Adlercreutz: Migrationsverket måste utredas

/1 Comment/in , , , /by

–Vi får höra om det ena absurda fallet efter det andra. Inom SFP har vi länge med stigande oro följt med hur godtyckligt uppehållstillståndsansökningar får avslag. Det här håller inte. Vi behöver en grundlig genomgång av Migrationsverket och dess processer, säger Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

Helsingin Sanomat rapporterade på lördagen om hur  Anudari Bolbaatar, en i Finland utbildad sjuksköterska med bakgrund i Mongoliet, fått avslag på sin anhållan om uppehållstillstånd efter en gravt felaktig process. 

– Avvisningen stoppades när felet uppdagats, men det, att man så grovt kränker en persons rättsskydd vittnar om en verksamhetskultur som inte håller måttet, säger Adlercreutz

I fallet som Helsingin Sanomat skrev om nekades den sökande information om varför ansökan fått avslag. 

— Det här vittnar om en total oförståelse för hur en rättstat fungerar. Ett uppehållstillstånd är inte en trivial fråga. Det kan ha helt avgörande betydelse för en människas framtid. Då kan inte beslutet basera sig, som det gjorde i Bolbaatars fall, på att tjänstemannen som behandlar frågan inte kan läsa ett kontoutdrag. Framförallt, så måste sökanden få tillgång till motiveringarna och ha en möjlighet att korrigera missförstånden. Det här kan inte ses som annat än en grov förseelse för Migris del, konstaterar Adlercreutz 

Den ekonomiska expertisen är enig om att Finland behöver mer arbetskraftsrelaterad invandring.

– Idag är netto-invandringen drygt 20 000 per år. För att klara hållbarhetsgapet borde den siffran fördubblas. Enbart teknologi-industrin beräknas behöva 130 000 anställda till under det kommande decenniet. När vi står inför sådana här utmaningar är det rent vansinne att ens tänka på att utvisa människor som är i arbete, som bidrar till vårt samhälle. Vi har gjort en hel del lagändringar som hjälpt situationen. Men många problem består. Migrationsverket måste ändra sin kultur och sitt tänkesätt. Vi behöver en oberoende utredning av Migris processer, avslutar Adlercreutz 

Ingen attraktion utan attitydförändring

/0 Comments/in /by

För ett par veckor sedan intervjuades Pasi Saukkonen, en forskare, om arbetskraftsinvandring i Helsingin Sanomat. ”Pratet om arbetsrelaterad invandring är totalt orealistiskt och ansvarslöst”, sade han i rubriken. Det tog eld i de led som ser invandring som ett stort hot. Artikeln delades ivrigt.

Men få av dem som delade den verkar ha läst den.

Saukkonen lyfte upp tre saker: Påståendet att arbetskraftsrelaterad invandring skulle lösa våra demografiska problem är orealistiskt. Det håller jag med om. Det löser inte ensamt våra problem – och det har mig veterligen ingen påstått. Men det är en del av lösningen då det gäller arbetskraftsbristen.

Ett annat argument var det att Finland inte är tillräckligt attraktivt. Det finns inget sug som drar dem hit – och när man väl kommit hit vill man inte stanna. Vi har, enligt Saukkonen för få invandrare för att flera skall vilja komma.

Det tredje var det att attitydklimatet inte är färdigt för en stor mängd arbetskraftsrelaterad invandring. Det stämmer – men det är någonting vi kan kontrollera. Och något som den diskussion vi politiker för antingen kan främja eller sabotera.

När man frågar företag vad som bekymrar dem mest har svaret länge varit det samma. De hittar inte människor att anställa.

Finland har ett så kallat hållbarhetsgap som före kriget i Ukraina enligt Finlands Bank beräknades vara 3,5 procent av bnp. Situationen är märkbart sämre än i våra nordiska grannländer.

Det blir inte bättre när vi blickar framåt: Medan de övriga nordiska ländernas ekonomi väntas växa med cirka 20 procent fram till 2030 väntas vår tillväxt var ungefär hälften av detta. Det försprång som Sverige fick efter finanskrisen bara växer.

