När Juha Sipiläs regering inledde sitt arbete fanns inte nordiskt samarbete på dess agenda. Ingen minister hade heller nordiska frågor som sitt ansvarsområde. Hela saken hade på ett märkligt sätt ”glömts”, vilket visar att dess värde inte ville erkännas. Redan under valet hade minister Carl Haglund kritiserats för att ha samarbetat för tätt med de andra nordiska försvarsministrarna – i det ljuset var det här kanske en naturlig utveckling.

Under det senaste året har situationen förändrats. Nu lovordas nordiskt samarbete redan vitt och brett, bland annat inom försvaret. Denna utvecklingsinriktning är bra och naturlig. Det finns samarbetsmöjligheter också inom många andra områden.

De nordiska länderna borde alltså aktivt ta lärdom av varandra; det är meningslöst att uppfinna hjulet på nytt, när alternativet är att ta efter goda beprövade metoder och vidareutveckla dem. Det är också skäl för oss att inse, att det idag går bättre för de övriga nordiska länderna. Vi måste förstå varför detta sker.

Vid sekelskiftet var Finlands ekonomiska tillväxt snabb och ”management by perkele” tycktes vara en fungerande ledarskapsmetod. Medan ekonomin växte verkade vår modell fungera, medan Sverige föreföll långsamt och styvt t.ex. då landet lämnade sig utanför euro-området.

Konjunktursvängningen förändrande allt. I Sverige lyckades man förnya arbetsmarknaden medan vi fortfarande plöjde på i samma gamla spår. Resultatet kan vi se idag: från år 2008 framåt har Sveriges ekonomi sett en kraftig tillväxt medan Finland fortfarande stampar på stället. Nu när vi äntligen försöker förnya oss blir det ändå bara halvmesyrer: konkurrenskraftsavtalet är välkommet, men det tar inte modigt itu med strukturer, utan nöjer sig med att justera nuvarande praxis.

I Sverige är situationen helt annorlunda. Fredrik Reinfeldts regering gjorde stora strukturella förändringar, vars frukter har kunnat skördas under hela det förra årtiondet. Man lyckades driva igenom reformerna eftersom de hade folkets stöd bakom sig. Regeringsprogrammet skrevs av en koalition, det vill säga Alliansen (Moderatorerna, Centerpartiet, Folkpartiet – idag Liberalerna – och Kristdemokraterna) i stor utsträckning redan innan valet, och valet avgjordes på basen av det. Hos oss skrivs regeringsprogrammet däremot under några hektiska veckor efter valet – så gjordes också förra året. Programmet ligger inte i linje med regeringspartiernas valprogram, utan står ställvis till och med i uppenbar strid med de givna löftena. Som en följd av detta har det varit svårt att få folkets stöd för regeringens åtgärder. Situationen har dessutom förvärrats av de påtagliga spänningarna som uppkommit inom regeringen till en del som en följd av de stora förlusterna i väljarunderstöd – då den drivna politiken inte motsvarar de vallöften som gjorts vacklar förtroendet för politiken.

Demokrati fungerar, om riksdagsledamöterna har mod att genomföra också svåra beslut. Beslutsfattandet blir lättare om besluten kan förankras i de linjedragningar som gjorts inför valet. I Sverige är situationen i stor utsträckning just denna. Vore Finland mogen för en blockpolitik enligt svensk modell?

Tämän hallituksen piti toimia uudella tavalla. Kautensa alussa hallituskumppanit korostivat, että sen sijaan, että kirjoitettaisiin pitkä, yksityiskohtainen hallitusohjelma, linjattaisiin vain suuret strategiset päämäärät. Suuresta paperipinosta tulisi ohut, vain tärkeimmät päälinjaukset sisältävä julistus.

Pinon paksuudesta hallitus joutui tinkimään kättelyssä. Alkukesästä hyväksytty hallitusohjelma on yhtä paksu kuin edelliset. Sen kantta tosin komistaa sana ”strateginen”.

Vuoden mittaan on käynyt yhä selvemmäksi, että sana strateginen hallitusohjelman kannessa on lumetta. Hallitus on lukenut heikosti valmisteltua hallitusohjelmaa kirjaimellisesti sana sanalta ohittaen monet strategisesti tärkeät tavoitteet. Yksi syy kirjaimelliseen tulkintaan tuntuu olevan tarve pitää eripurainen hallitus kasassa.

