Byt erfarenheter – om herbarier och annat

/0 Comments/in , /by

Som barn tillbringade jag somrarna i Barösund, på min mammas barndoms sommarställe. Längst bak i stugan fanns ett litet rum som i tiderna bebotts av Jäijä, familjens gamla hembiträde. Där fanns en bokhylla med slitna ungdomsböcker från 50-talet. Böcker om Bill, om internatskolan S:t Clair, kåserier av Kar De Mumma och Cello. Böcker fulla av skol- och sommarlovsskildringar. Ett återkommande tema var herbarierna. Bekymren med att hitta alla växter. Förhandlingarna med bästa kompisen om att byta en växt mot en annan. För att inte tala om katastrofen då bläckflaskan rann ut över växterna eller då hela boken blev ute i regnet.

Vad ett herbarium sedan var i praktiken hade jag bara en svag aning om. Det var något som hörde ungdomsböcker från 50-talet till.

Av nostalgiska skäl var jag därför lite glad när herbariet plötsligt blev verklighet och vardag i en av våra barns skolor. Under sommarlovet gällde det att samla ihop ett antal växter som lyckligtvis inte behövde torkas och pressas utan som fick presenteras som fotografier.

Jag var glad inte bara för att jag nu indirekt skulle få möjlighet att själv lite lappa mina enorma luckor i flora-kunskap, men också för att jag har en kanske lite gammaldags tro på att det är viktigt att kunna fokusera på ett mål som ligger långt borta – på andra sidan det enormt långa sommarlovet. Att man det är bra att lära sig att disponera över sin tid, att planera och rita upp mellanetapper för att nå målet.

För några dagar stod jag vid fotbollsplanen med några föräldrar. Diskussionen började snabbt kretsa kring herbarierna, och erfarenheterna var mycket olika. Somliga hade inte märkte hela projektet, medan andra hade varit tvungna att engagera både mor- och farföräldrar för att ro uppgiften i hamn. Våra egna erfarenheter ligger någonstans mellan de två ytterligheterna. Eller snarare – jag är den som pushar på och försöker tvinga ut killen i skogen – och till farföräldrarna för vägledning –  medan pojken själv tycker att läget är under kontroll, det här fixar sig nog. Att jag borde ta det lite lugnt.

Som far till fem barn har jag för länge sedan gjort den revolutionerande iakttagelsen att barn är olika. Det som fungerar med ett barn leder ingen vart med det andra. Och det som är lekande lätt för en kan vara en källa till frustration för en annan.

Kan skolan faktiskt förändras så mycket under två år, att en årskurs som bara gled förbi när ett barn gick igenom den plötsligt är ett berg av arbete för ett annat? Så är det ju inte, Trots att våra barn är gjorda med samma recept har de alla olika läggning. Olika styrkor, olika svagheter.

Som förälder är det ju egentligen ganska tröstande. Man kan inte inverka på allt, ergo är allt inte heller ens fel. Om de är så här olika måste det ju vara predestinerat, det är inte mycket vi kan göra. Men ändå ramlar man gång på gång i fällan och glömmer detta. Men försöker passa in olika barn i samma form och tror att det man lärt sig av det föregående kan appliceras på nästa. Eller ännu värre – att det man gjort i sin barndom i barnets ögon skulle ha någon relevans idag.

Det är inte lätt att veta var gränserna går för mycket curling eller när en avslappnad hållning till skolgången blir kontraproduktiv och rentav nonchalant. Därför är det bra att kunna ha lite terapeutiska diskussioner vid fotbollsplanen med andra föräldrar. Märka att andra också kämpar med herbarier och annat.

Det här är också en funktion som Hem och Skola fyller. Det handlar inte bara om att ordna för barnen, utan också om att vi byter erfarenheter med varandra. Och på så sätt – i min erfarenhet – lära sig om föräldraskap, om egnas och andras barn. Det är ett stort stöd som jag hoppas att så många som möjligt utnyttjar nu när skolåret kört igång igen – vare sig ni kämpar med herbarium eller inte.

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2017)

Tal om slopandet av behovsprövning av utländsk arbetskraft 5.9.2017

/0 Comments/in , , /by

Ärade talman, arvoisa puhemies,

Regeringens proposition är välkommen, men vi behöver mera.

