasioihin ja vaihtoehtoisten polkujen faktapohjaiseen analysointiin, ei nostalgiaan tai mahdolliset ongelmat ohittavaan populismiin.

EU:n ensisijainen haaste tällä hetkellä on mielestäni sen sisäisen toimivuuden ja sen myötä uskottavuuden vahvistaminen. Oikeusvaltiomekanismi on tässä työssä keskeisessä roolissa – se on prosessi, jossa komissio, EU:n neuvosto ja Euroopan parlamentti käy vuosittaista vuoropuhelua jäsenmaiden kanssa oikeusvaltioperiaatteen toteutumiseen ja sen edistämiseen liittyvistä asioista. Kun meillä on monella tapaa tulonsiirtoihin ja osittaiseen yhteisvastuuseen perustava unioni, on pelisääntöjen oltava kaikille samat. Jos otat rahaa vastaan, sinun tulee myös pelata yhteisten sääntöjen mukaan.

Ulko- ja turvallisuuspolitiikassa taas määräenemmistöpäätöksiin siirtyminen on välttämätöntä. Kun EU:n turvallisuutta haastetaan, on EU:lla oltava toimintakykyä niin kantojen muodostamisessa kuin niiden täytäntöönpanossa.

 

 

New Security and Defence Designs – The Case of Finland

(Em Português : aqui )

Many things have happened in only a little more than a year. In my home country Finland a very basic foundation of your security policy has been shattered. Finlands is not any more a neutral country, not even an unaligned one, but a NATO member. That is a situation that very few finns would have thought even possible only 2 years ago but now it is a reality and a self evident fact that no one really calls into question.

Finland and Portugal are both small countries at opposite ends of the European continent. We are both neighbours to a bigger country. We are both little brothers to that bigger neighbour. BUt in one aspect we differ very much.

Where Portugal has the Atlantic along its border Finland has Russia. That has had a profound impact on our sense of security and our approach to foreign policy.

When the former Finnish defence minster Häkämies was asked some 15 years ago what Finland’s biggest security challenge is, he said that there are three challenges.

“They are Russia, Russia and Russia.”

15 years ago that statement raised a lot of eyebrows. It even created some criticism especially from the left side of the political spectrum in Finland.

Today that is viewed as a blunt statement of facts. That is our challenge, and as far as security goes, the only military threat one we have.

I will talk about the situation today, but to approach that point I want to go some time back in history. I’ll talk about the background story of Finland’s  development, how our sense of security was formed, what historical facts and happenings has lead to our approach. How we gradually have released ourselves from our post war trauma, how Finland has approached the west – because it has been a slow and not totally easy process.

I will talk about our security concept and how it differs from other countries’ security solutions. I’ll talk about the  thinking behind it.

And at the end I will discuss the reasons that eventually drove Finland and hopefully also Sweden to become nato members. What the war in Ukraine means for Europe and the world and how it challenges our view of where we are in the world. How should security be viewed in Europe, what is our biggest threat and how can we come out of this crisis with a firmer grasp on reality.

Because it is fair to say, dear friends, that we Europeans have been more than naive for too long a time.

There are moments in time that define a nation. For Finland it is easy to see what that occasion was.

I will come to the war in Ukraine later in this talk, but there are reasons why the war has resonated so strongly with the Finnish population.

On the 30th of November 1939 Finland was attacked by the Soviet Union in a war that was supposed to be very short and swift. Shostakovich had already written a musical piece that was to be performed in Helsinki a few days after the attack. Stalin thought that the Red army would be able to march unchallenged to our capital and that the Soviets would be welcomed as liberators and friends.

Much like Putin thought he would be welcomed in Kiev after only three days of fighting.

He did not receive that welcome.

Finland fought for 105 days in what is called The Winter War. Finland was the only country that fought against the Soviets that wasn’t invaded and conquered.

Finland  had to secede some territory, but the losses on the Soviet side were so dramatic that Stalin agreed to strike a peace deal with us Finns.

The winter war learnt us Finns that Russia is a threat, that it can’t be trusted, that it has imperial ambitions and that we have to – and are able to – defend ourselves. Alliances are good but in the end every country has to take care of itself. It is a question of economy, defence, production, education, and most of all cooperation.

