Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

/0 Comments/in , , /by

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Tehokas kotitalousvähennys on helppo, tylsä ja muuttumaton.

/2 Comments/in , , , , /by

Tämän hallituskauden aikana työllisyydestä on puhuttu paljon ja hyvästä syystä. Hallitus tekee isoja panostuksia muun muassa koulutukseen ja nämä panostukset pitää myös rahoittaa. Samaan aikaan näemme, että Suomen talouden viime vuosikymmenien ongelma eli kestävyysvaje ei ota korjaantuakseen.

Tässä keskustelussa myös kotitalousvähennys on noussut tarkastelun kohteeksi. Mikä on sen vaikutus talouteen? Kuka hyötyy siitä ja parantaako se työllisyyttä?

Äskettäin ilmestynyt Valtion taloudellinen tutkimuskeskuksen ja Palkansaajien tutkimuslaitoksen yhteinen raportti kyseenalaistaa kotitalousvähennyksen hyödyt. Tämä loppupäätelmä on yllättävä ja se on herättänyt laajalti keskustelua. Voiko olla niin, että – raportin otsikkoa lainatakseni – ”kotitalousvähennys ei lisää työllisyyttä tai kitke harmaata taloutta”?

Tutkimuksen pohjalta ei voi mielestäni vetää otsikon mukaista yksiselitteistä johtopäätöstä asiasta. Selvää on tosin, että poliittisessa retoriikassa vähennyksen merkitystä on liioiteltu.

Tutkimus herättää muutaman ilmeisen kysymyksen sen lähtökohdista: Tarkastelun kohteeksi valitut vuodet ovat Suomen ja Ruotsin osalta 2007 ja 2009. Ne sijoittuvat keskelle finanssikriisiä. Tämä seikka pyritään ottamaan tutkimuksessa huomioon, mutta se on mielestäni joka tapauksessa lähtökohtana ongelmallinen. Vertailu eri palveluiden välillä on myös osin puutteellista: remonttipalveluja ei osteta samoin perustein kuin autokorjauspalveluita. Myöskään kotisiivouspalveluiden määrän kasvuun liittyy vaikeasti todennettavissa olevia oletuksia. Ja lopuksi, tutkimuksessa on rajattu iso osa vähennyksien käyttäjistä tutkimuksen ulkopuolelle, eikä siinä ole haastateltu palvelujen tarjoajia.

En mene tässä syvällisemmin itse tutkimukseen. Siitä voi mielestäni kuitenkin päätellä, että pienet muutokset vähennyksessä eivät vaikuta suuresti käyttäytymiseemme kuluttajina. Sen pohjalta voidaan myös kyseenalaistaa se, että vähennyksellä olisi kokonaistalouden näkökulmasta positiivinen vaikutus.

Siitä huolimatta: Hinta vaikuttaa ostopäätökseen. Jo tämän pohjalta voi olettaa, että vähennys kasvattaa kysyntää ja vähentää harmaata taloutta, ellei katso, että kotitalousvähennyksen piirissä olevat palvelut ole sellaisia, joita hankitaan aivan eri pohjalta.

Vähennystä kritisoidaan siksi, että se ”suosii hyvätuloisia”. Vähennystä käyttävien mediaaniansio on noin 3000€. Se on hieman keskiansiotasoa korkeampi, mutta en kutsuisi 3000 € kuukaudessa tienaavia hyvätuloisiksi tavalla, joka alleviivaa tuen palvelevan erityisesti hyväosaisia. Moni keskituloinen perheellinen ihminen pystyy ehkä käymään töissä juuri siksi, että saa arjen kaaokseen tukea kodin ulkopuolelta. Sama koskee vaikkapa vanhenevista vanhemmistaan huolta pitäviä ja edelleen työssä käyviä ihmisiä. Kotitaloustuen taloutta tukevat vaikutukset ovatkin näin moninaisia . On myös selvää, että vähennys suosii heitä,  jotka maksavat veroja, joista kulu voidaan vähentää. Veropolitiikan fokus ei voi olla ainoastaan tulonjakomekanismeissa.

