Länge har vi gått med förbundna ögon

/0 Comments/in /by

Vi har inte velat se. Vi har glatt tankat fossila bränslen utan att ödsla en tanke på kvinnoförtrycket i Saudi-Arabien eller den försvinnande permafrosten i Sibirien. Rysk gas har i flera omgångar använts för att pressa ut politiska eftergifter men när jag i ett skriftligt spörsmål år 2016 ställde frågan om det behövs en säkerhetspolitisk bedömning från finländskt håll av Nord Stream II var svaret nej. Det var enbart “en miljöangelägenhet”.

Kriget i Ukraina har fått inte bara masken att falla utan också oss att se att energipolitik i allra högsta grad är geopolitik.

Norge är undantaget som bekräftar regeln: Länder som exporterar stora kvantiteter fossila bränslen är sällan livskraftiga demokratier som förtjänar vårt stöd.

Klimathänsyn och säkerhetspolitik går hand i hand. Även om det nu framstår som helt logiskt så ljuger jag om jag säger mig ha sett det bli en allmänt accepterad insikt när jag förutspådde hur år 2022 skulle utvecklas.

Vi har länge tänkt, att en global handel bygger demokrati. Att ingen vill riskera att rubba jämvikten om vi alla är beroende av varandra. Men det gäller alla – om vi är beroende av dem som ser demokrati som ett hot har vi få medel att ta till om vi på riktigt vill påverka dem. Och de som sitter på det vi behöver mest, vet detta. Vi kan demonstrera, deklarera, men i sista hand är vi beroende av det land som sitter med trumf på hand. Länge har det varit de, som har hand om gas- eller oljekranen.

Kanske inte längre.

Om EU haft sinnesnärvaro och vilja nog, att föreställa sig vad en rysk invasion av Ukraina skulle leda till, och i förväg deklarerat vilka sanktionerna skulle komma att vara hade kriget kanske inte blivit av. Men det hade vi inte, och kriget kom.

Sanktionerna kommer i stället i efterskott. De kommer inte att göra kriget ogjort, men de bidrar förhoppningsvis till att göra de ekonomiska förlusterna så stora att Putin sväljer sin stolthet, spinner ihop en historia om att ”nazisterna eliminerats” och drar sig tillbaka.

Det som kommer att bestå en längre tid är sanktionerna, som också kommer att inbegripa sanktioner mot energisektorn. Detta kommer att sätta fart på den gröna energiomställningen. Om vi fattar de rätta besluten.

En järnridå kommer tyvärr att ligga över Europa under en lång tid framöver. Hur länge den består denna gång beror bara till en liten del på oss.

Jag är rädd för att vi inte på en lång tid kommer att kunna se global handel på ett lika sorglöst sätt som tidigare. Odemokratiska stater medför en risk. Handel med dem är inte enbart “en miljöangelägenhet”. Politiska risker kan vara minst lika fatala som t.ex. epidemiologiska risker. Att handla med auktoritära stater och med dess kleptokrater bär inte i längden.

Kriget har fått oss att se, att demokrati har en betydelse också i handelsrelationer. Stora exponeringar mot oförutsägbara länder kan stjälpa stora ekonomier. Vi har inte råd att vara blåögda en gång till. Det är dags för oss, för EU, att vara mer förutseende men också mer självförsörjande, inte minst i energifrågor.

Den omställningen är inte ett litet projekt. Det är inte heller ett projekt som kan finansieras genom att trycka mera pengar. Däremot är det är ett projekt nog kan fås i gång genom en fördomsfri och ambitiös innovationspolitik. Det kan också få draghjälp av den politiska enighet som nu klart syns mellan raderna. Och det är garanterat billigare och mer hållbart än att igen återuppbygga ett helt land i Europa.

 

Publicerad i Hufvudstadsbladet 21 april 2022

Nato hotar ingen, men skulle stärka Norden

/0 Comments/in , , /by

Politiska riktlinjer görs ofta på basen av alternativa scenarier. Man bedömer fördelar, nackdelar, kalkylerar utfallet av olika alternativ. Och sedan fattar man ett beslut.

Vår säkerhetspolitiska linje är i allra högsta grad en sådan fråga. Vi har i årtionden varit alliansfria – inte neutrala – eftersom vi sett det som ändamålsenligt. Vi har kalkylerat, att det är en position som i det stora hela för mera gott än negativt med sig.

Samtidigt har vi uppehållit en så kallad Natooption, en möjlighet att ansluta oss till Nato. Man kan fråga sig vad denna option egentligen betyder eftersom den rimligtvis inte betyder något annat, än att vi själva beslutar vad vi vill. Vilket inte borde vara en revolutionerande insikt för vilken demokrati som helst.

Alla dessa funderingar och bedömningar har baserat sig på antagandet att vi människor tänker lika. Att vi alla bedömer världen utgående från i stort sett samma premisser. Att man överväger fördelar och nackdelar på i stort sett samma sätt.

