Ni har alla varit med om självständighetsdagar tidigare. För er som går i ettan är det här antagligen er åttonde självständighetsdag. För era föräldrar kan det vara den fyrtionde – om ni har era farföräldrar med kanske det är deras sjuttiofemte.

Men för oss alla är det den första, och enda gången Finland fyller 100 år. Finlands 100:e självständighetsdag.

Varje dag ni går till skolan lär ni er något. På samma sätt har Finland lärt sig, utvecklats och kommit en lång väg under sina 100 år.

För 100 år sedan var vi ett okänt, fattigt land i norra Europa. Ett av de mest underutvecklade. Ett av de absolut fattigaste. Det var inte mycket som talade för att Finland skulle gå den väg vi som land har gått. Att vi hundra år senare skulle vara en modell för många andra.

Att vi skulle vara ett av de mest jämställda, tryggaste, renaste, bäst fungerande länderna. Ett land som alltid nämns då man diskuterar fungerande modeller, en bra skola, en trygg vardag.

Ibland förstår vi finländare ändå inte att uppskatta vårt land tillräckligt. Ibland glömmer vi bort hur bra vi har det här.

Hemma hos oss bodde förra året en 17 år gammal pojke, Santiago. Han är hemma från Colombia, i Sydamerika, från andra sidan jordklotet. När Santiago – eller Santtu, som vi kallar honom,  kom till oss frågade vi honom – varför valde du Finland? Santtu svarade så här: ”Mitt land, Colombia, är fattigt. Där finns många problem, mycket som borde vara bättre. Jag vill göra mitt land bättre, men för att kunna göra det, måste jag veta vad som fungerar. Jag läste om Finland, att ni har en bra skola, att ni har ett bra land. Jag kom hit för att lära mig, så att jag sen skall kunna hjälpa i mitt eget land.”

Så sade Santiago om Finland. Det är det landet ni bor i, det är nånting att vara stolt över.

Men för att det skall gå bra måste man många gånger göra rätt val. Och våga tänka stort.

Jag jobbar i riksdagen. I riksdagshuset, som man började bygga när Finland var bara tio år gammalt. Tio år efter att vi hade haft ett inbördeskrig som hade lämnat djupa sår. På den tiden var det inte underligt att man föddes i en bastu. Att gå hungrig var vardag för många. Finland var då lika gammalt som ni fyror är.

Många kunde ha tänkt att Finland inte klarar sig, att vår självständighet blir kortvarig. Men så tänkte man inte då. Trots att mycket var osäkert, trots att det var knappt om allt satsade man stort. Man byggde ett enormt påkostat hus för att man ville visa att vi tror på oss, att vi tror på vår framtid.

10 år senare stod vårt land igen inför en stor utmaning. För en människa idag, är det svårt att förstå det många män och kvinnor måste gå igenom, hur de kunde gå igenom två krig. Och hur ett land som tjugo år tidigare hade gått igenom ett inbördeskrig kunde ena sig då det krävdes.

När man tänker på vad som gör ett land starkt, vad som gör det framgångsrikt, så finns svaret i den egenskapen som de här händelserna återspeglar, i det att man stöder varandra, att man litar på varandra.

När ni gör ett grupparbete i skolan så går det mycket bättre om ni kan lita på att alla gör sitt, och det kan ni säkert oftast. Det här tycker jag att är vårt Finlands största styrka, att vi litar på varandra. Vi har förtroende för att det vi säger stämmer, och är sant. För då går allt mycket lättare. Det är den största gåvan vi, vi som lever här idag, fått av det hundraåriga Finland.

Många människor, många organisationer funderar på vad man borde ge Finland nu när vi fyller 100 år. Vad ger man till ett hundraårigt land? Ni har kanske här i skolan funderat på vad ni skulle kunna ge åt Finland.

Jag har en tanke som jag hoppas att ni vill föra vidare.

Vi litar på varandra, men ibland förstår vi inte att vara så vänliga mot varandra som vi borde. Och samtidigt vet vi hur glada vi blir av att någon ler åt oss, när någon hälsar vänligt.

Jag hoppas att er gåva till det hundraåriga Finland är det, att ni, alltid då ni ser en ensam människa komma emot er på vägen eller på gatan, fast ni inte känner personen, hälsar med ett glatt hej. Jag är säker på att den människan blir glad och kanske hälsar glatt på nästa människa som kommer emot.

Jag hoppas också att ni berättar om det åt era föräldrar hemma, åt era syskon. Att ni får andra att komma med i den här gåvan.

På det sättet sprider sig det goda. Många hälsar, många småler – och många människor blir glada under en dags lopp. Och glada människor sprider goda saker omkring sig.