Erityisesti perussuomalaiset ovat kunnostautuneet ohjelman kirjaimellisessa tulkitsemisessa. Tilanteessa, jossa oma suosio on hiipumassa, on haluttu kaikin keinoin estää itselle epämieluisat linjaukset ja aloitteet hallitusohjelmaan vedoten.

Strategisesta hallitusohjelmasta on tullut mekaaninen. Sujuvasta ja nopeasta päätöksenteosta ja uudistamisesta on tullut suossa tarpomista.

Epästrategista ajattelua hallitus harjoitti viime vuonna muun muassa Kreikan tukemiseen liittyvässä päätöksenteossa. Sama toistui maahanmuuttoon liittyviä Euroopan-laajuisia taakanjakomekanismeja arvioitaessa.

Muutama päivä sitten Timo Soini luki jälleen hallitusohjelmaa pilkuntarkasti. Tämä siis siitä huolimatta, että hallitus korosti kautensa alussa, ettei ohjelmaa ole laadittu pilkun tarkkuudella. Sanni Grahn-Laasosen ja Lenita Toivakan vanhempainvapaaseen ja kotihoidontukeen liittyvät erittäin tarpeelliset muutosehdotukset ammuttiin alas hallitusohjelmaan vedoten. Jälleen kerran mekaniikka ohitti strategisen ajattelun.

Hallitusohjelman selkeänä tavoitteena on lisätä työllisyysastetta. Samaan aikaan on tunnettu tosiasia, että työllisyys on 30–40 -vuotiaiden naisten keskuudessa huonolla tolalla vertailtaessa tilannetta muihin Pohjoismaihin.

Kotihoidontuki on valinnanvapauden näkökulmasta hyvä asia, mutta kansantaloudellisesti kyseenalainen. Se pitää naiset pidempään poissa työelämästä, mikä merkitsee yritysten näkökulmasta merkittävän osaamispotentiaalin menetystä.

Hallituksen vastuulla on ottaa kantaa siihen, miten vanhempainvapaat pystytään jatkossa jakamaan nykyistä tasaisemmin vanhempien kesken. Tämä on ainoa tapa parantaa naisvaltaisilla aloilla toimivien yritysten ja yrittäjien asemaa.

Mikäli hallitusohjelman kirjaamat tavoitteet eivät hallitusta tässä työssä auta, tulee hallitusohjelmaa kirkastaa. Meillä ei ole nykyisessä tilanteessa varaa tehdä puoluepolitiikkaa yhteiskuntapolitiikan kustannuksella.

 

Vi bor i ett land för ingenjörer. Vi uppskattar tekniska innovationer och leder människor med siffror som grund. Vi förlitar oss hellre på flödesscheman än på fantasi och intuition. I en stor del av våra företag fäster vi inte tillräcklig uppmärksamhet vid personalen, och hur vi leder dem.

För att komma upp på grön kvist igen måste vi bli bättre på att leda och motivera människor. Det är den kortaste och snabbaste vägen till ett högre välstånd – både ekonomiskt och socialt. Enligt den i Ungern födde psykologen Mihaly Csikszentmihaly är vår motivationsgrad direkt beroende av hur väl våra arbetsuppgifter överensstämmer med våra förmåga. För att vi skall förbli motiverade krävs det att vårt arbete ställer höga, men inte orimliga krav. I vårt arbete skall vi få använda våra verkliga styrkor och inte tvingas använda energi för att gömma eller eliminera våra svagheter.

I undersökningar om arbetstrivsel framkommer det att öppenhet och samarbete är nyckelord då det gäller sporra människors kreativitet och motivation. En anställd skall ha en klar bild av företagets målsättningar och hur man tror att de skall nås. Varje anställd måste kunna gestalta sin egen roll i detta pussel. Teamarbete som betonar den enskilda individens styrkor stärker samhörigheten och gör det möjligt för verkliga innovationer att födas.

En positiv företagskultur som värdesätter  kollektiva framgångar är ofta viktigare än pompösa strategideklarationer. Finska företag har inte råd att fortsätta på en linje som fokuserar på individer och personkulter. Ett företag är en organism med många – och olika – beståndsdelar.  Vi måste i högre grad betona gott ledarskap och försäkra oss om att vi har gemensamma, inte från ovan stipulerade, mål.