Suomen ja Viron yhteinen julistus korostaa koulutuksen ja medialukutaidon merkitystä tekoälyn aikakaudella

/0 Comments/in , , , , /by

Opetusministeri Anders Adlercreutz tapasi 18. helmikuuta Tallinnassa Viron opetus- ja tiedeministeri Kristina Kallaksen. Vierailun aikana julkaistiin Suomen ja Viron yhteisjulistus digitalisaatiosta, medialukutaidosta ja tekoälystä. Ministerit keskustelivat näistä teemoista myös asiantuntijoiden ja opiskelijoiden kanssa.

Maiden yhteisen julistuksen tarkoituksena on korostaa, että tekoäly, digitalisaatio ja medialukutaito ovat olennaisia kansalaistaitoja, joita tulisi kehittää jatkuvasti. Julistuksen mukaan on tärkeää olla mukana päättämässä siitä, miltä tekoälyn käyttö ja rooli Suomessa, Virossa ja Euroopassa näyttävät tulevaisuudessa. On tärkeää, että johtajuus asiassa on omissa käsissämme.

– Koulutuksella on keskeinen rooli digitalisaatiossa ja tekoälyn kehittämisessä. Mitä tietoisempia olemme, mitä koulutetumpia olemme ja mitä osallistavampia olemme, sitä vahvempia olemme kohtaamaan mahdolliset eteemme tulevat haasteet. Suomi ja Viro tahtovat toimia tässä etulinjassa, toteaa ministeri Anders Adlercreutz.

Yhteisjulistus allekirjoitettiin Tallinnan valtionlukiossa Pelgulinna Riigigümnaasiumissa. Ministerit keskustelivat tilaisuudessa opiskelijoiden kanssa kriittisen ajattelun tärkeydestä, resilienssistä ja sosiaalisen median roolista osana informaatioympäristöä.

Kahdenvälisessä tapaamisessa ministerit keskustelivat muun muassa Suomessa annetusta hallituksen esityksestä koskien oppilaiden omien mobiililaitteiden käyttöä kouluissa. Keskustelun jälkeen ministerit tapasivat aiheista vastaavia asiantuntijoita.

Lisäksi ohjelmassa on vierailut Rakett69-tiedestudiolla ja tyttöjen harrastuskerho Unicorn Squadissa, joka tarjoaa teknologiakasvatusta erityisesti 8–12-vuotiaille tytöille.

Kuva: HTM, Raimo Roht

Kunnan tulee nyt keskittyä elinvoimaan ja sivistykseen 

/0 Comments/in , , , , , , , , , /by

Kun lähdimme vaaleihin neljä vuotta sitten, kunnat näyttivät erilaisilta. Tiesimme, että sosiaali- ja terveydenhuollon uudistus oli tulossa, mutta suuri muutos ei ollut vielä täällä.

Nyt olemme aivan uudenlaisessa tilanteessa. Hyvinvointialueet huolehtivat sote-palveluista, ja kunnille jäi kaksi päätehtävää: elinvoima ja sivistys.

Kirkkonummella molemmat ovat juuri nyt suuressa murroksessa. Meillä on käynnissä merkittäviä teollisia investointeja, ja kuntaa kehitämme voimakkaasti sekä keskustassa että esimerkiksi Kantvikissa. Arkkitehtina näen tässä ainutlaatuisen mahdollisuuden luoda ympäristöjä, jotka kestävät aikaa – mutta palaan siihen toisessa kirjoituksessa. Tässä haluan keskittyä koulun merkitykseen elinvoiman rakentajana. Yhteys näiden kahden välillä on päivänselvä.

Kun opetusministerinä kierrän kouluissa ja tapaan yrittäjiä eri puolilla Suomea, kuulen viestin yhä uudelleen: koulutus ja elinkeinoelämä tarvitsevat toisiaan. Niitä täytyy kehittää rinnakkain, yhtenä kokonaisuutena. Se on yksi tärkeimmistä tehtävistämme.

Elinvoima ei synny itsestään. Kuntien päätökset ratkaisevat, onko yrityksillä mahdollisuuksia kasvaa ja työllistää. On kunnan vastuulla varmistaa, että osaavaa työvoimaa on saatavilla, infrastruktuuri toimii ja lupa-asiat hoituvat ilman turhaa byrokratiaa. Ilman viisaita päätöksiä työpaikat katoavat ja palvelut näivettyvät.