Små saker kan ha stor betydelse. Man säger ibland, att det att en fjäril fladdrar med vingarna i Mongoliet kan ändra hela världen. En liten förändring nånstans kan ha oanade följder. På samma sätt kan ett hej och en vänlig blick ha en stor betydelse. För unga och för gamla finländare. För sådana som bor här och för sådana som kanske bara är på besök, och säkert framförallt för dem som just har kommit hit.

Om vi alla tar varandra i beaktande och bemöter varandra vänligare skulle det utan tvekan vara bra för hela landet, för oss alla. Glädje som delas är dubbel glädje. Och det är en gåva som jag och ni kan ge Finland, världens bästa land, som imorgon fyller 100 år.

Tack för att jag fick komma hit idag och dela denna fest med er – glad självständighetsdag till er alla.

Min daghemsbana började 1975, då jag var 5 år gammal. Jorvas barnträdgård öppnade sina dörrar för mig och grannflickan Johanna. Från klockan 9-13 togs vi omhand av tant Ingeborg som var föreståndaren och Ragnhild som skötte om maten – och mig. Av någon anledning trivdes jag nämligen ofta bäst i köket. Sen har jag också en vag minnesbild av att det inte alltid var ett helt frivilligt val – om man inte betedde sig önskvärt kunde det hända att man fick sitta för sig själv i köket hos Ragnhild en stund. Ett straff som inte kändes så farligt, trots allt.

Det var min första upplevelse av ett barnkollektiv. Visst hade jag kompisar, kusiner och vänner, men Jorvas barnträdgård var den första grupp jag anslöt mig till. Daghem fanns det inte många av, och det tidiga åren av min barndom hade jag tillbringat hemma med min syster och en barnflicka: Raija, Anneli eller Lisbet som i olika skeden bodde hos oss, tog hand om oss och samtidigt lärde oss finska.

Mina egna barns verklighet har varit annorlunda. Vi fick våra två första barn medan vi studerade, och då kändes dagis som ett avlägset alternativ. Vi ville å ena sidan fortsätta arbeta och studera, men å andra sidan kunna vara nära barnen i deras vardag. Tillsammans med några andra föräldrar grundade vi ett dagis som förenade föräldrarnas arbetsrum med dagisverksamheten. Vi föräldrar turades om med att ta hand om barnen och kunde på det sättet förena närvaro med arbete och studier. Efter några år ändrades vår livssituation och boningsort  och barnen flytttade över till ett vanligt dagis.

Efter det har vi varit tacksamma kunder hos den kommunala dagvården. Vi har fått bekanta oss med fantastisk dagvårdspersonal – Anne, Berit, Gitty, Nelly, Tesu, Sessan och många andra. Människor vars insats vi är otroligt tacksamma för. Människor som har ansvar för många men som ändå alltid har tid att se det unika i varje barn. Och i varje familj.

Det unika i vår familj verkar vara det, att barnen inte alltid kommer perfekt påklädda till dagis utan att  det finns utrymme för förbättringar. I något skede försökte vi försiktigt låta förstå att det att gårdagens blåbärssoppa fortfarande fanns kvar på blusen nästa dag inte var ett tecken på slarv utan ekologisk medvetenhet, men vi blev nog snabbt genomskådade. Personalen lärde sig också snabbt att vi inte tar illa upp om barnens utstyrsel tillfälligt kompletteras med lånta persedlar.

Men det handlar ju inte bara om att hjälpa föräldrarna deras vardag. I den nya läroplanen har dagis – eller småbarnspedagogik som det egentligen heter – en betydande roll.  Det handlar om att främja barnens helhetsmässiga uppväxt, utveckling och lärande, men också om att förebygga marginalisering och främja ett aktivt deltagande i samhället. Ganska mycket samma saker som i skolan, alltså.

Skillnaden mellan skola och dagis är inte stor. Barnen är äldre, men övergången från dagis via förskola till skolan är inte det gigantiska hopp det var när jag lämnade Jorvas Barnträdgård för 40 år sedan. Både i skola och på dagis handlar det om målmedveten, målinriktad undervisning enligt en ambitiös plan. I båda har samspelet mellan föräldrar och personalen en viktig roll. I båda har Hem och Skola en viktigt uppgift.

Det är också det jag vill att så många dagisföräldrar som möjligt skulle fundera på – vikten av att stärka samarbetet mellan hem och dagis. Vi på Hem och Skola hjälper gärna till och hoppas att så många som möjligt skulle grunda en egen Hem och Skola-förening på sitt dagis.

Jorvas Banträdgård hade inte en Hem och Skola-föreningen för 40 år sedan – men nog en aktiv föräldraförening, som då och då ordnade olika evenemang. Ett minne jag bär med mig av dessa är mitt livs första lotterivinst – en liten blå fågel i glas. Det är med denna fågel i minnet jag än idag köper en lott i hopp om att jag kanske en gång skulle vinna igen. Kanske på ert dagis Hem och Skola-fest?

(Ledare i tidningen Hem & skola 4/2017)