Gruppanförande på riksdagens debatt om Agenda 2030-programmet för hållbar utveckling 15.2.2017

/0 Comments/in , , , /by

Värderade talman,

Det är bra att regeringen gör en redogörelse, och att vi här kommer åt att debattera den. Och att implementeringen är direkt underställd regeringen.  Det ska ni ha tack för.

Genom hela den här redogörelsen lyser en vilja att ta i problemet. Det finns analys och den täcker ett brett fält. Hållbar utveckling är inte bara miljö, inte bara klimat, ekonomi eller sociala frågor. Agenda 2030 handlar också om allas rätt till vatten, arbete och hälsa, med särskild fokus på kvinnors och flickors rättigheter.

Hur lever vi hållbart, är den mest elementära frågan man kan ställa sig – om man bor på ett klot, som vi.

Värderade talman,

Samtidigt kommer man inte ifrån det, att ord och verklighet inte alltid möts. Om man ser hållbar utveckling som ett övergripande mål, nånting som går före allt annat, ska det vara styrande i alla beslut. Utan undantag.

Nu är det inte så.

På många sätt får man den uppfattningen att det är regeringsprogrammet som styr redogörelsen och inte tvärtom. Och det borde vara tvärtom.

Hållbar utveckling ska inte vara som en krydda som vi strör ut litet överallt. Nej, den ska vara själva kastrullen som man kokar i – utgångspunkten.

Därför borde det här också vara en redogörelse som skall gälla över regeringsperioder.

Den stora överhängande frågan är klimatförändringen. Vad gör vi här? Är den styrande i vår politik?

En satsning på bioenergi är naturligt i ett land som vårt, men skalan måste vara rimlig. Det kan inte vara lösningen på hela vår energiförsörjning. Det finns skäl att tro att regeringens vision är för optimistisk. Även statsrådets egen färska utredning konstaterar att om den inhemska skogsavverkningen ökar till omkring 80 miljoner kubikmeter per år så beräknas kolsänkan halveras under perioden 2021-2030. Det kan läsas som en varning. Här måste vi trygga en balanserad, hållbar utveckling.

Samtidigt som vi internationellt talar om att montera ned stöden för fossila bränslen kanaliserar vi våra egna inkomster från utsläppshandeln till dem som förorenar. Det här är varken trovärdigt, eller hållbart.

Det borde vara en självklarhet, att utsläppshandelns inkomster går till att finansiera åtgärder som motverkar klimatförändringen.

Värderade talman,

Hållbar utveckling handlar om globalt ansvar. ”Leave no one behind”, är den bärande principen i Agenda 2030. Biståndet är en viktig del av helheten.

Det är inte utan orsak regering fått ris för sin biståndspolitik. Samtidigt som vi talar om samarbete och globalt ansvar, skar vi i fjol ner 70 procent av bidragen till FN.

Vi satsar inte på de fattigaste, ens i den mån denna redogörelse önskar.

Här hoppas vi på en ändring av kursen, och på en klar plan på hur Finland skall nå upp till de 0,7 procent som vi officiellt har som mål.

Hållbar utveckling handlar också om att sätta saker i rätt perspektiv, att förstå orsak och verkan. Hållbar utveckling handlar social kohesion, om en ansvarsfull inställning till t.ex. migration.

Värderade talman,

Jag var i Jordanien för några veckor sedan, ett land med 1,5 miljoner syriska flyktingar. Det är långt flera än det kom till hela Europa under migrationskrisen. Men Jordanien klarar det – det är inte lätt, men de gör det.

Samtidigt gör vi 32 000 asylsökande, av vilka kanske bara 15 000 stannar, till något av en nationell kris. Här kunde vi läsa denna redogörelse i stället – och satsa på integration här hemma. Och samtidigt verka för hållbara mekanismer i Europa, sanna mekanismer för att dela ansvaret och verka för demokratiutveckling och fred i de länder som drabbas. För där vill alla i första hand bo.

Värderade talman,

Finland är en ansvarskännande internationell aktör. Vi är bättre än de flesta. Vi skall vara konsekventa och målmedvetna, ta Agenda 2030 som en utgångspunkt för det vi gör inte bara nationellt utan även internationellt – och komma ihåg, att det är nånting vi vinner på, på många plan. Vi skall också vara en starkare röst i Europa, visa att vi på allvar tror på internationellt samarbete, på att man är starkare tillsammans.