Väitän, että kotitalousvähennys lisää hyvinvointia. Jos voin palkata apua, minulle jää aikaa muuhun: perheeseen, lapsiin, vanheneviin vanhempiin ja omasta hyvinvoinnistani huolehtimiseen.

Sen sijaan, että vähennystä säädetään muutaman vuoden välein – ja muutoksia on tehty kokonaiset yhdeksän kertaa sitten vähennyksen käyttöönoton vuonna 2001 – siitä tulisi tehdä tylsä ja ennakoitavissa oleva. Tämän tulisi olla kaiken veropolitiikan perusta.

Ei pidä olla niin, että kansalaisen joka vuosi tulee selvittää vähennyksen taso verottajan verkkosivulta. Vähennyksen tulee olla ennustettavissa oleva ja yksinkertainen. Vain silloin se vaikuttaa käyttäytymiseen ja vain silloin sillä on edellytyksiä tuottaa niitä hyötyjä, joita sillä tavoittelemme.

Meidän ei tule pelata ja veivata kotitalousvähennyksen kanssa. Tehkäämme siitä helppo ja ymmärrettävä. Mekanismi, jota voidaan käyttää yhä laajemmin niin nuorten kuin iäkkäämpien kansalaisten arjen helpottamiseen.

 

(mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 7.2.2021)

Adlercreutz ja Hopsu: Sote-uudistus käymässä kalliiksi Uudenmaan palveluille

/0 Comments/in , , , , , /by

Sote-uudistuksen tavoitteena on turvata yhdenvertaiset ja laadukkaat sosiaali- ja terveyspalvelut kaikille suomalaisille, parantaa palvelujen saatavuutta ja saavutettavuutta, kaventaa hyvinvointi- ja terveyseroja, vastata ikääntymisen ja syntyvyyden laskun aiheuttamiin haasteisiin sekä hillitä kustannusten kasvua. Näitä tulee tavoitella rakenteen muuttamisen kautta, ei tulonsiirtoja toteuttamalla.

Hallituksen esityksessä on samoja haasteita kuin edellisessäkin sote-yrityksessä. Kasvukuntien investointeja ja kasvun edellytyksiä ei pystytä turvaamaan, kun verotuloista merkittävä osa siirretään pois ja jaetaan valtion kautta sote-maakunnille. Kunnilla kuitenkin säilyvät jo olemassa olevat lainat ja tulevat investointivelvoitteet mm. kouluihin, päiväkoteihin sekä liikenteen ja asumisen vaatimaan infraan.

Sote-palveluiden ja kuntiin jäävien palveluiden kustannuslaskelmiin käytetyt kertoimet jättävät myös toivomisen varaa. Valtaosa rahoituksesta määräytyisi sairastavuuteen ja sosioekonomisiin tekijöihin perustuvan sote-palvelukertoimen mukaan. Kertoimet eivät riittävästi huomioi kuntien väkimäärää, vieraskielisen väestön osuutta, kaupungeille tyypillisiä segregaation hoidon kuluja, tai ollenkaan esimerkiksi maan eri osien erilaisia vuokra- ja tilakuluja. Ja kun tarkoitus on pitää ihmiset terveinä, on nurinkurista ”palkita” maakuntia sairaista ihmisistä. Myös kuntien taloudellisen lähtötilanteen arvio on puutteellinen muun muassa koronakriisin suuren vaikutuksen vuoksi. Tämä ehtii kuitenkin tarkentua ennen kuin esitys viedään eduskuntaan.

Esityksen mukaan Uudenmaan maksuosuus kasvaisi siirtymäkauden 2023–2029 aikana yhteensä 1,25 miljardia euroa. Uusimaa rahoittaa jo nykyisellään valtionosuustasauksina muun Suomen hyvinvointia lähes 600 miljoonaa euroa vuodessa.

Lisäksi malli kohtelee epäoikeudenmukaisesti niitä Uudenmaan kuntia, jotka ovat pystyneet pitämään sote-kustannukset keskimääräistä pienempinä. Näiltä verotulonleikkaus käytännössä vähentää kuntiin jäävään palveluun eli pääasiassa koulutukseen käytettävää rahoitusta.

