Krisen för samman länderna kring Östersjön

/1 Comment/in /by

Efter Sovjetunionens fall sattes målet högt. Vi ignorerade realismen, vi ville hoppas. Vi tänkte, att en ny världsordning skulle sopa bort det gamla. Att en värld baserad på polarisering, expansiv maktpolitik hörde till det förgångna. Och blev besvikna.

Det finns många tragiska narrativ kring det som hänt under det senaste året. En tragedi är det ukrainska lidandet. En annan, för all del mera sekundär sådan, är tragedin som hänför sig till det ryska folkets förlorade möjligheter. Till den potential som inte nåddes, de önskningar som inte uppfylldes.

Från att ha varit ett land med otroliga möjligheter, står det nära till hands att nu konstatera att inga av dessa möjligheter, mål eller förhoppningar har någon chans att uppfyllas under de kommande decennierna. Så stort är sveket.

Länge tänkte vi att samarbete medför interaktion, och att interaktion, utbyte av idéer leder till utveckling och ett närmande på olika plan. Den här tanken har odlats i olika utsträckning av olika länder. Att idag säga att den var naiv är en underdrift. Den var katastrofalt naiv. Den analysen lyckades vi inte göra i stunden men nu står det klart för oss alla.

Vi lyssnade inte på Lennart Meri, Estlands dåvarande president, när han i Hamburg år 1994 varnade oss för ett imperialistiskt Ryssland. Ett Ryssland som ser sig ha ett speciellt öde, en speciell roll i världen. En roll som går utanför de egna gränserna. Han sade, att vi måste göra det klart för varenda ledare i Ryssland att det inte finns någon acceptans eller möjlighet för en ny våg av expansion. Inte för vår skull, utan för Rysslands och det ryska folkets skull.

Det gjorde vi inte. Groznyi var en ”intern konflikt”. Georgien var ”ett undantag”. Krim var en ”engångsföreteelse”. Invasionen i östra Ukraina 2014 var en ”lokal skärmytsling”.

Inga röda linjer ritades, och här står vi nu.

Vi står inte bara här med en konflikt på nacken utan också en i global ekonomisk kris och framför en stor energipolitisk utmaning. Enbart för att vi inte trodde på Meri och tänkte oss att en integration, ett ömsesidigt beroende kunde vara en lösning för både Europa och Ryssland.

I en symmetrisk situation med symmetriska värderingar kunde det ha varit det. Men inte i den situation vi hade. Realpolitik var i detta fall naivitet.

År 2016 gjorde jag ett skriftligt spörsmål till den finländska regeringen tillsammans med några kolleger. I det ifrågasatte vi NordStream II ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Vi ifrågasatte den uppenbara dårskapen i att göra Europa mera beroende av rysk gas.

”Det är enbart en miljöfråga” var svaret. Interaktion skulle leda till fred, ett ömsesidigt beroende, en positiv utveckling.

Interaktion ledde till ett asymmetriskt beroende och det ledde till krig.

Nu står vi inför ett fullbordat faktum. Det betyder också, att dynamiken utanför Ryssland kommer att förändras. När en ny mur reses – och jo, vi kan tala om en ny mur – frigörs paradoxalt resurser som riktar sig mot ett annat håll. I länderna runt Östersjön erbjuder det, ja uppmanar det, till en tätare integration och via det också möjligheter.

 

(Kolumn i Pulloposti 11.8.2022)

.

Livet är inte en tunnel

/1 Comment/in , /by

Vår näst yngsta son började denna vecka i gymnasiet. Det betyder att han redan förra våren valde vad han vill läsa. Inte bara med tanke på vad som intresserar honom, utan också med tanke på vad han kanske senare börjar studera.

Det är ett spel där man väger olika hypoteser mot varandra och där ett ämnes tyngd har stor betydelse med tanke på högskoleantagningen. Religion är tyngre än samhällslära och fördjupad matematik öppnar de flesta dörrar.

Det leder till att flera gymnasier bara har en handfull elever som läser kort matematik och överstora grupper i den fördjupade kursen. Samtidigt läser man färre språk idag än tidigare. Tyska, franska, spanska för att inte tala om ryska är sällsyntheter i studentexamenspaletten. Diversiteten har försvunnit.