On ehdottoman hyvä asia, että tämän esityksen myötä helpotetaan suomalaisten yritysten mahdollisuuksia saada työvoimaa kausiluonteisesti. Tämä ei kuitenkaan riitä.

Hallituksen 72 prosentin työllisyystavoite on karkaamassa tulevaisuuteen. 31 000 ihmisen työllistyminen viimeisen vuoden aikana merkitsee lähinnä kosmeettista kasvua, joka ei kerro nopeasta kasvusta tai dynaamisesta taloudesta. Se on ilmentymä tilanteesta, jossa työmarkkinoiden katsotaan olevan nollapelisummaa: yhden onni on toisen onnettomuus eli yhden ihmisen työllistyminen merkitsee potkuja jollekin toiselle. Uusia yrityksiä syntyy edelleen liian verkkaisesti ja kansainväliset suuryritykset perustavat konttoreitaan mieluummin naapurimaihin.

Kääntäkäämme – jälleen kerran – katse länteen. Ruotsissa todettiin reilut kymmenen vuotta sitten, että työn tarjonnan kasvattaminen lisää työllisyyttä. Näin on myös käynyt. Samoin aikoihin Ruotsissa poistettiin työperäisen maahanmuuton tarveharkinta. Työllisyysaste on Ruotsissa näiden toimenpiteiden seurauksena 75 prosentin pinnassa ja Tukholma voittaa Helsingin 125–19 kun vertaillaan kansainvälisten suuryritysten konttoreiden sijainteja.

Miksi näin on? Suomi on kansainvälisille toimijoille – ja toki kotimaisillekin – edelleen liian jäykkä toimintaympäristö. Yhä kansainvälistyvässä maailmassa, jossa tavara ja tieto siirtyvät esteittä yli rajojen, ei ole perusteltua sitoa työpaikkoja ihmisten kansallisuuteen.

Miksi emme torjuisi aivovuotoa avaamalla ovet aidosti, ilman ehtoja ja palkkarajoja, myös ulkomaalaisille osaajille? Osaajille jotka maksavat veroja, tuovat yhteyksiä vientimarkkinoille ja jotka näin nostavat yritysten kilpailukykyä. Andreas Hatzigeorgioun ja Magnus Lodefalkin (Örebron yliopisto 2013) tutkimukset osoittavat, että ulkomaalaistaustaisen työntekijän palkkaamisen ja viennin kasvun välillä on olemassa suora yhteys.

Arvoisa puhemies,

Asettukaamme hetkeksi yrityksen kenkiin.

Jos yksi maa tarjoaa ympäristön, jossa voi joustavasti palkata mahdollisimman hyvän työntekijän – on hän sitten kotimainen tai ulkomaalainen – ja toinen ei tätä tee, on vaaka jo lähtökohtaisesti kallistunut joustavamman maan puolelle.

Tästä huolimatta EU/ETA-alueen ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinta on vieläkin Suomessa todellisuutta. Todellisuutta, joka ei perustu analyysiin siitä, mikä tekisi Suomesta mahdollisimman kilpailukykyisen, vaan niukkaan eturyhmäajatteluun ja osaoptimoitiin kokonaisuuden kustannuksella.

Ja tämä on ensimmäinen asia jonka kasvuyritykset ottavat puheeksi, kun kysyn heiltä, miten Suomesta tehtäisiin houkuttelevampi paikka heille kasvaa. Ensimmäinen asia.

Ärade talman,

Trots regeringens målsättning om att höja sysselsättningsgraden till 72 procent – en nivå som märk väl ligger långt under den nordiska nivån – låter åtgärderna vänta på sig. Det förslaget som nu diskuteras är bra, men det är bara ett litet steg. Det stora problemet är det, att  behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/ETA-området fortfarande är verklighet i Finland.

Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Arvoisa puhemies,

Mikään ei viittaa siihen, että nykyinen linja saatavuusharkinnan suhteen olisi suomalaisille työntekijöille eduksi. Nykyisellä linjalla emme suojele suomalaista palkkatasoa, emme houkuttele tänne uusia yrityksiä, emmekä paranna kotimaisten yritysten kasvuedellytyksiä tai kansainvälistymispyrkimyksiä.