That lesson has been the foundation for the Finnish security thinking ever since.

After the war Finland went through some very hard times. We were independent, but we were clearly under Soviet influence. There was a pragmatic need to have good relations with our neighbour in the east and it wasn’t totally without benefits. Finland had a lot of bilateral business relations with the USSR but on the other hand we had limited freedom of movement in the international sphere.

We balanced between the west and the east, slowly nudging us in a westward direction.

When NATO was formed in 1949 it was clear that Finland would not become a member. But neither did Sweden. Sweden stayed outside of NATO because of its long history of neutrality but also out of loyalty to Finland. Had we been left alone on the side of the soviet bear, history could have turned out differently.

But slowly we inched ourself westwards. First Finland became a member of the Nordic council in 1955. IN 1961 Finland struck a free trade deal with EFTA. In 1973 we signed a free trade deal with the EC and in 1986 we joined EFTA.

This all happened during a time where the Finnish approach by many was seen as overly pragmatic. The term “finlandisierung”, “finlandisation”, was coined.

We balanced for our survival, trying to uphold friendly relationships with the USSR while at the same time developing into a market-oriented western country.

I clearly remember how we were kind of ashamed about this “finlandisation” epithet. When I came to Angra as an 17 year old young boy in 1987 I had thought about it a lot and had all kinds of answers ready in my head in case somebody would ask me.

Well, nobody did.

And the era of finlandisation ended sooner than many would have thought.

The crash of the Soviet Union changed history. It did not End it, as Francis Fukuyama thought in his 1992 book, but it changed it.

And that also lead Finland to take the final steps needed to become fully integrated in the Western European context.

We became EU members in 1995 after a fairly tight national referendum. For me, for many Finns, it was a big emotional step. And ever since Finland has been one of the most EU-positive countries in the union. Even if we for a big part of our membership has been a net contributor economically.

But lets go back to security. These are the events that has formed our security concept. Rely on yourself, be ready, be prepared.

Finland has a population of 5,5 million. We have a wartime army strength of 270 thousand soldiers and a reserve of almost a million. We have the biggest artillery in Europe. We have a more powerful armed force than most European countries.

And this is not a new development. We have had a conscription based military during our whole existence. National defence is a national task, you could even call it a mission.

Every young man – and many women – is supposed to serve. And most do it. And it’s is not only a way of teaching military skills or upholding a military readiness, it is also a way of creating national unity.

I often say that the Finnish superpower is trust. A trust in society. Things are fairly easy in Finland. You seldom need a lot of paper work, the promise you make carries a lot of weight.

And I believe  that the shared military service has a lot to do with that.

When a whole class of young people is going through a shared experience, military service, it creates a bond that builds trust. And that trust later on carries into life and  society and makes it easy to agree on many things.

So did the history end with the Cold War? No.

While most European states implemented fundamental transformations of their armed forces in the wake of the Cold War—moving from large- scale warfighting capabilities toward small all-volunteer forces the Finnish approach to defense changed little. Being situated next to a military great power, Russia, the logic for our military defense did not change in the early 1990s, even when the Soviet Union collapsed. Though the Western framework for international security changed remarkably in the 1990s and after, Finland continued to procure main battle tanks, multiple launch rocket systems, fighter interceptors, ground-based air defense missile systems, and other military systems required by a defensive “big war approach.”

We prepared for a situation that most countries thought would never come. We prepared for the situation Ukraine is facing now  – and bought up tanks that the Netherlands didn’t think they’d need any more or cannons Germany wanted to get rid of.

In the middle of the biggest economic crisis Finland ever has had, the depression of the early nineties, we bought a significant amount of F/A 18s from the US. We were ridiculed for living in the old world but thought they might come handy some day. While at the same time hoping they wouldn’t.

The guiding principle in the military defense realm has been that quick U- turns are not possible. Military transformation takes about 30 years. Getting rid of existing capabilities is possible in a few years—building new ones takes years and decades. This is something several countries now has realised.

Today, as during the Cold War, the Finnish defense system is based on the principle that “even the biggest bear will not eat a porcupine.” It is not about matching the level of military capability around Finland’s vicinity; it is about making any potential military operation against Finland so costly that even attempting it does not seem an attractive option. Increasing international cooperation in the field of defense— with Sweden, for example—supports this logic.

