Inte antingen eller, utan både och / Insändare i VBL och ÖT 12.5.2016

/0 Comments/in /by

Kenneth Myntti lyfter i sin kolumn (VBL, ÖT 10.5) upp SFP:s kommande ordförandeval, och ifrågasätter starkt klokheten i att aktivt försöka nå ut över språkgränserna – en strategi som fungerat väl för Joakim Strand i Österbotten och för Carl Haglund och mig i Nyland. Och många fler, förvisso. Kärnfrågan är den här: Betyder en allmänpolitisk relevans, och det att man aktivt för ut sitt budskap även till dem som inte hör till de traditionella målgrupperna, att man inte bryr sig om sina kärnväljare, och urvattnar sin politik?

Mitt svar är utan tvekan nej. SFP har en värdegrund och en väljarkår som tål, och vill, att man går ur skyttegravarna.

SFP klarade sig väl i riksdagsvalet uttryckligen för att vi även talade om de stora frågorna som ekonomi, försvar, och hälsa. För att vi tack vare två duktiga ministrar nådde ut till befolkningen som helhet, inte bara till våra egna traditionella målgrupper. I Nyland betydde det ett rösttillskott på 20 000 röster, röster vi annars inte hade fått. Och ett tilläggsmandat som vi annars hade varit utan. I Österbotten gick vi framåt i antalet röster, trots att vi förlorade ett mandat. Med ett relevant budskap som appellerar till en bred publik kan man nå ut över språkgränserna, vilket Joakim Strand effektivt bevisade.

Det är inte fråga om antingen eller, utan både och. För att vi skall vara med i regeringen igen måste vi göra ett bra val, men vi måste också kunna tillföra stabilitet, kreativa lösningar och samarbetsförmåga. Och en ren fokusering på språkfrågor räcker inte.

Jag välkomnar den här diskussionen, för den är livsviktig för SFP:s framtid. För att kunna påverka räcker inte ett stöd på 4,5 % – och jag upplever inte att det stödet motsvarar vår potential. Ju fler som röstar på oss, desto större möjligheter har vi att påverka i de frågor som är viktiga för oss – och arbeta för det svenska.

 

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Nollenergihus är inte rätt väg / Insändare i HBL 10.5.2016

/0 Comments/in , , /by

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Varför är förtroende en bristvara? / Insändare i HBL 15.3.2016

/0 Comments/in /by

Förtroende är något vi är bra på i Finland. Lagt kort ligger, och överenskommelser håller. Det här brukar vi se som en källa till stolthet. Någonting man kan skryta med när man sitter utanför bastun med sina utländska vänner. Finland är ett redigt land!

Ändå känns det plötsligt som om just förtroende är en bristvara i vårt samhälle. Gång på gång havererar konkurrenskraftsavtalet lite före målstrecket. Den senaste omgången stöp som så många gånger förr på just det, en brist på förtroende. Ordföranden för PAM meddelade att de inte kan lita på regeringens löften, eller ens goda vilja.

Här är skillnaden mellan Finlands och Sveriges arbetsmarknader kännbar. I ett land som vårt, där man annars gärna talar om tillit är klyftan mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer förvånansvärt hög. Den här förtroendebristen slår ut i strejker och kollapsade förhandlingar, någonting vi fick bevittna för bara några dagar sedan. När vi har långt över hundra strejker årligen, kan antalet i Sverige räknas på en hands fingrar.

När förtroendet brister, träder kontrollmekanismer och bestämmelser in. Det leder till långa förhandlingar, men också till styva strukturer och regelverk. Den som fungerat som företagare vet vad jag talar om.

I Åbo verkar ett framgångsrikt, litet IT-företag som producerar en tjänst som gör det lättare att hantera evenemang och bokningar. Och som så många andra små uppstart-företag lever de på flexibiliteten – man arbetar då man vill, och kan själv disponera över sin tid. Så länge arbetet sköts. Det här fungerar för att det finns ett förtroende mellan arbetstagare och arbetsgivare. Ett förtroende som per automatik leder till trivsel och en god gemenskap.

Men det här förtroendet räcker inte för myndigheterna, vilket företaget fick erfara när arbetsskyddsmyndigheterna kom på besök. Listan på förseelser var enorm – det fanns inte listor, klock-kort eller styvt definierade strukturer för hur, när och var arbetet skall uträttas. De här sakerna skall ställas till rätta för att företaget skall undvika hårdare åtgärder. Och företagaren har inget annat val än att skrida till verket. Ut flyger spontanitet, flexibilitet och effektivitet – in kommer kontrollmekanismer, scheman och bestämmelser.

