Ukraina tarvitsee eurooppalaiset Leopard-talkoot

(English version here)

Sota Ukrainassa etenee kohti toista vuottaan. Aloite on nyt Ukrainalla, mutta nopeaa loppua ei ole näköpiirissä. Kuluttava sota jatkuu.

Ukrainan menestys on nojannut paitsi vahvaan maanpuolustustahtoon, myös länsimaiseen koulutus- ja materiaalitukeen. Tämä tuki ratkaisee osaltaan sen, miten sota päättyy. Meidän, Euroopan ja koko vapaan maailman etu on, että se päättyy Ukrainan mahdollisimman ripeään voittoon. Olisi vaarallista, jos Venäjä kokisi hyötyneensä rikollisesta hyökkäyssodasta millään tavalla. Materiaalista tukea Ukrainalle on siis jatkettava ja vahvistettava.

Sodan alussa kaikissa maissa keskusteltiin paljon avun tasosta ja lähetettävästä materiaalista. Olemme tämän vuoden aikana oppineet paljon. Myös sen, että uudet kyvykkyydet nopeasti voivat muuttaa tilannetta sotatanteereella. Askel askeleelta lähetettävän materiaalin määrää ja suorituskykyä on kasvatettu. Muutos on kuitenkin ollut hidasta. Nyt olisi aika ottaa askel eteenpäin.

Talvi on saapunut. Jäätynyt maa muuttaa jälleen sekä Venäjän että Ukrainan toimintamahdollisuuksia. Tämänkin on syytä näkyä avun laadussa.

Vaikka Ukrainaa on tuettu päättäväisesti, jotkin asejärjestelmät on edelleen rajattu tuen ulkopuolelle. Näihin lukeutuvat läntiset, modernit taistelupanssarivaunut. Tällaiset vaunut lisäisivät merkittävästi Ukrainan iskukykyä taistelukentällä. Uusi kalusto edellyttää koulutusta, ja siksi erityisen arvokasta olisi toimittaa ukrainalaisille laaja määrä samaa vaunutyyppiä, jonka käyttöön ukrainalaisjoukot voidaan kouluttaa tehokkaasti.

Saksalaista alkuperää oleva Leopard 2 -vaunu soveltuisi tarkoitukseen erinomaisesti. Sen eri variaatioita on 1970-luvun lopun jälkeen rakennettu tuhansia kappaleita, ja käyttäjämaihin lukeutuvat Saksan ohella muun muassa Alankomaat, Ruotsi, Tanska, Espanja, Norja, Puola, Kanada sekä Suomi. Vaunu onkin yksi yleisimmin käytössä olevista länsimaisista taistelupanssarivaunuista. Suorituskyvyltään se peittoaa Venäjän neuvostoperäisen kaluston. Kylmän sodan asetelma kun oli, että länttä puolustetaan laadulla neuvostojoukkojen määrää vastaan. 

Yhteisellä eurooppalaisella ponnistuksella olisi mahdollisuus antaa merkittävä lisätuki Ukrainan maataistelukykyyn ja auttaa ehkä ratkaisevalla tavalla Ukrainaa ylläpitämään saavuttamaansa momentumin sodassa. 

Suomella on yhteensä noin kaksisataa Leopard 2 -taistelupanssarivaunua. Maantiede rajoittaa Suomen mahdollisuuksia luovuttaa suurta määrää keskeistä käytössä olevaa kalustoa, mutta Suomen osallistuminen pienelläkin määrällä vaunuja olisi arvokasta, jos eurooppalaiset panssarivaunutalkoot saadaan käyntiin. Sitä tarvitaan nyt. 

Käynnistämällä tämän keskustelun, voisimme myös kylvää isomman ja tehokkaamman tuen siemenen. 

Suomen oma puolustuskyky ei saa vaarantua, mutta on selvää, että Ukrainan menestys sodassa on myös Suomen turvallisuuden kannalta ratkaisevaa. Mikäli vaunuja luovutetaan, on tietysti tärkeä valmistella korvaavat hankinnat.

Eskalaation riskiä tukeen liittyen ei ole syytä yliarvioida. Läntisen tuen luonnetta taistelupanssarivaunut eivät tosiasiassa olennaisesti muuta, eikä lännen tukea Ukrainaan tulisi mitoittaa Venäjän narratiivin vaan omien etujemme ja arvojemme puolustamisen mukaan.

(Yhteiskirjoitus Atte Harjanteen kanssa julkaistu Hufvudstadsbladetissa 27.12.2022)

 

Vi lär oss

Diskussionen kring arbetsrelaterad invandring har tagit fart. Det är positivt. Helsingin Sanomat lyfte förtjänstfullt upp fallet Anudari Boldbaatar, berättelsen om hur en i Finland utbildad sjukskötare från Mongoliet på grund av något som snarast kan liknas vid inkompetens hotades med utvisning.

