Adlercreutz välkomnar regeringens program för att öka investeringarna

/0 Comments/in , , , , , , , , , , , /by

Regeringen presenterade på tisdagen sitt förlag till budget för år 2020. Samtidigt presenterades ett program som strävar till att sätta fart på investeringarna inom den finländska företagssektron.

– Vi gör stora och nödvändiga satsningar på forskning och utbildning i denna budget. Det är satsningar som stärker vår konkurrenskraft. Höjda anslag för vägunderhållet hjälper oss att ta igen en del av den reparationsskuld vi har, och satsningarna på rälstrafik för oss närmare våra klimatmål. Vi gör det lättare för företag att få hit utländsk kunnig arbetskraft och unga som studerat här får per automatik stanna kvar. Det här är synnerligen välkomna nyheter för våra företag, säger Anders Adlercreutz, Svenska riksdagsgruppens ordförande.

– Investeringsnivån i Finland är låg. När vi står inför en tid av ekonomisk osäkerhet – Tysklands industriproduktion minskar och Brexit skapar ovisshet – är det viktigt att företagen vågar investera inför framtiden. Robotiseringen och tillämpningen av artificiell intelligens är stora förändringar som kräver stora satsningar, säger Adlercreutz.

–  Genom att ge företagen möjlighet att fördubbla avskrivningarna kan vi  märkbart underlätta fattandet av viktiga investeringsbeslut. Det här är en mycket välkommen förändring, säger Adlercreutz.

Lär ut sådant som maskiner inte kan göra

/0 Comments/in , , , /by

De som började sin gymnasiebana i augusti förväntas redan veta var de vill studera. Ämnesvalen i gymnasiet styr studentexamen, och studentexamen öppnar i sin tur dörrarna till högskolorna.

Skall en 15-åring som inleder sin gymnasiebana verkligen redan välja bort möjliga studieplatser? Ett barn skall inte i ett för tidigt skede vara tvungen att fatta beslut som kan få långtgående följder.

För vad vet vi om framtidens utmaningar? Det är klart att vi behöver en högt utbildad befolkning – men vad är det utbildningen egentligen skall ge oss?

Undervisningsminister Li Andersson väckte i somras diskussion kring den vikt matematiken har i vår utbildning. Det är en viktig diskussion. Vi kan med goda skäl förvänta oss att vårt arbetsliv i framtiden kommer att se annorlunda ut än det gör idag. Datorer och informationsteknik har redan gjort en mängd yrken överflödiga. Ibruktagandet av lösningar som baserar sig på artificiell intelligens kommer möjligtvis att ha en ännu större inverkan. Min studiehandledare i grundskolan hade knappast en aning om att vi redan några årtionden senare skulle hitta yrken som vertikalodlare, serviceformgivare eller etikutvecklare.

Jack Ma, grundaren av Ali Baba, en gigantisk kinesisk nätbutik, sade nyligen så här på World Economic Forum: ”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”. Vi borde lära ut sådant som maskiner inte kan göra. Vi måste se behovet av förändring nu.

Det är självklart att matematik stärker den logiska slutledningsförmågan och att studier i olika naturvetenskaper kräver en skapande förmåga. Men det är också klart, att vi i dagens skola inte tillräckligt värdesätter ämnen som utvecklar emotionell intelligens och sociala färdigheter. Sådana ämnen är tex bildkonst, teknisk slöjd och textilslöjd, gymnastik och musik.

När vi delar ut studieplatser tar vi inte dessas ämnen i beaktande trots att de i högsta grad är relevanta med tanke på de färdigheter framtidens arbetsliv kräver av oss. De 15-åringar som nästa vår söker in till ett gymnasium drar ingen nytta av att de i dessa ämnen visat prov på kreativitet, laganda, entusiasm eller ihärdighet. Eller kanske skapat något nytt och enastående.