Jag läste för att jag såg vuxna läsa

/0 Comments/in , , , /by
(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

/0 Comments/in , , , /by

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.

Kaasuputkeen tarvitaan naapurien yhteinen kanta / kolumn i HS 8.10.2016

/0 Comments/in , , /by

(Kolumn i Helsingin Sanomat med Elina Lepomäki 8.20.2016)

Suomen ja Ruotsin erilaiset ulkopoliittiset linjaukset Nord Stream 2 – hankkeessa vaikeuttavat yhtenäisen turvallisuuspolitiikan rakentamista.

Nord Stream 2 -hankkeen tavoitteena on rakentaa kaksi kaasuputkea Laukaansuusta, venäjäksi Ust-Lugasta, Saksan Greifswaldiin.

Nord Streamin ensimmäisen vaiheen putket valmistuivat tämän vuosikymmenen alussa. Sen jälkeen Euroopan turvallisuuspoliittinen ympäristö on muuttunut olennaisesti Ukrainan sodan, Krimin anastuksen sekä Itämeren alueen lisääntyneen sotilaallisen aktiivisuuden vuoksi.

Nord Stream -yhtiön pääomistaja on venäläinen Gazprom. Monet Euroopan maat katsovat uusien kaasuputkien rakentamisen heikentävän EU:n yhteistä Venäjä-politiikkaa, Ukrainan ja muun Itä-Euroopan asemaa sekä turvallisuuspoliittista tilannetta Itämerellä.

Nord Streamin kakkosvaihetta rakentava yhtiö jätti syyskuun puolivälissä Ruotsin elinkeinoministeriölle projektihakemuksen. Ruotsi on ensimmäinen viidestä maasta, joka tekee projektista lupa-arvion. Ensi vuonna yhtiö jättänee lupa-anomuksen myös Suomelle, Venäjälle, Tanskalle ja Saksalle. Saksassa hallitus kannattaa kaasuputkea: asiaan liittyy energiataloudellinen intressi.

Pääministeri Juha Sipilä (kesk) totesi syyskuun lopussa kirjalliseen kysymykseen antamassaan vastauksessa, että uusien putkien rakentaminen Nord Stream 1 -putkien rinnalle ei “tämän hetkisen arvion mukaan” vaikuta Suomen turvallisuuspoliittiseen asemaan”. Myöskään rakentamisvaiheeseen ei pääministerin mukaan odoteta kohdistuvan turvallisuusuhkia, koska hanke on “tehokkaassa virkamiesvalvonnassa”. Suomi näkee Nord Stream 2:n kaupallisena hankkeena.

Suomen kanta eroaa selvästi Ruotsin kannasta. Ruotsin sosiaalidemokraattinen hallitus ja pääoppositiopuolue maltillinen kokoomus ovat kääntyneet Nord Stream 2 -hanketta vastaan.

Ruotsin puolustusvoimat ja puolustusministeri Peter Hultqvist ovat puhuneet turvallisuuspoliittisen arvion tekemisestä lupa-arvion yhteydessä. Ulkoministeri Margot Wallström kertoi hiljattain valtiopäivillä Ruotsin pyrkivän toimimaan EU:ssa aktiivisesti sen puolesta, ettei toista Nord Stream -putkistoa rakenneta. Ruotsi on nimittänyt asiaa varten erikoislähettilään. Vaikutustyölle Ruotsi on saanut tukea Baltiasta.

Ruotsissa kaasuputkihanke on herättänyt pitkään kriittistä keskustelua, sillä sen rakentaminen edellyttäisi muun muassa Gotlannissa Sliten sataman vuokraamista Nord Stream -yhtiön käyttöön.

Suomessa uusien kaasuputkien rakennusvaiheen logistiikkakeskukset sijaitsevat Kotkassa ja Hangossa. Rakennustöiden valmistelu on jo aloitettu, vaikkei Nord Stream 2:n lupaprosessia ole vielä käynnistetty.