I vår egen familj har vi exempel på hur vår utbyteselev Santiago, en exceptionell matematisk talang, inte fick bli i Finland för att studera tack vare att Migrationsverket inte ser sig ha möjligheten att göra subjektiva bedömningar. I Sverige togs han emot. I dag utvecklar han bland annat algoritmer för kvantdatorer i Tyskland.

Min kolumn ledde till insiktsfulla kommentarer av Sakari Aaltonen (HBL 11.12) och HBL-kolumnisten Tomas Hanell (HBL 6.12). De konstaterar helt riktigt att utfallet av arbetskraftsrelaterad invandring är beroende av vem som invandrar. Det är naturligtvis sant.

Våra demografiska och ekonomiska utmaningar löses inte heller enbart med arbetskraftsinvandring. Det är en självklarhet. Men lika klart är det att vårt hållbarhetsgap inte kan sys igen utan ökad arbetskraftsrelaterad invandring.

Dagligen förblir en stor mängd insatser ogjorda tack vare att företagen inte hittar arbetskraft. Bristen på arbetskraft är företagens största oro.

Det är naturligtvis också så att den stora mängd arbetslösa vi har i landet också på ett effektivare sätt måste hitta de lediga arbetsplatser som finns. Det kräver förändringar i till exempel den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen, men också i de arbetskraftstjänster som erbjuds. Vi behöver bättre kompletterande utbildning, effektivare omskolning och en utbildning som svarar mot de behov företagen har. Läroavtal måste äntligen bli ett riktigt alternativ.

Men tillbaka till frågan om invandring: Hanell lyfter upp att attityderna, viljan att anställa en invandrare, är oroväckande. Samtidigt visar undersökningar att om man anställer en invandrare förändras attityderna genast. Då anställer man gärna nästa.

Undersökningar visar också, att integrationen fungerar allt bättre hela tiden. Vårt samhälle lär sig. Vi lär oss.

Det handlar också om hur vi förhåller oss till språket. Är det en binär verklighet där allt eller ingenting gäller? Kan vi kanske tåla ett lite bristfälligt språkbruk och låta folk lära sig på jobbet?

Det skulle nämligen löna sig.

Forskning vid Örebros universitet (Magnus Lodefalk, Andreas Hatzigeorgiou) visar att det att man anställer en i utlandet född person starkt korrelerar med ökad export. Bara för att ta ett exempel.

I en alltmer gränslös värld har kulturell förståelse en betydelse. Genom att göra Finland till ett land man söker sig till, i stället för ett land som man halvt av misstag hamnar i, kan vi underlätta våra demografiska utmaningar, men vi kan också bidra till att skapa en ekonomi i vilken företag i allt högre grad vågar leta sig utanför landets gränser, hittar nya marknader och vågar växa.

Insändare i HBL 17.12.2022

Ei pikavoittoja, vaan pitkäjänteisyyttä

Sini Felipe kritisoi Kirkkonummen Sanomissa 27.10. kunnanvaltuustoon päätöstä siirtää uuden hyvinvointikeskuksen käyttöönottoa eteenpäin sekä sen myyntiä suomalaiselle kiinteistösijoitusyhtiölle. Olen hänen kanssaan eri mieltä. Pidän molempia päätöksiä oikeina ja ennen kaikkea vastuullisina. 

Sosiaali- ja terveysuudistuksen myötä sosiaali- ja terveyspalvelut siirtyvät kunnalta hyvinvointialueelle. Kiinteistöt eivät siirry. Sen sijaan hyvinvointialue sitoutuu vuokraamaan kiinteistöt neljäksi vuodeksi niiden omistajilta. 

Tähän tilanteeseen valmistui meidän uusi hyvinvointikeskuksemme. Se on kilpailukykyinen, hyvä rakennus, mutta siihen liittyy kuitenkin epävarmuuksia. Se on myös rakennus, jota käytetään alalla, jota kunta ei enää tuule hoitamaan. 

Felipe katsoo, että kunnan tulee omistaa huoltovarmuuden kannalta  tärkeitä rakennuksia. Ehkä näin. Mutta sen ei tule omistaa kiinteistöjä, joiden käyttöä se ei itse kontrolloi. Silloin kunta kantaa myös riskin, jota se ei pystyy hallitsemaan. Kunnan ei kannata toimia kiinteistösijoittajana omistaen kiinteistöjä, jotka eivät liity kunnalliseen toimialaan.