Det är svårt att objektivt poängsätta prestationer i dessa ämnen. Men jag efterlyser trots det en diskussion om deras roll i undervisningen. Jag påstår att det inte är ändamålsenligt att blint stirra på medeltalet i läsämnen när vi borde främja färdigheter som skiljer oss från maskinerna.

Styrkan i vår skola har varit den, att den ser lekens betydelse och värdesätter allmänbildning. Jag hoppas att vi i framtiden i ännu högre grad poängterar kreativitet och lärande genom lek, utan onödiga stressmoment. Detta behöver inte exkludera en sund tävlan och ambition, element som också har en betydelse i den process som leder in barn i vuxenlivet.

Ett parti skall se framåt

/0 Comments/in , , /by

Österbottens Tidning och Vasabladet publicerade bägge en ledare (11.6) i vilka SFP:s potential som ett parti som når ut över språkgränserna diskuteras. Österbottens tidning och Kenneth Myntti skriver träffande att partiets strategi och tillväxtmålsättningar borde grunda sig på realistiska analyser som är förankrade i verkligheten. Denna analys träffar mitt i prick. Därför bör SFP göra en heltäckande nationell undersökning som skulle visa vad SFP:s anhängare och även potentiella anhängare verkligen tänker om världen och livet. Vilka behov har de i dagens Finland? Vilka förväntningar ställer de på SFP:s politik? Ett lyckat strategiarbete grundar sig alltid på arbete med scenarier: alternativa framtidsutsikter och val som fattas utgående från dem. Det väsentliga är att strategiarbetet håller hög kvalitet, och att det inte baserar sig på en persons eller en liten grupps antaganden.

I Vasabladet fortsätter Viveka Dahl diskussionen om hur den regionala jämlikheten förverkligas i partiets politik. SFP är ett litet parti och dess indelning i geografiska underkulturer försvagar slagkraften i partiets politik. På grund av detta är det viktigt att vi ansvarar för, och agerar på ett sätt som garanterar partiets enhetlighet.

I tider av ökade motsättningar är det viktigt att framhålla att regionala motsättningar inom SFP inte tjänar någon annan än våra konkurrenter och motståndare. Vi behöver ökad förståelse för de olika regionernas legitima behov och en kultur där alla upplever att vi arbetar för just dem och deras landsända.

Jag hoppas att SFP under den kommande fyraårsperioden lyckas klargöra sin egen strategi genom att lyssna noga på sina väljare. Språket är och kommer alltid att vara en central del av SFP:s politik. Ju fler vi har som stöder oss – oberoende av vilket språk de talar – desto starkare växer sig den värdegrund i Finland som vi uppskattar. Nu är frågan följande: vilken är den starkaste gemensamma nämnaren förutom språket? När vi med hjälp av inkluderade metoder, det vill säga med en aktiv diskussion, hittar svaret på denna fråga, är vi ännu starkare som parti.

SFP är just så starkt som vår svagaste länk. Vi har en fin historia och en stark ideologisk grund. Vi har en viktig roll i en värld där trumpismen sprider sig med fart och där det nordiska jämställda samhället börjar vara en sällsynt företeelse. Denna roll skall vi som parti hålla fast vid och för det behövs ett enhetligt SFP.

Kenneth Myntti avslutar sin ledare med att säga att det han kallar luftslott försvagar partiets trovärdighet. Själv tror jag inte att en dröm om ett bredare understöd för vår ideologi är en utopi. Den dag då jag tror så, upplever jag att jag kan lämna politiken för personer som är mer cyniska än jag.

 

(Insändare i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Österbottens tidning 13.6.2019)

 

Ingenting förändras utan engagemang

/0 Comments/in , /by

När jag var 13 år gammal kändes världen som en farlig plats. Jag läste om SS-20 robotar som placerades i Västtyskland. På TV visade man militärparader från Röda torget, parader som beskådades av bistra män med imponerande ögonbryn och skinnmössor. På biografen Sininen kuu i Tölö såg jag filmen The Day After, en kärnvapenkatastrofdystopi som då var en stor händelse – men som ingen mera minns.