Olisikin todella tärkeää toteuttaa arvio uudistuksen vaikutuksista kuntiin jääviin palveluihin. Suomen menestyksen takana on ollut korkea osaaminen. Kasvavat sosiaali- ja terveydenhoidon kulut eivät saa sitä kyseenalaistaa jatkossakaan.

Kuntien kantokykyä parantavaa rakenteellista uudistusta on yritetty jo moneen otteeseen, ja ratkaisua odotetaan. On tärkeää, että nyt sote-esityksen kuulemis- ja lausuntokierroksella saadut hyvät huomiot ja vakavat palautteet huomioidaan hallituksen jatkokäsittelyssä ja työ tehdään huolella.

 

Mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 4.10.2020. kansanedustaja Inka Hopsun (vihr.) kanssa.

Tonläget i den politiska debatten borde hjälpa, inte stjälpa

/0 Comments/in , /by

Det är helt rätt att oppositionen kräver motiverade beslut och kraftiga åtgärder av regeringen. Oppositionen har en viktig uppgift som maktens vakthund. Man kan säga att oppositionens kritik har ett egenvärde i sig.

I en kris kan man dock kräva att ribban höjs också för kritikens karaktär. Särskilt då är det viktigt att upprätthålla inte bara en nivå av intellektuell ärlighet, utan också en nivå av konsekvens.

Om man ser det politiska fältet som någonting binärt – vi mot dem, du mot mig – så är det svårt att fokusera på lösningar. Det är kanske inte lika problematiskt i en tid av ekonomisk tillväxt, men i en kris kan det bli det.

Vi lever i exceptionella tider. Förutom coronakrisen finns många andra globala problem att tackla: klimatförändringen, kraven på en strukturförändring i vårt näringsliv, en åldrande befolkning, hotet mot demokratiska värderingar och biodiversitetsförlusten. Alla dessa ställer höga krav på beslutsfattandet.

Också tidigare regeringar har behövt tackla dessa utmaningar, men aldrig på ett lika framträdande sätt som nu.

I den här situationen går tankarna lätt till hur till hur vi tidigare lyckats lägga ideologiska skiljelinjer bakom oss och konfronterat stora kriser. Det finns stunder då det är speciellt vanskligt att driva en personlig eller partipolitisk agenda. Det finns stunder, då det är skäl att förhålla sig kritiskt till en politik som gör arrogans till en dygd och avsiktliga missförstånd till ett vapen. Det här är en sådan tid.

Regeringen har underlättat investeringar och sänker nu industrins elskatt till den lägsta möjliga nivån. Vi har justerat inkomstskatteskalan neråt och trots farhågor inte ändrat på kapital- eller dividendbeskattningen. Vi har underlättat permitteringar under krisen och stärkt företagarens socialskydd. Som bäst bereds reformer för att öka antalet sysselsatta med över 30 000. Det här är förstås inte tillräckligt, men det kan inte kallas näringslivsfientlig politik.

Den diskussion som förts kring nästa års budget är ett gott exempel på en diskussionskultur som bygger på polarisering och som därför inte leder någonvart.

Ett underskott på 11 miljarder är ofantligt. Ingen gläder sig över den summan. Det handlar inte om att ta lättsamt på ekonomin. Det är fråga om att försöka kontrollera en kris.

Det att andra också skuldsätter sig gör inte vår situation mindre dramatisk. Det visar emellertid på att det i ett kort perspektiv inte finns så många alternativ för dem heller.

Vår ekonomi har backat mindre än genomsnittet inom EU. Men det är berättigat att kräva åtgärder för att trygga en långsiktig hållbarhet och balans inom den offentliga ekonomin. Samhällets välfärd kan inte kopplas loss från företagens välfärd. Det vet jag som företagare. Dock måste man också se att fokusering på deloptimeringar lätt bär ur askan i elden.

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för utländska investerare stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik också socialpolitik. Politik ska binda sig till långsiktiga, hållbara mål.

I år måste vi som land låna närmare 20 miljarder euro. Det är en kolossal summa. Men det beror inte på en brist på förståelse för ekonomins mekanismer. Det är en följd av häftigt minskade skatteintäkter och valet att kraftigt stöda företagen och ekonomin som helhet under coronakrisen.

