Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)

EU står inför stora förändringar

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. Idag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har  utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills  kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför NATO, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldova, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än någon annan av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet  när Polen meddelade att landet slutar stöda Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar  kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska  kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid. Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar till att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EUs trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.
Om inte reglerna i dagens EU är de samma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

 

 

Keynote, UNIFI Sustainability and Responsibility Seminar

Sustainability. What is it? It’s behaving. It’s being responsible. It’s what you teach your kids. But still something we often neglect when it really matters.

The obvious somehow becomes expendable. The factor that is totally crucial for long term viability or even profitability becomes something you postpone, push aside.

The topic of sustainability and responsibility in business is the biggest issue that faces our industries, our world,  today.

Because what we do today defines what the world will look like tomorrow.

Climate change affects everything and everyone in one way or the other. It affects the most basic things in our lives – from where it is possible to live to what kind of food we can grow and eat.

We are dependent on our ecosystems in everything we do. So why not take care of it. Why not give it the attention it deserves?

We know what to do.

We need to reduce our emissions. We need to stop the loss of biodiversity. We need a transition to clean, renewable energy. We need an industrial revolution.

And yes, I say industrial – because our businesses are central in contributing to the transition to a more sustainable economy.

As a fairly small player globally, one might think that what happens in Finland is not that important on a larger scale, but that could not be further from the truth. It’s not about our absolute share of global greenhouse gases. It’s about the positive impact we can make, it’s about our handprint.

I’ll give you one example. The frequency converter, a small device that makes electrical motors more effective, saves 135 000 000 tons of Co2 emissions annually and globally. That handprint comes to a large extent from Vasa, where Vacon, nowadays Danfoss, is one of the trailblazers in the field.

So what happens in Finland does not stay in Finland – we have every opportunity to show leadership and show the way.

By doing this, we are one step ahead – by promoting research and innovation on sustainability related issues we can create new solutions to the challenges we face.

And we all know these challenges need addressing. Therefore the demand for solutions, products and services in line with sustainability standards will grow – and Finnish businesses can be at the forefront of providing these solutions.

As an active member of the Europan Union, we have an important role to play as well.

The EU is the largest single market in the world. This is something of a favourite subject of mine, so if you’ll allow me, I would like to highlight this: it is the largest single market – in the world.

And what does this mean? It’s a market without borders. It means that it allows goods, services, and people to freely move within the union. It allows us to do trade and business with each other.

While creating a broader choice of products and services for all EU citizens, it also creates an opportunity for the EU to set standards.

And when the EU sets standards it has global implications. In a way, it’s as simple as that – when we are ambitious and demand more, the surrounding world needs to do more – if they want to take part in the largest single market in the world.

By looking ahead, by seeing opportunities instead of problems, and by thinking outside of the box instead of sticking our head into the sand we can have a real global impact – both Finland as a nation, and the European Union as a community on the global level.

That is why we need to work with an ambitious and serious agenda on the Green transition and on sustainable growth.

The European Commission introduced the EU Green Deal in December 2019 – almost exactly 4 years ago.

As you all know, the main goal is to make the EU climate neutral by 2050, and transform the EU economy to become more sustainable.

An important milestone in the EU Green Deal is the 2030 goal of reducing green house gas pollution by 55 per cent compared to the levels from 1990.

As the EU loves project names, and acronyms – I really have had to work on those – the goal of reaching this has been named “Fit for 55”, where 15 different legislative proposals have been put forward regarding climate, energy, transport, finance and taxation.

Not all of these are without problems for Finland of course. I would assume most of us have heard things about the Nature restoration law, or “Ennalistamisasetus” in Finnish – or the EU Forest Strategy, filled with acronyms like LULUCF and concepts like taxonomy.

I will not go into these today, but the public discussion around these clearly shows how difficult it will be to reach commonly accepted solutions to the existential problems we are facing.

That being said, it is of course important that EU regulation takes national realities into account. Therefore this government will put effort into be even more effective in influencing EU policy in a timely fashion, before they become decided regulation.

Even though there is a new Commission coming next year, and we have elections coming up and a new European Parliament where political power may shift, we can be fairly certain that the path we are on is the one that we will continue to walk.

The Commission President Ursula von der Leyen kept the green transition as the number one concept also in her recent State of the Union speech.

The new Commission, no matter how it will look like, will begin by shaping the 2040 goals, on our way to 2050. This is one of the major tasks right at the start of the new term.

I think it’s important to make sure that we also see the opportunities that exist within these challenges.

Because even though we face serious challenges in many sectors, we have also done many things right in Finland. It is not a coincidence that our green transition investment pipeline exceeded 100 billion euros.

Us being trailblazers in the green transition is due to us having the cheapest electricity in Northern Europe and the best electricity grid. And those things again, are due to us being ahead in the very same green transition. Is it the Chicken or the egg? Kind of both at the same time.

As Nordic countries we also have an opportunity to carry the issue forward together and set an example for our fellow member states.

Dear friends,

We have to remember that sustainability is a cross-sector concept, in order to affect real change we need to see action on all levels in society.

Higher education plays an important role here.

Finland has been strongly involved in promoting the construction of the European Education Area. We can congratulate ourselves on the fact that Finnish universities have been very successful in the highly competitive European Universities initiative, with 19 universities already participating.

We’ve certainly had challenges recently – Russia’s brutal war of aggression in Ukraine, the pandemic, and heightened tensions in world politics underline the importance of a crisis-resistant society, both at a national and a European level. This highlights the need to make sure students preserve their faith in a better future, and here we all have a responsibility.