På den tiden ordnades det fredsmarscher runt omkring i Europa. I dem deltog också jag – 12, 13, 14 år gammal. ”Rock, rauha, rakkaus”, ropade folkmassorna. För världen skulle förändras. Vi ville inte leva i kärnvapenhotets skugga.

Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk för ett knappt år sedan. Varje fredag sätter hon sig utanför riksdagen i Stockholm för att protestera mot klimatförändringen och det otillräckliga arbetet som vi vuxna gjort för att stoppa den.

Hon har fått följare runt omkring i världen. Också i Finland har ungdomar protesterat varje fredag på riksdagshusets trappor.

Under en av klimatdemonstrationerna diskuterade jag en stund med några 15-åriga pojkar som deltog i demonstrationen. Jag undrade om de fått lov att vara där, och hur deras skola förhöll sig till klimatstrejken. ”Vi är här på samhällsläratimme”, sade eleverna glatt. Samma berättelse upprepades av flera andra elever. Skolorna ser demonstrationen i allt högre som ett positivt engagemang.

Samtidigt ser man en helt annan respons i sociala medier. Medelålders män gör sig lustiga över elevernas oro och förlöjligar deras initiativ. Man tar fasta på de kläder de bär, hur de möjligtvis tagit sig till marschen. Vad deras föräldrar kanske gör, resor de kanske gjort och så vidare.

Men det är frågan om ett riktigt engagemang. Under riksdagsvalet deltog jag i flera paneler i olika skolor i huvudstadsregionen. Klimatfrågan kom upp överallt.

Fredsmarscherna i början av 1980-talet ledde knappast till att Gorbatjov och Reagan fann varandra. Men ungdomarnas engagemang har redan idag synts inne i riksdagen, och i det riksdagsval som nyss avslutades. Klimatfrågan har blivit central i nästan alla partiers politik och i den offentliga diskussionen. Greta Thunberg har nominerats till Nobels fredspris, och det skulle inte förvåna mig om hon fick det. Trots att hon ofta förlöjligats av oss vuxna som kanske hellre ser att det är vi som definierar agendan.

Ingenting förändras utan engagemang. Det att någonting nytt föds eller nya idéer tillkommer kräver alltid att någon har någonting att säga. En idé som hen vill föra fram. Det finns stora frågor, som berör hela vår världs framtid. Men också mindre frågor, som kan vara viktiga för allas vår vardag.

Jag har ett vagt minne av grundandet av Hem och Skolas lokalförening i min egen barndoms lågstadieskola i Bobäck. Året var ungefär 1980, olympiaåret då Juha Mieto blev snuvad på guldmedaljen. Hem och Skola i Bobäck var någonting man förberett länge och väntat på. Plötsligt började det komma en tidning med en uggla i övre kanten hem i ryggsäcken. Det kändes trevligt att ha någonting att ta med sig hem till sina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att jag upplevde det som en trygghetskänsla, att kontakten mellan skolan och hemmet blev starkare.

Hem och Skola i Finland hade grundats ett decennium tidigare, och sakta hade rörelsen brett ut sig i Svenskfinland. Idag berör förbundet så gott som varje skolbarn, och en hel del dagisbarn dessutom.

Hem och Skola började inte av sig självt i Finland. Det krävde många eldsjälars insats. Inga strejker på riksdagshusets trappa, men nog många kvällar i många klassrum. Nya idéer som inte mötts av nedlåtande kommentarer utan av iver och uppmuntran.

Detta år firar vi att Hem och Skola i Finland i 50 års tid har satt fart på familjer, lärare och elever. Många föräldrar har engagerat sig i sina barns skola och vardag, och många nya idéer har fötts. Detta år samlar vi tankar som för vårt Hem och Skola vidare nästa halvsekel. Jag hoppas att ni delar med er av alla era bästa idéer.