Tällä hetkellä kunta voisi olla varma vajaan 12 miljoonan vuokrataloista, neljän vuoden vuokratulosta. Hyvinvointikeskus maksoi kunnalle 48 miljoonaa. Myymällä sen, tämä erotus, 36 miljoonan riski, siirtyi kiinteistöyhtiölle. Sitä on pakko pitää kuntalaisten näkökulmasta hyvänä asiana. Kunta tekee kaupalla myös 15 miljoonan voiton, joka tulee tarpeen tilanteessa, jossa taseeseen kertynyt ylijäämä muuten uhkaa huveta huolestuttavan pieneksi. 

63.5 miljoonan kauppahinta pienentää huomattavasti kunnan velkataakkaa ja tekee tulevien välttämättömien koulukiinteistöhankkeiden toteuttamisen lainataakan näkökulmasta helpommaksi tilanteessa, jossa myös kuntien lainojen korot ovat nousukiidossa.

Sijoitusyhtiö laskee luonnollisesti  tekevänsä kaupalla tulosta. Voi ajatella, että kuntakin voisi tehdä saman tuloksen vuosien mittaan. Se oletus kuitenkin edellyttää, että kunta olettaa olevansa yhtä hyvä kiinteistösijoittaja ja kiinteistömassan haltija kuin yhtiö, joka nyt kiinteistön osti. Tätä ei voi pitää todennäköisenä. 

Enkä katso, että kunnan tehtäviin kuuluu kiinteistösijoitustominta – varsinkaan ottaen huomioon vuokraukseen sisältyvän riskin. 

Felipe kritisoi myös pyrkimystä pitää kunnan sote-menot kohtuullisina. Yksi tähän liittyvä toimi on ollut hyvinvointikeskuksen käyttöönoton siirtäminen eteenpäin, asia jota muutama valtuustoryhmä on vastustanut. Siirtoon on selvä ja perusteltu, vastuullinen syy. 

Sote-uudistus vaikuttaa kuntien talouteen. Yksi merkittävä asia on se, että kahden viimeisen vuoden sote-kustannukset suoraan vaikuttavat kuntien tuleviin valtionosuuksiin. Eli kustannus X vuosilta 2021 ja 2022 vaikuttaa vähentävästi kunnan valtionosuuksiin niin kauan, kuin nykyinen sote-rahoitusmalli on voimassa – 5, 10 tai vaikka 20 vuotta. 

Eli ylimääräinen mahdollinen panostus vuodelle 2022 aiheuttaisi moninkertaisen tulonmenetyksen  tulevina vuosina. Käyttöönoton ylimääräiset kustannukset olisivat siis pienentäneet  valtionosuuksia vastaavasti mikä olisi pienentänyt esimerkiksi varhaiskasvatukseen ja koulutukseen käytettävissä olevia varoja hamaan tulevaisuuteen asti. Nämä palvelut edustavat nimittäin suurta osaa kuntaan jäävistä palveluista sote-uudistuksen jälkeen, jolloin säästöpaine kohdistuisi näihin. 

Siksi aikaisempi käyttöönotto olisi ollut vastuutonta. Sellaista en voi tukea. 

Kuntien talous on haasteessa. Se tarkoitaa nimenomaan, että pikavoittoja ei pidä lähteä hakemaan. Pitää toimia pitkäjänteisesti, pyrkiä optimoimaan se toiminta joka kunnille kuuluu ja vähentää kuntatalouteen ja sen kautta suoraan kuntalaisten palvelutarjontaan vaikuttavia riskejä. Näin olemme nyt tehneet. 

(mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 30.10.2022, vastine Sini Felipen kirjoitukseen 27.10.2022)

Kuntakeskuksen mahdollisuuksiin on tartuttava

Ensi vuoden alussa kuntamme on samanlainen kuin nytkin – mutta silti hyvin erilaisessa tilanteessa. Sosiaali- ja terveydenhuollon uudistus astuu voimaan ja se tarkoittaa, että iso osa kunnan toiminnoista siirtyy hyvinvointialueelle.

Kunnan vastuulle jää opetus ja varhaiskasvatus, kaavoitus, elinvoimapalvelut ja muutama muu toimi. Sosiaali- ja terveydenhuolto siirtyy kokonaan pois. Palvelut toki säilyvät Kirkkonummella ja parhaassa tapauksessa kuntalainen ei eroa juuri huomaa. Se, että olemme rakentaneet uuden terveyskeskuksen varmistaa osaltaan sen, että kunnassa on hyvä palveluntarjonta tulevaisuudessakin.

Uudistuksen vaikutukset kuntatalouteen tulevat olemaan ristiriitaiset. Toisaalta talouden ennustaminen helpottuu, kun iso vaikeasti ennustettavissa oleva osa, terveydenhuolto ja erityisesti erikoissairaanhoito siirtyy pois.