Universities, through their research knowledge and expertise, have an important role to play in building crisis resilience and security of supply, and in supporting the EU’s self-sufficiency and strategic autonomy.

Universities can and should be able to respond to the rapidly changing skills needs of the labor market, and support business renewal as well as raising the education levels of the population.

I firmly believe that the free movement of students, researchers and scientists within and outside the EU provides the best added value.

The Erasmus programme, for example, is the crown jewel of European student exchange. I would strongly encourage students, teachers and researchers alike to take part in exchange programmes and the various European cooperation projects that are offered.

My own journey through exchange studies both in Portugal and Spain certainly shaped me and my life. I cast my vote for Finland’s entry into the EU while I was living the European dream, as an Erasmus student in Barcelona.

We know that there will be fierce competition for talent, it’s obviously already happening today, but will be even more fierce tomorrow. Industrial productivity, the prosperity of our societies and the achievement of our climate objectives depend in large part on the ability to retain and attract workers.

This is not only my view, but it is widely shared in the EU member states. In the conclusions of the European Council, this has repeatedly been at the forefront.

The need to strengthen education and research is key when we want to reinforce our strategic autonomy and competitiveness. The emphasis on strong cooperation in education and research is therefore very important for us.

The availability of skilled labour has recently been at the center of many Commission initiatives. All fields are included – some are more vital than others; the clean transition, cybersecurity, the battery industry, digital skills, well educated teachers, knowledge of space and so on.

We must also talk about a commitment to research and development funding. The current government is committed to a historic long-term investment. This will significantly strengthen the capacity of universities and research institutions.

From next year, we will substantially increase the level of national R&D funding towards 4 percent of GDP. Our firm intention is to create a solid basis and conditions for improving Finland’s competitiveness long into the future.

These increases will be targeted at activities with the widest possible impact on productivity and economic growth.

Particular emphasis will be placed on basic research at universities, applied research at universities of applied sciences and on increasing and modernising researcher training, so that we can make the most of this investment.

Finland has also long argued that all EU member states should increase R&D investment towards the commonly agreed EU target of 3 percent of GDP.

We are now setting a good example – and our 4 per cent target and its implementation has indeed attracted a lot of interest from both other member states and also from the European Commission.

Dear friends –

It comes down to this. The green transition is a huge opportunity for all of us. For businesses, for education, for society. Over 100 billions of investments are queueing up at our border. If even a small part of those become reality the benefits are substantial.

This is an industrial revolution and the universities are the factories of the future. We already some of the tools to make it happen. You create more as we speak. The opportunities lie ahead of us. They are  obvious, they are crucial, and fortunately even profitable.  So no more postponements. No pushing aside. Let’s get to it.

(Keynote held att Svenska Handelshögskolan 7.11.2023)

Tal vid kronprinsessan Victorias besök i Finland

Ers kungliga högheter, excellenser, mina damer och herrar, bästa vänner.

Sverige är FInlands närmaste partner säger vårt regeringsprogram. Det är första gången vi klart säger att Finlands och Sveriges relation är unik och speciell i ett regeringsprogram.  

Och det är skäl att poängtera, i detta sällskap, att sommarens regeringskris inte hade något med denna skrivning att göra. Vi hade helt andra utmaningar. 

I Storbritannien  brukar man tala om ett ”Special Relationship”. Med det menar man Storbritannieins speciella förhållande till USA. Jag vet inte om det mera stämmer. Men för Finland och Sverige stämmer det. Vi har ett speciellt förhållande. 

Förhållandet var speciellt när biskop Henrik steg i land i Egentliga Finland. 

Förhållandet var speciellt när Gustav Vasas son, hertig Johan, blev herre på Åbo slott. 

Relationen var speciell när Stålhandskes hakkapeliter plöjde genom Pappenheims led under 30-åriga kriget eller när Paavo Nurmi duellerade mot Edvin Wide på tjugotalet. 

Relationen fick igen ett bevis på sin hållbarhet när svenska piloter skötte bevakningen av en stor del av det finländska luftrummet under vinterkriget med sina Gloster Gladiator plan. 

Och det, att relationen är speciell, bevisade Tager Erlander för drygt 70 år sedan, när Sverige, till stor del av solidaritet mot Finland, beslöt sig för att stanna utanför Nato. Sverige ville inte lämna Finland ensamt. 

För mig som Europaminister känns det för all del lite genant att årtalet 1995 i Finland inte primärt väcker tanken om att Finland då blev EU-.medlem utan att vi då äntligen slog Sverige i en VM-final. 

Så relationen är speciell. 

En resa till Sverige är, och nu gissar jag, men tror att jag har rätt, med stor sannolikhet den första utlandsresan för en en majoritet av finländarna. 

Jag har fem barn, och om man frågar dem vart de skulle villa åka, säger de alltid Ängelholm och Sverige. Och Systrarna på Skäret med världens mest fantastiska jordgubbssaft och underbara små hjärtbakelser med vainljkräm i. 

Sverige har en speciell plats i våra hjärtan och relationen har varit speciell och nära i snart tusen år. Därför är det passande och rätt att vi får fira en del av ert  – ja vårt – jubileum här i FInland, på Hanaholmen som i sig är ett resultat av de band vi har. Hanaholmen var resultatet av Sveriges gåva till det 50-åriga Finland 1967. 