 

Ledare i tidningen Hem och Skola 2/2019

Den som får påverka bär ansvar

/0 Comments/in , /by

När jag var i mina sena tonår åkte mina föräldrar iväg på en resa för några dagar. Av någon anledning beslöt min flickvän och jag oss för att vi under tiden kunde passa på att piffa upp husets nedre toalett. Det här var sent åttiotal och vi bodde i ett gammalt trähus, det fanns inte några kakel utan skivor på väggarna. Vi tyckte att vi kunde åstadkomma en hel del med lite målfärg. I skjulet hittade vi dessutom några påbörjade målburkar – gult och grönt.

Sagt och gjort. Väggarna blev gröna och de synliga vatten- och avloppsrören målade vi gula. Ganska snyggt och till och med lite häftigt, på ett industriellt vis, tyckte vi. Lite loft-känsla i ett gammalt trähus i Jorvas är ju aldrig fel, eller vad! Nåväl, mina föräldrar kom hem och blev lite förvånade över förändringen, men lät på intet sätt förstå att det var någonting negativt, vilket jag senare har förundrat mig över. För det var verkligen inte snyggt. Intressant – men inte snyggt. Jag har i efterskott tänkt att de, resultatet till trots, uppskattade initiativet och såg att det kom ur en uppriktig vilja att göra nånting bra, att förbättra toaletten. Senare, när vi som trettioåringar köpte huset av mina föräldrar och flyttade in var toaletten det första utrymmet vi åtgärdade.

Att kunna påverka sin miljö, att få lämna sitt spår i sin omgivning är viktigt. Det här är en vedertagen princip när vi planerar nya områden. Invånarna skall bli delaktiga och höras. Om man får säga sin åsikt och blir hörd känner man att det här är något eget, någonting som också görs för mig. Det har sedan följder, inte bara för hur planeringsprocessen går vidare, utan också för hur området uppskattas, respekteras och sköts om när det väl har blivit färdigt.

Skolan skiljer sig inte i detta hänseende från samhället i övrigt. Skolan är inte ett rum enbart för lärare utan också för resten av personalen, eleverna och deras föräldrar. Det är viktigt att alla upplever att de är delaktiga i miljön och hur den utformas.

Vanliga arbetsdagar sitter jag i riksdagen och har där ofta glädjen att ta emot elevgrupper. För några månader sedan fick jag besök av en grupp elever från min hemkommun. I slutet av besöket kom en elev upp till mig och berättade om ett initiativ som de har gjort – de upplevde att avfall inte sorterades ändamålsenligt i deras skola. Eller rättare sagt – det sorterades rätt, men sopföretaget som samlade upp avfallet slängde allt i ett och samma kärl. Det här ville Tessa, Veronica och Ira råda bot på. För att övertyga beslutsfattarna hade de samlat in namnunderskrifter av hundratals elever i skolan.

Eleverna uppskattade sin skola, men tyckte att skolan kunde vara en bättre aktör i samhället. Elevernas initiativ behandlas som bäst i kommunen och kommer rimligtvis att leda till att saken korrigeras. I det skedet har eleverna konkret fått ett bevis på att det lönar sig att bära ansvar, och att några få individer kan åstadkomma förändring.

Det är viktigt att bli hörd och få upplevelser av att man kan påverka. Den upplevelsen leder till att man vill bära ansvar. Fast det ibland kan gå lite fel – som det trots allt kanske gick med min barndoms gulmålade avloppsrör.

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2018)

 

Päätä pensaaseen piilottamalla ei kestävyysvajetta korjata

/0 Comments/in , /by

Meillä on kestävyysvaje ja ikääntyvä väestö. Syntyvyytemme on matala ja työssäkäyvien osuus pienenemään päin. Tähän haasteeseen voi suhtautua kahdella tavalla. Joko hyväksymme tilanteen muuttumattomana tosiasiana, ja sopeudumme siihen. Tai sitten yritämme tehdä asialle jotain.