Toisaalta uudistus tarkoittaa myös tulonsiirtoja enemmän hyvinvoivilta alueilta – esimerkiksi pääkaupunkiseudulta – muualle Suomeen. Tulevat tulonsiirrot ovat selvästi viime hallituskaudella ehdotettua sote-uudistusta pienemmät, mutta siitä huolimatta ne tuovat mukanaan haasteita. Vaikutuksia tulee olemaan, ja ne tulee ottaa vakavasti.

Siksi on entistä tärkeämpää, että kaavoitamme järkevästi niin, että kunta vetää puoleensa uusia asukkaita ja sen kautta veronmaksajia. Tämä on tärkeää, vaikka  viimeisimmät talousennusteet sote-uudistuksen jälkeisestä kuntataloudesta näyttävätkin huomattavasti aiempaa valoisimmilta.

Kunnanvaltuusto hyväksyi maanantaina kaavoitusohjelman, joka tarjoaa tähän työhön hyvät eväät.

Itse haluan nostaa ohjelmasta esille erityisesti kuntakeskuksen. Se on äärimmäisen tärkeä kaavoitushanke kunnan vetovoiman kannalta. Se on lupaava hanke myös muista syistä: Kirkkonummen kunnalla on tuhannen taalan paikka rakentaa poikkeuksellisen hieno kuntakeskus. Junaradan ja vanhan keskiaikaisen kirkkomme väliin on meillä mahdollisuus rakentaa ainutlaatuinen pienimittakaavainen urbaani asuinympäristö.

Olemme Kirkkonummella viime aikoina keskustelleet paljon siitä, miten kuntaamme tulisi rakentaa.  Puhe on pyörinyt paljon asuntotarjonnan ympärillä: Tulisiko Kirkkonummella rakentaa pientaloja vai kerrostaloja?

Itse vieroksun hieman tällaista ehdottomuutta. Oleellista on, että uskallamme olla omia itsejämme, että uskallamme erottautua. Kirkkonummelle muutetaan selvitysten mukaan pitkälti siksi, että täällä on väljyyttä. Kirkkonummen ei tule kopioida Espoota, vaan olla oma itsensä.

Meillä on kuitenkin myös alueita, joilla pitää uskaltaa rakentaa tiivisti. Mainitsemani kuntakeskus on sellainen. Rakentamalla tänne matalahkoa, mutta selkeästi urbaania asumista voimme luoda vahvan identiteetin omaavan kuntakeskuksen. Luomalla aukioita, selkeitä katutiloja ja mahdollisuuksia yhteiselolle ja kohtaamiselle rakennamme hyvää ympäristöä. Meillä voisi olla keskusraitti joka yhdistää kirkon, torin ja aseman sekä  kortteleita, joissa on selkeät sisäpihat, niiden väliset selvät katutilat, paikkoja pysähtymiselle ja liiketiloja pohjakerroksissa. Tällaisia pikkukaupunkeja ei Uudellamaalla juuri ole. Kirkkonummi voisi näyttää esimerkkiä siitä, miltä uusi, pienimittakaavainen kaupunkiympäristö voisi näyttää.

Olemme myös paljon puhuneet siitä, minkälaisia asukkaita Kirkkonummelle muuttaa. Muuttovirta on pitkään koostunut pääasiassa lapsiperheistä. Meidän ei kuitenkaan tule unohtaa varttuneempaa väestöä. Yhteisöllinen, elävä urbaani kuntakeskus, jossa on niin yksityisiä kuin julkisia palveluita ja nopea junayhteys Helsinkiin voisi olla asuinympäristö, joka houkuttelee myös lapsiperheen arjen taakse jättäneitä asukkaita. Kirkkonummella asuu myös paljon ikäihmisiä, jotka ehkä haluavat muuttaa palvelujen äärelle. Heillekin kuntakeskus voisi tarjota uudenlaisia asumismahdollisuuksia. Viisas kunta näkee ja tunnista myös tämän potentiaalin.

Toivon, että me uskallamme katsoa näitä täynnä mahdollisuuksia olevia kaavoitushankkeita avoimin mielin. Niissä on potentiaalia uudenlaisen kunnan kehittämiseen. Tie on auki, mutta oma visio tulee pitää kirkkaana. 