Det är befogat att kritisera oppositionen för inkonsekvens. Man har om vartannat efterlyst mera begränsningar och avvecklingar av begränsningarna. Man har kritiserat underskottet och sedan ljudligt krävt mera stöd. Man har krävt en total stängning av samhället enligt nyzeeländskt mönster som ekonomiskt verkar vara oerhört problematiskt.

Men låt mig återgå till nästa års budget. Underskottet är stort, och vi måste få ekonomin i balans. Det arbetet kräver samarbete mellan oss politiker, men också ute på arbetsmarknaden – ett samarbete som i bästa fall leder till ett nytt sätt att se på hela trepartsstrukturen. Världen förändras och de samhällen som klarar av att ömsa skinn klarar sig bäst. Det kräver kreativitet och det vore naivt att tro att denna kreativitet enbart bor i statsrådsborgen. Däremot kan regeringen bygga en grogrund för den förändring som behövs.

Politiken ska se den stora bilden, megatrenderna och det komplexa och mångfacetterade i våra ekosystem för att skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an dessa utmaningar eller förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för.

 

Insändare i HBL 26.9.2020.

Vi behövs alla

/0 Comments/in , , /by

I HBL (12.9) ifrågasattes SFP:s och vår partiordförandes vilja att jobba för hela Finland.

Det är inte en bild som jag kan skriva under. Alla vi i partiet har vår uppgift. Vi har alla en hemort, vi har alla olika styrkor. Vi stöder varandra och arbetar så att vi tillsammans är mer än summan av varje enskild SFP:are.

Det, att partiordföranden kommer från en region kan nog inverka på hur medierna intresserar sig för oss. Men det har inte tidigare och inte heller nu inverkat på hur partiet arbetar – på alla orter, för alla frågor.

Huvudstadsregionen glöms inte bort. Tack vare SFP får vi en särlösning för Nyland inom social- och hälsovårdsreformen. Tack vare SFP får Västra Nyland förbättrad tågtrafik när Hangö–Hyvinge-banan elektrifieras. Tack vare SFP hålls östra kustbanan med i diskussionen.

Det här är klara förbättringar och några av många bevis på att vi arbetar för hela landet. Samtidigt är vi också medvetna om att vi har utmaningar i huvudstadsregionen. Den oron är befogad. Men här finns också en stor tillväxtpotential. Det kräver ett extra fokus och därför görs också just nu extra satsningar på denna region. Alla goda förslag för att utveckla vår verksamhet i huvudstadsregionen och resten av landet tas emot med tacksamhet. Vi har mycket att ge alla finländare. Vi är det enda liberala partiet till höger om mittlinjen.

Coronakrisen har testat hela vårt samhälle. När vi går in för exceptionella åtgärder är rättsstaten alltid i gungning. När denna kris historia skrivs kommer man med säkerhet att notera det arbete Anna-Maja Henriksson och Thomas Blomqvist gjort. Att SFP i dag sitter på justitieministerposten är någonting som alla finländare skall vara glada för. Vare sig de bor i huvudstadsregionen, Österbotten eller i Lappland.

Det att vi i dag kan se lite ljusare på vår exportindustris framtid är också det ett resultat av SFP:s goda arbete i regeringen.

Inget parti är en person. I synnerhet inte ett relativt litet parti som SFP. Vi har alla ett ansvar för det vi gör och hur vi arbetar för helheten. Vi behöver alla, och vi behöver alla våra regioner. SFP går om några veckor till partidag efter ett mycket omtumlande år. Jag är glad att vi under detta år haft Anna-Maja Henriksson vid rodret och stöder henne till fullo.

Personligen vill jag att SFP i dessa tider av polarisering är ett parti som karakteriseras av konstruktivt samarbete och sammanhållning. Det är någonting sällsynt, värdefullt och attraktivt i dagens politiska klimat. Jag hoppas att alla SFP:are hjälper oss att växa som parti mot större gemenskap, som ett parti som på riktigt spräcker de regionala gränserna och skiljelinjerna. Alla partier kan bli bättre och vi måste ständigt utvecklas för att vara relevanta.

Vi lever i turbulenta tider då det behövs flera kloka huvuden och en förmåga att svetsa samman dessa till en helhet som håller i stormiga tider. För det arbetet behövs alla – våra ministrar, riksdagsgruppen, våra lokalpolitiker och alla våra medlemmar.

