En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Vi har inte velat se. Vi har glatt tankat fossila bränslen utan att ödsla en tanke på kvinnoförtrycket i Saudi-Arabien eller den försvinnande permafrosten i Sibirien. Rysk gas har i flera omgångar använts för att pressa ut politiska eftergifter men när jag i ett skriftligt spörsmål år 2016 ställde frågan om det behövs en säkerhetspolitisk bedömning från finländskt håll av Nord Stream II var svaret nej. Det var enbart “en miljöangelägenhet”.

Kriget i Ukraina har fått inte bara masken att falla utan också oss att se att energipolitik i allra högsta grad är geopolitik.

Norge är undantaget som bekräftar regeln: Länder som exporterar stora kvantiteter fossila bränslen är sällan livskraftiga demokratier som förtjänar vårt stöd.

Klimathänsyn och säkerhetspolitik går hand i hand. Även om det nu framstår som helt logiskt så ljuger jag om jag säger mig ha sett det bli en allmänt accepterad insikt när jag förutspådde hur år 2022 skulle utvecklas.

Vi har länge tänkt, att en global handel bygger demokrati. Att ingen vill riskera att rubba jämvikten om vi alla är beroende av varandra. Men det gäller alla – om vi är beroende av dem som ser demokrati som ett hot har vi få medel att ta till om vi på riktigt vill påverka dem. Och de som sitter på det vi behöver mest, vet detta. Vi kan demonstrera, deklarera, men i sista hand är vi beroende av det land som sitter med trumf på hand. Länge har det varit de, som har hand om gas- eller oljekranen.

Kanske inte längre.

Om EU haft sinnesnärvaro och vilja nog, att föreställa sig vad en rysk invasion av Ukraina skulle leda till, och i förväg deklarerat vilka sanktionerna skulle komma att vara hade kriget kanske inte blivit av. Men det hade vi inte, och kriget kom.

Sanktionerna kommer i stället i efterskott. De kommer inte att göra kriget ogjort, men de bidrar förhoppningsvis till att göra de ekonomiska förlusterna så stora att Putin sväljer sin stolthet, spinner ihop en historia om att ”nazisterna eliminerats” och drar sig tillbaka.

Det som kommer att bestå en längre tid är sanktionerna, som också kommer att inbegripa sanktioner mot energisektorn. Detta kommer att sätta fart på den gröna energiomställningen. Om vi fattar de rätta besluten.

En järnridå kommer tyvärr att ligga över Europa under en lång tid framöver. Hur länge den består denna gång beror bara till en liten del på oss.

Jag är rädd för att vi inte på en lång tid kommer att kunna se global handel på ett lika sorglöst sätt som tidigare. Odemokratiska stater medför en risk. Handel med dem är inte enbart “en miljöangelägenhet”. Politiska risker kan vara minst lika fatala som t.ex. epidemiologiska risker. Att handla med auktoritära stater och med dess kleptokrater bär inte i längden.

Kriget har fått oss att se, att demokrati har en betydelse också i handelsrelationer. Stora exponeringar mot oförutsägbara länder kan stjälpa stora ekonomier. Vi har inte råd att vara blåögda en gång till. Det är dags för oss, för EU, att vara mer förutseende men också mer självförsörjande, inte minst i energifrågor.

Den omställningen är inte ett litet projekt. Det är inte heller ett projekt som kan finansieras genom att trycka mera pengar. Däremot är det är ett projekt nog kan fås i gång genom en fördomsfri och ambitiös innovationspolitik. Det kan också få draghjälp av den politiska enighet som nu klart syns mellan raderna. Och det är garanterat billigare och mer hållbart än att igen återuppbygga ett helt land i Europa.

Publicerad i Hufvudstadsbladet 21 april 2022