Älkäämme astuko Putinin ansaan

Reilu viikko sitten piti Putin puheen, jonka päätteeksi hän allekirjoitti asiakirjat neljän Ukrainan alueen liittämisestä Venäjään. Puheen järjettömyys ylitti jopa sen puheen, jonka hän piti ennen Ukrainan hyökkäystä.
Ensisijainen argumentti oli odotettu: ”Olemme sodassa Naton kanssa”. Takaiskut on helpompi hyväksyä,  jos vastustajaa suurennetaan. Puheessa oli myös toinen narratiivi: eurooppalaiset haluavat tehdä lapsillemme sukupuolikorjauksia, perheemme ovat uhattuina. Isät eivät ole isiä, pojat eivät ole poikia. Länsi on täynnä satanisteja, jotka ovat hylänneet ”perinteiset arvot”. Eivätkä vain perinteisiä arvoja, vaan myös perinteisen ”aidon” energian.
Punaisen torin hieman väkinäisissä juhlissa yksi puhujista vaati pyhää sotaa.
”Satanistit, me tulemme luoksesi! Pelätkää meitä! Pyhä sota!”
Venäjän ortodoksisen kirkon patriarkka Kirill on puhunut sodasta lippuna taivaaseen, iankaikkiseen elämään ja kunniaan. Tämä on lupaus, jota minkään suuren kristillisen kirkon johtajan ei ole kuultu lausuvan pitkään aikaan.
Neuvostoliittoaikoina yritettiin Venäjä esittää jonkinlaisena progressiivisena vaihtoehtona konservatiiviselle lännelle. Segregaatiota ja luokkayhteiskuntaa kritisoitiin.
Tämän päivän Venäjä on laittanut maailmankirjat aivan uusiksi. Nyt viljellään ajatusta ideologisesta taistelusta liberaalin lännen ja perinteisen uskonnollisen Venäjän välillä. Progressiivinen länsi on uhka, perinteinen ja uskonnollinen Venäjä taas hyvä.
Tämä on  vastakkainasettelu, jota Venäjällä on jo pitkään viljelty. Se on vastakkainasettelu, joiden varaan Euroopan populistiset puolueet ovat rakennettu: Liberaali yhteiskunta, jossa yksilön vapaus ja itsemääräämisoikeus ovat keskiössä, on uhka vallitsevalle maailmanjärjestykselle. Tai pikemminkin: uhka sille maailmanjärjestykselle, jonka varassa Putinin asema on.
Tämä tekee taistelusta eksistentiaalisen. ”Our way of life” ei tietenkään ole uusi argumentti, mutta jos Kreml yhdistää sodan Venäjän olemassaoloon ja  siihen maailmankuvaan, jota he väittävät edustavansa, tulee tilanne vaikeutumaan entisestään. Onko sitten enää paluuta?
Miten tällaisista lähtökohdista voi lähteä neuvottelemaan?
On syytä huomata, että Venäjän Kremlin kannattajien retoriikka on ollut samaa länsimaissa useiden vuosien ajan. Ei ole sattumaa, että Trump nousi valtaan samalla retoriikalla. Tätä samaa  Kremlin megafoneina toimivat tuhannet online-toimijat ovat pitkään toistaneet.
Kreml on huomannut mitkä asiat jakavat länttä  ja pyrkii nyt vahvistamaan niitä. Yhtenäinen länsi on heille ongelma, kun taas sisäisistä konflikteista ja polarisoitumisesta kärsivä länsi olisi huomattavasti heikompi ja siten helpommin lyötävissä
Se on myös syy siihen, miksi energia on niin hyvä ase. Se ei ole ikinä ollut täysin neutraali keskustelunaihe, mutta tänä päivänä se on jopa polarisaation ytimessä. Energia liittyy konkreettisella tavalla tottumuksiin ja välttämättömyyksiin. Energia kytkeytyy elämäntapaan – joka nyt on muutoksen edessä. Keltaiset liivit otettiin Kremlissä ilolla vastaan. Energiakysymys ei käytännön tasolla ole ”neutraalia” tiedettä.
Vihreä siirtymä tarkoittaa, että irtaannumme menneisyydestä.
Samalla se tarkoittaa sitä, että Venäjä riisutaan aseista askel askeleelta. Energiaa voidaan käyttää aseena vain kerran, ja kun se siirtymä on tehty, ei patruunoita enää ole jäljellä. Siirtymä on siksi asia, jota meidän tulisi nopeuttaa, ei sabotoida.
Ruotsissa oli juuri vaalit ja Suomessa mennään kohti vaaleja. Venäjän julma hyökkäyssota Ukrainassa tulee aivan varmasti vaikuttamaan keskusteluihin. Samalla on syytä tunnistaa keskustelun taustalla olevat  ristiriidat, joita Putinin narratiivi niin systemaattisesti on pyrkinyt rakentamaan ja käyttämään hyväksi.
Länsi voi vastustaa tätä vaikuttamista. Jotta se onnistuisi,  meidän kuitenkin ensin tunnistaa vaikuttamista. Ukrainan sota tulee kestämään aikansa.  Ukraina ei voi selviytyä ilman ulkopuolista apua. Ja ulkopuolinen apu on uhattuna, jos länsi antaa itsensä häiriintyä Putinin yllättävien siirtojen ja vaikuttamisen seurauksena.