Perussuomalaiset ovat valinneet ensimmäisen vaihtoehdon. Jussi Halla-ahon johdolla he ehdottavat, että rajat suljetaan ja että taloutemme sopeutetaan rajojen takana alati kurjistuvaan tilanteeseen. Perussuomalaisten näkemys on, että väestömme homogeenisuus on niin arvokas asia, että maamme hyvinvointi kannattaa sen turvaamiseksi riskeerata.

Toinen vaihtoehto on, että hyväksymme haasteen ja yritämme tehdä asialle jotain.

Viennistä elävä Suomi ei pärjää suljettujen rajojen maailmassa. Siksi tarvitsemme niitä, jotka tekevät töitä viennin eteen. Usein he ovat syntyneet Suomessa. Mutta joskus ulkomailla.

Viennin ja ulkomaalaisperäisten työvoiman korrelaatio on tutkitusti totta: Örebron yliopistossa tehty tutkimus vuodelta 2013 todistaa selkeästi yhteyden ulkomaalaistaustaisten palkkaamisen ja viennin kasvun välillä.

Tämä ei luonnollisestikaan tarkoita sitä, etteikö tähänkin vaihtoehtoon sisältyisi haasteita. Yritysten palkkauspäätöksiä ja kansainvälistymispyrkimyksiä helpottaisi EU:n ja ETA:n ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinnan poisto. Jokaiselle suomalaisesta oppilaitoksesta valmistuneelle ulkomaalaiselle tulisi myöntää automaattinen kaksivuotinen oleskelu- ja työlupa.

Muita polkuja pitkin Suomeen tulleet tarvitsevat lainsäädännöllisiä toimia työllistymisen helpottamiseksi.

Suomen etu on kiistatta se, että tänne tulevat työllistyisivät mahdollisimman vaivattomasti ja nopeasti. Silloin ei ole perusteltua, ettemme anna kaikille edes mahdollisuutta hakea töitä. Kaikilla pitää olla mahdollisuus muukalaispassiin, jotta työskentely olisi mahdollista.

Siitä huolimatta on selvää, että vasta maahan tullut kilpailee eri pohjalta työmarkkinoilla. RKP on esittänyt nuorten työllistämisen helpottamiseksi nuorten minijob-mallia. Vastaavasti maahanmuuttajiin voisi soveltaa määräaikaista kotouttamis-TES:iä, jossa olisi työllistämiseen kannustavat ehdot.

 

(Blogg i Verkkouutiset 22.5.2018)

Vård- och landskapsreformen borde oroa varje österbottning  

/0 Comments/in , , , , /by

Gustav Skuthäll kallar min insändare i Vasabladet 5.5 för partipolitisk propaganda. Och tar samtidigt till – partipolitisk propaganda.

De brister och problem jag påtalar har inte hittats på på SFP:s partikansli, utan de har framkommit i de otaliga diskussioner jag haft med olika sakkunniga. För dem som för tillfället i social- och hälsovårdsutskottet behandlar reformen i forcerad takt är de alltför bekanta. Det är fråga om verkliga problem som bidrar till det, att reformens ursprungliga mål inte kommer att nås.

Landskaps- och vårdreformen hör ihop, skriver Skuthäll. Däri ligger det stora problemet. Genom att koppla ihop två saker som inte har med varandra att göra har regeringen dels svikit reformens målsättningar, dels avvikit från sitt eget regeringsprogram. Man har själv, med hjälp av sina egna linjedragningar – eller kohandel för att tala klarspråk – försvårat reformen enormt. Om reformen faller, så beror det uttryckligen på detta. På regeringens egna beslut. Genom att av politiska skäl koppla ihop valfrihet och landskapsreform har man skapat ett lagstiftningsmässigt monster.

Den struktur man valt leder till att vårdkedjan splittras, att en integration mellan socialvården, bashälsovården och specialsjukvården försvåras. Det kommer inte ens att vara möjligt att införa ett enhetligt patientdatasystem i de flesta landskapen.