 

Insändare i HBL 15.9.2020.

Lärdomar från Kaipola

/0 Comments/in , , /by

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att de stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan göra utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land så har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva till att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

 

(Insändare i HBL 4.9.2020)

Slopa studieplatskvoterna för förstagångssökande

/0 Comments/in , , , /by

Vi borde arbete längre. Vi borde börja våra arbetskarriärer tidigare och gå senare i pension. Det leder till att vi borde börja studera tidigare så att vi tidigare kommer ut i arbetslivet. Det här är logiskt. Jag håller med om målen. Men metoderna vi använder för att försöka uppnå detta lämnar en hel del att önska. 

Som bäst inleder tiotusentals unga sin studiekarriär i högskolor och yrkeshögskolor. Samtidigt väljer många att hålla ett mellanår. Varför?

År 2016 tog vi i bruk en mekanism som betyder att en del av studieplatserna reserveras för förstagångssökanden – för dem, som inte har en studieplats. Vi vill på så sätt få ungdomar att börja studera tidigare och undvika det, att samma person har flera studieplatser. 

Vi har inte ännu undersökningar på vad reformen lett till, men det finns tecken som tyder på att den till alla delar inte utfallit väl. 

Till en del handlar det om psykologi: Eftersom ungdomarna vet att förstagångssökanden favoriseras vågar de inte ta emot en studieplats om de inte är fullständigt säkra på att den är just vad de vill ha. Man vill inte förlora förstagångsfördelen eftersom konkurrensen om studieplatser är hård. Varje förlorad poäng kan ha stor betydelse. 

Man tar alltså ett mellanår. Man tar ett mellanår till. Man tar emot snuttjobb och skjuter studiestarten på framtiden. I stället för att inleda studier man kanske kunde intressera sig för väljer man att vänta på det man uppfattar som sin drömstudieplats Det är svårt att tänka sig att ett system som leder till en maximal trygghetsoptimering kan vara ändamålsenlig.

Samtidigt som vårt system idag rent konkret straffar den som redan har studier i bagaget förändras världen runtomkring oss. Det krävs mångsidighet, flexibilitet och bred kompetens. Framtidens karriärer är med stor sannolikhet något helt annat än de vi blivit vana vid. Allt arbete kräver ett ständigt lärande och en mångsidig förståelse av den värld vi lever i. Det här är saker som främjas av att man har en mångsidig studiebakgrund. 

Det gagnar vårt samhälle att unga får en studieplats via en transparent, jämlik process – på lika villkor. Om man märker att man valt fel ska det vara så lätt som möjligt att byta inriktning. Vi borde göra spelplanen öppen och neutral, och inte rigid och ojämlik bara för att rätta till en olägenhet som en liten minoritet idag förorsakar. Och visst: Man kan fråga sig om det verkligen är ett problem att en liten minoritet avlägger flera examina. 

Idag kräver vi att 15-16 år gamla gymnasieelever skall kunna fatt beslut som som har avgörande betydelse för deras framtid. Det här tunneltänket skall vi inte låta fortsätta in i högskolevärlden i en värld som behöver mångsidiga, kreativa och empatiska individer. 

Idag begränsar vi studiestödet till ca fem år. Det är i sig ett incitament för att studera snabbt. Vi behöver inte ytterligare mekanismer som medför mera problem än de gör nytta. 

Flexibilitet och mångsidighet är goda egenskaper både när det gäller individer och institutioner. Genom att låta alla ungdomar tävla på en neutral spelplan och genom att i stället fokusera på att göra byte av studieninriktning så lätt som möjligt kan vi förkorta studietiderna, förlänga arbetskarriärerna och förbättra de ungas välmående. Det är dags att slopa det misslyckade försöket med kvoter för förstagångssökanden. 

 

(Insändare i HBL 29.8.2020)

Vi behöver ett konkurrenskraftslöfte

/0 Comments/in , , , , , /by

En V-kurva, en U-kurva – kanske en L-kurva – i detta skede är det svårt att förutspå vilken kurva återhämtningen från coronavåren kommer att följa. Ovetskapen är stor. Hur kommer våra exportmarknader att återhämta sig? Kommer månne den fruktade andra vågen och ställer till det för alla?