Tvåspråkigheten kräver också sina rum

Jag bodde i min barndom – och bor fortfarande – i Jorvas. I min barndom var grannskapet i högsta grad svenskspråkigt. När jag var kring fyra år gammal flyttade en tvåspråkig familj in i huset bredvid. De kom körande från Esbo i en ljusblå Ford Transit paketbil. Plötsligt förstod jag att man också talar finska i Finland. Åtminstone om man kommer från Esbo.

På den tiden var det ont om barnprogram på TV. På eftermiddagarna kunde man titta på Noppa, ett program i vilket Hessu som hade en stor kalufs underhöll oss barn. På kvällen kom det Pikku Kakkonen och halv nio samlades hela familjen för att se på nyheterna, där Arvi Lind med långsam röst läste upp allt det som hänt i världen.

Buu-klubben fanns då långt inne i framtiden, för att inte tala om Netflix.

Så småningom stötte jag på flera barn som talade finska. Vi sprang omkring i skogarna, spelade ishockey i rinken på eftermiddagarna. I Jorvas barnträdgård fanns både finsk- och svenskspråkiga barn. Jag lärde mig språket, utan att jag ens märkte det.

Dagens värld ser annorlunda ut.

Vår familj är så gott som tvåspråkig. Våra barn talar svenska med mig och finska med sin mamma. Men trots det så lever de inte i en lika tvåspråkig värld som jag gjorde när jag var liten och bodde i ett Kyrkslätt som då hade en betydligt större andel svenskspråkiga än idag.

De går i svenskspråkig skola, de har gått på svenskspråkigt dagis. Man leker inte mer på samma sätt oorganiserat ute i skogarna eller på gårdarna. Barnprogram tittar man inte på TV som tidigare och utbudet på nätet är så ofantligt att TV:n inte ens mera intresserar.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle tycka att ett sänkt intresse för TV skulle vara ett problem, någonsin.

I huvudstadsregionen där svenska talas av en allt mindre minoritet kan ett barn trots detta lätt växa upp utan att komma i speciellt stor kontakt med finskan. Det betyder också, att förvånansvärt många finlandssvenska ungdomar känner sig mycket osäkra på sin finska när det går ur gymnasiet.

Efter att det andra inhemska språket blev frivilligt i studentexamen skriver allt färre finskspråkiga svenska men samma gäller också för de svenskspråkiga: Allt färre skriver finska och antalet studerande som skriver medellång finska i stället för den långa kursen har ökat med 50% på ett halvt decennium.

Detta leder till problem.

Kompisar till mina barn berättar att de söker sig till Sverige helt enkelt för att de upplever att de inte klarar sig språkmässigt i Finland.

Samtidigt som vi av goda skäl funderar på hur vi kunde öka på intresset för svenskan i Finland får vi inte glömma att våra barn också bör lära sig finska. Tvåspråkighet baserar sig på att bägge språkgrupperna förstår och respekterar varandras språk. Och det går inte utan interaktion – i båda riktningarna.

När vår mellersta son började spela fotboll som 6-åring fanns det två alternativ. Ett lag i vilket barnen talade finska och ett lag i vilket barnen talade svenska. Av praktiska skäl började han i det förra tillsammans med sin kusin och sin kompis.

Tack var det, att det plötsligt dök upp tre svenskspråkiga pojkar i laget väcktes intresset för svenskan bland de finskspråkiga pojkarna. När de några år senare skulle välja sitt första främmande språk i skolan valde många svenska, inte engelska.

Och kusinen, som talade svenska och spanska hemma lärde sig i förbifarten finska.

Fotbollen visade sig vara ett effektivt språkbad för alla inblandade. Detta som exempel från vår familj, väl medveten om att utgångsläget är olika i olika familjer.

Svenska rum är viktiga, men vi behöver också tvåspråkiga rum. I en värld i vilken man i allt högre grad kan låsa in sig i sin digitala bubbla har vi inte råd att blunda för det, att våra ungdomars kunskaper i finska inte alltid håller måttet.

I värsta fall leder det till utflyttning. Utflyttning leder till utarmning. Det vinner varken Finland eller det finlandssvenska på.

Staten skall hellre reglera än äga.

När ministerportföljerna delas ut efter slutförda regeringsförhandlingar brukar kön till ägarstyrningsportföljen inte vara lång. Det är en portfölj som sällan leder till vinster, men som ofta kan leda till en ministers fall. Det kan Heidi Hautala, Sirpa Paatero och varför inte också Antti Rinne berätta mera om. 

Att det är svårt beror på de intressekonflikter som per automatik vävs in i det, att staten äger bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader. Man har dels sin roll som minister, politiker, med ett politiskt ansvar. Dels får man ofta stå till svars för företagets framgång, förlust eller misstag utan att ha befogenhet eller kanske kompetens att inverka på den. 