Det finns flera orsaker till det, men den största är demografin. Arbetskraften växer inte i Finland medan förhållandet mellan den arbetsföra befolkningen och den del som är utanför arbetslivet växer. Sedan 1987 har antalet pensionärer vuxit åtta gånger mera än den arbetsföra befolkningen. Sedan 2000 har nästan hela tillväxten inom den arbetsföra befolkningen bestått av invandrare.

Så vi behöver arbetskraftsrelaterad invandring. Enligt Teknologiateollisuus behövs en nettoinvandring på cirka 50 000 per år. I dag ligger vi på drygt 20 000. En liten höjning skulle redan ta ner hållbarhetsgapet med några decimaler av bnp.

Men vi är dåliga på att ta emot människor. Och det blir inte bättre av en debatt som sannerligen inte håller hög klass.

Man förvränger fakta – som att en stor del av socialbidragen som betalas ut i Närpes går till utlänningar utan att säga att det absoluta, faktiska antalet är obetydligt, och långt under landets genomsnitt.

Man använder det sorgliga fallet av människohandel i samma region för att stämpla inte bara en industri utan all utländsk arbetskraftsrelaterad invandring – utan att berätta att det bara gäller en bråkdel av den lokala arbetskraften.

Man gör som förvaltningsutskottets ordförande gjorde förra veckan i plenisalen: Man låter förstå att antalet uppehållstillstånd som beviljats det senaste året är fyra gånger större än det är.

Eller så förenklar man frågan om ungdomsbrottslighet till ett problem som primärt handlar om invandring – och stämplar genom det en stor folkgrupp.

Pasi Saukkonen lyfte upp attityden som ett allvarligt hinder för integration och det att Finland skall uppfattas som ett attraktivt land.

Det är sådan här skev debatt som skapar attityder som dessa.

Vi är sannerligen ingen magnet som drar till sig kunnig arbetskraft. För att det skall vara så måste vi få ordning på processerna, men också göra det attraktivt att bo i landet. Vi måste ändra vår attityd.

Man skall kunna mötas av ett småleende på gatan, man skall kunna få lära sig språket medan man arbetar, man skall hitta skola för sina barn, inte bara på finska eller svenska, och man skall inte få skrämda blickar kastade efter sig när man går förbi.

Och vi beslutsfattare skall förstå att vi också bygger ett diskussionsklimat.

Publicerad i HBL 1.12.2022.

Hälsningar från hyvelbänken

/0 Comments/in , , /by

Ett mediebolag skickar med jämna mellanrum ut en enkät till alla riksdagsledamöter. Enkäten innehåller varje gång samma fråga: Vad var det bästa du åstadkom denna månad? Den är inte alltid lätt att besvara. Var det ett lagförslag man arbetat för som gått igenom? En budgetpeng som säkrades, eller något annat?

För mig var svaret lätt denna gång: Jag lyckades äntligen bygga den där bokhyllan som jag lovat min hustru i flera månader. Nå, ok: som jag lovat i ett års tid. 

 Men nu står den där, fylld med böcker. 

 Det finns en underlig tillfredsställelse i att bygga saker. Få saker fascinerar mig lika mycket som den fina träyta som stiger fram när man drar några gånger med hyveln över ett stycke trä. Den råbarkade ytan får plötsligt en nästan magisk lyster. Det som såg ut som ett uniform material avslöjar plötsligt en hel värd av strimmor, ådror, streck. Och en underbar glans. När två trästycken är sammanfogade i varandra finns det en underlig tillfredsställelse i att låta fingret glida över skarven, många gånger. 

 Jag hade en massa saker jag borde ha gjort det veckoslutet. Men jag lät byggarmanin ta över och sköt allt annat åt sidan. Jag tror alla vann på det. 

 Vi människor vill se saker födas, växa fram. Det är inte en händelse att coronatiden ledde till alla tiders surdegsboom. Vi satt hemma och måste åstadkomma något. Nybakt bröd ligger nära till hands. På samma sätt hade järnaffärerna en guldålder. Vi snickrade, hamrade och skruvade. 

 Vi tog bilder av det vi åstadkom och lade ut dem på nätet. På det sättet förmedlade vi lycka. Lyckan av att ha åstadkommit något. 