Jag sade inledningsvis att vi nu på ett politiskt plan står närmare varandra än nägonsin. Den process som förde FInland och snart Sverige in i Nato är också ett bevis på detta. 

Om ni tillåter så går jag nu 200 år tillbaka i tiden. 

Min släkting ett antal generationer bakåt, Carl Johan Adlercreutz, var den general som ledde de finsk-svenska trupperna genom Lappland ner mot Stockholm efter det katastrofala kriget 1808-1809. Han var den person, som sedan desarmerade Gustav IV Adolf och indirekt bär ansvaret för att familjen Bernadotte kom till tronen. 

Ja, vissa tungor säger, att han för ett ögonblick själv övervägde att sätta kronan på sitt eget huvud. Men så gjorde han lyckligtvis inte. Jag tror de var klokt med tanke på oss alla. 

Några månader tidigare ledde han de svenska trupperna vid slaget vid Oravais 1809. Efter slaget – som vi förlorade – rådde det stor bitterhet inom officerskåren. Man upplevde att Gustav IV Adolf svikit Finland. Man insåg, att Finland var förlorat. Riket skulle rämna i tu. 

På det rykande slagfältet beslöt de besegrade officerarna att de knäpper upp den yttersta knappen på uniformsrockens ärm för att markera sin besvikelse. Och de knäpper den inte  förrän Sverige och Finland igen är ett rike. 

På vissa svenska tavlor från 1800-talet lär man kunna se officerare som har den yttersta ärmknappen oknäppt. Knappen vara öppen i väntan på en återförening. 

Snart kommer denna återförening att ske. När Sverige och Finland båda två är medlemmar av Nato kan man säga att bandet är lika starkt som det var för 215 år sedan. Då knäpper även jag den yttersta kostymärmsknappen och det känns ju som en bra slutfanfar på detta år, då vi fått fira att det gått 500 år sedan Gustav Vasa kröntes och 50 år sedan Hanaholmens kulturcentrum föddes. 

Finlands band till Sverige är starkare än någonsin, och kronprinsessans besök är ett tecken på det.

Tal på partidagen – puhe puoluekokouksessa 2023

Ett partis ideal är dess identitet. Och en identitet vårdas genom att vi med jämna mellanrum ställer oss frågan: Vad arbetar vi för? Vilka frågor driver vi? Vilken är vår värdegrund?

För ett parti är de här helt essentiella frågor. Det är de frågorna som definierar oss och svarena till dom frågorna är orsaken till att vi gör det arbete vi gör. De är orsaken till att vi är här idag, tillsammans.

Det här är vår första partidag efter riksdagsvalet. Vi lever och fungerar i en ny verklighet. Vi har en ny riksdag. Vi har nya ledamöter. Men grunden vi står på är den samma. Våra värden är de samma. Och dom definierar oss –  Vi är Svenska Folkpartiet.

Under fyra års tid satt vi med i Sanna Marins regering. Vi gjorde reformer inom social- och hälsovård, vi stärkte vår bildning. Vi satt upp nya mål för vårt klimatarbete och vi arbetade mot det målet. Vi gick igenom två stora kriser, vi navigerade i okända vatten – och vi gick med i Nato.

Vi satt i en koalition ledd av socialdemokraterna, men vi var inte ett vänsterparti.  Vi var Sfp, och vi behövdes som SFP. Vi var ett parti som också den perioden satt en klar prägel på regeringsprogrammet.

Vi gjorde regeringen bättre.

Nu är vi i nya förhandlingar. De här förhandlingarna är svårare än de föregående. Och inte för att den finansiella ramen är trång, den utmaningen klarar vi nog. Sfp har alltid arbetat för en ekonomisk politik där man tar ansvar för våra gemensamma medel.

Förhandlingarna är svåra eftersom det igen är en brokig koalition. Nu är inte den ekonomiska politiken den stora utmaningen oss partier emellan utan de ideologiska skillnaderna.

Det, att det är svårt, har inte undgått någon som följt med rapporteringen från förhandlingarna. Men å andra sidan – vem har sagt att det skall vara lätt?

Då det känns att dom ideologiska skillnaderna är för stora, försöker jag tänka på min pappas morbrors Patricks rättesnöre: gör inte det som är lätt utan det som är rätt.

Och rätt är att påverka. För att det är ju därför vi har gått med i politiken: för att påverka och för att försöka förverkliga det som vi tror tar oss och Finland framåt.

Vi har nu arbetat i snart 7 veckor, och har inte än nått målet. Sakta men säkert går vi vidare.

Det är också klar, att inte hela regeringsprogrammet, om vi kommer så långt, kommer att se ut som ett SFP-program. Men man kan med absolut säkerhet säga, att programmet blir bättre tack vare oss.

Vi värnar precis som alltid tidigare, om klimatet, om vår internationella roll, om mänskliga rättigheter, om glesbygden, hållbarheten, jämställdheten. Ibland gör vi det med stöd av andra. Men tyvärr också ibland utan det.

Arvoisa puolueväki.
Punamultahallituksessa meistä ei tullut vasemmistopuoluetta. Oikestohallituksessa meistä ei tule oikeistokonservatiivejä. Ei, vaikka jotkut tarkoitushakuisesti tällaista kuvaa medioissa maalailevat.