Kursen skall gärna stiga, och företaget skall med fördel ge avkastning till ägarna – skattebetalarna.. Sen kan det från fall till fall också handla om tjänster som skattebetalarna behöver, till ett rimligt pris. Företaget skall helst inte säga upp personal även om det rent affärsmässigt vore befogat. Det är inte svårt att se, att det kan bli fråga om prioriteringar som inte alltid går att uppfylla i en och samma värld. 

Staten skall helst inte blanda sig in i företagets operativa verksamhet – men nog i eftertankens kranka blekhet ha förstått att säga stopp när det begav sig. 

Och visst begav det sig. Fortums eskapader i österled med en avstickare söderut är det dyraste finländska äventyret någonsin. Idag är det lätt att säga vad som borde ha gjorts. Men också i fallet Fortum var det inte så klart när det besluten fattades. 

Jag var kritisk mot köpet och kommer väl ihåg hur en representant för Fortums ledning försökte överbevisa mig när vi träffades en tid efter köpet. 

Men faktum är också det, att om man på politisk väg hade stoppat köpet skulle kritiken ha varit enorm. Politiker skall inte blanda sig i statsägda börsbolags affärer. Även om ett köp går emot EU:s interna linjedragningar, Finlands klimatpolitik och europeiska säkerhetspolitiska intressen. Och kritiken hade kanske haft rätt, en tid: Fram till för ett knappt år sedan tedde sig köpet av Uniper rent ekonomiskt som ett bra drag. 

Borde staten då äga börsnoterade företag? Borde staten vara en spelare på den privata marknaden? Det enkla svaret är ett nej. Men det, som jag ser det, bättre svaret är lite mer nyanserat. 

Staten kan äga företag av flera olika skäl. Man kan tycka att det företaget producerar är strategiskt så viktigt, att staten kan säkra en produktion bara genom att vara med. I sin mest extrema form kan det vara fråga om t.ex. ammunition. Staten behöver det i en kris, och behöver en producent som med säkerhet finns – men kan köpa mycket olika mängder olika tider. 

Försörjningsberedskap är ett gott skäl. I fallet Fortum kan man se, att företagets storlek gör det till en så kritisk aktör att det motiverar ett ägandeskap – men samtidigt är det troligt att en annan ägare också skulle ha klarat av att säkra elproduktionen i Finland. 

Infrastruktur är något som staten gärna äger. Men samtidigt kan man gott tycka, att det i fall av egendom som man inte flyttar så där bara kan vara effektivare att hellre reglera än äga. När Fortum sålde sina elnät till det som sedan blev Caruna var det inte affären i sig som var problemet – vi har många privata elnät i Finland. Trots att man skall vara försiktig med försäljning av naturliga monopol var det snarare misslyckad reglering och de krav vi politiker ställde på nätets tillförlitlighet som ledde till höga avgifter för konsumenterna.

Sen kan man med fog säga, att även om också små strömmar av dividender sitter bra i statskassan så kan man ifrågasätta om det är värt för staten att äga t.ex. 5% av Nokia. Skall staten vara aktiespelare? Knappast. 

Det, att staten i Finland i så hög grad äger bolag och framförallt börsbolag är en följd av att Finland varit kapitalfattigt. Staten behövdes för att företaget skulle kunna födas. Det har lett till  företag som Fortum, Neste och Valmet. Det har varit en fungerande modell som behövdes i tiden. 

Idag skulle vi inte grunda statliga företag inom dessa branscher. Men nog inom andra. 

Jobbkanalen Ab är ett till hundra procent statligt ägt bolag som sysselsätter de personer som har det svårast att hitta anställning på arbetsmarknaden, Det är en motiverad satsning som fyller en funktion och svarar på ett behov som knappast skulle tillgodogöras utan statlig insats. 

Men vad borde staten då ha gjort i fallet Fortum?

I goda tider vill man ha så lite inblandning som möjligt av en statlig ägare. Staten skall gärna göra sig onödig som ägare. Man kan tycka att en statlig ägare är ett hinder för tillväxt och snarare avskräcker kapital än drar det till sig. 

Men sen går det ibland fel, och då ”borde man” ha agerat på annat sätt. 

När staten äger ett bolag inverkar staten på den styrelse som tillsätts. Det skall inte behövas mer. Statens representanter skall sedan följa statens riktlinjer. 

I fallet Uniper borde det kanske ha lett till att man avstått från köpet tack var att det klart stod i strid med statens egna mål och strategier. Men så gjorde man inte. 

Efter fadäsen med Fortum har man stärkt styrningen av de bolag i vilka staten äger en kännbar del. En tjänsteman skall nu sitta med i styrelsen. Knappast gör det skada, men samtidigt är det svårt att se att det som en generell lösning skulle leda till ngt bättre. 

Om företagsledningen kommer till mig och frågar vad de borde göra vet jag att vi båda är i klistret, har Warren Buffett sagt.