Väljer du det ena, utesluter du det andra. Och eftersom studentexamen avgör det mesta gäller det att spela sina kort rätt.

Som 15-åring då man kanske inte ens har hittat sig själv skall man redan ha en klar bild av vad man vill bli som vuxen. Det är rätt mycket begärt. I praktiken har man flyttat högskolornas inträdesprov till gymnasiet – och gjort det hela 3 år långt.

Dagens arbetsliv är något helt annat än det arbetsliv min högstadietids studiehandledare förberedde oss för. Det handlar inte mera om att som tonåring välja vad man tänker jobba med och sedan tuta och köra på tills man pensioneras.

Nej – man kommer att få finna sig i att byta arbete flera gånger, kanske byta yrke, skola om sig. Man får lära sig nytt – hela tiden.

I den världen passar det dåligt att kräva vägval i ett tidigt skede.

Och framför allt är det katastrofalt att bygga en studiestig där snedsteg inte tillåts. Tunneltänket sträcker sig nämligen ända in i högskolevalet.

Betoningen av studentexamen i kombination med förstagångskvoterna är en struktur som är helt främmande för den värld vi borde utbilda våra barn för.

Om du inte är helt säker på vad du vill studera bedömer många att det är klokare att vänta. Det system med kvoter för förstagångssökanden som infördes får några år sedan leder till att en felbedömning eller helt enkelt en insikt om att man kanske trivs bättre med något annat kan leda in i en återvändsgränd.

Eftersom den första studieplatsen är betydligt lättare att få än den andra blir det i praktiken svårt att byta studieinriktning. Man fortsätter på en studiestig som känns fel i stället för att kunna byta till något man känner motivation för.

Eller så väljer man helt enkelt att skjuta upp studiestarten om man inte är säker på vad man vill.

Ingendera scenariet är i samhällets intresse. Det är bättre att få en mångsidig kompetens och kanske till och med studera flera saker än att studiestarten skjuts upp. Det är bättre att studera det man vill än att sitta fast i något man inte är intresserad av.

I stället för att sporra till en bred kompetens förstärker vi tunneltänket.

Min biologi- och geografilärare i högstadiet hade inte mycket till övers för grundskolan. Vi var ”grundskolemaskiner”, tyckte han. Barn som hade tryckts in i en one-size-fits-all form. Han hade inte rätt då, men han kanske hade haft rätt idag, 40 år senare.

I en värld där bred kompetens är att föredra, där skapariver gott kan vara viktigare än ren och skär personlig kalkyleringsförmåga riskerar vi att gå helt fel. Varför inte hellre sporra till experiment, låta våra barn göra misstag, kalkylera mindre och låta det genuina intresset styra. Varför inte hellre betona mångsidighet och göra det lätt – och rätt – att tänka om om man valt fel stig.

”Vi bör lära våra barn det som maskinerna inte kan”, har Ali Babas grundare Jack Ma sagt. Jag håller med honom. Det kloka är inte alltid något förutsägbart, det är inte alltid kalkylerat, det kan till och med vara något, till synes, irrationellt.

(Kolumn i HBL 12.8.2022)

Energieffektivitet jo, men ibland fungerar yllesockor bättre

/1 Comment/in , , /by

Den 8 december 2021 knäcktes min rygg. Fram till dess hade jag envist stått fast vid att marknadens fluktuationer i längden är ett mindre ont än fasta elpriser. Men en kall onsdag växlade jag om från att köpa spot-prissatt el till ett fast pris. I längden förlorar jag antagligen på det, men jag slipper svettas när jag tittar på ständigt stigande elprisgrafer.

Vi bor i ett hundra år gammalt trähus i två våningar. Ytterväggarna är stock, med obefintlig isolering. Fönstren är gamla med smala spröjsar. Vi kunde tilläggsisolera, byta ut fönstren, men då skulle vi förlora en hel del av byggnadens charm – och samtidigt riskera att en hundra år gammal byggnad inte står kvar om ytterligare hundra år. Det finns få åtgärder som så effektivt reducerar en byggnads livslängd som en misslyckad energieffektivitetssanering.