Den premissen skrotades den 24 februari. Senast då blev det klart, att Ryssland inte är en rationell aktör vars ord man kan lita på. Ryssland agerar inte med sitt folks bästa i åtanke, utan på basen av ofta kortsiktiga, alltid maktpolitiska ambitioner.

De senaste månadernas händelser har lett till att folkopinionen kring Nato svänger snabbt. Och det med goda skäl. Jag bedömer att det är troligt att Finland inom en rimlig framtid ansöker om medlemskap i Nato. Det är någonting jag välkomnar.

Vi hör till EU, vi ses som en del av den västliga gemenskapen. Vi övar med Nato, vi hör till så gott som alla Natointerna konstellationer. Vi ses med goda skäl som en del av Nato – men vi saknar de säkerhetsgarantier som ett medlemskap skulle föra med sig.

Ett medlemskap skulle vara ett mycket litet steg på en praktisk nivå, men för all del ett stort mentalt steg. Därför krävs det en diskussion kring frågan. Och därför är det också viktigt att ledande politiker och opinionsbildare säger sin åsikt, i klarspråk.

Ryssland målar upp Nato som ett hot i sin retorik. Den uppfattningen saknar faktagrund. Nato är en utpräglad försvarsallians vilket dess agerande under denna kris klart visat. Nato har varit mycket restriktivt i utplaceringen av trupper i Östeuropa. Just nu pågår en Natomilitärövning i norra Norge. Det, att Ryssland inte med anledning av denna inte tycks ha förstärkt sin närvaro i norr antyder att också Ryssland på ett på ett praktiskt plan förstår att Nato inte är ett hot. Men Rysslands inrikespolitiska retorik är en helt annan fråga.

Man debatterar flitigt tidpunkten för ett medlemskap. Är situationen så god att det inte behövs, eller kanske så dålig att man inte skall kasta bensin på lågorna? Skulle en ansökan väcka reaktioner? Denna diskussion är inte oväsentlig men såtillvida kontraproduktiv, att den förmedlar ett budskap om att vi reagerar på påtryckning.

Därför borde Natodiskussionen fokusera på hur vi själva ser oss, var vill vi vara? I en gråzon, eller som en del av en allians?

Kriget i Ukraina kommer att ta slut i något skede. Hur det går vet ingen i dag. Men klart är att kriget kommer att leda till en gränsdragning genom Europa. Också med tanke på det är det skäl att vi är på rätt sida om den gränsen.

I bästa fall ansöker Finland och Sverige tillsammans och samtidigt om medlemskap. Det vore också skäl att ha samma förbehåll som Norge och Danmark – inga militärbaser eller kärnvapen på vårt område. Detta också med tanke på hur medlemskapet skulle uppfattas i Ryssland. Då skulle ett medlemskap ju praktiken inte betyda någon förändring alls från nuläget, i fredstid. Men nog ge oss stöd ifall vi utsätts för ett angrepp.

Norden är världens bästa varumärke för en region. Ett stärkt nordiskt samarbete gagnar oss alla. Det är skäl att utvidga detta samarbete till att också gälla försvarspolitiken, och det görs bäst ifall vi alla tillhör samma försvarsallians.

Insändare i HBL 25.3.2022

Din röst hörs bara om du röstar. 

/0 Comments/in , , , /by

Tänk på en situation då du behövt hjälp. Tänk på dagen då ni fick ett barn. Tänk på den gången, då någon närstående var tvungen att kalla på ambulansen. Tänk på vården du behöver när du är äldre eller på den hjälp du eller en kompis fick i skolan då det kändes kämpigt. 

Alla de här frågorna berörs i det kommande välfärdsområdesvalet. De här är alla frågor som det kommande välfärdsområdets fullmäktige har ansvar för. 

Därför är det här valet så viktigt. Och därför är det viktigt att också du röstar. 

Det handlar inte bara om en administrativ nivå. Visst, en sådan skapas, för att en sådan behövs. Men det är bara taket under vilket all denna viktiga service skall bo. 

Det kommande välfärdsområdesvalet handlar om hur vi ordnar dessa tjänster. Eftersom inte alla kommuner klarar av att sköta dem själva flyttas de nu över till en större organisation för att vi på så sätt skall kunna sköta dessa tjänster effektivare och mer jämlikt. 

Den organisationen måste styras demokratiskt, och de som styr dem väljs i det kommande valet. 

Men om man du inte röstar blir inte din röst hörd. Om inte vi som röstare berättar att det här är viktigt, då går utvecklingen kanske inte i den riktning vi vill.

För SFP är den lokala servicen viktig. Också de små rösterna skall höras. Individen skall synas i reformen och speciellt nu, när den kommande servicestruktureran byggs är det viktigt att allas röster hörs i valet, också din. 

Västnyland är ett stort område. Vi har stora centra och glesbygd. För att fullmäktige skall ha förståelse för hela området så måste vi rösta in människor som har den förståelsen. Lokalkännedom föds inte av sig självt utan lokalkännedom måste röstas in i välfärdsområdets fullmäktige. 

