Nånting är det som inte funkar!

/0 Comments/in , , /by

Livet i Finland som förälder är relativt lätt. Många av de bekymmer man får tampas med i andra länder känns rent av absurda. VI behöver inte välja boningsort på basen av hurdana de olika skolorna är. Vi behöver inte samla in pengar via kakbak eller donationer för att skolan ska kunna skaffa böcker eller som förälder ha ambulerande assistentturer. Grundskolan har skapat jämlikhet. Men det finns signaler som tyder att det finns sprickor i murverket.

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) ökar ojämlikheten i vår skolvärld. Den ack så tråkiga men i det stora hela effektiva one-size-fits-all-grundskolan är inte mera så jämlik som vi kanske trott. Inlärningsresultaten är inte mer de samma överallt och skolan är inte mera lika duktig på att lyfta upp de barn som har ett sämre utgångsläge när de börjar skolan.

Nånting i vårt system funkar inte. Det är inte en obetydlig fråga. Om skolor delas upp i olika kategorier, om vi i allt högre grad har bättre och sämre bostadsområden, då förlorar vi sakta men säkert en del av det som varit vår framgångssaga. Vi går miste om kärnan i den nordiska välfärdsstaten som trots allt är ett system där den sociala mobiliteten hittills varit bättre än i så gott som alla andra länder.

Vad beror detta då på? Utan att kunna luta tillbaka mot gedigen forskning vågar jag påstå att familjernas situation segregeras. Somliga jobbar mer än tidigare. En del mindre. Psykisk ohälsa är ett stort problem och utmaningarna i klassrummet större än tidigare. Samtidigt har vår bostadspolitik som länge lyckats motverka segregering betydligt bättre än till exempel den svenska inte mera kunnat stå emot det, att de socioekonomiska skillnaderna mellan  bostadsområden växer. Allt detta syns i skolan, där man i en viss situation kanske kan klara av en stor klass, men i en annan är samma lärarresurs totalt underdimensionerad.

Den vackra tanken om integrerade klasser kräver också resurser som svarar mot behovet. När alla skall undervisas i samma miljö måste det kompenseras med individuell uppmärksamhet. Och det finns det uppenbarligen inte alltid tillräckliga resurser till.

Men sedan finns det också en annan baksida, som kanske speciellt gäller våra svenskspråkiga skolor.

Vår värld kommer att vara allt mer diversifierad. Vi reser allt mer. Våra barn kommer med stor sannolikhet att tillbringa en del av sitt arbetsliv utomlands. De kommer med stor sannolikhet att arbeta tillsammans med någon som är född utanför vårt lands gränser.

Det, att integration så sällan sker på svenska liksom det, att invandrarinslagen i svenskspråkiga skolor ofta är mycket mindre än i finskspråkiga är ett problem. Eleverna går miste om en stor del av den förståelse som behövs i livet bortom skolbänken när de inte får uppleva denna diversitet i sin skola. Skolan kan inte vara frånkopplad från den verklighet vi lever i, för vi skall lära för livet som det är, inte för livet som det var.

Och med vetskap om det är det upp till oss politiker att se att den verkligheten också återspeglas i tillräckliga resurser.

 

Kolumn i tidningen Läraren, september 2021.

Vi gagnas inte av en progressiv kommunalskatt

/0 Comments/in /by

Val skapar behov för ekonomiska utspel. Inför riksdagsvalet lovades högre pensioner. Inför kommunalvalet mera pengar till kommunerna. Förslaget om att göra kommunalskatten progressiv är ett sådant utspel. Och det är dåligt av många skäl. Det är också synnerligen dåligt för de kommuner som redan idag har det sämre.

Kommunalskatten är en plattskatt i teorin. I praktiken har den en progressiv natur redan idag – inte genom en föränderlig procentsats utan genom det, att olika avdrag leder till att många inte behöver betala kommunalskatt överhuvudtaget. Med inkomster under 16 000 euro betalar man inte kommunalskatt på sina inkomster, enligt Skattebetalarnas Centralförbund.

Men trots det är en verklig progressivitet inte i någons intresse.

En progressiv kommunalskatt enligt de tankar statsminister Sanna Marin kastade fram – en lägre skatt för dem med låga inkomster och en högre för dem med höga inkomster – betyder att kommuner som redan nu har ett dåligt skatteunderlag skulle lida ytterligare. Deras finansiering skulle minska, medan de kommuner som har det bra idag skulle få ökade intäkter.