Så vi finner oss i en elkonsumtion som är klart över det normala.

Energieffektivitet är viktig. Våra byggnader använder en stor del av den energi som produceras. Det är uppenbart att de höga energipriserna kommer att sätta fart på effektivitetsdiskussionen igen. Men då är det skäl att se till att allt görs rätt.

Vi har i tiotals år prioriterat centraliserade uppvärmningslösningar. Det som kallas energibevis, ett dokument som krävs av alla nybyggnader eller grundrenoverade eller ombyggda äldre byggnader, har kopplat ihop byggnaden med värmekällan. Energibeviset ger byggnaden en siffra och en bokstav – den man bland annat hittar klistrad på hushållsmaskinerna i affären. Klassificeringen bygger på byggnadens teoretiska isoleringsförmåga, ventilationens värmeåtervinningskoefficient och energikällans energikoefficient. Denna treenighet kan leda till motstridigheter.

Energikoefficienten möjliggör absurt nog att man kan flytta en byggnad till en bättre energiklass bara genom att byta uppvärmningslösning, detta trots att byggnaden står oförändrad.

Om man till exempel bygger en byggnad som kopplas till fjärrvärme – som i dagens läge eventuellt produceras med torv – får den tack vare energikoefficienten vara 2,4 gånger mindre energieffektiv än om den värms upp med el, som i det stora hela produceras utsläppsfritt i Finland i dag. Hur smart är det?

Samtidigt som vi bygger hus för de kommande 100 åren, vet vi att den tekniska uppvärmningslösningen har en livslängd som kanske bara är en tredjedel av detta. Ändå låter vi energilösningen definiera till exempel konstruktionen av ytterväggarna.

Om man har en äldre byggnad som avkrävs ett energibevis eftersom den saneras eller byggs om kan det vara omöjligt att uppnå en tillräckligt hög klass om man inte sätter in värmeåtervinning, vilket i praktiken betyder maskinell ventilation. Detta kan bevisligen ha dramatiskt negativa följder för byggnadens livslängd. Äldre byggnader är inte täta, ett felkalibrerat maskinellt ventilationssystem i ett hus som inte är tekniskt perfekt kan vara katastrofalt.

Visst ska vi vara energieffektiva. Men vi måste se att en byggnad är en sak, och energikällan en annan. Ofta kan det vara klokare att minska på mängden teknik och tåla lite mera värmesvinn. Och lösningar som riskerar att förkorta byggnadens livslängd vinner ingen på – varken invånarna eller klimatet.

Gamla och nya byggnader ska behandlas på olika sätt och viktigare än att minimera den teoretiska energiförbrukningen är ofta möjligheten att styra förbrukningen så att man undviker efterfrågetopparna.

Hemma hugger vi lite mera ved inför vintern och finner oss i att det ibland kan vara 15 grader på morgonen, som när jag var liten, när barnen med yllesockor på fötterna tassar ner till nedre våningen.

(Kolumn I HBL 18.7.2022)

Land skall med lag byggas – också i svåra frågor.

/0 Comments/in , , , , , /by

Land skall med lag byggas. Det gäller alltid men är speciellt viktigt  då man stiftar komplicerade lagar som går in på områden som berör våra grundrättigheter och vår position i den internationella gemenskapen.

Denna vecka godkändes ändringar i beredskapslagen och gränssäkerhetslagen.  Justitieminister Anna-Maja Henriksson ansvarar för beredskapslagen och har gjort ett gediget arbete. Vi har hela tiden varit tydliga på den punkten att myndigheterna ska ha alla nödvändiga befogenheter för att förhindra eventuella hot. SFP stöder båda lagpaketen och har i inget skede ens lekt med tanken på att vi inte skulle göra det. Det har däremot tyvärr partierna i opposition.