Ohjelmamme ei muutu. Politiikkamme ei muutu. Ne arvot, joiden puolesta työskentelemme, eivät muutu. Se mikä muuttuu, on maailma ympärillämme. Tämä muutos on vääjäämätöntä ja koskee myös meitä. Paikallemme emme voi jäädä. Jämähtäneisyys ja uhkakuvilla pelaaminen ei meitä houkuttele. Me uskomme ihmisen kykyyn tehdä kestäviä ratkaisuja. Me uskomme empatian merkitykseen. Me olemme avoimuuden, toivon ja tulevaisuuden puolue kaikille niille, jotka haluavat maatamme johdettavan näistä lähtökohdista.

Bästa partidag. Vår värdegrund ändrar inte.

Här är det viktigt att vi är konsekventa. Att vi kommunicerar vår linje. Att vi stöder varandra. Och kanske mer än tidigare: Att vi diskuterar. Att vi som individer och parti säger när vi är av annan åsikt. Och att vi håller ihop.

Bästa partidag. Hyvä puolueväki.

Den politiska retoriken har hårdnat. Identitetspolitiken slår rot.

Det är kontraproduktivt och det är onödigt. Vår politiska kultur vinner ingenting på att man importerar kulturkrigsretorik från USA eller låter förstå att vänster-högerlinjer har någonting med mänskliga rättigheter, miljöhänsyn eller jämställdhetsarbete att göra.  Det är historielöst och framförallt otroligt kontraproduktivt.  För bägge sidorna på den politiska spelplanen kan jobba för dessa frågor. .

Jämlikhet är inte socialism. Jämlikhet handlar om allas lika värde, om friheten och rätten att leva sitt liv som man vill. Från ett samhälleligt perspektiv handlar det också om att utnyttja allas potential till fullo. Jämlikhet är en förutsättning för både ett stabilt och välmående samhälle och en fungerande marknadsekonomi.

Det, att man har en förmåga att reflektera över gamla oförrätter och korrigera kurs är inte radikalt utan sunt förnuft och bildning. Det är insikt och förståelse och tyder på en förmåga att kunna ta till sig, att lära sig.

Arvoisa puolueväki.

Järkevä ilmastopolitikka ei ole vihervasemmistolaisuutta. Se ei myöskään ole naiivia tai epärealistista politiikkaa. Sen sijaan voisin hyvinkin väittää, että se on, jos sallitte yksinertaistuksen, oikeistolaisuutta, sillä se tunnistaa vihreässä siirtymässä piilevän taloudellisen potentiaalin. Jos yhteisvastuu ja huoli ekosysteemistä halutaan liittää sosiaalidemokraatteihin tai vasemmistoon, voi ilmastopolitiikkaa toki pitää vasemmistolaisena.

Minkä tahansa lähestymistavan ilmastonmuutoksen jarruttamiseen valitsemmekin, on ilmiselvää, että se palvelee koko poliittista kenttää, meitä kaikkia. Niin yksilöitä, yrityksiä kuin luontoa. Sillä meillä on vain yksi planeetta: ilman sitä, meillä ei ole mitään.

Järjelle on tilausta. Harmaan sävyjen näkemiselle on tilausta. Empatialle ja humaanille politiikalle on tilausta. RKP:lle on tilausta.

Me lähdemme siitä, etteivät asiat ole mustia vai valkoisia. Me vaadimme itseltämme erilaisten näkemysten kunnioittamista ja yhteensovittamista, vaikka se olisi vaikeaa. Inte det som är lätt, utan det som är rätt.

Siksi me istumme sitkeästi hallitusneuvotteluissa. Osa Suomesta ja suomalaisista kokee maailman myllerryksen erityisen uhkaavana. Suomessa on yhtä monta totuutta ja todellisuutta kuin on suomalaisia. Puolueemme DNA:ssa on halu toimia sillanrakentajana näiden todellisuuksien välillä.

Olemme yritteliäitä ja uteliaita ulkomaailmaa kohtaan, sillä olemme historian saatossa saaneet tällaisella asenteella aikaiseksi paljon hyvää. Meidän lasimme on puoliksi täynnä, ei puoliksi tyhjä. Tätä seikkaa meidän kannattaa vaalia tietoisesti. Yhteistuumin.

Bästa partidag.
I den förra regeringen var vi den borgerliga liberala rösten. Den behövdes där och den rösten användes framgångsrikt. I en annan koalition kan vi vara rösten som balanserar lasset så att det inte kantrar över åt andra hållet.

Den här rollen har SFP haft i många koalitioner. Vi är mittenpartiet som får agera rollen som skiljedomare och inte sällan pianostämmare.

I kolgruvorna i England på 1800-talet hade man med burar med kanariefåglar nere i djupet. De signalerade, när kolmonoxidhalten i gruvan blev för hög. Den skyddade arbetarna.

Vi har i många koalitioner inte bara varit skiljedomare och stämmare utan också kanariefågeln. Vi har en stark värdekompass och kan se på världen som den mångfacetterade verklighet den är.

Mitten behövs och ingen verklighet har någonsin blivit sämre av att den balanserats upp lite grann.

Vilket är alternativet till en politik där man kan gå över blockgränser och där man kan arbeta också med partier som står långt ifrån en själv?

Det är blockpolitik. Och det är inte en hälsosam utveckling. Den bygger polarisering. Den minskar förståelse. Den gör det svårare att hitta lösningar.

Samtidigt är det ingen lätt uppgift att vara den som försöker motverka polarisering. Det är svårt att bygga förståelse. Det är lätt att tappa sig själv.

För allt skall man inte förstå. Vad som helst kan man inte acceptera. Det finns det som är rätt och det finns det som är fel. Vi ser skillnaden. Vi ser den klart. Och det är med det i som ledstjärna vi gör det arbetet vi gör.