On helppoa väittää, että verojen korotus turvaa hyvinvoinnin. Todellisuudessa kestävä tulevaisuus syntyy työstä ja yrittäjyydestä. Siksi panostan siihen, että koulutus vastaa entistä paremmin työelämän muuttuviin tarpeisiin.

Kun aloitin opetusministerinä, oli selvää, että koulutuksen suuntaa on korjattava. Suomi ei ole enää PISA-tutkimusten kärkimaita. Oppimistulosten lasku on kiistaton – mutta ei väistämätön. Olemme päättäneet tehdä historiallisen panostuksen peruskouluun, ja nämä satsaukset näkyvät jokaisessa Suomen kunnassa.

Mihin käytämme lisärahoituksen, 200 miljoonaa euroa? Vahvistamme perustaitoja. Lukeminen, kirjoittaminen ja laskeminen eivät ole enää itsestäänselviä perustaitoja. Jo nyt liian moni nuori ei hallitse niitä riittävän hyvin selviytyäkseen toisella asteella tai työelämässä. Siksi otamme alakoulussa käyttöön kolme vuosiviikkotuntia lisää näissä aineissa. Tästä syksystä lähtien jokainen oppilas saa aiempaa vahvemman perustan.

Olen tavannut oppilaita, joille lukeminen on päivittäinen haaste, ja vanhempia, jotka ovat huolissaan lastensa tulevaisuudesta. Siksi oppimiskuilujen kaventaminen on yksi tärkeimmistä tavoitteistani.

Suomalaisen koulun periaate on aina ollut, että jokainen lapsi saa tasavertaisen mahdollisuuden onnistua. Pidämme siitä kiinni myös näillä panostuksilla. Tasa-arvorahoitus on vakiinnutettu 50 miljoonaan euroon vuodessa, jotta jokainen lapsi saa oikeudenmukaisen alun – taustasta riippumatta.

Tiedän, ettei koulutus yksin ratkaise kaikkea, mutta se on elinvoimaisen kunnan tärkein perusta. Työelämä muuttuu, ja kunnat ovat avainasemassa siinä, että nuoret saavat valmiudet pärjätä tässä maailmassa. Vahvistamme peruskoulua ja kehitämme ammatillista koulutusta joustavammaksi ja työelämälähtöisemmäksi – laadusta tinkimättä.

Elinvoimainen kunta ei synny sattumalta, vaan viisailla päätöksillä ja pitkäjänteisellä työllä. Siksi tulevissa kuntavaaleissa valittavien päättäjien rooli on ratkaiseva.

Nyt on erityisen tärkeää, että hyödynnämme avautuvat mahdollisuudet: otamme lisävuosiviikkotunnit täysimääräisesti käyttöön, suuntaamme oppimisen tukeen tarkoitetut rahat kouluihin ja käymme oppilaiden kanssa keskustelua kännyköiden käytöstä. Ensi syksynä puhelimet poistuvat oppitunneilta, mutta välituntien käytöstä päätetään yhdessä.

Seuraava valtuustokausi on tärkeä Kirkkonummen elinvoimalle. Siksi on tärkeää, että juuri sinun äänesi kuuluu.

Suomen tulevaisuus ratkaistaan kunnissa.

(mielipidekirjoitus Kirkkonummen Sanomissa 19.3.2025)



Om att läsa och förstå – ”den finländska grundskolan är en verklig framgångssaga”

/0 Comments/in , , , /by

Den finländska skolan har ett väldigt gott rykte och av goda skäl. Vi har en bra grundskola i Finland.

Orsakerna är säkert många och har att göra med traditioner och kultur, men en helt avgörande faktor är också vår kunniga och motiverade lärarkår.

Det är rätt ovanligt internationellt sett att det krävs en magisterexamen för att få undervisa i grundskolan.

Vår lärarutbildning håller dessutom hög klass. På den internationella lärardagen som firades den 5 oktober, fick vi alla orsak att visa uppskattning till våra lärare, både gamla och nya.

Länge var Finlands resultat i de internationella Pisaundersökningarna på topp globalt, och det är de fortfarande. Finlands resultat har ändå sjunkit.