Emme myöskään paranna huoltosuhdettamme tai toimi tavalla, joka olisi viennillemme eduksi. Jos hallitus on vakavissaan esittämiensä työllisyystavoitteiden osalta, mitä minulla ei ole mitään syytä epäillä, on saatavuusharkinta poistettava mahdollisimman nopeasti.

Yhdessä – tillsammans, onnistuuko? / Insändare i KS 2.4.2017

/0 Comments/in , , /by

Vaalien alla puhutaan paljon siitä, mitä on saatu aikaan ja mitä ei. Mitä kukin on edistänyt ja mitä torpannut. Nostetaan esille sankareita ja syyllisiä.

Tosiasiassa kunnallispolitiikassa mikään asia ei tapahdu yhden ihmisen toimesta. Jokaisen muutoksen aikaansaamiseksi vaaditaan sinnikkyyttä ja yhteistyötä. Yhteistyötä valtuutettujen kesken, keskusteluja kuntalaisten kanssa ja ymmärrystä virkamiesten ja poliitikkojen välillä. Eikä pelkästään ymmärrystä vaan luottamusta ja tiedon jakamista. Luottamusta siihen, että kukin yrittää edistää asiaa parhaan kykynsä mukaan. Vain luottamusta rakentamalla voi virittää niinkin monimutkaisen koneiston kuin mitä kunnallinen päätöksentekoprosessi todellisuudessa on.

Seuraavalla kaudella meillä on edessämme monta asiaa jotka eivät ratkea voimapolitiikalla. On tulevaan sote-uudistukseen liittyvät valmistelut, ongelmaisten koulujen ja päiväkotien korjaaminen, joukkoliikenteen haasteet. Ne eivät ratkea yksittäisillä, yksittäisten henkilöiden ponnisteluilla. Ne eivät ratkea ellei ole keskinäistä luottamusta ole. Ellei ole uskoa siihen, että sekä virkamiehet että valtuutetut pyrkivät kohti samaa päämäärää, kuntalaisten etua. Tämä on erityisen tärkeää seuraavien vuosien aikana, kun edessämme on mahdollisesti suurin kuntakentän mullistus sataan vuoteen.

Tässä tilanteessa on syytä katsoa tulevaisuuteen unohtamatta vahvuuksiamme ja erityispiirteitämme.

Mistä Kirkkonummi tunnetaan? Toki monesta asiasta – meillä on junarata ja moottoritie. Meillä on maaseutua ja maataloutta, pieniä kyliä ja merenrantaa. Meillä on teknologiaosaamista ja luontoa, Porkkala, Meiko ja vaikkapa Saaristen Hvitträsk. Kunnan kokoon nähden verraton kamariorkesteri ja liuta hyviä suunnistajia sekä nyrkkeilijöitä. Monta hyvää asiaa, mutta yksi puuttuu: elävä, kasvava, vetovoimainen kuntakeskus.

Se on oikeastaan yllättävä asia, koska ainekset siihenkin olisivat olemassa. Kirkko kukkulan päällä. Hieno vanha puusto. Kirjasto, kauppa ja tori. Kaikki mitä tarvitaan elävän kuntakeskuksen synnyttämiseen. Jostain syystä kone kuitenkin yskii. Tämä on mielestämme yksi seuraavan kauden tärkeistä yhteisistä ponnistuksista – miten saamme käynnistettyä kuntakeskusten uudistusprosessin?

Liikennevirrat ovat siirtyneet keskustan ulkopuolelle ostosliikenteen myötä ja toria ympäröivät rakennukset ovat kaikki nähneet paremmat päivänsä. Meneillään on kirjaston peruskorjaus ja laajennus, josta voisi alkaa keskustan uusi tuleminen. Ja uutta tulemista tarvitaan – kasvava kunta tarvitsee vetovoimaisen, oman identiteetin omaavan keskuksen.