Systeeminen ajattelu korostuu entistä polarisoituneemmassa ja epävakaammassa maailmassa. Haluan meidän olevan puolue, joka osoittaa käytöksellään ja toiminnallaan laajaa yleissivistystä ja kykyä isojen kokonaisuuksien hahmottamiseen.

Toivon meidän olevan se puolue, joka ei joudu käyttämään aikaa ja energiaa sisäisten ristiriitojen selvittelyyn, kun ratkottavanamme on koko maan ja maailman tulevaisuuden kannalta aidosti isoja ongelmia.

Olette varmaan kuulleet sanonnan ”culture eats strategy for breakfast”, ”kulttuuri syö strategian aamupalaksi”. Tämä pätee myös puoluepolitiikassa, vaikka sanan strategia tilalle voikin vaihtaa sanan ohjelma. Sisäinen toimintakulttuurimme heijastaa arvojamme. Näin on kaikkien toimijoiden kohdalla. Koska avoimuus ja suvaitsevaisuus ovat julkilausuttuja arvojamme, meidän tulee pyrkiä aina ratkaisemaan mahdolliset sisäiset ristiriitamme avoimesti ja rakentavasti. Muuten arvomme muuttuvat sanahelinäksi ja ohjelmamme intohimoinen toteuttaminen mahdottomaksi.

Miksi puhun tästä? En siksi, että puolueemme olisi riitainen, vaan siksi, että maailman polarisoituessa puolueissa toimiviin ihmisiin yritetään vaikuttaa ennennäkemöttömällä voimalla. Vaikuttamisen keinona käytetään usein rankkoja kärjistyksiä. Siksi meidän on puhuttava aktiivisesti arvoistamme ja kuunneltava toistemme näkökulmia kunnioituksella. Uskottava kivenkovaan siihen, että yhdessä olemme enemmän kuin osiemme summa.

Jatkuva avoin keskustelu ja luottamukseen perustuva väittely ovat avainasemassa sisäistä kulttuuria vahvistettaessa. Tällaisessa kulttuurityössä muun muassa RKP:n nuorilla on puolueessamme tärkeä rooli.

Toivon ja uskon, että RKP voi olla tunnettu siitä, että se on Suomen poliittisista puolueista yhtenäisin ja vakain. Toivon, että me kaikki yhdessä pyrimme tähän.

Takaisin arvopuheesta ja kulttuurista arjen politiikkaan ja sen haasteisiin.

Bästa partidag.

Den kommande regeringen kommer att ta över ansvaret för en ansträngd ekonomi. Pandemi och krig har satt sina spår. Nu måste vi rätta kursen. Positivt är det, att vi inte mera behöver fundera på om och när vi blir natomedlemmar. Medlemskapet är nu ett faktum.

För att få ekonomin på rätt köl igen krävs ett blomstrande näringsliv: vi behöver tillväxtföretag och export. Samtidigt står vi inför en stor demografisk utmaning och n allvarlig brist på arbetskraft. För att bekämpa denna utmaning behöver vi beslutsamma åtgärder. Vi måste säkerställa tillgången på arbetskraft genom att öka arbetskraftsinvandringen. Det är detta vi arbetar för i Ständerhuset

Den gröna omställningen skapar den ekonomiska tillväxt vi behöver . Det investeras nu i Finland mer än på länge. Det, att vi varit föregångare bär nu frukt och vi måste fortsätta på den inslagna vägen. Vår framgång är helt beroende av kunnande och innovationer. Detta är också saker som vi arbetar för i Ständerhuset

Bästa partidag,

Det är ett privilegium att få fungera som Svenska riksdagsgruppens ordförande. Vi är ett tio ledamöter starkt lag som inte går av för hackor. Också det har vi visat på Ständerhuset.

Men vi får inte göra vårt arbete utan er. Utan alla ni som arbetar på ett lokalt plan, i våra kommuner och städer. Utan Kvinnoförbundet, Seniorerna. Utan Svensk Ungdom, som inom Svenska folkpartiet ofta varit den drivande kraften för förändring. Fortsätt vara aktiva, att ta fram nya idéer och utmana oss när det behövs. Fortsätt se till att unga inte tror på de förenklade lösningar, som populistiska rörelser vill förmedla.

Ert arbete ledde till vårt inval. Och med era tankar, motioner, förslag är ett Sfp igen lite bättre och lite klokare efter denna partidag. Och vi riksdagsledamöter har igen lite enklare att föra fram vår politik i riksdagen. Tack!

Tankar på tröskeln till ett nytt år

Den amerikanska drömmen känner alla. Den lever vidare fastän den inte på en tid varit förankrad i verkligheten och snarare har blivit en tanke som kan tillämpas i vilket land som helst. Samtidigt har den amerikanska visionen fördunklats. Det finns inte en gemensam bild, utan snarare två totalt motsatta syner på omvärlden. En progressiv och en regressiv. En som ser framtiden som ett hot, den andra som en möjlighet, för att ta till en grov förenkling.

Detsamma gäller säkert de flesta länder. Vi ser vilka våra hot är, men är inte kollektivt övertygade om vart vi borde gå eller ens om vad vi borde ta tag i härnäst.

Politiken har blivit reaktiv, den reagerar på det som händer i stunden eller snarare, på de reaktioner som stundens händelser väcker. När ett uttalande kan leda till en omedelbar svallvåg av reaktioner är det klart krävande att hålla en vision i åtanke, ett mål som ligger årtionden framåt i tiden.