 Att bygga, skapa och forma stimulerar hjärnan på en massa olika sätt. Nya kopplingar skapas och andra förstärks. Hjärnan lär sig och endorfiner utsöndras. På 1800-talet kunde man ordineras stickning för att råda bot på oro och ångest. Vi mår bra av att koncentrera oss på en sak och se förändring. 

 Samtidigt vaknar kanske andra insikter. Kanske paragraferna i den där pappershögen med propositioner som jag plöjde igenom plötsligt faller på plats eller kanske det där talet som inte ville gå någon vart plötsligt hittar sin bärande tanke. 

 Enormt många av oss gör ett arbete där det ibland är svårt att se det konkreta som skapas. Exceltabeller presenterar en verklighet, men verkligheten i sig är ändå annorlunda. 

 Ett av vår grundskolas finaste påfund är det, att man har huslig ekonomi och slöjd i skolan. De har säkert motiverats av tanken av att de är färdigheter som barn  bör kunna. Man skall kunna hamra, sy och laga mat. Och visst är det så. Det är något enormt fint i den tanken, en tanke som erkänner och ser bildningens många sidor. Att kultivera, att bearbeta, är kultur. 

 Men jag tror att de också har en psykologisk betydelse. De är ämnen som erbjuder en väg in i en värld där man konkret kan göra saker och via det få tillfredsställelse. 

 Varför har man inte en slöjd även i gymnasiet? Jag har svårt att tro, att det inte vore alldeles utmärkt nyttigt före en 17-åring att få vika av från bokhögen i biblioteket och få sätta sig vid svarven.

Jag läste nyss om en vd som stickade under mötena. Vid slutet av året fick hela kontoret sockor i present. I vissa företag har syjuntor dykt upp. Själv drömmer jag om en liten snickeriverkstad som kunde ligga bakom cafét i riksdagen. Där kunde man ställa sig vid hyvelbänken när paragraferna inte löper – eller när talet inte riktigt vill gå med på att födas. Ett drag med hyveln, och plötsligt faller allt på plats.

 För mig skulle det åtminstone funka. Alla gånger. 

Krisen för samman länderna kring Östersjön

/1 Comment/in /by

Efter Sovjetunionens fall sattes målet högt. Vi ignorerade realismen, vi ville hoppas. Vi tänkte, att en ny världsordning skulle sopa bort det gamla. Att en värld baserad på polarisering, expansiv maktpolitik hörde till det förgångna. Och blev besvikna.

Det finns många tragiska narrativ kring det som hänt under det senaste året. En tragedi är det ukrainska lidandet. En annan, för all del mera sekundär sådan, är tragedin som hänför sig till det ryska folkets förlorade möjligheter. Till den potential som inte nåddes, de önskningar som inte uppfylldes.

Från att ha varit ett land med otroliga möjligheter, står det nära till hands att nu konstatera att inga av dessa möjligheter, mål eller förhoppningar har någon chans att uppfyllas under de kommande decennierna. Så stort är sveket.

Länge tänkte vi att samarbete medför interaktion, och att interaktion, utbyte av idéer leder till utveckling och ett närmande på olika plan. Den här tanken har odlats i olika utsträckning av olika länder. Att idag säga att den var naiv är en underdrift. Den var katastrofalt naiv. Den analysen lyckades vi inte göra i stunden men nu står det klart för oss alla.

Vi lyssnade inte på Lennart Meri, Estlands dåvarande president, när han i Hamburg år 1994 varnade oss för ett imperialistiskt Ryssland. Ett Ryssland som ser sig ha ett speciellt öde, en speciell roll i världen. En roll som går utanför de egna gränserna. Han sade, att vi måste göra det klart för varenda ledare i Ryssland att det inte finns någon acceptans eller möjlighet för en ny våg av expansion. Inte för vår skull, utan för Rysslands och det ryska folkets skull.

Det gjorde vi inte. Groznyi var en ”intern konflikt”. Georgien var ”ett undantag”. Krim var en ”engångsföreteelse”. Invasionen i östra Ukraina 2014 var en ”lokal skärmytsling”.

Inga röda linjer ritades, och här står vi nu.