Tästä, keskustan kehittämisestä, tulisi tehdä seuraavan valtuustokauden kaavoituksen kärkihanke, hanke johon sitoudutaan yli puoluerajojen. Sitoutuminen onkin tässä se avainsana – se, että teemme johdonmukaisen kaavoitusohjelman, jossa tätä päämäärää tuetaan. Kuntakeskus ei ole alueellinen kysymys joka on joltain alueelta pois – kuntakeskus on oleellinen osa Kirkkonummen brändiä, sitä vetovoimaa joka kertoo identiteetistä mutta myös dynaamisuudesta, kasvusta, kehittymisestä ja viihtyisyydestä.

Toivomme että tästä voisi tulla se yhdistävä tekijä, se yhteinen hanke jota yhdessä veisimme eteenpäin.

Anders Adlercreutz (RKP), kansanedustaja, kunnanvaltuutettu
Minna Hakapää (Vihr.), kunnanvaltuutettu

Inomhusluft en knepig fråga / Insändare i ÖT 1.4.2017

/0 Comments/in , , /by

Om problemen med dålig inomhusluft vore enkla att lösa skulle de redan ha blivit åtgärdade, men så är det ju inte. När man bygger handlar det om en lång kedja händelser som alla kan leda till problem. Den kommunala beslutsprocessen försenar sig lätt, men eftersom skolan skall öppnas i början av augusti blir det lätt så, att man måste strama åt byggtidtabellen för att barnen skall få börja i skolan när terminen inleds. Och en för stram byggtidtabell är inte ett framgångsrecept.

Frågan är – vad borde vi göra?

Kommunerna behöver bättre kunnande på upphandlingssidan. Man skall våga använda kvalitetsmätare både när man upphandlar planerare och byggare. Att välja ett annat alternativ än det billigaste skall inte ses som en risk. Våra byggnader ska planeras väl, byggas med tid och omsorg, skötas om med ansvar av en person som känner helheten –  och repareras när behov uppkommer.

Ventilationens roll i det hela har diskuterats. Maskinell ventilation är inte orsaken till våra problem, men den kan förvärra det. Mirja Salkinoja-Salonens forskning visar att ventilationskanalerna lätt kan sprida problemen och fungera som grogrund för toxiska substanser. Det här problemet kan förvärras av att man använder mycket starka tvättmedel när man putsar kanalerna, tvättmedel som leder till att de svaga mikroberna elimineras, medan de starka blir kvar. Om man sedan ytterligare stänger av ventilationen till veckosluten behövs det inte så mycket mer.

När man funderar på den maskinella ventilationens roll är det viktigt att man inser att moderna och gamla byggnader är olika. Maskinell ventilation i äldre byggnader är en dålig lösning om byggnaden inte är tät, och det är gamla byggnader sällan. Då kan införandet av maskinell ventilation vara början till slutet. Här måste lagstiftningen klart se att byggnader är olika.

Juha Vinhas forskning vid TTY har klart påvisat att ökad tjocklek på isoleringen är en riskfaktor. Därför var det inte bara jag som var orolig när regeringen föreslog en drastisk ökning av energieffektivitetskraven i sin proposition om nära-nollenergibyggnader. Här kunde vi alla dra en lättnadens suck när regeringen i höstas backade och gick in för rimligare krav, till en del på grund av SFP:s aktiva påverkan.

Till sist – när problemen dykt upp är det ofta för sent. En konditionsgransking är inte något man skall ta till först då problemen uppstår, det skall vara en kontinuerlig process som görs i förebyggande syfte.

 

 

 

Skolmiljön håller inte måttet

/0 Comments/in , , , , /by

Varje dag lite över åtta pilar mina två yngsta barn ner till busshållplatsen där de stiger på bussen för att sedan ta sig till sin skola. Av en händelse är det samma skola som jag började i för knappt 40 år sedan.

Det är en medelstor byskola med en liten gård, några klätterställningar och en skog som hundratals barn sedan femtiotalet finkammat i jakt på dyrgripar: små magiska stenar eller fina käppar som man kan bygga en koja av. En god skolmiljö, helt enkelt. Ett ställe som jag tryggt kan skicka iväg mina barn till, utan att för ett ögonblick fundera på om skolmiljön kanske är hälsovådlig, om barnet kanske kommer hem med klåda i ögonen eller hosta för att inomhusluften är dålig.