Vem vinner på det? Inte företaget, inte samhället – och inte de anställda. På samma sätt som förhandlingarna om konkurrenskraftsavtalet totalt glömmer bort t.ex. den stora gruppen egenföretagare och helt koncentrerar sig på att cementera gamla strukturer, är vår arbetslagstiftning totalt ovetande om små, växande företags behov. Bristen på förtroende, bristen på tillit till kontraktet mellan en enskild arbetsgivare och hans anställda hämmar utvecklingen, skadar trivseln på arbetsplatserna och tragiskt nog arbetsplatserna själva.

Normer behövs. Men det skall finnas utrymme för frihet under ansvar. Arbetsgivaren är inte arbetstagarens fiende som per automatik utmäter allt hen kan genom att hänsynslöst använda sin position som starkare part i förhållande till arbetstagaren. Den här risken finns, men dylika arbetsplatser och arbetsgivare brukar Darwins lag ta hand om i rask takt.

Fungerande förfarandesätt som alla samtycker till måste ha en plats i paletten. Lagstiftningen skall skrida in först då detta kontrakt inte fungerar.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot, SFP
Medlem av riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott

Konkurrenskraft växer ur en motiverad personal / HBL 31.10.2014

/0 Comments/in /by

Vi bor i ett land för ingenjörer. Vi uppskattar tekniska innovationer och leder människor med siffror som grund. Vi förlitar oss hellre på flödesscheman än på fantasi och intuition. I en stor del av våra företag fäster vi inte tillräcklig uppmärksamhet vid personalen, och hur vi leder dem.

För att komma upp på grön kvist igen måste vi bli bättre på att leda och motivera människor. Det är den kortaste och snabbaste vägen till ett högre välstånd – både ekonomiskt och socialt. Enligt den i Ungern födde psykologen Mihaly Csikszentmihaly är vår motivationsgrad direkt beroende av hur väl våra arbetsuppgifter överensstämmer med våra förmåga. För att vi skall förbli motiverade krävs det att vårt arbete ställer höga, men inte orimliga krav. I vårt arbete skall vi få använda våra verkliga styrkor och inte tvingas använda energi för att gömma eller eliminera våra svagheter.

I undersökningar om arbetstrivsel framkommer det att öppenhet och samarbete är nyckelord då det gäller sporra människors kreativitet och motivation. En anställd skall ha en klar bild av företagets målsättningar och hur man tror att de skall nås. Varje anställd måste kunna gestalta sin egen roll i detta pussel. Teamarbete som betonar den enskilda individens styrkor stärker samhörigheten och gör det möjligt för verkliga innovationer att födas.

En positiv företagskultur som värdesätter  kollektiva framgångar är ofta viktigare än pompösa strategideklarationer. Finska företag har inte råd att fortsätta på en linje som fokuserar på individer och personkulter. Ett företag är en organism med många – och olika – beståndsdelar.  Vi måste i högre grad betona gott ledarskap och försäkra oss om att vi har gemensamma, inte från ovan stipulerade, mål.

Utveckla Kustbanan / insändare i HBL 19.9

/0 Comments/in , , , , , /by

Kustbanan. Denna nagel i utvecklingens öga. Plågad av alltför många hållplatser, jobbiga passagerare, snö på vintern och hetta på somrarna. Under det senaste året har VR och Trafikverket på många sätt försökt utveckla produkten, kustbanan. 

Först beslöt man att Mankby hållplats skulle stängas – färre hållplatser leder ju till att det finns ”förutsättningar för att utveckla bannätet” som det sades. Sedan lyckades man genom utpressning få Kyrkslätt att gå med på en indragning av Bobäck hållplats. Y-tåget till Karis ville man sluta trafikera för att det störde Åbo-tågets framfart. 

Det senaste initiativet blev vi varse om genom Turun Sanomat den 2 september. Paula Risikko och Ville Niinistö har sinsemellan kommit överens om att arbetet med den s.k. ELSA-banan skall inledas, detta i hopp om att få EU-finansiering. Det betyder med relativt stor säkerhet att kustbanan inte kommer att utvecklas. Det kan t.o.m. på sikt betyda att den dras in. I stället för att lägga till ett extra spår, i stället för att utveckla det befintliga nätet vill man köra igång med ett gigantiskt projekt som till astronomiska kostnader skall löpa genom skog och mark från Helsingfors till Åbo.

Finland skall byggas hållbart. Utvecklingen skall gå framåt, men det skall inte ske genom att vi kasserar gamla strukturer. Hållbar utveckling betyder att man utvecklar befintliga centra. Att man bygger ut och förtätar där det redan finns bebyggelse. Att man tar vara på befintlig samhällsteknik och utvecklar den. ELSA-banan uppfyller inga av dessa krav om den innebär att man samtidigt demonterar de befintliga förbindelserna. 

Om kustbanan inte utvecklas stannar Västnyland. Kustbanan är oumbärlig för att det skall finnas företagsverksamhet och ekonomisk tillväxt väster om Esbo. Regeringen måste klart markera detta – nästa regeringsprogram måste betona kustbanans betydelse för hela södra Finland.