Den senaste undersökningen är från år 2022 och visade på en fortsatt sjunkande trend. I samband med den har Jyväskylä universitet analyserat resultatet speciellt för elever med invandrarbakgrund.

Resultaten för elever med invandringsbakgrund har gått ner, om än mindre än för den övriga befolkningen. Skillnaderna mellan elever med invandringsbakgrund och övriga har alltså minskat en aning, men fortfarande lämnar resultaten mycket i övrigt att önska.

Resultatet skapade en hel del diskussion som inte till alla delar varit objektiv och saklig.

Rubriker som antyder att grupper av elever inte har färdigheter som krävs för att man ska klara sig i samhället är alltså i bästa fall grovt missvisande och värsta fall rent illvilliga. Därför vill jag poängtera några saker:

Det spelar en roll hur länge man har bott i Finland. Det är självklart att ett barn som bott här i två år inte är lika språkkunnigt som någon som bott här i tolv år.

När man ser på första generationens invandrare är båda alternativen möjliga i Pisatestet.

Barnen som deltagit i testet har alltså bott olika länge i Finland. Språkkunskaper byggs över tid, och vi måste ge barnen det stöd de behöver för att utvecklas och lyckas.

De största faktorerna för elevernas resultat är läskunnighet och socioekonomisk bakgrund. Att vara invandrare innebär inte i sig att man presterar sämre.

Och vare sig det finns 5 procent eller 50 procent elever med invandrarbakgrund i en skola påverkar det inte övriga elevers resultat. Däremot kan det försvåra inlärningen av finska eller svenska eftersom nationalspråkens ställning då lätt är svag i skolans vardag.

Därför är det så viktigt att arbeta mot segregation. Och det är därför som vi satsar 50 miljoner euro per år för den så kallade jämställdhetsfinansieringen. Kommunerna har här ett viktigt ansvar i att fördela resurserna rätt.

Resultaten som nu analyserats kommer alltså från år 2022, medan undervisningsministern ännu hette Li Andersson och den förra regeringen satt vid makten.

Den sittande regeringen har fått utstå mycket kritik, men resultaten visar på att vi gör rätt saker i skolan just nu.

Vi ökar antalet veckotimmar i läsning och matematik i lågstadiet. En fullständigt avgörande faktor för all inlärning är att de grundläggande kunskaperna är i skick.

Kan man inte läsa och skriva är det svårt att ta till sig ny information. Vi förnyar också stödet för inlärningen och strävar till att öka andelen barn med invandrarbakgrund som deltar i småbarnsfostran.

Regeringen gör satsningar på ungefär 200 miljoner på vår grundskola. Det är mycket pengar i en tid av svåra inbesparingar.

Den finländska grundskolan är en verklig framgångssaga.

Jag vågar gå så långt att jag påstår att den är orsaken till att vi idag lever i ett av världens bästa länder, om inte det bästa.

Våra skolor förtjänar rätt resursering och arbetsro, och alla elever förtjänar det stöd de behöver, oberoende av bakgrund.

Jag är glad över förmånen att nu få vara med och utveckla denna finländska kronjuvel — jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

Publicerad i Åbo Underrättelser 11.10.2024

Adlercreutz: Ungdomsbarometern visar, att vårt högskoleurvalssystem måste ses över

/0 Comments/in , , , /by

Ungdomar i åldern 15-19 år känner en oro för framtiden. Det framgår ur den svenskspråkiga ungdomsbarometern som publicerades på onsdagen 2.11.2022. Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz lyfter upp stigen från grundskolan till vidareutbildning som en av faktorerna bakom resultatet.

– Enligt barometern är det färre unga, jämfört med tidigare år, som känner sig oroliga för att hitta ett jobb i framtiden. Däremot är ungdomarna oroliga för att det skall välja fel bana, något de inte trivs med. Det här är en mänsklig oro som är lätt att känna igen. Men det system som vi har i dag för gymnasie- och högskolestudier underlättar inte situationen, utan tvärtom.

Adlercreutz menar, att studentexamens struktur och betoningen av studentexamen i högskoleantagningen är ett av problemen.

– Vi förutsätter idag långtgående val av 15-åringar. De är tvungna att redan på 9:e klass välja vad de tänker studera i gymnasiet och via det, vilka ämnen de tänker skriva i studentexamen.