Därför är det viktigt att du gör din röst hörd. 

Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

/0 Comments/in , , /by

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Gruppanförande i riksdagens debatt om den försvarspolitiska redogörelsen 16.9.2021

/0 Comments/in , , , /by

Ärade talman,

Under de senaste tio åren har säkerhetsläget i Europa, Norden inkluderad, försämrats och förändrats. Det regelbaserade system som vi tagit för givet har kraftigt ifrågasatts. Krim har annekterats och vi har flera frysta konflikter i östra Europa och norra Asien.

Man kan med fog säga att tröskeln för att använda militära medel har sänkts.

Samtidigt är det inte bara stormaktsspelet som avgöra vad oroshärdar föds. Fenomen som klimatförändringen kan också leda till oroligheter som i förlängningen återspeglas i vår säkerhetspolitik.

Arvoisa puhemies,

Uhkat eivät ole pelkästään sotilaallisia. Vaikuttamista tapahtuu laajasti, ja informaatiovaikuttaminen voi usein olla tehokkaampaa kuin sotilaallisilla keinoilla uhkaileminen. Levottomuutta ja sisäistä hajaannusta voi luoda sotilaallisilla toimenpiteillä uhkaamalla, mutta myös disinformaation avulla.

Mielipiteitä jakavien poliittisten kysymysten, kuten esimerkiksi maahanmuuton, käytöstä propagandistisiin tarkoituksiin ja levottomuuden luomiseksi on olemassa selkeitä viitteitä ja todisteita. Luodaan uhkakuvia ja ruokitaan eripuraa.

EU:n kyseenalaistamisen tarkoituksena ei aina ole unionin kehittäminen. Joskus tarkoituksena on myös tahallinen epäluottamuksen luominen ja unionin heikentäminen. Salaliittoteorioita levitetään esimerkiksi mobiiliverkkoihin liittyen ja nyt viimeksi rokotteita koskevien epäluulojen herättämiseksi.

Puolustuspolitiikka on nykyään aiempaa laajempi käsite. Se tarkoittaa myös sitä, että kriisinsietokykyä koetellaan eri tavalla kuin aiemmin.

Tässä todellisuudessa ja tämän tosiseikan valossa käsittelemme Suomen puolustuspoliittista selontekoa. Käsittelemme sitä maailmassa, jossa konfliktien kirjo on aiempaa laajempi ja osittain myös heikommin ennakoitavissa.

Pelikentällä on uusia toimijoita. Kuka olisi kymmenen vuotta sitten uskonut, että Kiina osallistuu Itämerellä järjestettäviin sotilasharjoituksiin?

Ärade talman,

Grunden i vår försvarspolitik är en allmän värnplikt. Svenska riksdagsgruppen ser det som en naturlig utveckling att också kvinnor omfattas av uppbåden. Det är en jämställdhetsfråga att alla medborgare skall få ställa sig frågan: Är jag beredd att göra värnplikt?

Återkommande repetitionsövningar liksom de lokala och nationella försvarskurserna bidrar till att uppehålla en nationell medvetenhet om det komplexa system som behövs för att vi skall klara oss i en kris. Av vilket slag krisen än må vara.

Under denna regeringsperiod görs stora satsningar på både marin och luftförsvar. Det är glädjande att de stöds av alla partier.

Men inget land klarar sig ensamt. Och om säkerheten i våra närområden, eller på annat håll i Europa, är hotad, kan Finland som medlem av EU inte hålla sig utanför. Vi är beroende av våra samarbetspartners för att upprätthålla stabiliteten i vårt eget närområde.

EU, Nato och Nordefco är våra viktigaste internationella referensramar för försvarspolitiskt samarbete – utan att glömma Sverige, Norge och USA.

De fyller alla sina egna funktioner. Det är också viktigt att vi kan hushålla med dessa resurser. Det är inte ändamålsenligt att bygga upp överlappande kapaciteter. Man kan fråga sig om det är ändamålsenligt att EU gör det NATO kan göra.

Arvoisa puhemies,

Mainitsemisen arvoista on se, että Suomi on useimpien Naton keskeisten yhteistyöverkostojen jäsen. Suomi ei ole Naton jäsen, mutta se on sen tiiviisti integroitunut yhteistyökumppani. Vahva ja yhtenäinen Nato on Suomen etu.

Ruotsissa voi hyvinkin käydä niin, että keskustelu Nato-jäsenyydestä ottaa askeleen eteenpäin seuraavien vaalien jälkeen. Ruotsalaisen eduskuntaryhmän mielestä siitä pitäisi kyetä keskustelemaan myös Suomessa.

Kataisen hallituksen aloittama ja Sipilän hallituksen jatkama puolustusyhteistyön tiivistäminen Ruotsin kanssa on kehittynyt entisestään. Se on hyvä. Ei pelkästään siksi, että meillä on toisiaan täydentäviä suorituskykyjä, vaan myös siksi, että se vahvistaa pohjoismaista yhteistyötä ylipäänsä.