Detta vore man sedan tvungen att kompensera med statsandelar, vilket betyder att den statliga inblandningen i den kommunala ekonomin skulle öka. Detta skulle minska på de förtroendevaldas möjligheter att styra ekonomin och minska den kommunala ekonomins transparens och förutsägbarhet. Det kunde också leda till en acceleration av skillnaderna i skattesats mellan olika kommuner. Det är inte en god utveckling.

Samtidigt skulle så kallade ”goda skattebetalare” bli en allt mer eftertraktad vara för kommunerna med allt vad det kan betyda av negativa följder.

Så modellen har uppenbara strukturella problem.

En progressiv kommunalskatt skulle också leda till en ökad allmän progressivitet i beskattningen. I en situation där vi redan idag beskattar en medelinkomst med en nästan fem procent högre skattesats än till exempel Sverige skulle vi ytterligare höja marginalskatten.

I stället för att slopa flitfällor skulle vi skapa dem.

Skattepolitiken skall vara förutsägbar och konsekvent. Man skall inte komplicera den mer än nödvändigt. Finland utjämnar idag inkomstskillnader mer än något annat land i världen. 27 procent av skattebetalarna betalar 97 procent av skatterna i statsbeskattningen (2014). Vi har inte bara en progressiv beskattning, vi tillämpar också olika avgifter på flera offentliga tjänster beroende på hurdana inkomsterna är.

Mot den här bakgrunden är det klart, att vi inte behöver eller gagnas av en progressiv kommunalskatt. I synnerhet som den skulle slå till mot dem som man synbarligen strävar att hjälpa – de svagaste kommunerna. I osäkra tider är ofta konsekvens och förutsägbarhet en bristvara, men likväl behövs dessa då mer än någonsin. Också inför ett val.

 

Insändare i Vasabladet 30.5.2021

Tal på SFP:s partidag 29.5.2021

/0 Comments/in , /by

Bästa partidag,

I politiken grälar frågorna, inte människorna. Så här tycker vi att det skall vara. Men så här är det inte alltid. Och det känns som om vi allt mer och mer glider i fel riktning ju mindre vi träffar varandra, ju mindre vi ses.

Och nu menar jag inte er, bästa partidag. Jag talar om politiken i allmänhet. Diskussionerna i samhället. När frågor blir konflikter och diskussioner inte sker öga mot öga utan via våra twitterbubblor går vi i fel riktning.

Då ser vi inte varandra, utan vi ser symboler, vi ser grupper, vi ser antagonister. Och ännu värre – vi ser inte lösningar. När det uttryckligen är lösningar som behövs.

Den här utvecklingen ser vi nu i valkampanjen. Plakat förstörs. Kandidater trakasseras. Skyltar skändas.

En diskussion på Twitter – nej inte ens en diskussion, en kommentar – kan leda till direkta hot.

Det här är en väg vi måste hitta ut ur.

Vi behöver en exitplan ur coronakrisen. Men vi behöver också en exitplan ur ett politiskt klimat där vad som helst tillåts. Där det är tillåtet att bygga ett politiskt narrativ kring rädsla, demonisering, hot.

Bästa partidag, arvoisa puoluekokous,

Tarvitsemme exit-suunnitelma ei ainoastaan koronasta, vaan myös siitä alati jyrkkenevästä polarisaatiosta, demonisoinnista, joka muodostuu esteeksi järkevälle keskustelulle. Kohtaamisille ja asioiden ratkaisemiselle.

Hyvät ystävät,

Politiikan luonteeseen kuuluu se, että roolit vaihtuvat. Välillä olemme hallituksessa, välillä oppositiossa. On ymmärrettävää, että asiat muuttuvat. On ymmärrettävää, että mielipiteissä on hienosäätöä.

Mutta fundamenteista pitää pitää kiinni. Jokaisessa puolueessa tulee olla jokin, joka ei muutu. Joitakin kysymyksiä, joihin kanta pysyy kaikissa tilanteissa.

Se ei liene liikaa vaadittu.

Minulta kysyttiin eilen, että mitkä ovat meidän kynnyskysymykset. Mistä asioista emme neuvottele. Siihen oli helppo vastata.