Vi bekämpar en pandemi, men kommer vi i alla stunder ihåg att beakta vad åtgärderna leder till? Vi vill underlätta människornas vardag i energikrisen. Men ser vi, att justeringar här lätt kan bromsa investeringar som kunde vara avgörande för att förbättra situationen om tio år?

En gemensam vision förankrar oss. Ett gemensamt mål möjliggör fortfarande många vägar mot målet, men ger en referens mot vilken alla åtgärder mäts.

Men visionen måste vara delad. Putin har en vision för Ryssland. Men den är snarare personlig än gemensam. Och den kan svårligen ses som något som för landet framåt. En vision som bygger på en upprättelse av missförstådda historiska skeenden lämpar sig för parader på Röda torget, men inte för att lyfta en befolkning ur fattigdom.

Det ryska folket ligger helt utanför denna vision. De ser inte politiken som en del av sin verklighet och följaktligen inte heller det politiken åstadkommer. Det mesta de väntar sig är att morgondagen inte är sämre än denna dag.

En vision som inte bygger på de lagar om orsak och verkan som vårt samhälle är uppbyggt kring leder sällan till något positivt. Och för all del: en vision som saknar förankring i verkligheten riskerar att bli planekonomi snarare än en positiv drivkraft.

Rotlöshet, segregation, utanförskap – det är svårt att se ett socialt problem som inte på något sätt skulle reflektera dessa fenomen. Samtidigt är de alla fenomen som skulle avhjälpas av en gemensam uppfattning av vart vi är på väg och vad vi vill åstadkomma.

Det gäller för USA, Ryssland – men i allra högsta grad också för Finland.

Vi har en hel del enastående konkurrensfördelar. Ren luft, rent vatten och ren natur utgör utmärkta byggstenar för ett visionsarbete. Vi har en unikt låg korruptionsnivå. Det betyder att beslutsfattandet, för att inte tala om förverkligandet av besluten, har alla förutsättningar att vara både snabbt, smidigt och effektivt. Vi har en god utbildning, vilket borde leda till att vi har alla förutsättningar att vara bäst i klassen i vilken innovationsjämförelse som helst.

Samtidigt ser vi en polarisering krypa in också i vår politiska diskurs. Politiken blir kulturkrig framför att bli konkret, en övning där man erövrar utrymme för opinioner i stället för att vinna stöd för åtgärder som leder till ett gemensamt mål.

En vision löser inte morgondagen. En vision kanske blir verklighet först om 30 år. Men en klar sådan underlättar mycket. Den gör politiken inte bara lättare, utan också mer produktiv. Ett Finland som klart säger sig sträva till att vara världsbäst på utbildning, bioekonomi och grön teknologi klarar vilka som helst utmaningar lättare.

När vi baserar vår vision på till exempel dessa strävanden och alla upplever sig som delaktiga är det lättare att hitta en mening i vardagslivet. Vi mår alla bra av att vara behövda.

(kolumn i HBL 2.1.2023)

Vi lär oss

Diskussionen kring arbetsrelaterad invandring har tagit fart. Det är positivt. Helsingin Sanomat lyfte förtjänstfullt upp fallet Anudari Boldbaatar, berättelsen om hur en i Finland utbildad sjukskötare från Mongoliet på grund av något som snarast kan liknas vid inkompetens hotades med utvisning.

I vår egen familj har vi exempel på hur vår utbyteselev Santiago, en exceptionell matematisk talang, inte fick bli i Finland för att studera tack vare att Migrationsverket inte ser sig ha möjligheten att göra subjektiva bedömningar. I Sverige togs han emot. I dag utvecklar han bland annat algoritmer för kvantdatorer i Tyskland.

Min kolumn ledde till insiktsfulla kommentarer av Sakari Aaltonen (HBL 11.12) och HBL-kolumnisten Tomas Hanell (HBL 6.12). De konstaterar helt riktigt att utfallet av arbetskraftsrelaterad invandring är beroende av vem som invandrar. Det är naturligtvis sant.

Våra demografiska och ekonomiska utmaningar löses inte heller enbart med arbetskraftsinvandring. Det är en självklarhet. Men lika klart är det att vårt hållbarhetsgap inte kan sys igen utan ökad arbetskraftsrelaterad invandring.

Dagligen förblir en stor mängd insatser ogjorda tack vare att företagen inte hittar arbetskraft. Bristen på arbetskraft är företagens största oro.

Det är naturligtvis också så att den stora mängd arbetslösa vi har i landet också på ett effektivare sätt måste hitta de lediga arbetsplatser som finns. Det kräver förändringar i till exempel den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen, men också i de arbetskraftstjänster som erbjuds. Vi behöver bättre kompletterande utbildning, effektivare omskolning och en utbildning som svarar mot de behov företagen har. Läroavtal måste äntligen bli ett riktigt alternativ.

Men tillbaka till frågan om invandring: Hanell lyfter upp att attityderna, viljan att anställa en invandrare, är oroväckande. Samtidigt visar undersökningar att om man anställer en invandrare förändras attityderna genast. Då anställer man gärna nästa.

Undersökningar visar också, att integrationen fungerar allt bättre hela tiden. Vårt samhälle lär sig. Vi lär oss.

Det handlar också om hur vi förhåller oss till språket. Är det en binär verklighet där allt eller ingenting gäller? Kan vi kanske tåla ett lite bristfälligt språkbruk och låta folk lära sig på jobbet?