Mutta turvallisuudessa ei ole kyse vain sotilaallisista asioista tai kyberasioista.

Puolustusvoimille on annettava tunnustusta Afganistanin onnistuneesta evakuointioperaatiosta.

Mutta myös katastrofin syy on selvä. Yhteiskunta ei pysy koossa ilman demokratiaa, oikeusvaltiota, yhdenvertaisuutta, tasa-arvoa ja sitä, että kaikki löytävät oman paikkansa ja saavat yhdenvertaiset mahdollisuudet.

Toissa päivänä keskustelimme kehityspoliittisesta selonteosta. Sen avulla emme rakenna pohjaa ainoastaan kehitykselle vaan myös turvallisuudelle. Monimutkaisessa maailmassa tarvitaan monenlaisia keinoja. Joskus kovia, mutta toivottavasti niin harvoin kuin mahdollista.

Nånting är det som inte funkar!

/0 Comments/in , , /by

Livet i Finland som förälder är relativt lätt. Många av de bekymmer man får tampas med i andra länder känns rent av absurda. VI behöver inte välja boningsort på basen av hurdana de olika skolorna är. Vi behöver inte samla in pengar via kakbak eller donationer för att skolan ska kunna skaffa böcker eller som förälder ha ambulerande assistentturer. Grundskolan har skapat jämlikhet. Men det finns signaler som tyder att det finns sprickor i murverket.

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) ökar ojämlikheten i vår skolvärld. Den ack så tråkiga men i det stora hela effektiva one-size-fits-all-grundskolan är inte mera så jämlik som vi kanske trott. Inlärningsresultaten är inte mer de samma överallt och skolan är inte mera lika duktig på att lyfta upp de barn som har ett sämre utgångsläge när de börjar skolan.

Nånting i vårt system funkar inte. Det är inte en obetydlig fråga. Om skolor delas upp i olika kategorier, om vi i allt högre grad har bättre och sämre bostadsområden, då förlorar vi sakta men säkert en del av det som varit vår framgångssaga. Vi går miste om kärnan i den nordiska välfärdsstaten som trots allt är ett system där den sociala mobiliteten hittills varit bättre än i så gott som alla andra länder.

Vad beror detta då på? Utan att kunna luta tillbaka mot gedigen forskning vågar jag påstå att familjernas situation segregeras. Somliga jobbar mer än tidigare. En del mindre. Psykisk ohälsa är ett stort problem och utmaningarna i klassrummet större än tidigare. Samtidigt har vår bostadspolitik som länge lyckats motverka segregering betydligt bättre än till exempel den svenska inte mera kunnat stå emot det, att de socioekonomiska skillnaderna mellan  bostadsområden växer. Allt detta syns i skolan, där man i en viss situation kanske kan klara av en stor klass, men i en annan är samma lärarresurs totalt underdimensionerad.

Den vackra tanken om integrerade klasser kräver också resurser som svarar mot behovet. När alla skall undervisas i samma miljö måste det kompenseras med individuell uppmärksamhet. Och det finns det uppenbarligen inte alltid tillräckliga resurser till.

Men sedan finns det också en annan baksida, som kanske speciellt gäller våra svenskspråkiga skolor.

Vår värld kommer att vara allt mer diversifierad. Vi reser allt mer. Våra barn kommer med stor sannolikhet att tillbringa en del av sitt arbetsliv utomlands. De kommer med stor sannolikhet att arbeta tillsammans med någon som är född utanför vårt lands gränser.

Det, att integration så sällan sker på svenska liksom det, att invandrarinslagen i svenskspråkiga skolor ofta är mycket mindre än i finskspråkiga är ett problem. Eleverna går miste om en stor del av den förståelse som behövs i livet bortom skolbänken när de inte får uppleva denna diversitet i sin skola. Skolan kan inte vara frånkopplad från den verklighet vi lever i, för vi skall lära för livet som det är, inte för livet som det var.

Och med vetskap om det är det upp till oss politiker att se att den verkligheten också återspeglas i tillräckliga resurser.

 

Kolumn i tidningen Läraren, september 2021.

Vi gagnas inte av en progressiv kommunalskatt

/0 Comments/in /by

Val skapar behov för ekonomiska utspel. Inför riksdagsvalet lovades högre pensioner. Inför kommunalvalet mera pengar till kommunerna. Förslaget om att göra kommunalskatten progressiv är ett sådant utspel. Och det är dåligt av många skäl. Det är också synnerligen dåligt för de kommuner som redan idag har det sämre.

Kommunalskatten är en plattskatt i teorin. I praktiken har den en progressiv natur redan idag – inte genom en föränderlig procentsats utan genom det, att olika avdrag leder till att många inte behöver betala kommunalskatt överhuvudtaget. Med inkomster under 16 000 euro betalar man inte kommunalskatt på sina inkomster, enligt Skattebetalarnas Centralförbund.

Men trots det är en verklig progressivitet inte i någons intresse.