Om skoltrafiken

/0 Comments/in , , , , /by

Det har säkert inte undgått någon skolbarnsförälder i Kyrkslätt att vi övergått till att använda HSL-producerad busstrafik. Den 11.8 trädde det nya systemet i kraft, samma dag som skolorna började. Redan innan övergången var det klart att det fanns problem i tidtabellerna. Efter övergången blev vi varse om  att kapaciteten inte heller räckte till. Inte nog med att en del skolbarns skolresor förlängdes med upp till två timmar, barn blev också kvar på hållplatsen eftersom de inte rymdes in i bussarna.

Övergångem till Busstrafik i HSL:s regi för mycket gott med sig. På det stora hela kommer det att leda till en smidigare kollektivtrafik. Men samtidigt måste man förstå att skoskjutsar inte är vilken trafik som helst. Tidtabellerna måste kunna optimeras så att bussarna avgår i rimlig tid efter att skolan slutat, och så att barn inte behöver vänta orimligt länge på en tom skolgård på morgonen. Det här är varken svårt eller orimligt, det bör kunna åtgärdas.

Men för att vi skall kunna åtgärda problemen behövs data. Björn Elfström har lagt upp en enkät på nätet som jag hoppas att så många som möjligt fyller i. Formuläret hittar ni här.

HSL arrangerar en facebook diskussion på nätet idag 15.8 mellan kl. 14-15, diskussionen hittar ni här.

Kommunstyrelsen beslöt i våras att införa programmet Koululiitu, ett program för utvärdering av skolvägens trygghet. Även jag understödde beslutet. Tanken var att man genom Koululiitu skulle få ett verktyg med vilket man objektivt kan utvärdera skolvägars trygghet, något som inverkar på huruvida ett barn har rätt till skolskjuts eller inte. På basen av den korta erfarenhet vi haft av Koululiitu kan man konstatera att allt inte fallit väl ut.

Det verkar uppenbart att programmet inte är lämpat för glesbygden. Vägar som helt klart är otrygga har klassificerats som trygga, vilket t.ex. barn som bor längs med Volsvägen fått erfara. Kouliiitu fråntar inte kommunen ansvaret att använda sunt förnuft, tills programmet förbättrats måste bedömningarna kompletteras med en mänsklig, subjektiv analys.

Politiikkaa Jeesuksen jalanjäljissä?

/0 Comments/in , , /by

 

Luin hämmentyneenä HS:ssa 22.7. julkaistua artikkelia perussuomalaisten nuorten puheenjohtajasta Simon Elosta. Elo mainitsee esikuvakseen Jeesuksen ja tämän elämänviisauden, jonka mukaan meidän tulisi kohdella muita ihmisiä niin kuin haluaisimme itseämme kohdeltavan. Tämän jälkeen alkaa Elon poliittisen ohjelman esittely, jossa avainkohtia ovat maahanmuuttajien pisteytys laatukriteerein, homoliittojen tasa-arvoisuuden vastustaminen sekä suomalaisten kielellisten oikeuksien kaventaminen.

Raamattua ja Jeesusta ankarastikin tulkiten on vaikea ymmärtää, miten perussuomalaisen Elon arvomaailma vastaa lähimmäisenrakkauden ja tasa-arvoisuuden vaatimukseen.

Ihmisen perusinhimilliseen olemukseen kuuluu jonkinasteinen pelko ja vastustus itselle vieraita asioita kohtaan. Globalisoituvassa maailmassa on kuitenkin mielestäni tärkeää edistää ajatusmalleja, jotka tähtäävät erilaisuuden ymmärtämiseen ja vaalimiseen. Tuomitsemisen paikka on silloin, kun jokin ideologia tai yksilö loukkaa lakia tai ihmisoikeuksia. Onkin paikallaan kysyä, onko Suomen kaksikielisyydestä, homojen liitoista tai maahanmuuttajista muodostumassa jokin todellinen ongelma tai uhka meille suomalaisille? Perussuomalaisten agendaa tarkasteltaessa voisi arvella näin olevan.

Itse näen monikulttuurisuuden ja suvaitsevuuden edellytyksenä hyvinvoivan Suomen rakentamiselle. Meidän tulisi siirtää huomio asioihin, joilla on aidosti merkitystä maamme kilpailukyvylle. Tällaisia ovat esimerkiksi koulussa ja työssä viihtyminen sekä yritteliäisyyteen ja yrittäjyyteen kannustaminen. Näiden seikkojen toteutuminen edellyttää avointa ja uteliasta suhtautumista ympäröiviin ihmisiin. 