I bakhuvudet mal tanken om att att optimera antalet poäng de olika studentexamensproven ger i högskoleantagningen. Det här är inte rimligt.

– När vi sedan lägger till det, att vi har kvoter för förstagångssökanden så blir det etter värre. Man är tvungen att fatta beslut som 15 år gammal, beslut som man sedan svårligen kan ändra. Om det första valet man gör slår fel, är det idag svårare än tidigare att byta bana. Det här skapar oro, det skapar ångest, och det främjar inte det vi borde eftersträva – flexibilitet och mångsidiga kompetenser. Det leder ofta också till att man hellre väntar än prövar på något – man vill inte missa sin bästa chans till en högskoleplats.

– En utbildningsstig  längs med vilken man får välja fel och kan korrigera sina misstag är det vi borde eftersträva . Vi vinner alla på att varje ungdom vågar pröva och får studera det som verkligen intresserar.

SFP och Adlercreutz har även tidigare lyft upp frågan om förstagångskvoterna och de problem som betoningen av studentexamen i kombination med kvoterna lett till

– Det här är en fråga som nästa regeringen bör korrigera. Det system vi har idag håller inte måttet, och leder till inte bara ineffektivitet utan också till oro och illamående bland våra ungdomar. Det måste ändras.

Nånting är det som inte funkar!

/0 Comments/in , , /by

Livet i Finland som förälder är relativt lätt. Många av de bekymmer man får tampas med i andra länder känns rent av absurda. VI behöver inte välja boningsort på basen av hurdana de olika skolorna är. Vi behöver inte samla in pengar via kakbak eller donationer för att skolan ska kunna skaffa böcker eller som förälder ha ambulerande assistentturer. Grundskolan har skapat jämlikhet. Men det finns signaler som tyder att det finns sprickor i murverket.

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) ökar ojämlikheten i vår skolvärld. Den ack så tråkiga men i det stora hela effektiva one-size-fits-all-grundskolan är inte mera så jämlik som vi kanske trott. Inlärningsresultaten är inte mer de samma överallt och skolan är inte mera lika duktig på att lyfta upp de barn som har ett sämre utgångsläge när de börjar skolan.

Nånting i vårt system funkar inte. Det är inte en obetydlig fråga. Om skolor delas upp i olika kategorier, om vi i allt högre grad har bättre och sämre bostadsområden, då förlorar vi sakta men säkert en del av det som varit vår framgångssaga. Vi går miste om kärnan i den nordiska välfärdsstaten som trots allt är ett system där den sociala mobiliteten hittills varit bättre än i så gott som alla andra länder.

Vad beror detta då på? Utan att kunna luta tillbaka mot gedigen forskning vågar jag påstå att familjernas situation segregeras. Somliga jobbar mer än tidigare. En del mindre. Psykisk ohälsa är ett stort problem och utmaningarna i klassrummet större än tidigare. Samtidigt har vår bostadspolitik som länge lyckats motverka segregering betydligt bättre än till exempel den svenska inte mera kunnat stå emot det, att de socioekonomiska skillnaderna mellan  bostadsområden växer. Allt detta syns i skolan, där man i en viss situation kanske kan klara av en stor klass, men i en annan är samma lärarresurs totalt underdimensionerad.

Den vackra tanken om integrerade klasser kräver också resurser som svarar mot behovet. När alla skall undervisas i samma miljö måste det kompenseras med individuell uppmärksamhet. Och det finns det uppenbarligen inte alltid tillräckliga resurser till.

Men sedan finns det också en annan baksida, som kanske speciellt gäller våra svenskspråkiga skolor.

Vår värld kommer att vara allt mer diversifierad. Vi reser allt mer. Våra barn kommer med stor sannolikhet att tillbringa en del av sitt arbetsliv utomlands. De kommer med stor sannolikhet att arbeta tillsammans med någon som är född utanför vårt lands gränser.

Det, att integration så sällan sker på svenska liksom det, att invandrarinslagen i svenskspråkiga skolor ofta är mycket mindre än i finskspråkiga är ett problem. Eleverna går miste om en stor del av den förståelse som behövs i livet bortom skolbänken när de inte får uppleva denna diversitet i sin skola. Skolan kan inte vara frånkopplad från den verklighet vi lever i, för vi skall lära för livet som det är, inte för livet som det var.