En progressiv kommunalskatt enligt de tankar statsminister Sanna Marin kastade fram – en lägre skatt för dem med låga inkomster och en högre för dem med höga inkomster – betyder att kommuner som redan nu har ett dåligt skatteunderlag skulle lida ytterligare. Deras finansiering skulle minska, medan de kommuner som har det bra idag skulle få ökade intäkter.

Detta vore man sedan tvungen att kompensera med statsandelar, vilket betyder att den statliga inblandningen i den kommunala ekonomin skulle öka. Detta skulle minska på de förtroendevaldas möjligheter att styra ekonomin och minska den kommunala ekonomins transparens och förutsägbarhet. Det kunde också leda till en acceleration av skillnaderna i skattesats mellan olika kommuner. Det är inte en god utveckling.

Samtidigt skulle så kallade ”goda skattebetalare” bli en allt mer eftertraktad vara för kommunerna med allt vad det kan betyda av negativa följder.

Så modellen har uppenbara strukturella problem.

En progressiv kommunalskatt skulle också leda till en ökad allmän progressivitet i beskattningen. I en situation där vi redan idag beskattar en medelinkomst med en nästan fem procent högre skattesats än till exempel Sverige skulle vi ytterligare höja marginalskatten.

I stället för att slopa flitfällor skulle vi skapa dem.

Skattepolitiken skall vara förutsägbar och konsekvent. Man skall inte komplicera den mer än nödvändigt. Finland utjämnar idag inkomstskillnader mer än något annat land i världen. 27 procent av skattebetalarna betalar 97 procent av skatterna i statsbeskattningen (2014). Vi har inte bara en progressiv beskattning, vi tillämpar också olika avgifter på flera offentliga tjänster beroende på hurdana inkomsterna är.

Mot den här bakgrunden är det klart, att vi inte behöver eller gagnas av en progressiv kommunalskatt. I synnerhet som den skulle slå till mot dem som man synbarligen strävar att hjälpa – de svagaste kommunerna. I osäkra tider är ofta konsekvens och förutsägbarhet en bristvara, men likväl behövs dessa då mer än någonsin. Också inför ett val.

 

Insändare i Vasabladet 30.5.2021

Tal på SFP:s partidag 29.5.2021

/0 Comments/in , /by

Bästa partidag,

I politiken grälar frågorna, inte människorna. Så här tycker vi att det skall vara. Men så här är det inte alltid. Och det känns som om vi allt mer och mer glider i fel riktning ju mindre vi träffar varandra, ju mindre vi ses.

Och nu menar jag inte er, bästa partidag. Jag talar om politiken i allmänhet. Diskussionerna i samhället. När frågor blir konflikter och diskussioner inte sker öga mot öga utan via våra twitterbubblor går vi i fel riktning.

Då ser vi inte varandra, utan vi ser symboler, vi ser grupper, vi ser antagonister. Och ännu värre – vi ser inte lösningar. När det uttryckligen är lösningar som behövs.

Den här utvecklingen ser vi nu i valkampanjen. Plakat förstörs. Kandidater trakasseras. Skyltar skändas.

En diskussion på Twitter – nej inte ens en diskussion, en kommentar – kan leda till direkta hot.

Det här är en väg vi måste hitta ut ur.

Vi behöver en exitplan ur coronakrisen. Men vi behöver också en exitplan ur ett politiskt klimat där vad som helst tillåts. Där det är tillåtet att bygga ett politiskt narrativ kring rädsla, demonisering, hot.

Bästa partidag, arvoisa puoluekokous,

Tarvitsemme exit-suunnitelma ei ainoastaan koronasta, vaan myös siitä alati jyrkkenevästä polarisaatiosta, demonisoinnista, joka muodostuu esteeksi järkevälle keskustelulle. Kohtaamisille ja asioiden ratkaisemiselle.

Hyvät ystävät,

Politiikan luonteeseen kuuluu se, että roolit vaihtuvat. Välillä olemme hallituksessa, välillä oppositiossa. On ymmärrettävää, että asiat muuttuvat. On ymmärrettävää, että mielipiteissä on hienosäätöä.

Mutta fundamenteista pitää pitää kiinni. Jokaisessa puolueessa tulee olla jokin, joka ei muutu. Joitakin kysymyksiä, joihin kanta pysyy kaikissa tilanteissa.

Se ei liene liikaa vaadittu.

Minulta kysyttiin eilen, että mitkä ovat meidän kynnyskysymykset. Mistä asioista emme neuvottele. Siihen oli helppo vastata.

Tasa-arvo, ihmisoikeudet, markkinatalous, elinkeinovapaus, EU-jäsenyys – muutamia mainitakseni. Näistä emme neuvottele. Nämä ovat samoja olemme sitten oppositiossa tai hallituksessa.

Det måste finnas värderingar och saker som står fast. Oberoende av om man är i regering eller opposition.

EU är en sådan sak.

Nej. EU borde vara en sådan.

För det är den inte mera.