I denna olidliga ovetskap navigerar våra företag just nu. Den inhemska konsumtionen verkar ta fart, men utanför våra gränser återstår ännu många frågetecken både vad beträffar sjukdomens utveckling och ekonomin.

I en situation som denna är det viktigt att vi inte skapar osäkerhet också på hemmaplan.

Det är uppenbart, och nödvändigt, att vi vid sidan av de omfattande återhämtningsåtgärder som nu görs också gör linjedragningar om hur den offentliga ekonomien skall fås i balans. Om man inte har tilltro till landets finanser återspeglar det sig på allt annat. Primärt handlar det om sysselsättningsåtgärder men också om justeringar på både utgifts- och inkomstsidan.

Nere på verkstadsgolvet funderar många företag på sin framtid. Vågar de investera, anställa ny personal, eller gå vidare med produktutvecklingsprojektet som kanske förutsätter omfattande anläggningsanskaffningar inom det kommande året?

I denna situation behöver företagen inte mer osäkerhet kring hur deras utgiftsstruktur utvecklas, hur investeringssatsningarna påverkar beskattningen eller hur företagets eventuella vinst kommer att beskattas.

En vän arbetar som företagskonsult i skattefrågor. Han berättade för mig hur svårt han har att hitta ett bra svar då företag frågor varför de borde stanna i Finland. Det är naturligt för företag att fråga sig själv varför de inte flyttar sin verksamhet till exempel till Estland, där beskattningen har varit förutsägbar redan i över två decennier.

Just denna form av stabilitet måste vi skapa – i synnerhet när världen omkring oss ter sig oförutsägbar och osäker. Det är självklart att vi behöver anpassningsåtgärder för ekonomin, men ovetskap är ett hinder för den tillväxt vi eftersträvar. Vi behöver därför en långsiktig överenskommelse om företagsbeskattningens nivå och våra investeringsincitament.

Vi måste kunna berätta för våra företag att samfundsskatten inte kommer att stiga, att kapitalinkomstbeskattningens nivå gäller också imorgon och att anpassningsåtgärderna inte anstränger företagens utgiftsstruktur. Vi måste också kunna besegla dessa löften med ett löfte om att vi kommer att satsa på att utbilda kompetent arbetskraft också i fortsättningen.

För att skingra osäkerheten i krisens efterdyningar behöver vi ett konkurrenskraftslöfte

 

(insändare i HBL 11.7.2020)

Finland behöver en hållbar ekonomisk återhämtning

/1 Comment/in , , , , , , /by

Coronakrisen kommer att ta slut, förr eller senare. Det står ändå klart redan i dag att den kommer att lämna djupa spår i vår ekonomi och i vårt samhälle. Även om vi tills vidare på ett rent siffermässigt plan lyckats tackla själva viruset bra har många trots det förlorat en nära anhörig.

Coronaviruset sköljde över oss som en störtvåg, och världen kommer att se annorlunda ut efteråt. Många saker har förändrats, men många saker består. Finlands läge på världskartan är detsamma. Vår säkerhetspolitiska situation är densamma. Våra utmaningar är desamma. Och klimatet är fortfarande detsamma.

I sinom tid blir det åter aktuellt att tackla de frågor som nu fått vänta – bland dessa klimatförändringen. För klimatförändringen är fortfarande hela mänsklighetens största existentiella hotbild. Coronakrisen och problemen i stunden ska inte ses som en ursäkt för att tappa perspektivet framåt.

Den Internationella energibyrån (International Energy Agency) förutspår att de globala koldioxidutsläppen kan minska med upp till åtta procent 2020. Denna minskning skulle vara sex gånger större än den som skedde efter finanskrisen, och dubbelt så stor som alla minskningar sammanlagt sedan andra världskriget.

Då den globala samhällsekonomin åter kör i gång är faran att utsläppen hastigt börjar öka igen. Detta hände också efter finanskrisen – då ökade utsläppen med nästan sex procent 2010.