Uusien putkien rakentaminen edellyttää Suomessa ympäristövaikutusten arviointimenettelyä, valtioneuvoston lupaa talousvyöhykkeen käyttöön sekä vesilain mukaista rakentamislupaa. Kaasuputket kulkevat Suomen ja Ruotsin talousvyöhykkeellä mutteivät niiden aluevesillä. Rantavaltion oikeudet ja velvollisuudet ovat talousvyöhykkeellä rajoitetummat kuin aluevesillä.

Suomi ja Ruotsi ovat mukana EU:n energiaunionissa. Sen tarkoitus on vähentää riippuvuutta yksittäisistä polttoaineista, energiantoimittajista ja toimitusreiteistä. Energiaunioni käynnistettiin Ukrainan sodan vuoksi. Monien jäsenmaiden katsottiin olevan liian riippuvaisia muutamasta energiamuodosta, ennen kaikkea venäläisestä kaasusta.

On ilmeistä, ettei Nord Stream 2 -hanke toimi energiaunionin tavoitteiden puolesta. Se lisää riippuvuutta yhdestä energialähteestä ja yhdestä toimittajasta, Gazpromista.

Nykyisten yhteyksien kapasiteetin nostaminen tulisi halvemmaksi kuin uusien putkien rakentaminen. Nytkin Nord Stream 1:n kapasiteetista on käytössä vain hieman yli puolet. Tästä voi tehdä johtopäätöksen, että Nord Stream 2:lla on poliittiset tarkoitusperät. Suomessa tulisi pohtia hankkeen turvallisuuspoliittisia ulottuvuuksia koko Euroopassa.

On huolestuttavaa, jos Suomi ottaa asiassa eri kannan kuin naapurimaat.

Suomen ja Ruotsin tiivistyvää yhteistyötä turvallisuuspolitiikan saralla on kiitelty molemmissa maissa – viimeksi Ruotsin ulko- ja turvallisuuspoliittisessa selvityksessä syyskuun alussa. Ilman yhtenäistä ulkopolitiikkaa Suomen ja Ruotsin välille on vaikea kuvitella yhtenäistä turvallisuuspolitiikkaa.

Utbyte berikar

/0 Comments/in , , , /by

(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)

 

Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.

Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.

Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.

Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.

Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.

Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.

Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.

Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.

 

Energipaletten skall vara bred

/0 Comments/in , , /by

(Insändare HBL 8.10.2016)

Både Jarl Ahlbeck och Sten von Troil diskuterar vidare kring energifrågan (HBL 3.10). Det är välkommet.

I vindkraftskritiken tas ofta produktionens otillförlitlighet upp. Det är helt korrekt. Men det är endast ett problem om man utgår ifrån att vi skall förlita oss på en enda energiform. Och det tror ingen – energipaletten är och ska vara diversifierad. Ytterligare är det värt att konstatera att professor Christian Breyer vid Villmanstrands tekniska universitet i sin forskning har visat att till exempel solenergi och vindenergi kompletterar varandra väl vad effekten beträffar.

Både Ahlbäck och von Troil tvivlar på att lagring av energi kommer att bli en reell möjlighet. Med tanke på hur snabbt tekniken har utvecklats är jag själv inte beredd att döma ut lagringen som en del av det pussel som ser till att utbud matchar efterfrågan på elmarknaden. Om det sedan i praktiken är vatten, batterier, power-to-gas – eller en helt annan lösning – återstår att se. Antagligen kommer vi även här att ha flera lösningar i framtiden när nya tekniska framsteg görs.

”Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt.”

Det är helt korrekt, som Ahlbäck skriver, att nya vindkraftverk inte leder till speciellt många inhemska arbetstillfällen. Men det kan vi skylla oss själva för. Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt. Vi skall inte – och får inte – göra samma misstag när det gäller smarta elnät, solenergi, energilagring eller någon av de andra möjligheterna som väntar bakom hörnet.

EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

/0 Comments/in , , , /by

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

Är Finland redo för blockpolitik?

/0 Comments/in /by

När Juha Sipiläs regering inledde sitt arbete fanns inte nordiskt samarbete på dess agenda. Ingen minister hade heller nordiska frågor som sitt ansvarsområde. Hela saken hade på ett märkligt sätt ”glömts”, vilket visar att dess värde inte ville erkännas. Redan under valet hade minister Carl Haglund kritiserats för att ha samarbetat för tätt med de andra nordiska försvarsministrarna – i det ljuset var det här kanske en naturlig utveckling.