Det skulle nämligen löna sig.

Forskning vid Örebros universitet (Magnus Lodefalk, Andreas Hatzigeorgiou) visar att det att man anställer en i utlandet född person starkt korrelerar med ökad export. Bara för att ta ett exempel.

I en alltmer gränslös värld har kulturell förståelse en betydelse. Genom att göra Finland till ett land man söker sig till, i stället för ett land som man halvt av misstag hamnar i, kan vi underlätta våra demografiska utmaningar, men vi kan också bidra till att skapa en ekonomi i vilken företag i allt högre grad vågar leta sig utanför landets gränser, hittar nya marknader och vågar växa.

Insändare i HBL 17.12.2022

Adlercreutz: Migrationsverket måste utredas

Vi får höra om det ena absurda fallet efter det andra. Inom SFP har vi länge med stigande oro följt med hur godtyckligt uppehållstillståndsansökningar får avslag. Det här håller inte. Vi behöver en grundlig genomgång av Migrationsverket och dess processer, säger Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

Helsingin Sanomat rapporterade på lördagen om hur  Anudari Bolbaatar, en i Finland utbildad sjuksköterska med bakgrund i Mongoliet, fått avslag på sin anhållan om uppehållstillstånd efter en gravt felaktig process. 

– Avvisningen stoppades när felet uppdagats, men det, att man så grovt kränker en persons rättsskydd vittnar om en verksamhetskultur som inte håller måttet, säger Adlercreutz

I fallet som Helsingin Sanomat skrev om nekades den sökande information om varför ansökan fått avslag. 

— Det här vittnar om en total oförståelse för hur en rättstat fungerar. Ett uppehållstillstånd är inte en trivial fråga. Det kan ha helt avgörande betydelse för en människas framtid. Då kan inte beslutet basera sig, som det gjorde i Bolbaatars fall, på att tjänstemannen som behandlar frågan inte kan läsa ett kontoutdrag. Framförallt, så måste sökanden få tillgång till motiveringarna och ha en möjlighet att korrigera missförstånden. Det här kan inte ses som annat än en grov förseelse för Migris del, konstaterar Adlercreutz 

Den ekonomiska expertisen är enig om att Finland behöver mer arbetskraftsrelaterad invandring.

– Idag är netto-invandringen drygt 20 000 per år. För att klara hållbarhetsgapet borde den siffran fördubblas. Enbart teknologi-industrin beräknas behöva 130 000 anställda till under det kommande decenniet. När vi står inför sådana här utmaningar är det rent vansinne att ens tänka på att utvisa människor som är i arbete, som bidrar till vårt samhälle. Vi har gjort en hel del lagändringar som hjälpt situationen. Men många problem består. Migrationsverket måste ändra sin kultur och sitt tänkesätt. Vi behöver en oberoende utredning av Migris processer, avslutar Adlercreutz 

Ingen attraktion utan attitydförändring

För ett par veckor sedan intervjuades Pasi Saukkonen, en forskare, om arbetskraftsinvandring i Helsingin Sanomat. ”Pratet om arbetsrelaterad invandring är totalt orealistiskt och ansvarslöst”, sade han i rubriken. Det tog eld i de led som ser invandring som ett stort hot. Artikeln delades ivrigt.

Men få av dem som delade den verkar ha läst den.

Saukkonen lyfte upp tre saker: Påståendet att arbetskraftsrelaterad invandring skulle lösa våra demografiska problem är orealistiskt. Det håller jag med om. Det löser inte ensamt våra problem – och det har mig veterligen ingen påstått. Men det är en del av lösningen då det gäller arbetskraftsbristen.

Ett annat argument var det att Finland inte är tillräckligt attraktivt. Det finns inget sug som drar dem hit – och när man väl kommit hit vill man inte stanna. Vi har, enligt Saukkonen för få invandrare för att flera skall vilja komma.

Det tredje var det att attitydklimatet inte är färdigt för en stor mängd arbetskraftsrelaterad invandring. Det stämmer – men det är någonting vi kan kontrollera. Och något som den diskussion vi politiker för antingen kan främja eller sabotera.

När man frågar företag vad som bekymrar dem mest har svaret länge varit det samma. De hittar inte människor att anställa.

Finland har ett så kallat hållbarhetsgap som före kriget i Ukraina enligt Finlands Bank beräknades vara 3,5 procent av bnp. Situationen är märkbart sämre än i våra nordiska grannländer.

Det blir inte bättre när vi blickar framåt: Medan de övriga nordiska ländernas ekonomi väntas växa med cirka 20 procent fram till 2030 väntas vår tillväxt var ungefär hälften av detta. Det försprång som Sverige fick efter finanskrisen bara växer.

Det finns flera orsaker till det, men den största är demografin. Arbetskraften växer inte i Finland medan förhållandet mellan den arbetsföra befolkningen och den del som är utanför arbetslivet växer. Sedan 1987 har antalet pensionärer vuxit åtta gånger mera än den arbetsföra befolkningen. Sedan 2000 har nästan hela tillväxten inom den arbetsföra befolkningen bestått av invandrare.

Så vi behöver arbetskraftsrelaterad invandring. Enligt Teknologiateollisuus behövs en nettoinvandring på cirka 50 000 per år. I dag ligger vi på drygt 20 000. En liten höjning skulle redan ta ner hållbarhetsgapet med några decimaler av bnp.

Men vi är dåliga på att ta emot människor. Och det blir inte bättre av en debatt som sannerligen inte håller hög klass.