Tasa-arvo, ihmisoikeudet, markkinatalous, elinkeinovapaus, EU-jäsenyys – muutamia mainitakseni. Näistä emme neuvottele. Nämä ovat samoja olemme sitten oppositiossa tai hallituksessa.

Det måste finnas värderingar och saker som står fast. Oberoende av om man är i regering eller opposition.

EU är en sådan sak.

Nej. EU borde vara en sådan.

För det är den inte mera.

Vad betyder EU för oss? Det betyder trygghet. Det betyder ekonomisk nytta – ca 15 miljarder per år, för att vara exakt. Det betyder handel och växelverkan. Det betyder en större roll i det internationella samfundet.

Det betyder också, att vi har en chans att tackla våra stora globala problem. Tack vare EU finns det en chans att vi skall klara vår klimatutmaning, till exempel.

Därför måste vi veta vad vi vill med EU. Vi kan inte göra EU till en inrikespolitisk fråga. Vi kan inte göra det till en kommunalpolitisk fråga.

Samlingspartiet var berett att göra det. De var beredda att spela med Finlands i särklass viktigaste internationella relation. Ja, de var beredda att spela med vår ekonomi, vårt välstånd, vår export.

För att vi ”förhandlade fel”. För att ett land som representerar 1 procent av EU:s befolkning enbart fick överenskommelsen bättre, inte perfekt.

Det här får inte hända mer. Vi måste vara bättre än så.

För så här är det tydligen, bästa vänner – stabilitet är en bristvara.

Vi bör klara av att friställa vissa frågor från partipolitik och framförallt regerings-oppositionspolitik. EU är en sådan fråga.

Bästa partidag,

När jag talade till er för ett år sedan trodde jag att nästa partidag skulle bli annorlunda. Ja, vanlig. Så är det inte. Vår Via Dolorosa fortsätter även om vi kan ana en bättring. Också i riksdagen har det här året varit långt.

Trots att vi är i mitten av regeringsperioden finns det mycket som är ogjort. Mycket av vårt ambitiösa regeringsprogram återstår att behandlas. Svenska riksdagsgruppen sköter sin del av det här jobbet. Vi läser på, vi förhandlar, vi diskuterar, vi levererar.

Om några veckor torde vi komma i mål vad social- och hälsovårdsreformen beträffar. Då har ett över nästan två decennier långt lopp kommit till sin ända.

Arvoisa puolueväki, arvoisa puheenjohtaja,

Sote-uudistusta on yritetty pitkään. Nyt se tulee menemään maaliin.

Yrityksiä on ollut monta. Kerta toisensa jälkeen ne ovat kaatuneet poliittisiin erimielisyyksiin tai perustuslakiin.

Nyt meillä on uudistus, joka on perustuslain mukainen. Ja nyt se ei sitten kelpaa oppositiolle. Perustuslakivastainen kelpasi. Tämä ei.

Tämä kertoo paljon politiikan tilasta.

Bästa partidag,

Vi har nu en social- och hälsovårdsreform som inte är grundlagsstridig.

Den är inte perfekt. Men det är en markant förbättring jämfört med den modell man försökte sig på under förra perioden. Visst återstår en hel del arbete. Visst kommer det att krävas förbättringar. Visst är finansieringen ställvis problematisk.

Men vi kan nu gå vidare. Och förbättra den an efter.

Bästa partidag,

Politik fastnar lätt i retoriken. Men ibland är det skäl att påminna om det konkreta.

Den politiska diskussionen handlar lätt om förenklingar. Vi mot er, de mot oss. Men verkligheten är mer mångfacetterad. Alla regeringar har sina utmaningar. Ideologiskt renläriga lösningar lämnar ofta någon utanför. På vägen ut ur krisen måste vi ta hand om alla. Och det gör vi nu. Vi sporrar till sysselsättning men stöder också dem som har det svårt. Vi ger en puff åt de starka, men skapar också arbetstillfällen för dem som har nedsatt arbetsförmåga.

Vi har stött företagen. Vi har gett skydd åt ensamföretagare. Vi har sänkt industrins elskatt. Vi har infört dubbla avskrivningar för att stödja investeringar. Vi har höjt momsgränsen. Nu hjälper vi de överskuldsatta. Vi ser över hushållsavdraget, och tar fram en modell för att ge företagare samma skydd som de som är anställda – för att hjälpa dem som växlar mellan dessa roller.