Vi står inte bara här med en konflikt på nacken utan också en i global ekonomisk kris och framför en stor energipolitisk utmaning. Enbart för att vi inte trodde på Meri och tänkte oss att en integration, ett ömsesidigt beroende kunde vara en lösning för både Europa och Ryssland.

I en symmetrisk situation med symmetriska värderingar kunde det ha varit det. Men inte i den situation vi hade. Realpolitik var i detta fall naivitet.

År 2016 gjorde jag ett skriftligt spörsmål till den finländska regeringen tillsammans med några kolleger. I det ifrågasatte vi NordStream II ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Vi ifrågasatte den uppenbara dårskapen i att göra Europa mera beroende av rysk gas.

”Det är enbart en miljöfråga” var svaret. Interaktion skulle leda till fred, ett ömsesidigt beroende, en positiv utveckling.

Interaktion ledde till ett asymmetriskt beroende och det ledde till krig.

Nu står vi inför ett fullbordat faktum. Det betyder också, att dynamiken utanför Ryssland kommer att förändras. När en ny mur reses – och jo, vi kan tala om en ny mur – frigörs paradoxalt resurser som riktar sig mot ett annat håll. I länderna runt Östersjön erbjuder det, ja uppmanar det, till en tätare integration och via det också möjligheter.

 

(Kolumn i Pulloposti 11.8.2022)

.

Livet är inte en tunnel

/1 Comment/in , /by

Vår näst yngsta son började denna vecka i gymnasiet. Det betyder att han redan förra våren valde vad han vill läsa. Inte bara med tanke på vad som intresserar honom, utan också med tanke på vad han kanske senare börjar studera.

Det är ett spel där man väger olika hypoteser mot varandra och där ett ämnes tyngd har stor betydelse med tanke på högskoleantagningen. Religion är tyngre än samhällslära och fördjupad matematik öppnar de flesta dörrar.

Det leder till att flera gymnasier bara har en handfull elever som läser kort matematik och överstora grupper i den fördjupade kursen. Samtidigt läser man färre språk idag än tidigare. Tyska, franska, spanska för att inte tala om ryska är sällsyntheter i studentexamenspaletten. Diversiteten har försvunnit.

Väljer du det ena, utesluter du det andra. Och eftersom studentexamen avgör det mesta gäller det att spela sina kort rätt.

Som 15-åring då man kanske inte ens har hittat sig själv skall man redan ha en klar bild av vad man vill bli som vuxen. Det är rätt mycket begärt. I praktiken har man flyttat högskolornas inträdesprov till gymnasiet – och gjort det hela 3 år långt.

Dagens arbetsliv är något helt annat än det arbetsliv min högstadietids studiehandledare förberedde oss för. Det handlar inte mera om att som tonåring välja vad man tänker jobba med och sedan tuta och köra på tills man pensioneras.

Nej – man kommer att få finna sig i att byta arbete flera gånger, kanske byta yrke, skola om sig. Man får lära sig nytt – hela tiden.

I den världen passar det dåligt att kräva vägval i ett tidigt skede.

Och framför allt är det katastrofalt att bygga en studiestig där snedsteg inte tillåts. Tunneltänket sträcker sig nämligen ända in i högskolevalet.

Betoningen av studentexamen i kombination med förstagångskvoterna är en struktur som är helt främmande för den värld vi borde utbilda våra barn för.

Om du inte är helt säker på vad du vill studera bedömer många att det är klokare att vänta. Det system med kvoter för förstagångssökanden som infördes får några år sedan leder till att en felbedömning eller helt enkelt en insikt om att man kanske trivs bättre med något annat kan leda in i en återvändsgränd.

Eftersom den första studieplatsen är betydligt lättare att få än den andra blir det i praktiken svårt att byta studieinriktning. Man fortsätter på en studiestig som känns fel i stället för att kunna byta till något man känner motivation för.

Eller så väljer man helt enkelt att skjuta upp studiestarten om man inte är säker på vad man vill.

Ingendera scenariet är i samhällets intresse. Det är bättre att få en mångsidig kompetens och kanske till och med studera flera saker än att studiestarten skjuts upp. Det är bättre att studera det man vill än att sitta fast i något man inte är intresserad av.