Hur ser då landskapens framtid ut? De kommer antagligen att få beskattningsrätt. Det är den enda vettiga lösningen – den modell som nu föreslås innehåller så grava problem att den inte kan hålla i längden. Men den som tror att landskapen i längden kommer att vara 18 stycken kommer att bli besviken. Inom några år kommer de minsta landskapen att försvinna. Efter 18 kommer 12, och sedan kanske 5. Det borde oroa varenda österbottning, vare sig man är centerpartist eller SFP:are.

 

Adlercreutz: Regeringens legitimitet vacklar – landskapsvalet måste flyttas

/0 Comments/in , , , , /by

Det står klart att social- och hälsovårdsreformens tidtabell inte håller. Social- och hälsovårdsutskottet kommer inte att hinna behandla lagförslaget före midsommaren. Det betyder att omröstningen kan ske tidigast i början av juli. Trots det står regeringen fast vid att valet skall hållas i oktober 2018.

– Regeringens sköra legitimitet tål inte mera det cyniska maktspel som regeringen bedriver. Man kan inte i oändlighet tumma på centrala principer i behandlingen av det självständiga Finlands största reform någonsin. Här går gränsen. SOTE-reformen förtjänar och behöver en ordentlig behandling – och valet en tidtabell som respekterar de grundläggande demokratiska principerna, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

Stödet för social- och hälsovårdsreformen är ytterst svagt i riksdagen. Det är en av orsakerna till att speciellt statsministerpartiet Centern hårdnackat har hållit fast vid den orealistiska valtidtabellen.

– Venedig-kommissionen och OSSE har klart stipulerat att centrala vallagar inte skall ändras mindre än ett år före ett val. Trots det har regeringen tills nu hållit fast vid en tidtabell som klart strider mot de rekommendationer vi själva krävs att andra länder skall följa. Nu får det vara nog. Landskapsvalet måste flyttas framåt.

Sustainability is a prerequisite for peace – tal på IPUs 138:e kongress

/0 Comments/in , , , , , , , /by

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.

Tal i debatten om social- och hälsovårdsreformen 14.3.2018

/0 Comments/in , , , /by

Arvoisa puhemies,

Tuntuu kuluneen ikuisuus siitä hetkestä, jolloin hallitus löi sote-uudistuksen tavoitteet lukkoon ja paalutti sen etenemisen.

Piti kaventaa ihmisten hyvinvointi- ja terveyseroja, parantaa palvelujen yhdenvertaisuutta ja saatavuutta sekä hillitä kustannuksia.

Tähän piti päästä leventämällä hartioita, yhtenäistämällä rahoituspohja ja tuomalla mukaan valinnanvapaus.

Ärade talman,

Det känns som om en evighet skulle ha förflutit sedan den dag då regeringen stipulerade social- och hälsovårdsreformens mål.

De är mål som idag känns mycket avlägsna. Man skulle minska på skillnader i hälsa, minska på skillnaderna i tillgängligheten till vård och samtidigt stävja kostnadsökningen.

Allt det genom att förverkliga en reform i tre steg.

Det lät bra, för målen var bra. Planen var bra.

Ända tills allting raserades en november kväll.

Arvoisa puhemies,

Nuo alkuperäiset hyvät tavoitteet ovat enää muisto vain. Niistä ei ole tässä esityksessä jäljellä kuin nimi, valinnanvapaus.

Marraskuisena iltana lyötiin kiinni poliittiset tavoitteet, ja käytäntö unohdettiin. Ja sillä polulla olemme vieläkin.

Politiikka edellä lähdettiin toteuttamaan itsenäisen Suomen suurinta uudistusta. Samalla sen tavoitteet unohdettiin. Ajatus maakunnista, kahlituista maakunnista, riitti Keskustalle. Kokoomukselle taas riitti muutama palveluseteli. Halvalla menee.

Palatkaamme tähän hetkeen.