Staten, ägaren,  skall inte behöva blanda sig i det operativa. Chansen att staten kan driva företaget bättre än styrelsen och den operativa ledningen är minimal.

Gjorde statens stora ägarandel av Fortum det lättare att ta en stor risk? Det är ett rimligt antagande. Det finns en ägare som inte kan tillåta att företaget går under. Men i det stora hela leder statlig inblandning i börsnoterade företag snarare till det motsatta. Kanske rimligare tillväxtförhoppningar, kanske mindre incitament till spekulation. Kanske mindre snabba ryck upp – eller ner. Antagligen lägre löner för den högsta ledningen men också en större risk för att politiska svängningar skall leda till tryck att fatta beslut på andra en företagsekonomiska grunder.

Och: om ägarstyrningen ändras med fyra års mellanrum – eller som denna period,  om ministern byts ut med hög frekvens – så kan det vara svårt att planera i ett längre perspektiv. 

Så därför: Staten kan gärna äga kritiska företag, om ett statligt ägande krävs för att de skall kunna fungera. Men styrning av många viktiga tillgångar eller funktioner sköts ofta hellre och effektivare genom förnuftig reglering. 

Staten som kan ha många olika intressen, ibland kortsiktiga sådana,  som inte alltid är förenliga med företagets mål – en viss sysselsättning, en viss produktionsmängd, kanske dividendutbetalning av fiskala skäl – gör bäst i att låta styrelsen agera självständigt. Men staten skall naturligtvis vara aktiv när styrelseledamöter tillsätts – och ordentligt briefa sin eller sina ledamöter i styrelsen. För att undvika nya Uniper-affärer. 

Land skall med lag byggas – också i svåra frågor.

Land skall med lag byggas. Det gäller alltid men är speciellt viktigt  då man stiftar komplicerade lagar som går in på områden som berör våra grundrättigheter och vår position i den internationella gemenskapen.

Denna vecka godkändes ändringar i beredskapslagen och gränssäkerhetslagen.  Justitieminister Anna-Maja Henriksson ansvarar för beredskapslagen och har gjort ett gediget arbete. Vi har hela tiden varit tydliga på den punkten att myndigheterna ska ha alla nödvändiga befogenheter för att förhindra eventuella hot. SFP stöder båda lagpaketen och har i inget skede ens lekt med tanken på att vi inte skulle göra det. Det har däremot tyvärr partierna i opposition.

I behandligen i riksdagen gjordes en paragrafändring på slutrakan. Det var en ändring som man kan tolka på ett sätt som är i strid med våra internationella överenskommelser och grundlagsutskottets utlåtande. Det är också en ändring som försätter gränsövervakaren i en svår situation och som leder till potentiella motstridigheter med resten av propositionen. Därför upplevde vi att denna ändring borde leda till en snabb genomgång i grundlagsutskottet för att försäkra, att så inte är fallet. En genomgång, som kunde ta ett eller två möten i anspråk, några timmar eller ett par dagar.

Begäran berodde också till stor del på att EU-domstolen och Europas människorättsdomstol samma dag som paragrafändringen gjordes kom ut med några beslut som har direkt anknytning till problematiken och som kommer att fungera som prejudikat i frågan. Dessa beslut kan rimligtvis av tidtabellsskäl inte i tillräckligt hög grad ha beaktats i behandlingen.

Vi ville alltså ha en kontroll för att säkerställa lagstiftningens stabilitet och konsekvens. Det var också den beredande ministerns önskan. Vi upplever att det hade varit i allas intresse, men nu tänkte inte alla så.

Vi ifrågasatte i inget skede lagpaketet som helhet.

Det påstås på vissa håll att lagpaketet leder till att man kan neka en asylbehandling. Detta stämmer inte. Allas faktiska rätt till en asylprocess skall garanteras, också i en situation då vi utsätts för hybridpåverkan. Det sägs klart i lagförslaget. Det kan betonas, att inte heller de sakkunniga i utskotten efterlyste inskränkningar i denna rätt.

Den nationella säkerheten utgör grunden för vårt samhällsskick. Utan en rättsstat kan vi inte upprätthålla en fungerande demokrati. Rättstat och säkerhet går hand i hand. De varken kan eller bör ställas mot varandra.

SFP var instrumentalt i den process som ledde till vår Nato-ansökan. Vi talade för att vi skulle inleda processen även då resten av riksdagspartierna ville vänta. Nu förnyar vi vår beredskapslag i regi av justitieminister Henriksson. Nya tider kräver nya redskap men också en förståelse för det, att lagstiftningen skall vara konsekvent och till alla delar hållbar. Det har alltid varit SFP:s ledstjärna och det kommer svenska riksdagsgruppen att arbeta för också i framtiden.

Det gråa är bakom oss

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.