I behandligen i riksdagen gjordes en paragrafändring på slutrakan. Det var en ändring som man kan tolka på ett sätt som är i strid med våra internationella överenskommelser och grundlagsutskottets utlåtande. Det är också en ändring som försätter gränsövervakaren i en svår situation och som leder till potentiella motstridigheter med resten av propositionen. Därför upplevde vi att denna ändring borde leda till en snabb genomgång i grundlagsutskottet för att försäkra, att så inte är fallet. En genomgång, som kunde ta ett eller två möten i anspråk, några timmar eller ett par dagar.

Begäran berodde också till stor del på att EU-domstolen och Europas människorättsdomstol samma dag som paragrafändringen gjordes kom ut med några beslut som har direkt anknytning till problematiken och som kommer att fungera som prejudikat i frågan. Dessa beslut kan rimligtvis av tidtabellsskäl inte i tillräckligt hög grad ha beaktats i behandlingen.

Vi ville alltså ha en kontroll för att säkerställa lagstiftningens stabilitet och konsekvens. Det var också den beredande ministerns önskan. Vi upplever att det hade varit i allas intresse, men nu tänkte inte alla så.

Vi ifrågasatte i inget skede lagpaketet som helhet.

Det påstås på vissa håll att lagpaketet leder till att man kan neka en asylbehandling. Detta stämmer inte. Allas faktiska rätt till en asylprocess skall garanteras, också i en situation då vi utsätts för hybridpåverkan. Det sägs klart i lagförslaget. Det kan betonas, att inte heller de sakkunniga i utskotten efterlyste inskränkningar i denna rätt.

Den nationella säkerheten utgör grunden för vårt samhällsskick. Utan en rättsstat kan vi inte upprätthålla en fungerande demokrati. Rättstat och säkerhet går hand i hand. De varken kan eller bör ställas mot varandra.

SFP var instrumentalt i den process som ledde till vår Nato-ansökan. Vi talade för att vi skulle inleda processen även då resten av riksdagspartierna ville vänta. Nu förnyar vi vår beredskapslag i regi av justitieminister Henriksson. Nya tider kräver nya redskap men också en förståelse för det, att lagstiftningen skall vara konsekvent och till alla delar hållbar. Det har alltid varit SFP:s ledstjärna och det kommer svenska riksdagsgruppen att arbeta för också i framtiden.

Det gråa är bakom oss

/0 Comments/in , , , , , , , /by

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Det gråa är bakom oss

/0 Comments/in /by

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

/0 Comments/in , , /by

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.

Länge har vi gått med förbundna ögon

/0 Comments/in /by

Vi har inte velat se. Vi har glatt tankat fossila bränslen utan att ödsla en tanke på kvinnoförtrycket i Saudi-Arabien eller den försvinnande permafrosten i Sibirien. Rysk gas har i flera omgångar använts för att pressa ut politiska eftergifter men när jag i ett skriftligt spörsmål år 2016 ställde frågan om det behövs en säkerhetspolitisk bedömning från finländskt håll av Nord Stream II var svaret nej. Det var enbart “en miljöangelägenhet”.

Kriget i Ukraina har fått inte bara masken att falla utan också oss att se att energipolitik i allra högsta grad är geopolitik.

Norge är undantaget som bekräftar regeln: Länder som exporterar stora kvantiteter fossila bränslen är sällan livskraftiga demokratier som förtjänar vårt stöd.

Klimathänsyn och säkerhetspolitik går hand i hand. Även om det nu framstår som helt logiskt så ljuger jag om jag säger mig ha sett det bli en allmänt accepterad insikt när jag förutspådde hur år 2022 skulle utvecklas.

Vi har länge tänkt, att en global handel bygger demokrati. Att ingen vill riskera att rubba jämvikten om vi alla är beroende av varandra. Men det gäller alla – om vi är beroende av dem som ser demokrati som ett hot har vi få medel att ta till om vi på riktigt vill påverka dem. Och de som sitter på det vi behöver mest, vet detta. Vi kan demonstrera, deklarera, men i sista hand är vi beroende av det land som sitter med trumf på hand. Länge har det varit de, som har hand om gas- eller oljekranen.

Kanske inte längre.

Om EU haft sinnesnärvaro och vilja nog, att föreställa sig vad en rysk invasion av Ukraina skulle leda till, och i förväg deklarerat vilka sanktionerna skulle komma att vara hade kriget kanske inte blivit av. Men det hade vi inte, och kriget kom.