Vad betyder EU för oss? Det betyder trygghet. Det betyder ekonomisk nytta – ca 15 miljarder per år, för att vara exakt. Det betyder handel och växelverkan. Det betyder en större roll i det internationella samfundet.

Det betyder också, att vi har en chans att tackla våra stora globala problem. Tack vare EU finns det en chans att vi skall klara vår klimatutmaning, till exempel.

Därför måste vi veta vad vi vill med EU. Vi kan inte göra EU till en inrikespolitisk fråga. Vi kan inte göra det till en kommunalpolitisk fråga.

Samlingspartiet var berett att göra det. De var beredda att spela med Finlands i särklass viktigaste internationella relation. Ja, de var beredda att spela med vår ekonomi, vårt välstånd, vår export.

För att vi ”förhandlade fel”. För att ett land som representerar 1 procent av EU:s befolkning enbart fick överenskommelsen bättre, inte perfekt.

Det här får inte hända mer. Vi måste vara bättre än så.

För så här är det tydligen, bästa vänner – stabilitet är en bristvara.

Vi bör klara av att friställa vissa frågor från partipolitik och framförallt regerings-oppositionspolitik. EU är en sådan fråga.

Bästa partidag,

När jag talade till er för ett år sedan trodde jag att nästa partidag skulle bli annorlunda. Ja, vanlig. Så är det inte. Vår Via Dolorosa fortsätter även om vi kan ana en bättring. Också i riksdagen har det här året varit långt.

Trots att vi är i mitten av regeringsperioden finns det mycket som är ogjort. Mycket av vårt ambitiösa regeringsprogram återstår att behandlas. Svenska riksdagsgruppen sköter sin del av det här jobbet. Vi läser på, vi förhandlar, vi diskuterar, vi levererar.

Om några veckor torde vi komma i mål vad social- och hälsovårdsreformen beträffar. Då har ett över nästan två decennier långt lopp kommit till sin ända.

Arvoisa puolueväki, arvoisa puheenjohtaja,

Sote-uudistusta on yritetty pitkään. Nyt se tulee menemään maaliin.

Yrityksiä on ollut monta. Kerta toisensa jälkeen ne ovat kaatuneet poliittisiin erimielisyyksiin tai perustuslakiin.

Nyt meillä on uudistus, joka on perustuslain mukainen. Ja nyt se ei sitten kelpaa oppositiolle. Perustuslakivastainen kelpasi. Tämä ei.

Tämä kertoo paljon politiikan tilasta.

Bästa partidag,

Vi har nu en social- och hälsovårdsreform som inte är grundlagsstridig.

Den är inte perfekt. Men det är en markant förbättring jämfört med den modell man försökte sig på under förra perioden. Visst återstår en hel del arbete. Visst kommer det att krävas förbättringar. Visst är finansieringen ställvis problematisk.

Men vi kan nu gå vidare. Och förbättra den an efter.

Bästa partidag,

Politik fastnar lätt i retoriken. Men ibland är det skäl att påminna om det konkreta.

Den politiska diskussionen handlar lätt om förenklingar. Vi mot er, de mot oss. Men verkligheten är mer mångfacetterad. Alla regeringar har sina utmaningar. Ideologiskt renläriga lösningar lämnar ofta någon utanför. På vägen ut ur krisen måste vi ta hand om alla. Och det gör vi nu. Vi sporrar till sysselsättning men stöder också dem som har det svårt. Vi ger en puff åt de starka, men skapar också arbetstillfällen för dem som har nedsatt arbetsförmåga.

Vi har stött företagen. Vi har gett skydd åt ensamföretagare. Vi har sänkt industrins elskatt. Vi har infört dubbla avskrivningar för att stödja investeringar. Vi har höjt momsgränsen. Nu hjälper vi de överskuldsatta. Vi ser över hushållsavdraget, och tar fram en modell för att ge företagare samma skydd som de som är anställda – för att hjälpa dem som växlar mellan dessa roller.

Vi kommer också att göra processerna kring den arbetsrelaterade invandringen märkbart smidigare och snabbare.

Det här är företagarvänlig politik, även om oppositionen inte kan medge det. För man kan både tugga tuggummi och gå samtidigt.

Arvoisa puolueväki,

Politiikassa on hukassa, jos hukkaa kompassinsa. Ihan kuten elämässäkin.

Politiikka on helpompaa, jos tietää missä seisoo ja minne haluaa mennä. Ja se on helpompaa, ellei kantaansa tarvitse kalibroida jokaisen sometuulen mukaan. Meidän ei tarvitse. RKP:n ei tarvitse. Tulosta syntyy, koska suunta on selvä.

Me uskomme arvoihimme riippumatta siitä, olemmeko hallituksessa vai oppositiossa. On kyse sitten oikeusvaltiosta, EU:sta, ihmisoikeuksista tai yrittämisestä.