Coronakrisen har visat hur krävande globalt samarbete fortfarande är. Motsättningar mellan olika länder har ökat trots att vi kämpar mot ett gemensamt hot. Detta ger oroväckande signaler för det globala klimatsamarbetet. Samarbete behövs nu mer än någonsin. Det här gäller inte minst inom EU, som drabbats speciellt hårt.

Om man tittar in i framtidens marknad är det mycket som är grumligt. Men jag ser ingen orsak till att rena lösningar och klimatvänlig teknologi inte fortfarande skulle vara en garanterat växande framtidsbransch. Detta ska Finland satsa på.

Av dessa orsaker är det viktigt att vägen framåt fokuserar både på ökad ekonomisk hållbarhet och hållbarhet ur miljö- och klimatsynvinkel. En omfattande ekonomisk recession skulle bromsa vårt klimatarbete.

Regeringsprogrammet skrevs i en helt annan ekonomisk situation. Som sig bör reflekterades den verklighet vi levde i då i programmet. Trots att världen runtomkring oss i dag ser helt annorlunda ut är de strategiska målen fortfarande gångbara och viktiga: klimatneutralitet, jämställdhet, kunnande, hållbarhet. Samtidigt är det självklart att stegen med vilka vi vill nå dessa mål måste omvärderas och omprioriteras.

Här träder politiken in i krisen. När systemet är i gungning finns det möjlighet att med små knuffar göra stora förflyttningar. Därför måste också knuffarna vara väl avvägda. De måste föra oss i rätt riktning: mot kolneutralitet och en hållbar cirkulär ekonomi.

För att stödja den ekonomiska återhämtningen ur krisen föreslår jubileumsfonden Sitra till exempel en skatteomställning som förflyttar tyngdpunkten från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Detta skulle inverka positivt på både ekonomin, sysselsättningen och klimatet. Detta är något som Svenska folkpartiet också lyft fram i flera sammanhang.

En ekonomisk strukturomvandling kombinerad med medvetna satsningar på att stärka de ekosystem som bildas när högskolor och företag hittar varandra skulle stärka våra företags verksamhetsförutsättningar. Det skulle också ge dem en innovativ hemmamarknad att ta avstamp från för att bli globala aktörer i den kommande gröna omställningen. Här kunde Finland på ett mycket konkret sätt gå i täten – och skörda frukterna.

De lärdomar som arbetslivet tvingas anamma under krisen kan bana väg för ett mer flexibelt arbetsliv. Vi har nu sett att flexibilitet på ett lokalt plan kan både underlätta vardagen och vara till gagn för både företaget och de anställda. Om vi på vår väg ut ur krisen anammar dessa lärdomar – flexibilitet och lokalt beslutsfattande i våra företag, en ambitiös klimatpolitik och hållbara ekonomiska reformer – kan vi komma ut ur krisen inte bara helskinnade, utan med stärkt konkurrenskraft.

Hyvää Uutta Vuotta!

/0 Comments/in , , , , , , , /by

Joulutauon jälkeen alkaa uusi vuosi. Se on kuin puhdas kirjoittamaton sivu. Ja joka kerta uuden vuosiluvun kirjoittaminen tuntuu aluksi vieraalta ja oudolta. Vuosi 2020. Minäkin tulen takuuvarmasti kirjoittamaan luvun väärin monta kertaa seuraavien viikkojen aikana. Vuosi, joka joskus odotti kaukaisessa tulevaisuudessa, on nyt täällä. 

Kun aikoinaan teinipoikana selailin sarjakuvahyllyä Bruno Vinbergin kaupassa Jorvaksessa, silmäni pysähtyivät usein kiehtovaan avaruusaiheiseen lehteen nimeltä ”1999”. Se kertoi siitä kaukaisesta tulevaisuudesta, jossa lentäisimme ympäri mitä mielikuvituksellisimmissa vempaimissa. Vuosi 1999 siinsi tuolloin jossain kaukana tulevaisuudessa. 

Ja nyt vuonna 2020 vuosi 1999 on jo menneisyyttä. 