I stället för att sporra till en bred kompetens förstärker vi tunneltänket.

Min biologi- och geografilärare i högstadiet hade inte mycket till övers för grundskolan. Vi var ”grundskolemaskiner”, tyckte han. Barn som hade tryckts in i en one-size-fits-all form. Han hade inte rätt då, men han kanske hade haft rätt idag, 40 år senare.

I en värld där bred kompetens är att föredra, där skapariver gott kan vara viktigare än ren och skär personlig kalkyleringsförmåga riskerar vi att gå helt fel. Varför inte hellre sporra till experiment, låta våra barn göra misstag, kalkylera mindre och låta det genuina intresset styra. Varför inte hellre betona mångsidighet och göra det lätt – och rätt – att tänka om om man valt fel stig.

”Vi bör lära våra barn det som maskinerna inte kan”, har Ali Babas grundare Jack Ma sagt. Jag håller med honom. Det kloka är inte alltid något förutsägbart, det är inte alltid kalkylerat, det kan till och med vara något, till synes, irrationellt.

(Kolumn i HBL 12.8.2022)

Energieffektivitet jo, men ibland fungerar yllesockor bättre

/1 Comment/in , , /by

Den 8 december 2021 knäcktes min rygg. Fram till dess hade jag envist stått fast vid att marknadens fluktuationer i längden är ett mindre ont än fasta elpriser. Men en kall onsdag växlade jag om från att köpa spot-prissatt el till ett fast pris. I längden förlorar jag antagligen på det, men jag slipper svettas när jag tittar på ständigt stigande elprisgrafer.

Vi bor i ett hundra år gammalt trähus i två våningar. Ytterväggarna är stock, med obefintlig isolering. Fönstren är gamla med smala spröjsar. Vi kunde tilläggsisolera, byta ut fönstren, men då skulle vi förlora en hel del av byggnadens charm – och samtidigt riskera att en hundra år gammal byggnad inte står kvar om ytterligare hundra år. Det finns få åtgärder som så effektivt reducerar en byggnads livslängd som en misslyckad energieffektivitetssanering.

Så vi finner oss i en elkonsumtion som är klart över det normala.

Energieffektivitet är viktig. Våra byggnader använder en stor del av den energi som produceras. Det är uppenbart att de höga energipriserna kommer att sätta fart på effektivitetsdiskussionen igen. Men då är det skäl att se till att allt görs rätt.

Vi har i tiotals år prioriterat centraliserade uppvärmningslösningar. Det som kallas energibevis, ett dokument som krävs av alla nybyggnader eller grundrenoverade eller ombyggda äldre byggnader, har kopplat ihop byggnaden med värmekällan. Energibeviset ger byggnaden en siffra och en bokstav – den man bland annat hittar klistrad på hushållsmaskinerna i affären. Klassificeringen bygger på byggnadens teoretiska isoleringsförmåga, ventilationens värmeåtervinningskoefficient och energikällans energikoefficient. Denna treenighet kan leda till motstridigheter.

Energikoefficienten möjliggör absurt nog att man kan flytta en byggnad till en bättre energiklass bara genom att byta uppvärmningslösning, detta trots att byggnaden står oförändrad.

Om man till exempel bygger en byggnad som kopplas till fjärrvärme – som i dagens läge eventuellt produceras med torv – får den tack vare energikoefficienten vara 2,4 gånger mindre energieffektiv än om den värms upp med el, som i det stora hela produceras utsläppsfritt i Finland i dag. Hur smart är det?

Samtidigt som vi bygger hus för de kommande 100 åren, vet vi att den tekniska uppvärmningslösningen har en livslängd som kanske bara är en tredjedel av detta. Ändå låter vi energilösningen definiera till exempel konstruktionen av ytterväggarna.

Om man har en äldre byggnad som avkrävs ett energibevis eftersom den saneras eller byggs om kan det vara omöjligt att uppnå en tillräckligt hög klass om man inte sätter in värmeåtervinning, vilket i praktiken betyder maskinell ventilation. Detta kan bevisligen ha dramatiskt negativa följder för byggnadens livslängd. Äldre byggnader är inte täta, ett felkalibrerat maskinellt ventilationssystem i ett hus som inte är tekniskt perfekt kan vara katastrofalt.