I andra ändan av min kommun är situationen den motsatta. Där har vi en skolbyggnad som lider av uppenbara problem. Flera barn klarar inte av att gå i skola eftersom inomhusluften gör dem sjuka. Och de är inte ensamma om detta – man har likadana problem i hela Finland – det är inte alls ovanligt att en tredjedel av en kommuns barn går i skola i tillfälliga utrymmen eftersom skolbyggnaderna renoveras. Ofta för andra eller tredje gången. Man talar inte utan orsak om en epidemi, så utbrett är problemet.

Vi har världens kanske bästa skola, vi har en nydanande läroplan, men vår skolmiljö håller inte alltid måttet.

Det som borde vara en källa till inspiration kan i många fall vara en källa till sjukdom. Någonting som hindrar inlärning, och det är inte ett litet problem.

Men det är ett problem som det är svårt att ibland hitta grundorsaken till, därför är de åtgärder man ofta gör ofta bristfälliga. En reparation följer på en annan, och problemen består. Vad beror det då på, är alltså den stora frågan.

Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Vi vet att en del av de lösningar som tillämpades på 60-, 70- och 80-talen var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastighetens dagliga underhåll. Det är fråga om frestelsen att välja den billigaste entreprenören eller planeraren när man bygger. Det kan vara fråga om att man endast gör små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara fråga om en så liten faktor som att ventilationen vrids ner eller stängs av under veckoslutet, vilket lätt förvärrar situationen. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Samtidigt kan det vara svårt att få kommunerna att ta i problemen. Symptomen är ofta diffusa, och det kan vara svårt att ställa en diagnos. Här kan Hem och Skola-föreningarna spela en viktig roll. Vi har kontakt med föräldrarna och kan samla in material om, och statistik på, problemen. Hem och Skola kan hjälpa till med bevisföringen och fungera som en budbärare mellan eleverna, familjerna och beslutsfattarna. Vi kan ordna informationskvällar och föreläsningar som belyser problemen, eller till exempel skriva insändare till lokaltidningen och den vägen tvinga fram åtgärder.

Våra barn förtjänar att glada i hågen få kila iväg till en trygg, inspirerande skola – världens bästa skola – varje dag.

 

Gruppanförande på riksdagens debatt om Agenda 2030-programmet för hållbar utveckling 15.2.2017

/0 Comments/in , , , /by

Värderade talman,

Det är bra att regeringen gör en redogörelse, och att vi här kommer åt att debattera den. Och att implementeringen är direkt underställd regeringen.  Det ska ni ha tack för.

Genom hela den här redogörelsen lyser en vilja att ta i problemet. Det finns analys och den täcker ett brett fält. Hållbar utveckling är inte bara miljö, inte bara klimat, ekonomi eller sociala frågor. Agenda 2030 handlar också om allas rätt till vatten, arbete och hälsa, med särskild fokus på kvinnors och flickors rättigheter.

Hur lever vi hållbart, är den mest elementära frågan man kan ställa sig – om man bor på ett klot, som vi.

Värderade talman,

Samtidigt kommer man inte ifrån det, att ord och verklighet inte alltid möts. Om man ser hållbar utveckling som ett övergripande mål, nånting som går före allt annat, ska det vara styrande i alla beslut. Utan undantag.

Nu är det inte så.

På många sätt får man den uppfattningen att det är regeringsprogrammet som styr redogörelsen och inte tvärtom. Och det borde vara tvärtom.

Hållbar utveckling ska inte vara som en krydda som vi strör ut litet överallt. Nej, den ska vara själva kastrullen som man kokar i – utgångspunkten.

Därför borde det här också vara en redogörelse som skall gälla över regeringsperioder.

Den stora överhängande frågan är klimatförändringen. Vad gör vi här? Är den styrande i vår politik?

En satsning på bioenergi är naturligt i ett land som vårt, men skalan måste vara rimlig. Det kan inte vara lösningen på hela vår energiförsörjning. Det finns skäl att tro att regeringens vision är för optimistisk. Även statsrådets egen färska utredning konstaterar att om den inhemska skogsavverkningen ökar till omkring 80 miljoner kubikmeter per år så beräknas kolsänkan halveras under perioden 2021-2030. Det kan läsas som en varning. Här måste vi trygga en balanserad, hållbar utveckling.