Vi kommer också att göra processerna kring den arbetsrelaterade invandringen märkbart smidigare och snabbare.

Det här är företagarvänlig politik, även om oppositionen inte kan medge det. För man kan både tugga tuggummi och gå samtidigt.

Arvoisa puolueväki,

Politiikassa on hukassa, jos hukkaa kompassinsa. Ihan kuten elämässäkin.

Politiikka on helpompaa, jos tietää missä seisoo ja minne haluaa mennä. Ja se on helpompaa, ellei kantaansa tarvitse kalibroida jokaisen sometuulen mukaan. Meidän ei tarvitse. RKP:n ei tarvitse. Tulosta syntyy, koska suunta on selvä.

Me uskomme arvoihimme riippumatta siitä, olemmeko hallituksessa vai oppositiossa. On kyse sitten oikeusvaltiosta, EU:sta, ihmisoikeuksista tai yrittämisestä.

Sen Anna-Maja ja Thomas ovat osoittaneet tämän vuoden aikana hallituksessa. Sen ovat osoittaneet Eva, Veronica, Sandra. Mats, Anders, Mikko ja Jocke eduskunnassa, Hannan, Henrikin, Christelin ja avusatajiemme tukemina. Sen te kaikki olette näyttäneet.

Bästa partidag,

Vi har alla visat var vi står. Och vart vi vill gå. Alla SFP:are i små och stora kommuner. Och det skall vi också visa i det kommande kommunalvalet.

Tal på SFP:s partifullmäktige 13.2.2021

/0 Comments/in , , /by

Bästa partifullmäktige, hyvä puoluevaltuusto,

Att säga att tiden går snabbt när man har roligt är väl att gå med lite fel vinkling. Men visst har tiden gått snabbt krisen till trots.

Vi står snart inför halvtidsrian, vi har två år bakom oss, och två år framför oss inför nästa riksdagsval.

Trots att det i regel alltid är bättre att titta framåt är det skäl att lite gå igenom vad vi har gjort så här långt.

Alla barn har igen rätt till småbarnsfostran vare sig deras föräldrar har arbete eller inte. Det är en stor jämlikhetsgärning.

Från och med i höst införs läroplikt på andra stadiet. Och det är en logisk åtgärd. Eftersom vi vill att alla avlägger en andra stadiets utbildning är det självklart att läroplikten också skall gälla andra stadiet.

Det här tycker inte bara de flesta lärare, utan också de flesta nationalekonomer.

Vi har stärkt både skolors och högskolors finansiering. Anslagen för forskning och utveckling har ökat.

Vi har satt fart på energiomställningen genom att sänka industrins elskatt till EU:s miniminivå. Det är ett stort steg framåt för vår industri. Till en följda av det investeras det runtomkring i landet – det planeras till exempel en miljardinvestering i min hemkommun.

Trafikens övergång till fossilfrihet har påskyndats. Om du idag skaffar en tjänstebil lönar det sig att välja en elbil, tack vare den skatteändring som infördes vid årsskiftet. Samtidigt har anslagen för vägnätets basunderhåll ökat märkbart.

Helsingin Sanomien tekemän vertailun mukaan tämä hallitus on jo tehnyt päätöksiä työllisyystoimista, jotka ylittävät Sipilän hallituksen tekemät toimenpiteet laajuudessaan.

Mitä Kokoomus sitten sanookaan. Tai KD. Tai, ennen kaikkea, Perussuomalaiset.

Vi har ökat anslagen för polisen och för rättsväsendet.

Vi har höjt flyktingkvoten och för några dagar sedan hade vi remissdebatt i riksdagen om Anna-Majas proposition som kraftigt förbättrar rättsskyddet för asylsökande.

Rättsstaten har stärkts inte bara hos oss utan också i Europa. Finland har igen en aktiv EU-politik.

Och samtidigt, samtidigt som alla dessa reformer har gjorts, så har coronakrisen i Finland hanterats bättre än i de flesta länder. Det ser ut som om de direkta ekonomiska följderna av coronan i Finland skulle landa på en siffra som är bland de minsta, om inte den minsta, i Europa.

När vi i mars i finansutskottet diskuterade krisen som svepte över oss talades det om en ekonomisk nedgång som skrevs med två siffror. Idag torde nedgången under förra året stanna vid 3 procent. Underskottet för förra året justeras neråt som bäst.