Sanktionerna kommer i stället i efterskott. De kommer inte att göra kriget ogjort, men de bidrar förhoppningsvis till att göra de ekonomiska förlusterna så stora att Putin sväljer sin stolthet, spinner ihop en historia om att ”nazisterna eliminerats” och drar sig tillbaka.

Det som kommer att bestå en längre tid är sanktionerna, som också kommer att inbegripa sanktioner mot energisektorn. Detta kommer att sätta fart på den gröna energiomställningen. Om vi fattar de rätta besluten.

En järnridå kommer tyvärr att ligga över Europa under en lång tid framöver. Hur länge den består denna gång beror bara till en liten del på oss.

Jag är rädd för att vi inte på en lång tid kommer att kunna se global handel på ett lika sorglöst sätt som tidigare. Odemokratiska stater medför en risk. Handel med dem är inte enbart “en miljöangelägenhet”. Politiska risker kan vara minst lika fatala som t.ex. epidemiologiska risker. Att handla med auktoritära stater och med dess kleptokrater bär inte i längden.

Kriget har fått oss att se, att demokrati har en betydelse också i handelsrelationer. Stora exponeringar mot oförutsägbara länder kan stjälpa stora ekonomier. Vi har inte råd att vara blåögda en gång till. Det är dags för oss, för EU, att vara mer förutseende men också mer självförsörjande, inte minst i energifrågor.

Den omställningen är inte ett litet projekt. Det är inte heller ett projekt som kan finansieras genom att trycka mera pengar. Däremot är det är ett projekt nog kan fås i gång genom en fördomsfri och ambitiös innovationspolitik. Det kan också få draghjälp av den politiska enighet som nu klart syns mellan raderna. Och det är garanterat billigare och mer hållbart än att igen återuppbygga ett helt land i Europa.

 

Publicerad i Hufvudstadsbladet 21 april 2022

Nato hotar ingen, men skulle stärka Norden

/0 Comments/in , , /by

Politiska riktlinjer görs ofta på basen av alternativa scenarier. Man bedömer fördelar, nackdelar, kalkylerar utfallet av olika alternativ. Och sedan fattar man ett beslut.

Vår säkerhetspolitiska linje är i allra högsta grad en sådan fråga. Vi har i årtionden varit alliansfria – inte neutrala – eftersom vi sett det som ändamålsenligt. Vi har kalkylerat, att det är en position som i det stora hela för mera gott än negativt med sig.

Samtidigt har vi uppehållit en så kallad Natooption, en möjlighet att ansluta oss till Nato. Man kan fråga sig vad denna option egentligen betyder eftersom den rimligtvis inte betyder något annat, än att vi själva beslutar vad vi vill. Vilket inte borde vara en revolutionerande insikt för vilken demokrati som helst.

Alla dessa funderingar och bedömningar har baserat sig på antagandet att vi människor tänker lika. Att vi alla bedömer världen utgående från i stort sett samma premisser. Att man överväger fördelar och nackdelar på i stort sett samma sätt.

Den premissen skrotades den 24 februari. Senast då blev det klart, att Ryssland inte är en rationell aktör vars ord man kan lita på. Ryssland agerar inte med sitt folks bästa i åtanke, utan på basen av ofta kortsiktiga, alltid maktpolitiska ambitioner.

De senaste månadernas händelser har lett till att folkopinionen kring Nato svänger snabbt. Och det med goda skäl. Jag bedömer att det är troligt att Finland inom en rimlig framtid ansöker om medlemskap i Nato. Det är någonting jag välkomnar.

Vi hör till EU, vi ses som en del av den västliga gemenskapen. Vi övar med Nato, vi hör till så gott som alla Natointerna konstellationer. Vi ses med goda skäl som en del av Nato – men vi saknar de säkerhetsgarantier som ett medlemskap skulle föra med sig.

Ett medlemskap skulle vara ett mycket litet steg på en praktisk nivå, men för all del ett stort mentalt steg. Därför krävs det en diskussion kring frågan. Och därför är det också viktigt att ledande politiker och opinionsbildare säger sin åsikt, i klarspråk.