Samtidigt som vi internationellt talar om att montera ned stöden för fossila bränslen kanaliserar vi våra egna inkomster från utsläppshandeln till dem som förorenar. Det här är varken trovärdigt, eller hållbart.

Det borde vara en självklarhet, att utsläppshandelns inkomster går till att finansiera åtgärder som motverkar klimatförändringen.

Värderade talman,

Hållbar utveckling handlar om globalt ansvar. ”Leave no one behind”, är den bärande principen i Agenda 2030. Biståndet är en viktig del av helheten.

Det är inte utan orsak regering fått ris för sin biståndspolitik. Samtidigt som vi talar om samarbete och globalt ansvar, skar vi i fjol ner 70 procent av bidragen till FN.

Vi satsar inte på de fattigaste, ens i den mån denna redogörelse önskar.

Här hoppas vi på en ändring av kursen, och på en klar plan på hur Finland skall nå upp till de 0,7 procent som vi officiellt har som mål.

Hållbar utveckling handlar också om att sätta saker i rätt perspektiv, att förstå orsak och verkan. Hållbar utveckling handlar social kohesion, om en ansvarsfull inställning till t.ex. migration.

Värderade talman,

Jag var i Jordanien för några veckor sedan, ett land med 1,5 miljoner syriska flyktingar. Det är långt flera än det kom till hela Europa under migrationskrisen. Men Jordanien klarar det – det är inte lätt, men de gör det.

Samtidigt gör vi 32 000 asylsökande, av vilka kanske bara 15 000 stannar, till något av en nationell kris. Här kunde vi läsa denna redogörelse i stället – och satsa på integration här hemma. Och samtidigt verka för hållbara mekanismer i Europa, sanna mekanismer för att dela ansvaret och verka för demokratiutveckling och fred i de länder som drabbas. För där vill alla i första hand bo.

Värderade talman,

Finland är en ansvarskännande internationell aktör. Vi är bättre än de flesta. Vi skall vara konsekventa och målmedvetna, ta Agenda 2030 som en utgångspunkt för det vi gör inte bara nationellt utan även internationellt – och komma ihåg, att det är nånting vi vinner på, på många plan. Vi skall också vara en starkare röst i Europa, visa att vi på allvar tror på internationellt samarbete, på att man är starkare tillsammans.

Jag läste för att jag såg vuxna läsa

/0 Comments/in , , , /by
(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

/0 Comments/in , , , /by

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.

Kaasuputkeen tarvitaan naapurien yhteinen kanta / kolumn i HS 8.10.2016

/0 Comments/in , , /by

(Kolumn i Helsingin Sanomat med Elina Lepomäki 8.20.2016)

Suomen ja Ruotsin erilaiset ulkopoliittiset linjaukset Nord Stream 2 – hankkeessa vaikeuttavat yhtenäisen turvallisuuspolitiikan rakentamista.

Nord Stream 2 -hankkeen tavoitteena on rakentaa kaksi kaasuputkea Laukaansuusta, venäjäksi Ust-Lugasta, Saksan Greifswaldiin.

Nord Streamin ensimmäisen vaiheen putket valmistuivat tämän vuosikymmenen alussa. Sen jälkeen Euroopan turvallisuuspoliittinen ympäristö on muuttunut olennaisesti Ukrainan sodan, Krimin anastuksen sekä Itämeren alueen lisääntyneen sotilaallisen aktiivisuuden vuoksi.

Nord Stream -yhtiön pääomistaja on venäläinen Gazprom. Monet Euroopan maat katsovat uusien kaasuputkien rakentamisen heikentävän EU:n yhteistä Venäjä-politiikkaa, Ukrainan ja muun Itä-Euroopan asemaa sekä turvallisuuspoliittista tilannetta Itämerellä.

Nord Streamin kakkosvaihetta rakentava yhtiö jätti syyskuun puolivälissä Ruotsin elinkeinoministeriölle projektihakemuksen. Ruotsi on ensimmäinen viidestä maasta, joka tekee projektista lupa-arvion. Ensi vuonna yhtiö jättänee lupa-anomuksen myös Suomelle, Venäjälle, Tanskalle ja Saksalle. Saksassa hallitus kannattaa kaasuputkea: asiaan liittyy energiataloudellinen intressi.