Det här är ett bra betyg. Och det är ett bra betyg att gå in i kommunalvalet med. Det skall ni alla veta.

Samtidigt som vi har ett betyg att visa på, konkreta saker som åstadkommits, så verkar oppositionen totalt borttappad.

Me voimme käydä vaaliin todistuksemme pohjalta. Meillä on viitata konkreettisiin toimiin puheidemme tueksi. Oppositiosta ei voi sanoa samaa.

KD:sta on yhä enenevässä määrin tullut perussuomalaisten tukipuolue.

Ja Kokoomus on puolestaan jakaantunut kahteen eri leiriin. Kun osa kokoomuksen eduskuntaryhmästä äänestää sen puolesta, että Suomessa liki kaikki kotouttamistoimet lopetetaan, niin silloin ei voi enää kaikilta osin puhua maltillisista oikeistopuolueista.

Perussuomalaiset ovat taas ihan oma tapauksensa.

Hyvä puoluevaltuusto,

Viime viikolla keskustelimme EU:n elpymispaketista eduskunnassa. Oppositio kritisoi siinä muun muassa sitä, että Suomen niin sanottu saanto oli pienentynyt. Samaan aikaan oppositio nimenomaan vaati eduskuntakäsittelyssä muutoksia avustuskriteereihin – muutoksia, jotka olisivat nimenomaan pienentäneet saantoa.

Nyt tämän lisäksi esitettiin välikysymys, jonka viimeisessä kappaleessa vaaditaan kansanäänestystä EU:n kuulumisesta. Tämän vaatimuksen allekirjoittivat sekä perussuomalaiset että KD. Joten ei, oppositiolla ei ole vastauksia tämän päivän haasteisiin.

Men, bästa partifullmäktige: vi har både bevis på att vi kan prestera, och en vision för vad som ännu behöver göras.

Under våren vi har framför oss skall social- och hälsovårdsreformen behandlas i riksdagen. Det är ett enormt stort paket. Det är inte en perfekt reform, men den behövs och den är mycket bättre än alternativet – det som föreslogs förra perioden.

I riksdagen kommer Bimba att ha det tufft i Social- och hälsovårdsutskottet. Men alla kommer att få sin beskärda del – Anders, Mikko, Sandra, Mats, Jocke, Eva och jag.

Och jag hoppas innerligt, att det i sin tur betyder att Sote-ministergruppen håller lite färre möten. Thomas har verkligen fått slita.

På våren har vi halvtidsria. Då skall vi också göra upp riktlinjer för hur den offentliga ekonomin skall fås i balans. Det är inte en liten utmaning, men den är absolut nödvändig med tanke på vägen ut ur krisen. Finland är en del av Norden, men vår ekonomi måste också fås att likna de övriga nordiska ländernas ekonomi.

Det betyder sysselsättningsåtgärder för ungefär 50 000 nya arbetsplatser. Det är en enormt utmanande uppgift men en helt nödvändig sådan. Riksdagsgruppen utesluter inga åtgärder, för alternativet, en låg sysselsättningsgrad, är inte ett alternativ.

Så det finns en hel del att göra. Men också ett utmanande arbete är lätt när man kan lita på varandra. När man delar samma bild av världen. När man delar samma värdegrund.

För vi vet vad vi står för.

Att ta ansvar för sin nästa kan också betyda att ta ansvar för någon längre bort. Att se om sitt hus betyder att man också måste se om sin by.

Det är inte värt att ha en butik om man inte har några kunder.

Att tänka sig att vi i denna värld skulle kunna välja bort globalt ansvar, ansvar för miljön. En politik som baserar sig på en respekt för rättsstat och de mänskliga rättigheterna är inte ett val vi har. De är inte skiljelinjer som vi ser att kan finnas i denna värld och i detta land.

Det här är universella värderingar som styr och som skall styra Finlands politik, oberoende av hur regeringen är uppbyggd. De är värderingar som styr Sfp:s politik. Och det är värderingar som styr riksdagsgruppens arbete.

Ajatus siitä, että voisimme harjoittaa politiikkaa, joka ei perustu oikeusvaltion ja ihmisoikeuksien kunnioittamiselle, on mahdoton.

Som jag sade i inledningsdebatten när årets riksmöte öppnades förra veckan:

Det är inte vänster eller höger, utan framåt.