Ryssland målar upp Nato som ett hot i sin retorik. Den uppfattningen saknar faktagrund. Nato är en utpräglad försvarsallians vilket dess agerande under denna kris klart visat. Nato har varit mycket restriktivt i utplaceringen av trupper i Östeuropa. Just nu pågår en Natomilitärövning i norra Norge. Det, att Ryssland inte med anledning av denna inte tycks ha förstärkt sin närvaro i norr antyder att också Ryssland på ett på ett praktiskt plan förstår att Nato inte är ett hot. Men Rysslands inrikespolitiska retorik är en helt annan fråga.

Man debatterar flitigt tidpunkten för ett medlemskap. Är situationen så god att det inte behövs, eller kanske så dålig att man inte skall kasta bensin på lågorna? Skulle en ansökan väcka reaktioner? Denna diskussion är inte oväsentlig men såtillvida kontraproduktiv, att den förmedlar ett budskap om att vi reagerar på påtryckning.

Därför borde Natodiskussionen fokusera på hur vi själva ser oss, var vill vi vara? I en gråzon, eller som en del av en allians?

Kriget i Ukraina kommer att ta slut i något skede. Hur det går vet ingen i dag. Men klart är att kriget kommer att leda till en gränsdragning genom Europa. Också med tanke på det är det skäl att vi är på rätt sida om den gränsen.

I bästa fall ansöker Finland och Sverige tillsammans och samtidigt om medlemskap. Det vore också skäl att ha samma förbehåll som Norge och Danmark – inga militärbaser eller kärnvapen på vårt område. Detta också med tanke på hur medlemskapet skulle uppfattas i Ryssland. Då skulle ett medlemskap ju praktiken inte betyda någon förändring alls från nuläget, i fredstid. Men nog ge oss stöd ifall vi utsätts för ett angrepp.

Norden är världens bästa varumärke för en region. Ett stärkt nordiskt samarbete gagnar oss alla. Det är skäl att utvidga detta samarbete till att också gälla försvarspolitiken, och det görs bäst ifall vi alla tillhör samma försvarsallians.

Insändare i HBL 25.3.2022

Din röst hörs bara om du röstar. 

/0 Comments/in , , , /by

Tänk på en situation då du behövt hjälp. Tänk på dagen då ni fick ett barn. Tänk på den gången, då någon närstående var tvungen att kalla på ambulansen. Tänk på vården du behöver när du är äldre eller på den hjälp du eller en kompis fick i skolan då det kändes kämpigt. 

Alla de här frågorna berörs i det kommande välfärdsområdesvalet. De här är alla frågor som det kommande välfärdsområdets fullmäktige har ansvar för. 

Därför är det här valet så viktigt. Och därför är det viktigt att också du röstar. 

Det handlar inte bara om en administrativ nivå. Visst, en sådan skapas, för att en sådan behövs. Men det är bara taket under vilket all denna viktiga service skall bo. 

Det kommande välfärdsområdesvalet handlar om hur vi ordnar dessa tjänster. Eftersom inte alla kommuner klarar av att sköta dem själva flyttas de nu över till en större organisation för att vi på så sätt skall kunna sköta dessa tjänster effektivare och mer jämlikt. 

Den organisationen måste styras demokratiskt, och de som styr dem väljs i det kommande valet. 

Men om man du inte röstar blir inte din röst hörd. Om inte vi som röstare berättar att det här är viktigt, då går utvecklingen kanske inte i den riktning vi vill.

För SFP är den lokala servicen viktig. Också de små rösterna skall höras. Individen skall synas i reformen och speciellt nu, när den kommande servicestruktureran byggs är det viktigt att allas röster hörs i valet, också din. 

Västnyland är ett stort område. Vi har stora centra och glesbygd. För att fullmäktige skall ha förståelse för hela området så måste vi rösta in människor som har den förståelsen. Lokalkännedom föds inte av sig självt utan lokalkännedom måste röstas in i välfärdsområdets fullmäktige. 

Därför är det viktigt att du gör din röst hörd.