Man förvränger fakta – som att en stor del av socialbidragen som betalas ut i Närpes går till utlänningar utan att säga att det absoluta, faktiska antalet är obetydligt, och långt under landets genomsnitt.

Man använder det sorgliga fallet av människohandel i samma region för att stämpla inte bara en industri utan all utländsk arbetskraftsrelaterad invandring – utan att berätta att det bara gäller en bråkdel av den lokala arbetskraften.

Man gör som förvaltningsutskottets ordförande gjorde förra veckan i plenisalen: Man låter förstå att antalet uppehållstillstånd som beviljats det senaste året är fyra gånger större än det är.

Eller så förenklar man frågan om ungdomsbrottslighet till ett problem som primärt handlar om invandring – och stämplar genom det en stor folkgrupp.

Pasi Saukkonen lyfte upp attityden som ett allvarligt hinder för integration och det att Finland skall uppfattas som ett attraktivt land.

Det är sådan här skev debatt som skapar attityder som dessa.

Vi är sannerligen ingen magnet som drar till sig kunnig arbetskraft. För att det skall vara så måste vi få ordning på processerna, men också göra det attraktivt att bo i landet. Vi måste ändra vår attityd.

Man skall kunna mötas av ett småleende på gatan, man skall kunna få lära sig språket medan man arbetar, man skall hitta skola för sina barn, inte bara på finska eller svenska, och man skall inte få skrämda blickar kastade efter sig när man går förbi.

Och vi beslutsfattare skall förstå att vi också bygger ett diskussionsklimat.

Publicerad i HBL 1.12.2022.

Hälsningar från hyvelbänken

Ett mediebolag skickar med jämna mellanrum ut en enkät till alla riksdagsledamöter. Enkäten innehåller varje gång samma fråga: Vad var det bästa du åstadkom denna månad? Den är inte alltid lätt att besvara. Var det ett lagförslag man arbetat för som gått igenom? En budgetpeng som säkrades, eller något annat?

För mig var svaret lätt denna gång: Jag lyckades äntligen bygga den där bokhyllan som jag lovat min hustru i flera månader. Nå, ok: som jag lovat i ett års tid. 

 Men nu står den där, fylld med böcker. 

 Det finns en underlig tillfredsställelse i att bygga saker. Få saker fascinerar mig lika mycket som den fina träyta som stiger fram när man drar några gånger med hyveln över ett stycke trä. Den råbarkade ytan får plötsligt en nästan magisk lyster. Det som såg ut som ett uniform material avslöjar plötsligt en hel värd av strimmor, ådror, streck. Och en underbar glans. När två trästycken är sammanfogade i varandra finns det en underlig tillfredsställelse i att låta fingret glida över skarven, många gånger. 

 Jag hade en massa saker jag borde ha gjort det veckoslutet. Men jag lät byggarmanin ta över och sköt allt annat åt sidan. Jag tror alla vann på det. 

 Vi människor vill se saker födas, växa fram. Det är inte en händelse att coronatiden ledde till alla tiders surdegsboom. Vi satt hemma och måste åstadkomma något. Nybakt bröd ligger nära till hands. På samma sätt hade järnaffärerna en guldålder. Vi snickrade, hamrade och skruvade. 

 Vi tog bilder av det vi åstadkom och lade ut dem på nätet. På det sättet förmedlade vi lycka. Lyckan av att ha åstadkommit något. 

 Att bygga, skapa och forma stimulerar hjärnan på en massa olika sätt. Nya kopplingar skapas och andra förstärks. Hjärnan lär sig och endorfiner utsöndras. På 1800-talet kunde man ordineras stickning för att råda bot på oro och ångest. Vi mår bra av att koncentrera oss på en sak och se förändring. 

 Samtidigt vaknar kanske andra insikter. Kanske paragraferna i den där pappershögen med propositioner som jag plöjde igenom plötsligt faller på plats eller kanske det där talet som inte ville gå någon vart plötsligt hittar sin bärande tanke. 

 Enormt många av oss gör ett arbete där det ibland är svårt att se det konkreta som skapas. Exceltabeller presenterar en verklighet, men verkligheten i sig är ändå annorlunda. 

 Ett av vår grundskolas finaste påfund är det, att man har huslig ekonomi och slöjd i skolan. De har säkert motiverats av tanken av att de är färdigheter som barn  bör kunna. Man skall kunna hamra, sy och laga mat. Och visst är det så. Det är något enormt fint i den tanken, en tanke som erkänner och ser bildningens många sidor. Att kultivera, att bearbeta, är kultur. 

 Men jag tror att de också har en psykologisk betydelse. De är ämnen som erbjuder en väg in i en värld där man konkret kan göra saker och via det få tillfredsställelse. 

 Varför har man inte en slöjd även i gymnasiet? Jag har svårt att tro, att det inte vore alldeles utmärkt nyttigt före en 17-åring att få vika av från bokhögen i biblioteket och få sätta sig vid svarven.

Jag läste nyss om en vd som stickade under mötena. Vid slutet av året fick hela kontoret sockor i present. I vissa företag har syjuntor dykt upp. Själv drömmer jag om en liten snickeriverkstad som kunde ligga bakom cafét i riksdagen. Där kunde man ställa sig vid hyvelbänken när paragraferna inte löper – eller när talet inte riktigt vill gå med på att födas. Ett drag med hyveln, och plötsligt faller allt på plats.

 För mig skulle det åtminstone funka. Alla gånger.