Den utvidgade läroplikten är ingen liten sak

/0 Comments/in , , /by

I all tysthet godkändes den största skolreformen sedan grundskolan strax före jul. Medan den politiska diskussionen än en gång kretsade kring al-Hol och Haavisto bestämde riksdagen att det andra stadiet stegvis blir obligatoriskt från och med nästa höst. Det är inte en liten sak.

Det är ett stort steg som egentligen känns helt självklart: vi vet, att sysselsättningsgraden för dem som inte studerar vidare efter grundskolan är ca 40 procent, medan en utbildning från andra stadiet höjer den till över 70 procent.

Och eftersom vi vet detta, är det bara naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men en gräns vid 18 års ålder går att motivera.

Vad betyder det då? Hen som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till 9:ans slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse.

Till sin natur är det en rätt mekanisk reform. Man flyttar mållinjen. Men man måste också hjälpa löparna på vägen. Och här finns det en källa till oro, inte bara bland oss politiker utan också i lärarkåren.

De offentliga finanserna är i viss mån ett nollsummespel. Det man ger med ena handen måste man ofta ta med den andra.

Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan idag ofta är underresurserad skall lida. Och i synnerhet i de finlandssvenska skolorna är det ett praktiskt, konkret problem: vi har en stor brist på utbildade studiehandledare.

Och om stödfunktionerna inte finns, om de som behöver stöd för att hitta sin väg ut ur grundskolan och vidare inte får hjälp – då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.

Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men samtidigt är det upp till kommunerna och skolorna att se till att de pengar som ges används på rätt sätt, för det stöd som behövs.

Skolan måste hela tiden utvecklas. Jag är helt övertygad om att en god skola är en helt avgörande konkurrensfördel för oss som land. Men det är också skäl att emellanåt stanna upp och fundera på vad som gjort vår skola bra: jämlikheten, en jämn bra kvalitet, en klar linje. Ja, kanske också det, att den är förutsägbar, ibland tråkig.

Det är inte lätt att jobba om allting är i ständig förändring. Jag hoppas därför nu också på arbetsro. Att vi efter denna reform låter bitarna falla på plats. Att vi ger skolan tid att ta in allt det nya, att finslipa processerna och utveckla undervisningen. Att vi är lite tråkiga och förutsägbara igen.

 

Kolumn i tidningen Läraren 1/2021

Glöm inte superkrafterna

/0 Comments/in , , , /by

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

/0 Comments/in , , , , , , /by

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Vi behövs alla

/0 Comments/in , , /by

I HBL (12.9) ifrågasattes SFP:s och vår partiordförandes vilja att jobba för hela Finland.

Det är inte en bild som jag kan skriva under. Alla vi i partiet har vår uppgift. Vi har alla en hemort, vi har alla olika styrkor. Vi stöder varandra och arbetar så att vi tillsammans är mer än summan av varje enskild SFP:are.

Det, att partiordföranden kommer från en region kan nog inverka på hur medierna intresserar sig för oss. Men det har inte tidigare och inte heller nu inverkat på hur partiet arbetar – på alla orter, för alla frågor.

Huvudstadsregionen glöms inte bort. Tack vare SFP får vi en särlösning för Nyland inom social- och hälsovårdsreformen. Tack vare SFP får Västra Nyland förbättrad tågtrafik när Hangö–Hyvinge-banan elektrifieras. Tack vare SFP hålls östra kustbanan med i diskussionen.

Det här är klara förbättringar och några av många bevis på att vi arbetar för hela landet. Samtidigt är vi också medvetna om att vi har utmaningar i huvudstadsregionen. Den oron är befogad. Men här finns också en stor tillväxtpotential. Det kräver ett extra fokus och därför görs också just nu extra satsningar på denna region. Alla goda förslag för att utveckla vår verksamhet i huvudstadsregionen och resten av landet tas emot med tacksamhet. Vi har mycket att ge alla finländare. Vi är det enda liberala partiet till höger om mittlinjen.

Coronakrisen har testat hela vårt samhälle. När vi går in för exceptionella åtgärder är rättsstaten alltid i gungning. När denna kris historia skrivs kommer man med säkerhet att notera det arbete Anna-Maja Henriksson och Thomas Blomqvist gjort. Att SFP i dag sitter på justitieministerposten är någonting som alla finländare skall vara glada för. Vare sig de bor i huvudstadsregionen, Österbotten eller i Lappland.