Visst ska vi vara energieffektiva. Men vi måste se att en byggnad är en sak, och energikällan en annan. Ofta kan det vara klokare att minska på mängden teknik och tåla lite mera värmesvinn. Och lösningar som riskerar att förkorta byggnadens livslängd vinner ingen på – varken invånarna eller klimatet.

Gamla och nya byggnader ska behandlas på olika sätt och viktigare än att minimera den teoretiska energiförbrukningen är ofta möjligheten att styra förbrukningen så att man undviker efterfrågetopparna.

Hemma hugger vi lite mera ved inför vintern och finner oss i att det ibland kan vara 15 grader på morgonen, som när jag var liten, när barnen med yllesockor på fötterna tassar ner till nedre våningen.

(Kolumn I HBL 18.7.2022)

Land skall med lag byggas – också i svåra frågor.

/0 Comments/in , , , , , /by

Land skall med lag byggas. Det gäller alltid men är speciellt viktigt  då man stiftar komplicerade lagar som går in på områden som berör våra grundrättigheter och vår position i den internationella gemenskapen.

Denna vecka godkändes ändringar i beredskapslagen och gränssäkerhetslagen.  Justitieminister Anna-Maja Henriksson ansvarar för beredskapslagen och har gjort ett gediget arbete. Vi har hela tiden varit tydliga på den punkten att myndigheterna ska ha alla nödvändiga befogenheter för att förhindra eventuella hot. SFP stöder båda lagpaketen och har i inget skede ens lekt med tanken på att vi inte skulle göra det. Det har däremot tyvärr partierna i opposition.

I behandligen i riksdagen gjordes en paragrafändring på slutrakan. Det var en ändring som man kan tolka på ett sätt som är i strid med våra internationella överenskommelser och grundlagsutskottets utlåtande. Det är också en ändring som försätter gränsövervakaren i en svår situation och som leder till potentiella motstridigheter med resten av propositionen. Därför upplevde vi att denna ändring borde leda till en snabb genomgång i grundlagsutskottet för att försäkra, att så inte är fallet. En genomgång, som kunde ta ett eller två möten i anspråk, några timmar eller ett par dagar.

Begäran berodde också till stor del på att EU-domstolen och Europas människorättsdomstol samma dag som paragrafändringen gjordes kom ut med några beslut som har direkt anknytning till problematiken och som kommer att fungera som prejudikat i frågan. Dessa beslut kan rimligtvis av tidtabellsskäl inte i tillräckligt hög grad ha beaktats i behandlingen.

Vi ville alltså ha en kontroll för att säkerställa lagstiftningens stabilitet och konsekvens. Det var också den beredande ministerns önskan. Vi upplever att det hade varit i allas intresse, men nu tänkte inte alla så.

Vi ifrågasatte i inget skede lagpaketet som helhet.

Det påstås på vissa håll att lagpaketet leder till att man kan neka en asylbehandling. Detta stämmer inte. Allas faktiska rätt till en asylprocess skall garanteras, också i en situation då vi utsätts för hybridpåverkan. Det sägs klart i lagförslaget. Det kan betonas, att inte heller de sakkunniga i utskotten efterlyste inskränkningar i denna rätt.

Den nationella säkerheten utgör grunden för vårt samhällsskick. Utan en rättsstat kan vi inte upprätthålla en fungerande demokrati. Rättstat och säkerhet går hand i hand. De varken kan eller bör ställas mot varandra.

SFP var instrumentalt i den process som ledde till vår Nato-ansökan. Vi talade för att vi skulle inleda processen även då resten av riksdagspartierna ville vänta. Nu förnyar vi vår beredskapslag i regi av justitieminister Henriksson. Nya tider kräver nya redskap men också en förståelse för det, att lagstiftningen skall vara konsekvent och till alla delar hållbar. Det har alltid varit SFP:s ledstjärna och det kommer svenska riksdagsgruppen att arbeta för också i framtiden.

Det gråa är bakom oss

/0 Comments/in , , , , , , , /by

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Det gråa är bakom oss

/0 Comments/in /by

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

/0 Comments/in , , /by

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.