Under det senaste året har situationen förändrats. Nu lovordas nordiskt samarbete redan vitt och brett, bland annat inom försvaret. Denna utvecklingsinriktning är bra och naturlig. Det finns samarbetsmöjligheter också inom många andra områden.

De nordiska länderna borde alltså aktivt ta lärdom av varandra; det är meningslöst att uppfinna hjulet på nytt, när alternativet är att ta efter goda beprövade metoder och vidareutveckla dem. Det är också skäl för oss att inse, att det idag går bättre för de övriga nordiska länderna. Vi måste förstå varför detta sker.

Vid sekelskiftet var Finlands ekonomiska tillväxt snabb och ”management by perkele” tycktes vara en fungerande ledarskapsmetod. Medan ekonomin växte verkade vår modell fungera, medan Sverige föreföll långsamt och styvt t.ex. då landet lämnade sig utanför euro-området.

Konjunktursvängningen förändrande allt. I Sverige lyckades man förnya arbetsmarknaden medan vi fortfarande plöjde på i samma gamla spår. Resultatet kan vi se idag: från år 2008 framåt har Sveriges ekonomi sett en kraftig tillväxt medan Finland fortfarande stampar på stället. Nu när vi äntligen försöker förnya oss blir det ändå bara halvmesyrer: konkurrenskraftsavtalet är välkommet, men det tar inte modigt itu med strukturer, utan nöjer sig med att justera nuvarande praxis.

I Sverige är situationen helt annorlunda. Fredrik Reinfeldts regering gjorde stora strukturella förändringar, vars frukter har kunnat skördas under hela det förra årtiondet. Man lyckades driva igenom reformerna eftersom de hade folkets stöd bakom sig. Regeringsprogrammet skrevs av en koalition, det vill säga Alliansen (Moderatorerna, Centerpartiet, Folkpartiet – idag Liberalerna – och Kristdemokraterna) i stor utsträckning redan innan valet, och valet avgjordes på basen av det. Hos oss skrivs regeringsprogrammet däremot under några hektiska veckor efter valet – så gjordes också förra året. Programmet ligger inte i linje med regeringspartiernas valprogram, utan står ställvis till och med i uppenbar strid med de givna löftena. Som en följd av detta har det varit svårt att få folkets stöd för regeringens åtgärder. Situationen har dessutom förvärrats av de påtagliga spänningarna som uppkommit inom regeringen till en del som en följd av de stora förlusterna i väljarunderstöd – då den drivna politiken inte motsvarar de vallöften som gjorts vacklar förtroendet för politiken.

Demokrati fungerar, om riksdagsledamöterna har mod att genomföra också svåra beslut. Beslutsfattandet blir lättare om besluten kan förankras i de linjedragningar som gjorts inför valet. I Sverige är situationen i stor utsträckning just denna. Vore Finland mogen för en blockpolitik enligt svensk modell?

Spetsprojekten är planekonomi

/0 Comments/in , /by

Hur man än försöker vara konsekvent och agera enligt sunt förnuft så går det ibland fel. Det här är ingen nyhet inom politiken – och också mänskligt. Förnuft och politiska målsättningar går inte alltid hand i hand, hur mycket man än skulle hoppas på det.

Sote-reformen hotar bli en enda stor soppa. Man försöker med hjälp av samma struktur skapa ett fungerande och effektivt system och samtidigt cementera statsministerpartiets lokala inflytande och valorganisation. Den ena målsättningen håller på att förverkligas – tyvärr på bekostnad av den andra.

Samma logiska kullerbytta går att finna i diskussionen om statens om ägarstyrningspolitiken. Samtidigt som regeringen helt riktigt talar för en utvidgad marknadsekonomi, förbereder den en försäljning av statens ofta vinstbringande – och i många fall också strategiska – egendom för att finansiera spetsprojekten och täcka utgifter i budgeten.

Spetsprojekten då? I en marknadsekonomi har man traditionellt tänkt,  att staten skapar förutsättningarna och marknaden tar hand om resten. Företagen och konsumenterna väljer vinnarna, inte staten. Andra metoder har man givetvis också experimenterat med, senast under det förra århundradet på andra sidan gränsen, men resultaten har inte varit smickrande.