Moni asia muuttuu hitaammin kuin mitä kuvittelemme. Jotkut asiat taas muuttuvat yhdessä yössä. Vuonna 2020 käytämme vielä aika normaalin oloisia autoja. Muutama vuosi sitten rantarataa pitkin kulkivat vielä ne samat punakeltaiset junat, joita käytettiin 70-luvulla. Kun me muutimme Kirkkonummelle vuonna 1972 vanhempani kertoivat siskolleni, että kuntaan kohta tulee uimahalli. Ja tulihan se – liki 30 vuotta myöhemmin. 

Tänään Kirkkonummi muuttuu varsin nopeasti. Osittain syistä, joita emme itse voi ohjata. Meillä on monta kouluprojektia käynnissä, mikä on sekä positiivinen että negatiivinen asia. Negatiivinen siksi, että se kertoo vanhoissa kouluissa ilmenneistä sisäilmaongelmista. Positiivinen siksi, että sen myötä saame luotua kunnasta entistä vetovoimaisemman. Kun tulevaisuudessa jokin lapsiperhe pohti Kirkkonummelle muuttoa, vanhemmat voivat olla varmoja siitä, että lasten kouluympäristö on paitsi nykyaikainen, myös terveellinen. 

Monen vuoden SOTE-epävarmuuden aiheuttaman odotuksen jälkeen työ hyvinvontikeskuksen rakentamiseksi on alkanut. Riippumatta siitä, miten SOTEn kanssa käy, tulemme tarvitsemaan SOTE-palveluja Kirkkonummella. Uusien tilojen myötä varmistamme sen, että palveluja löytyy. 

Kirkon kupeeseen nousevaa uusittua kirjastoa viimeistellään parhaillaan. Samaan aikaan työ koko keskustan kehittämiseksi jatkuu. Kirkkoharjun koulun muutto avaa uusia mahdollisuuksia. Tori, kirkko, kirjasto ja aikanaan kirjaston taakse nouseva lukiokampus luovat pohjaa uudelle vetovoimaiselle kuntakeskukselle, joka palvelee sekä nuoria että vanhempia kuntalaisia. 

Kun uudistusvauhti on kovimmillaan tulee investointitarpeisiin suhtautua myös kriittisesti. Mitä kannattaa tehdä ja mitä ei? Kyse on aina myös taloudellisesta pärjäämisestä. Onko käsillä oleva panostus sellainen, joka maksaa itsensä takaisin? Kestävän kehityksen kysymykset ovat nekin äärimmäisen tärkeitä kun mietimme Kirkkonummen kehittämistä. 

Kuntana olemme sitoutuneet Hinku-ohjelmaan. Se ohjaa kunnan kehitystä ja edellyttää, että leikkaamme ilmastopäästöjämme voimakkaasti vuoteen 2030 mennessä. Tämän tavoitteen tulee ohjata myös elinkeinoelämämme kehitystä. Kuntana meillä on monta vahvuutta. Me sijaitsemme lähellä Helsinkiä, mikä tekee meistä kiinnostavan kotikunnan erikokoisille yrityksille. Myös maatilatalous on tärkeä kuntataloutemme pilari.

Toivon, että jokainen meistä kirkkonummelaisista innostuisi kokeilemaan mahdollisimman usein paikallisesti tuotettuja palveluja ja tuotteita. Tällä tavalla tuemme aidosti paikallista yrittäjyyttä. Mitä parempi ja innostavampi paikka Kirkkonummi on yrittää, sitä paremmin voimme kaikki.

Ja lopuksi: Minulla on unelma, jonka jaoin teidän kaikkien kanssa jo vuosi sitten. Unelmoin, että Kirkkonummesta tulisi koko Suomen kohteliain kunta. Toivon, että me kaikki tervehtisimme toisiamme  kun tapaamme lenkillä, parkkipaikalla tai jalkapallokentän laidalla. Iloinen ”hei” on halpa tapa luoda hyvinvointia ja viihtyisyyttä meidän kuntalaisten kesken. Ihan pokkana vaan siis tervehtimään ja luomaan uutta tulevaisuutta kanssani. 

Olen äärimmäisen iloinen, että saan luotsata kunnanvaltuustoa. Olen myös kiitollinen kaikista niistä kommenteista ja vinkeistä, joita olen kuluneen vuoden aikana teiltä saanut. Pidetään lippu korkealla myös vuonna 2020. Kuntamme on yhtä kuin me kaikki yhdessä.