Det att vi i dag kan se lite ljusare på vår exportindustris framtid är också det ett resultat av SFP:s goda arbete i regeringen.

Inget parti är en person. I synnerhet inte ett relativt litet parti som SFP. Vi har alla ett ansvar för det vi gör och hur vi arbetar för helheten. Vi behöver alla, och vi behöver alla våra regioner. SFP går om några veckor till partidag efter ett mycket omtumlande år. Jag är glad att vi under detta år haft Anna-Maja Henriksson vid rodret och stöder henne till fullo.

Personligen vill jag att SFP i dessa tider av polarisering är ett parti som karakteriseras av konstruktivt samarbete och sammanhållning. Det är någonting sällsynt, värdefullt och attraktivt i dagens politiska klimat. Jag hoppas att alla SFP:are hjälper oss att växa som parti mot större gemenskap, som ett parti som på riktigt spräcker de regionala gränserna och skiljelinjerna. Alla partier kan bli bättre och vi måste ständigt utvecklas för att vara relevanta.

Vi lever i turbulenta tider då det behövs flera kloka huvuden och en förmåga att svetsa samman dessa till en helhet som håller i stormiga tider. För det arbetet behövs alla – våra ministrar, riksdagsgruppen, våra lokalpolitiker och alla våra medlemmar.

 

Insändare i HBL 15.9.2020.

Lärdomar från Kaipola

/0 Comments/in , , /by

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att de stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan göra utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land så har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva till att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

 

(Insändare i HBL 4.9.2020)

Vi behöver ett konkurrenskraftslöfte

/0 Comments/in , , , , , /by

En V-kurva, en U-kurva – kanske en L-kurva – i detta skede är det svårt att förutspå vilken kurva återhämtningen från coronavåren kommer att följa. Ovetskapen är stor. Hur kommer våra exportmarknader att återhämta sig? Kommer månne den fruktade andra vågen och ställer till det för alla?

I denna olidliga ovetskap navigerar våra företag just nu. Den inhemska konsumtionen verkar ta fart, men utanför våra gränser återstår ännu många frågetecken både vad beträffar sjukdomens utveckling och ekonomin.

I en situation som denna är det viktigt att vi inte skapar osäkerhet också på hemmaplan.

Det är uppenbart, och nödvändigt, att vi vid sidan av de omfattande återhämtningsåtgärder som nu görs också gör linjedragningar om hur den offentliga ekonomien skall fås i balans. Om man inte har tilltro till landets finanser återspeglar det sig på allt annat. Primärt handlar det om sysselsättningsåtgärder men också om justeringar på både utgifts- och inkomstsidan.

Nere på verkstadsgolvet funderar många företag på sin framtid. Vågar de investera, anställa ny personal, eller gå vidare med produktutvecklingsprojektet som kanske förutsätter omfattande anläggningsanskaffningar inom det kommande året?

I denna situation behöver företagen inte mer osäkerhet kring hur deras utgiftsstruktur utvecklas, hur investeringssatsningarna påverkar beskattningen eller hur företagets eventuella vinst kommer att beskattas.

En vän arbetar som företagskonsult i skattefrågor. Han berättade för mig hur svårt han har att hitta ett bra svar då företag frågor varför de borde stanna i Finland. Det är naturligt för företag att fråga sig själv varför de inte flyttar sin verksamhet till exempel till Estland, där beskattningen har varit förutsägbar redan i över två decennier.

Just denna form av stabilitet måste vi skapa – i synnerhet när världen omkring oss ter sig oförutsägbar och osäker. Det är självklart att vi behöver anpassningsåtgärder för ekonomin, men ovetskap är ett hinder för den tillväxt vi eftersträvar. Vi behöver därför en långsiktig överenskommelse om företagsbeskattningens nivå och våra investeringsincitament.

Vi måste kunna berätta för våra företag att samfundsskatten inte kommer att stiga, att kapitalinkomstbeskattningens nivå gäller också imorgon och att anpassningsåtgärderna inte anstränger företagens utgiftsstruktur. Vi måste också kunna besegla dessa löften med ett löfte om att vi kommer att satsa på att utbilda kompetent arbetskraft också i fortsättningen.

För att skingra osäkerheten i krisens efterdyningar behöver vi ett konkurrenskraftslöfte

 

(insändare i HBL 11.7.2020)