Sen Anna-Maja ja Thomas ovat osoittaneet tämän vuoden aikana hallituksessa. Sen ovat osoittaneet Eva, Veronica, Sandra. Mats, Anders, Mikko ja Jocke eduskunnassa, Hannan, Henrikin, Christelin ja avusatajiemme tukemina. Sen te kaikki olette näyttäneet.

Bästa partidag,

Vi har alla visat var vi står. Och vart vi vill gå. Alla SFP:are i små och stora kommuner. Och det skall vi också visa i det kommande kommunalvalet.

Tal på SFP:s partifullmäktige 13.2.2021

/0 Comments/in , , /by

Bästa partifullmäktige, hyvä puoluevaltuusto,

Att säga att tiden går snabbt när man har roligt är väl att gå med lite fel vinkling. Men visst har tiden gått snabbt krisen till trots.

Vi står snart inför halvtidsrian, vi har två år bakom oss, och två år framför oss inför nästa riksdagsval.

Trots att det i regel alltid är bättre att titta framåt är det skäl att lite gå igenom vad vi har gjort så här långt.

Alla barn har igen rätt till småbarnsfostran vare sig deras föräldrar har arbete eller inte. Det är en stor jämlikhetsgärning.

Från och med i höst införs läroplikt på andra stadiet. Och det är en logisk åtgärd. Eftersom vi vill att alla avlägger en andra stadiets utbildning är det självklart att läroplikten också skall gälla andra stadiet.

Det här tycker inte bara de flesta lärare, utan också de flesta nationalekonomer.

Vi har stärkt både skolors och högskolors finansiering. Anslagen för forskning och utveckling har ökat.

Vi har satt fart på energiomställningen genom att sänka industrins elskatt till EU:s miniminivå. Det är ett stort steg framåt för vår industri. Till en följda av det investeras det runtomkring i landet – det planeras till exempel en miljardinvestering i min hemkommun.

Trafikens övergång till fossilfrihet har påskyndats. Om du idag skaffar en tjänstebil lönar det sig att välja en elbil, tack vare den skatteändring som infördes vid årsskiftet. Samtidigt har anslagen för vägnätets basunderhåll ökat märkbart.

Helsingin Sanomien tekemän vertailun mukaan tämä hallitus on jo tehnyt päätöksiä työllisyystoimista, jotka ylittävät Sipilän hallituksen tekemät toimenpiteet laajuudessaan.

Mitä Kokoomus sitten sanookaan. Tai KD. Tai, ennen kaikkea, Perussuomalaiset.

Vi har ökat anslagen för polisen och för rättsväsendet.

Vi har höjt flyktingkvoten och för några dagar sedan hade vi remissdebatt i riksdagen om Anna-Majas proposition som kraftigt förbättrar rättsskyddet för asylsökande.

Rättsstaten har stärkts inte bara hos oss utan också i Europa. Finland har igen en aktiv EU-politik.

Och samtidigt, samtidigt som alla dessa reformer har gjorts, så har coronakrisen i Finland hanterats bättre än i de flesta länder. Det ser ut som om de direkta ekonomiska följderna av coronan i Finland skulle landa på en siffra som är bland de minsta, om inte den minsta, i Europa.

När vi i mars i finansutskottet diskuterade krisen som svepte över oss talades det om en ekonomisk nedgång som skrevs med två siffror. Idag torde nedgången under förra året stanna vid 3 procent. Underskottet för förra året justeras neråt som bäst.

Det här är ett bra betyg. Och det är ett bra betyg att gå in i kommunalvalet med. Det skall ni alla veta.

Samtidigt som vi har ett betyg att visa på, konkreta saker som åstadkommits, så verkar oppositionen totalt borttappad.

Me voimme käydä vaaliin todistuksemme pohjalta. Meillä on viitata konkreettisiin toimiin puheidemme tueksi. Oppositiosta ei voi sanoa samaa.

KD:sta on yhä enenevässä määrin tullut perussuomalaisten tukipuolue.

Ja Kokoomus on puolestaan jakaantunut kahteen eri leiriin. Kun osa kokoomuksen eduskuntaryhmästä äänestää sen puolesta, että Suomessa liki kaikki kotouttamistoimet lopetetaan, niin silloin ei voi enää kaikilta osin puhua maltillisista oikeistopuolueista.

Perussuomalaiset ovat taas ihan oma tapauksensa.

Hyvä puoluevaltuusto,

Viime viikolla keskustelimme EU:n elpymispaketista eduskunnassa. Oppositio kritisoi siinä muun muassa sitä, että Suomen niin sanottu saanto oli pienentynyt. Samaan aikaan oppositio nimenomaan vaati eduskuntakäsittelyssä muutoksia avustuskriteereihin – muutoksia, jotka olisivat nimenomaan pienentäneet saantoa.

Nyt tämän lisäksi esitettiin välikysymys, jonka viimeisessä kappaleessa vaaditaan kansanäänestystä EU:n kuulumisesta. Tämän vaatimuksen allekirjoittivat sekä perussuomalaiset että KD. Joten ei, oppositiolla ei ole vastauksia tämän päivän haasteisiin.