Och med vetskap om det är det upp till oss politiker att se att den verkligheten också återspeglas i tillräckliga resurser.

 

Kolumn i tidningen Läraren, september 2021.

Den utvidgade läroplikten är ingen liten sak

/0 Comments/in , , /by

I all tysthet godkändes den största skolreformen sedan grundskolan strax före jul. Medan den politiska diskussionen än en gång kretsade kring al-Hol och Haavisto bestämde riksdagen att det andra stadiet stegvis blir obligatoriskt från och med nästa höst. Det är inte en liten sak.

Det är ett stort steg som egentligen känns helt självklart: vi vet, att sysselsättningsgraden för dem som inte studerar vidare efter grundskolan är ca 40 procent, medan en utbildning från andra stadiet höjer den till över 70 procent.

Och eftersom vi vet detta, är det bara naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men en gräns vid 18 års ålder går att motivera.

Vad betyder det då? Hen som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till 9:ans slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse.

Till sin natur är det en rätt mekanisk reform. Man flyttar mållinjen. Men man måste också hjälpa löparna på vägen. Och här finns det en källa till oro, inte bara bland oss politiker utan också i lärarkåren.

De offentliga finanserna är i viss mån ett nollsummespel. Det man ger med ena handen måste man ofta ta med den andra.

Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan idag ofta är underresurserad skall lida. Och i synnerhet i de finlandssvenska skolorna är det ett praktiskt, konkret problem: vi har en stor brist på utbildade studiehandledare.

Och om stödfunktionerna inte finns, om de som behöver stöd för att hitta sin väg ut ur grundskolan och vidare inte får hjälp – då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.

Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men samtidigt är det upp till kommunerna och skolorna att se till att de pengar som ges används på rätt sätt, för det stöd som behövs.

Skolan måste hela tiden utvecklas. Jag är helt övertygad om att en god skola är en helt avgörande konkurrensfördel för oss som land. Men det är också skäl att emellanåt stanna upp och fundera på vad som gjort vår skola bra: jämlikheten, en jämn bra kvalitet, en klar linje. Ja, kanske också det, att den är förutsägbar, ibland tråkig.

Det är inte lätt att jobba om allting är i ständig förändring. Jag hoppas därför nu också på arbetsro. Att vi efter denna reform låter bitarna falla på plats. Att vi ger skolan tid att ta in allt det nya, att finslipa processerna och utveckla undervisningen. Att vi är lite tråkiga och förutsägbara igen.

 

Kolumn i tidningen Läraren 1/2021

Adlercreutz: Förstagångskvoterna täpper vägen till högskolestudierna

/0 Comments/in , /by

I dagens riksdagsdebatt om den förlängda läroplikten lyfte Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz fram problematiken med förstagångskvoterna i högskolornas antagning. Enligt Adlercreutz leder kvoterna till att studiestarten kan skjutas på framtiden, då ungdomar väljer att optimera för att inte mista sin status som förstagångssökande.

– Vi vet att förutsättningarna att sysselsättas är mycket högre för dem som gått andra stadiet. Därför är det logiskt att förlänga läroplikten till 18 år. Det följande steget – steget till högskolestudierna – har emellertid blivit till en flaskhals efter att förstagångskvoterna togs i bruk år 2016. Kvoten leder till att man väntar med att ta emot en studieplats tills man är alldeles säker att det är rätt val, och då fördröjs hela studiestarten, säger Adlercreutz.

Förstagångskvoten är problematisk också eftersom den gör det mycket svårare att byta studieinriktning.

– Redan nu är våra unga tvungna att i ett tidigt skede fatta beslut om sin utbildning som påverkar dem långt in i framtiden. Förstagångskvoten gör det ännu svårare att i ett senare skede sadla om. Det är helt naturligt att det tar tid att hitta sin grej, det man helst vill syssla med i arbetslivet. Vi borde se all mångsidig och bred kompetens som en fördel, nånting positivt som vi behöver för att lösa våra framtidsproblem.

– Förlängningen av läroplikten är en bra sak, men reformbehovet stannar inte där. Alla studerande borde få tävla på en neutral spelplan. Förstagångskvoterna borde slopas för att försnabba studiestarten, förkorta studierna, förbättra de ungas välmående och samtidigt förlänga yrkeskarriärerna.