Pääministeri Juha Sipilä (kesk) totesi syyskuun lopussa kirjalliseen kysymykseen antamassaan vastauksessa, että uusien putkien rakentaminen Nord Stream 1 -putkien rinnalle ei “tämän hetkisen arvion mukaan” vaikuta Suomen turvallisuuspoliittiseen asemaan”. Myöskään rakentamisvaiheeseen ei pääministerin mukaan odoteta kohdistuvan turvallisuusuhkia, koska hanke on “tehokkaassa virkamiesvalvonnassa”. Suomi näkee Nord Stream 2:n kaupallisena hankkeena.

Suomen kanta eroaa selvästi Ruotsin kannasta. Ruotsin sosiaalidemokraattinen hallitus ja pääoppositiopuolue maltillinen kokoomus ovat kääntyneet Nord Stream 2 -hanketta vastaan.

Ruotsin puolustusvoimat ja puolustusministeri Peter Hultqvist ovat puhuneet turvallisuuspoliittisen arvion tekemisestä lupa-arvion yhteydessä. Ulkoministeri Margot Wallström kertoi hiljattain valtiopäivillä Ruotsin pyrkivän toimimaan EU:ssa aktiivisesti sen puolesta, ettei toista Nord Stream -putkistoa rakenneta. Ruotsi on nimittänyt asiaa varten erikoislähettilään. Vaikutustyölle Ruotsi on saanut tukea Baltiasta.

Ruotsissa kaasuputkihanke on herättänyt pitkään kriittistä keskustelua, sillä sen rakentaminen edellyttäisi muun muassa Gotlannissa Sliten sataman vuokraamista Nord Stream -yhtiön käyttöön.

Suomessa uusien kaasuputkien rakennusvaiheen logistiikkakeskukset sijaitsevat Kotkassa ja Hangossa. Rakennustöiden valmistelu on jo aloitettu, vaikkei Nord Stream 2:n lupaprosessia ole vielä käynnistetty.

Uusien putkien rakentaminen edellyttää Suomessa ympäristövaikutusten arviointimenettelyä, valtioneuvoston lupaa talousvyöhykkeen käyttöön sekä vesilain mukaista rakentamislupaa. Kaasuputket kulkevat Suomen ja Ruotsin talousvyöhykkeellä mutteivät niiden aluevesillä. Rantavaltion oikeudet ja velvollisuudet ovat talousvyöhykkeellä rajoitetummat kuin aluevesillä.

Suomi ja Ruotsi ovat mukana EU:n energiaunionissa. Sen tarkoitus on vähentää riippuvuutta yksittäisistä polttoaineista, energiantoimittajista ja toimitusreiteistä. Energiaunioni käynnistettiin Ukrainan sodan vuoksi. Monien jäsenmaiden katsottiin olevan liian riippuvaisia muutamasta energiamuodosta, ennen kaikkea venäläisestä kaasusta.

On ilmeistä, ettei Nord Stream 2 -hanke toimi energiaunionin tavoitteiden puolesta. Se lisää riippuvuutta yhdestä energialähteestä ja yhdestä toimittajasta, Gazpromista.

Nykyisten yhteyksien kapasiteetin nostaminen tulisi halvemmaksi kuin uusien putkien rakentaminen. Nytkin Nord Stream 1:n kapasiteetista on käytössä vain hieman yli puolet. Tästä voi tehdä johtopäätöksen, että Nord Stream 2:lla on poliittiset tarkoitusperät. Suomessa tulisi pohtia hankkeen turvallisuuspoliittisia ulottuvuuksia koko Euroopassa.

On huolestuttavaa, jos Suomi ottaa asiassa eri kannan kuin naapurimaat.

Suomen ja Ruotsin tiivistyvää yhteistyötä turvallisuuspolitiikan saralla on kiitelty molemmissa maissa – viimeksi Ruotsin ulko- ja turvallisuuspoliittisessa selvityksessä syyskuun alussa. Ilman yhtenäistä ulkopolitiikkaa Suomen ja Ruotsin välille on vaikea kuvitella yhtenäistä turvallisuuspolitiikkaa.

Utbyte berikar

/0 Comments/in , , , /by

(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)

 

Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.

Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.

Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.

Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.

Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.

Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.

Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.

Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.