Men, bästa partifullmäktige: vi har både bevis på att vi kan prestera, och en vision för vad som ännu behöver göras.

Under våren vi har framför oss skall social- och hälsovårdsreformen behandlas i riksdagen. Det är ett enormt stort paket. Det är inte en perfekt reform, men den behövs och den är mycket bättre än alternativet – det som föreslogs förra perioden.

I riksdagen kommer Bimba att ha det tufft i Social- och hälsovårdsutskottet. Men alla kommer att få sin beskärda del – Anders, Mikko, Sandra, Mats, Jocke, Eva och jag.

Och jag hoppas innerligt, att det i sin tur betyder att Sote-ministergruppen håller lite färre möten. Thomas har verkligen fått slita.

På våren har vi halvtidsria. Då skall vi också göra upp riktlinjer för hur den offentliga ekonomin skall fås i balans. Det är inte en liten utmaning, men den är absolut nödvändig med tanke på vägen ut ur krisen. Finland är en del av Norden, men vår ekonomi måste också fås att likna de övriga nordiska ländernas ekonomi.

Det betyder sysselsättningsåtgärder för ungefär 50 000 nya arbetsplatser. Det är en enormt utmanande uppgift men en helt nödvändig sådan. Riksdagsgruppen utesluter inga åtgärder, för alternativet, en låg sysselsättningsgrad, är inte ett alternativ.

Så det finns en hel del att göra. Men också ett utmanande arbete är lätt när man kan lita på varandra. När man delar samma bild av världen. När man delar samma värdegrund.

För vi vet vad vi står för.

Att ta ansvar för sin nästa kan också betyda att ta ansvar för någon längre bort. Att se om sitt hus betyder att man också måste se om sin by.

Det är inte värt att ha en butik om man inte har några kunder.

Att tänka sig att vi i denna värld skulle kunna välja bort globalt ansvar, ansvar för miljön. En politik som baserar sig på en respekt för rättsstat och de mänskliga rättigheterna är inte ett val vi har. De är inte skiljelinjer som vi ser att kan finnas i denna värld och i detta land.

Det här är universella värderingar som styr och som skall styra Finlands politik, oberoende av hur regeringen är uppbyggd. De är värderingar som styr Sfp:s politik. Och det är värderingar som styr riksdagsgruppens arbete.

Ajatus siitä, että voisimme harjoittaa politiikkaa, joka ei perustu oikeusvaltion ja ihmisoikeuksien kunnioittamiselle, on mahdoton.

Som jag sade i inledningsdebatten när årets riksmöte öppnades förra veckan:

Det är inte vänster eller höger, utan framåt.

Den utvidgade läroplikten är ingen liten sak

/0 Comments/in , , /by

I all tysthet godkändes den största skolreformen sedan grundskolan strax före jul. Medan den politiska diskussionen än en gång kretsade kring al-Hol och Haavisto bestämde riksdagen att det andra stadiet stegvis blir obligatoriskt från och med nästa höst. Det är inte en liten sak.

Det är ett stort steg som egentligen känns helt självklart: vi vet, att sysselsättningsgraden för dem som inte studerar vidare efter grundskolan är ca 40 procent, medan en utbildning från andra stadiet höjer den till över 70 procent.

Och eftersom vi vet detta, är det bara naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men en gräns vid 18 års ålder går att motivera.

Vad betyder det då? Hen som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till 9:ans slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse.

Till sin natur är det en rätt mekanisk reform. Man flyttar mållinjen. Men man måste också hjälpa löparna på vägen. Och här finns det en källa till oro, inte bara bland oss politiker utan också i lärarkåren.

De offentliga finanserna är i viss mån ett nollsummespel. Det man ger med ena handen måste man ofta ta med den andra.

Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan idag ofta är underresurserad skall lida. Och i synnerhet i de finlandssvenska skolorna är det ett praktiskt, konkret problem: vi har en stor brist på utbildade studiehandledare.

Och om stödfunktionerna inte finns, om de som behöver stöd för att hitta sin väg ut ur grundskolan och vidare inte får hjälp – då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.

Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men samtidigt är det upp till kommunerna och skolorna att se till att de pengar som ges används på rätt sätt, för det stöd som behövs.

Skolan måste hela tiden utvecklas. Jag är helt övertygad om att en god skola är en helt avgörande konkurrensfördel för oss som land. Men det är också skäl att emellanåt stanna upp och fundera på vad som gjort vår skola bra: jämlikheten, en jämn bra kvalitet, en klar linje. Ja, kanske också det, att den är förutsägbar, ibland tråkig.

Det är inte lätt att jobba om allting är i ständig förändring. Jag hoppas därför nu också på arbetsro. Att vi efter denna reform låter bitarna falla på plats. Att vi ger skolan tid att ta in allt det nya, att finslipa processerna och utveckla undervisningen. Att vi är lite tråkiga och förutsägbara igen.

 

Kolumn i tidningen Läraren 1/2021