Spetsprojekten kan liknas vid planekonomin. När staten skär i forskningens finansiering och säljer sin egendom för att använda pengarna till spetsprojekt valda av staten, inte marknaden – då kör regeringen över marknadsekonomins mekanismer och spelar ett spel där insatserna är höga och resultatet mycket osäkert.

Ifall regeringen behöver ideologisk – och logisk – sparringshjälp står vi till förfogande.

 

Minne katosi strategisuus? / Insändare i Turun Sanomat 12.5.2016

/0 Comments/in /by

Tämän hallituksen piti toimia uudella tavalla. Kautensa alussa hallituskumppanit korostivat, että sen sijaan, että kirjoitettaisiin pitkä, yksityiskohtainen hallitusohjelma, linjattaisiin vain suuret strategiset päämäärät. Suuresta paperipinosta tulisi ohut, vain tärkeimmät päälinjaukset sisältävä julistus.

Pinon paksuudesta hallitus joutui tinkimään kättelyssä. Alkukesästä hyväksytty hallitusohjelma on yhtä paksu kuin edelliset. Sen kantta tosin komistaa sana ”strateginen”.

Vuoden mittaan on käynyt yhä selvemmäksi, että sana strateginen hallitusohjelman kannessa on lumetta. Hallitus on lukenut heikosti valmisteltua hallitusohjelmaa kirjaimellisesti sana sanalta ohittaen monet strategisesti tärkeät tavoitteet. Yksi syy kirjaimelliseen tulkintaan tuntuu olevan tarve pitää eripurainen hallitus kasassa.

Erityisesti perussuomalaiset ovat kunnostautuneet ohjelman kirjaimellisessa tulkitsemisessa. Tilanteessa, jossa oma suosio on hiipumassa, on haluttu kaikin keinoin estää itselle epämieluisat linjaukset ja aloitteet hallitusohjelmaan vedoten.

Strategisesta hallitusohjelmasta on tullut mekaaninen. Sujuvasta ja nopeasta päätöksenteosta ja uudistamisesta on tullut suossa tarpomista.

Epästrategista ajattelua hallitus harjoitti viime vuonna muun muassa Kreikan tukemiseen liittyvässä päätöksenteossa. Sama toistui maahanmuuttoon liittyviä Euroopan-laajuisia taakanjakomekanismeja arvioitaessa.

Muutama päivä sitten Timo Soini luki jälleen hallitusohjelmaa pilkuntarkasti. Tämä siis siitä huolimatta, että hallitus korosti kautensa alussa, ettei ohjelmaa ole laadittu pilkun tarkkuudella. Sanni Grahn-Laasosen ja Lenita Toivakan vanhempainvapaaseen ja kotihoidontukeen liittyvät erittäin tarpeelliset muutosehdotukset ammuttiin alas hallitusohjelmaan vedoten. Jälleen kerran mekaniikka ohitti strategisen ajattelun.

Hallitusohjelman selkeänä tavoitteena on lisätä työllisyysastetta. Samaan aikaan on tunnettu tosiasia, että työllisyys on 30–40 -vuotiaiden naisten keskuudessa huonolla tolalla vertailtaessa tilannetta muihin Pohjoismaihin.

Kotihoidontuki on valinnanvapauden näkökulmasta hyvä asia, mutta kansantaloudellisesti kyseenalainen. Se pitää naiset pidempään poissa työelämästä, mikä merkitsee yritysten näkökulmasta merkittävän osaamispotentiaalin menetystä.

Hallituksen vastuulla on ottaa kantaa siihen, miten vanhempainvapaat pystytään jatkossa jakamaan nykyistä tasaisemmin vanhempien kesken. Tämä on ainoa tapa parantaa naisvaltaisilla aloilla toimivien yritysten ja yrittäjien asemaa.

Mikäli hallitusohjelman kirjaamat tavoitteet eivät hallitusta tässä työssä auta, tulee hallitusohjelmaa kirkastaa. Meillä ei ole nykyisessä tilanteessa varaa tehdä puoluepolitiikkaa yhteiskuntapolitiikan kustannuksella.