Suhtaudun kriittisesti Simon Elon ajatuksiin, sillä maailmasta on muodostumassa yhä monimutkaisempi ja vuorovaikutteisempi paikka, jossa ihmisten pitää kyetä kommunikoimaan rakentavasti etnisten ja kulttuuristen rajojen yli. Toivoisin lasteni kasvavan Suomessa, jossa ihmiset tervehtisivät toisiaan iloisesti hymyillen ja mahdollisimman monella kielellä. Pelon ja kateuden maahan on vaikea kylvää toivon, onnen ja menestyksen siemeniä. Uskoisin Jeesuksen olleen samaa mieltä.

Säilyykö Höstsol sittenkin?

/0 Comments/in , , /by

Kunnanhallitus päätti maanantain kokouksessaan täpärästi äänin 7-6, että se käyttää otto-oikeuttaan päiväkoti Höstsolin lakkauttamispäätöksessä. Tämä tarkoittaa sitä, että aikaisempi lakkautuspäätös kumotaan, ja että asia siirtyy kunnanhallituksen ja toivottavasti sieltä eteenpäin valtuuston päätettäväksi.

Edelleen on hyvin mahdollista, että kunnanhallitus päättää lakkauttaa Höstsolin. Se olisi suuri vahinko  sekä päiväkodin asiakkaille että sen henkilökunnalle. Toimiva, edullinen yksikkö joutuisi väistymään suuren päiväkodin tieltä. Jos näin käy, niin jotain hyvää keskustelu on kuitenkin tuonutnmukanaan; Kirkkonummella on ryhdytty kyseenalaistamaan massiivisten, yli 105 lapsen päiväkotiyksiköiden mielekkyys. Katse on siirtynyt piirun verran lähemmäs päiväkohoidon todellisesta kohderyhmää eli lapsia. Kirkkonummen pitäisikin lapsiperheiden (valta)kuntana osoittaa nykyistä parempaa ymmärrystä siitä, että erilaisilla lapsilla ja erikaisilla lapsiperheillä on erilaisia tarpeita.

Olen iloinen myös siitä, että päiväkodin jatkosta päätettäessä on käyty perinpohjaista keskustelua siitä, MITEN tällaisia lakkautuspäätöksiä tehdään, ja MITEN niistä vanhemmille tiedotetaan. Näiden prosessien hoidossa kunnassamme on vielä paljon opettelemien varaa.

hs

Pidän erittäin perusteltuna, että Höstsol saisi jatkaa.Toivon tämän osalta viisasta yhteistä päätöksentekoa lasten ja lapsiperheiden parhaaksi.

 

Toinen erä

/0 Comments/in , , , , /by

Toinen valtuustokokous on takana, ja vielä hieman uuvuttaa. Tunnelma oli sen verran riehakas, että kokous keskeytettiin pari kertaa.

Kokouksessa käsiteltiin kunnan lausuntoa kuntarakennelakiluonnoksesta. Sisällöltään lausunto oli odotetun varautunut, ja se oli epäilemättä näiltä osin enemmistön mieleen. RKP:n ryhmämme esitti  muutamia täsmennyksiä, jotka kuitenkin valitettavasti kohtaisivat vastarintaa. Halusimme poistaa epämääräisiä viittauksia metropolialueeseen, jota vastaus ei koskenut. Halusimme painottaa että kielilakia tulee noudattaa. Olisimme myös lisänneet toteamuksen siitä, että Siuntion ja Inkoon kanssa Kirkkonummi muodostaisi noin 50000 asukkaan kunnan. Tämä luku on esitetty SOTE-alueen muodostamisen ehtona. Varsinkin kielilakiviittauksen kohtaama vastustus ihmetytti – sitä luulisi että lain noudattamista vaativa kirjaus ei voisi olla ristiriitainen asia.

No, neljän vuoden aikan ehtii epäilemättä tulla muitakin pettymyksiä..

Jätin yhdessä Minna Hakapään (vihr) kanssa kokouksen yhteydessä alla olevan valtuustoaloitteen. Se sai ilahduttavasti 38 allekirjoitusta, ja se luvattiin tuoda käsiteltäväksi toukokuun kokoukseen.

Jos kaikki sen allekirjoittaneet äänestävät toukokuussa säilyttämisen puolesta, niin Höstsol jatkaa. Äänestyskäyttäytymisestä ei kuitenkaan ole takeita.

Maanantain kokouksessa esitettiin päivähoitoselvityskeskustelun lomassa perättömiä väitteitä Höstsolin säilyttämisen aiheuttamista talousseuraamuksista. Ellei sitten ajattele että vaihtoehtoinen kustannus on 0€, että lapset jätettäisiin ilman hoitopaikkaa. En kuitenkaan millään usko, että se oli näitä näkökantoja esittäneiden valtuutettujen ajatus. No, mene ja tiedä.

Toukokuussa pitää varmistaa, että esitetyt numerot ovat oikeat.