I talked earlier about trust. An essential aspect and of a defense capability is the citizens’ will to defend the country. Every effort is made to ensure this will remains high. More than 80 percent of the adult population agrees that Finland should be defended militarily against an attack in all situations, even those in which success is not certain. This among the highest numbers in Europe. I think it is only surpassed by the number of Ukraine.

In other countries the result is significantly lower. As a 2015 Gallup International’s global survey concluded, “61% of those polled across 64 countries would be willing to fight for their country, while 27% would not. However, there are significant variations by region. Willingness to is lowest in Western Europe there it is 25%.”

The numbers are high not because we Finns don’t now what national defence is and what it might mean in practice, but because we do.

General conscription is also a major factor reinforcing the strength of Finnish society. . In addition to providing a required manpower pool of resources to the wartime defense forces, general conscription strengthens the entire society and its resilience during crises. Having a purpose in the society—and being ready to sacrifice time and effort—is a key unifying element. Practically every household in Finland has one or several citizen-soldiers in their midst. I have 5 children – 4 sons and a daughter. My middle son, Alvar, just came out of military service and will continue with an ordinary life studying economics.

I am an officer in the reserve. Most Finns have designated wartime units and designated tasks in case of a crisis.

But security is not only a military matter. The Finnish security doctrine is formed around a concept called the Comprehensive security model. It is built around military defence but above all around the concept that the whole of society has a task in case of a crisis.

We have national defence courses that are attended by most top business executives and civil servants. That means that both businesses and civil society know what builds security. Everybody has a task. Everybody knows what they can and should do in the case of a crisis.

Societal cohesion also has an impact Educated people with jobs and possibilities for a decent life have few or no incentives for anti-societal behaviour. This is particularly true when peoples’ absolute welfare is related to a sense of justice and the just distribution of wealth and welfare within society. That’s why equality of opportunity can’t be overlooked.

When you feel that you have a place in society you want to contribute. When you feel that you receive something you want to give. That is also at the core of the Finnish – or Nordic – model.

And especially today, when attacks can come in various ways, when hybrid warfare can hurt you as much as conventional warfare education is key.

Because Russia has extensive information warfare programs. We know what they did in the 2016 US election. We know what they did in the Brexit referendum. Many right – or left wing radical European parties have shady ties to RUssia. In this reality education is paramount and especially media literacy.

Even if Finland has been the target of extensive information operations from Russia the impact has been modest at best. An educated population can tell true from fake and is more resilient in the face of hybrid attacks.

But lets go back to the present day.

Many of us thought that Russia was a changed country. The good will that poured into Russia in the nineties and still well into this millennium was significant. Yes, maybe we took things for granted, and yes, maybe all the consultation the Russian government received in the 90s wasn’t top notch but still things could have gone in a very different direction.

In its attempt to secure power in the late 90s the circle around Yeltsin did some critical mistakes that really undermined the Russian political system.

And most of all – it underestimated Putin and thought he was a puppet that they could handle. He obviously wasn’t.

Putin is not a democrat. He is a nostalgic imperialist who doesn’t scoff at using even the most harsh of measures in order to achieve his goals.

He didn’t hesitate to level Groznyi. He didn’t hesitate to invade Georgia. He didn’t hesitate in removing his opponents from the playing field whether they are called Lebedev, Politkovskaya or Navalnyi. He didn’t hesitate to invade Crimea, to lie on international or national TV and now he didn’t hesitate to invade Ukraine thus causing the biggest threat to international security since the second word war.

For us it is difficult to see the rationale behind it. For a nostalgic imperialist the rationale is probably very simple. What other things has he caused?

The invasion of Ukraine lead to many things. It was a war that supposedly was motivated by a need to stop countries from joining NATO.

So far it has achieved several things, none of which provably were intended. It has very likely destroyed the economic future for Russia for several decades. It has plummeted the international status of Russia. When your only support in the UN comes from Belarus, Eritrea, Syria, Nicaragua and North Korea you know you have a problem.

The war caused two non-aligned countries, Finland and Sweden, to become NATO members. Well, Sweden is still waiting for Erdogan and Orban to get their act together, but eventually Sweden will enter.