Suomen nykyinen järjestelmä on kustannustehokas. Se on sitä, koska taloudelliset rakenteet tukevat kustannustehokkuutta. Hartiat ovat liian kapeat, mutta ne ovat kustannustehokkaat.

Kunta vastaa ennaltaehkäisevästä työstä, ja kantaa huonosti hoidetun työn seuraukset, koska vastaa perusterveydenhuollosta kustannuksineen.

Kunta vastaa myös perusterveydenhuollon seurauksista, koska kantaa erikoisterveydenhuollon kustannukset. Eli on kannustin hoitaa hoivatyö joka tasolla hyvin.

Mitä tässä uudistuksessa on nyt tapahtumassa?

Kunta hoitaisi ennaltaehkäisevän työn. Mutta se ei vastaisi huonosti hoidetun työn seurauksista.

Sote-keskus hoitaisi perusterveydenhuollon, mutta ei vastaisi huonosti hoidetun työn seurauksista, koska erikoisterveydenhuolto on maakunnan liikelaitoksen heiniä. Kaiken lisäksi sote-keskus voisi lähettää hankalat tapaukset suoraan maakunnan liikelaitokseen.

Kermankuorinnan riski on ilmeinen.

Tämä rakenne yhdessä kapitaatioperusteisen rahoituksen kanssa luo kustannuspaineen ja toimii integraatiopyrkimyksiä vastaan. Se toimii koko uudistuksen tavoitteita vastaan.

Kun tähän vielä liittää hallituksen kustannusrajoittimen, eli maakuntakahleet, niin on syytä olla huolissaan.

Uudellamaalla jo ensimmäisen vuoden säästöpaineet ovat 300 miljoonan euron luokkaa. Se tarkoittaa suuria leikkauksia. Koska rakenteet lisäävät kustannuspainetta, budjettirajoitin tarkoittaa suuria leikkauksia. Ja myös sitä, että alkuperäiset tavoitteet karkaavat yhä kauemmas.

Tehokas terveydenhoitojärjestelmä ei edellytä raskasta maakuntahallintoa. Se syntyy digitalisaation kautta, leveämpien hartioiden kautta, parhaita käytäntöjä soveltamalla.

Ne saatetaan toimeenpanon kautta saada tähänkin versioon upotettua, tai säätämällä koko järjestelmää. Mutta varmaa on, että terveydenhoidon pakottaminen paksuun maakuntapaitaan ei sitä edistä.

Pitääkö tämä uudistus viedä maaliin? Sitä puoltavat lausunnot viittaavat siihen, että tähän on jo panostettu liikaa. Että kunnat odottavat uudistusta. Että epävarmuus on liian iso.

Ymmärrän tällaisen näkökulman.

Mutta Suomen suurinta uudistusta ei pitäisi viedä raskaasti puutteellisena läpi uponneiden kustannuksien pelossa. Ei siksi, että muutakaan ei voi.

Eikä ainakaan kertaheitolla.

Arvoisa puhemies,

Pääministeri Sipilä on puhunut kokeilulkulttuurin puolesta. Tässä olisi siihen nyt oiva tilaisuus. Esimerkiksi peruskoulu-uudistus oli suuri menestys, joka vietiin vaiheittain läpi.

Miksi emme tässä tekisi samalla tavalla? Kokeillaan uudistusmallia kokonaisuudessaan yhdessä maakunnassa, tai yhdellä ERVA-alueella. Ja siitä oppien, pakettia säätäen, myöhemmin koko massa. Se olisi turvallinen, vastuullinen tapa toteuttaa sote-uudistus.

Ärade talman,

Den här reformen skall inte genomföras på detta sätt, inte som den ser ut nu. Gör ett experiment. Pröva modellen i ett landskap, eller på ett specialupptagningsområde. Gör de justeringar som behövs och gå sedan vidare.

Då kan vi få en modell som gagnar hela landet, som kan ha allas stöd, och som når de mål vi ställt upp.