Instead of stopping countries from joining NATO Putin has more than doubled Russia’s border with NATO. That is quite an achievement.

Because NATO wasn’t really on Finland’s radar. We have actually effectively tried to avoid a NATO debate. We rather talked about Nordic cooperation, because it was easier. We rather talked about the defence component of the EUropean Union, because that seemed friendlier.

Thanks to our history NATO was a more difficult subject.

My party was one of only two parties out of nine in parliament who had been positive towards a membership. Now all parties support it.

Support hovered around 20 percent for decades. When Russia invaded Georgia it didn’t move. When Russia invaded Crimea it didn’t move. When I two years ago called for a membership process when it was evident that Russia had something going on it didn’t move.

But when Russian tanks started marching towards Kiev the Finnish people had had enough. Support immediately went over 50% and is now at a steady 80%.

We Finns are pragmatic people. We can be stubborn, but when the situation changes we can change our minds. We thought for too long that you can deal with the Russians. When Putin showed his true face, to quote our President: “when his mask fell off”, we adopted to that reality. And the rest is history. In parliament 187 members voted for a membership and only 6 against. That is an enormous majority.

It was of course of paramount importance that Sweden also joined nato. That lead to some intense shuttling back and forth between Sweden and Finland in March and April of 2022. We Finns had to convince Sweden to change their position. And it wasn’t totally easy.

For Sweden being neutral is an integral part of their national identity. They have ABBA, IKEA, meat balls and neutrality. Parting with that was difficult and the Swedish PM Andersson was very reluctant at first.

Tage Erlander who was a prime minister in Sweden when NATO was formed, said in his memoirs that Sweden stayed out of NATO to an extent out of solidarity with Finland. No we Finns had, out of solidarity, to gently push Sweden into NATO.

And we succeeded, of which I am happy.

WIth Finland and Sweden as member NATO gains some significant capabilities. These countries are strong democracies, two of the more capable military powers in Europe and have  significant defense industries.

Neither of them is a burden and both  can  take care of their defensive reponsibilities.

Considering that, it is sad to see the extent to which a political game has been played around the ratification process. An alliance that essentially depends on the “three musketeers principle”, one for all, all for one, that can’t swiftly ratify the membership of two candidates that absolutely strengthen the alliance has a problem.

So let’s hope the promise Erdogan made in Vilnius a few weeks ago holds.

But in the meantime the war goes on. And it has exposed a lot of problems we had refused to see until now.

Europe has been all to dependent on the US for its defence. We have dismantled our defence industry and our readiness. Most countries have dismantled their conscription based systems and turned towards all voluntary forces that are small and more suitable for small limited tasks than defending Europe.

During this year Europe has helped Ukraine in many ways. Also militarily. It has also been a revelation in the negative sense that we do not have the adequate stockpiles. We have howitzers, but not enough ammunition. We might have planes, but few have tanks,

I was one of two Finnidh parlamentarians that started the European Leopard-initiative that lead to several European countries shipping Leopard 1 and 2 tanks to Ukraine. While we have plentiful numbers of these modern tanks in Europe only a few of the are in shape to be rolled out if there was to be a crisis.

Our readiness has been abysmally bad.

NATO does now cover a big part of the EU. It is not worthwhile building parallel structures. But even if we have NATO every country has to carry its own weight. There are very few things a think DOnald Trump deserves credit for, but bringing up the NATO 2% – rule is one of them. Every country should spend at least 2% of its GDP on defence for us to have credible capacities, living next door to Russia.

And taking a page from the Finnish comprehensive defence toolkit: Security is a broad concept. We realised last year what energy dependence means.

A reliance on fossil fuels and resources that are in the hands of authoritarian dictators lead to dependencies that can be catastrophic. We cannot close our eyes to democracy deficits when dealing with countries  and must take a critical look at our dependencies in general.

And as this summers forest fires have showed us time an again. Security is also an environmental issue. A world in which climate change rages in not secure for anybody. But that is a discussion for a differentiaali discussion. 

Thank you for listening, and I am happy to take any questions a you might have.

 

(Käännös Portigaliksi pidetystä puheesta konferenssissa ”Novos Desafios de Segurança e Defesa” 2.8.2023)