SFP behöver inte välja antingen eller

/0 Comments/in , , , /by

Kenneth Myntti skriver i en helsidesartikel den 2 april i ÖT/VBL om svenskan och SFP:s speciella uppgift. Jag håller helt med Myntti om uppgiften, och att det idag är viktigare än någonsin att försvara svenskan i ett alltmer utmanande språkklimat.

Samtidigt vill jag betona det jag skrev i min insändare i ÖT/VBL den 19 mars: Vi behöver inte välja antingen eller. Det finns ingen situation där vi skulle behöva eller borde göra avkall på vår kärnuppgift.

När det verkligen gäller finns det bara ett parti som kommer att försvara det svenska och att man kan leva på svenska i Finland. Det finns bara ett parti för vilket det här är en kärnfråga. Ingen som behöver utbildning eller vård på svenska ska behöva fundera på vilket parti det är som jobbar för att du ska få det.

Kittet i Svenskfinland är språket. När vi kommer från olika delar av landet, från landsbygden eller staden, med olika intressen och väldigt varierande bakgrunder så är det vårt svenska modersmål som binder oss samman. Behoven av service och vård, vikten av att kunna göra sig förstådd i livets utsatta situationer, rätten att tala sitt modersmål med myndigheter, våra minnen och traditioner, på vårt eget språk.

Det här är frågor som är helt centrala för mig – Svenskfinland utgör den mylla som jag står stadigt i. Jag vill se och höra Svenskfinlands alla hörn.

Samtidigt är det viktigt för mig att betona att vi har en enorm potential i vårt parti. Det finns en beställning på de värderingar som SFP står för. Det här är en möjlighet för oss, men det är också ett imperativ: något vi måste se och ta vara på, uttryckligen för att vi ser försvaret av ett tvåspråkigt Finland som vår grunduppgift.

Hur ser då världen ut idag? De som inte talar svenska eller finska som modersmål växer i antal. Den språkliga identiteten hos finlandssvenska ungdomar är inte längre lika stark som förr. Språket är viktigt, men det är inte allt. Samtidigt kan vi inte bortse från det faktum att alltför många finlandssvenska ungdomar ser Stockholm som mer attraktivt än Helsingfors.

Det här är verkligheter som ett parti som SFP inte kan blunda för.

Vi måste bevara våra livsviktiga institutioner, som är helt avgörande för att man i Finland ska kunna födas, studera, arbeta, leva och dö på svenska.

Samtidigt måste vi upprätthålla ett skolväsende som ger våra barn de färdigheter som krävs i ett Finland som är mer diversifierat än tidigare.

Det här är avgörande frågor för svenskans framtid i Finland.

För att säkra det att vi i framtiden också är ett relevant regeringsparti har vi inte råd att förlora mandat på riksnivå. Ett SFP som inte har 10 mandat, utan 8 eller 6, har mycket mindre inflytande än vad förlusten i mandat rakt av skulle låta påskina. Vi kanske ännu då har trygga majoriteter i många kommuner, men när SFP inte mera sitter i regeringen så har lokala majoriteter mindre betydelse när lagstiftning beredd utan vårt inflytande ändrar på den verklighet vi lever i.

Därför måste vi nå ut till flera. Inte bara i det vi kallar Samkretsen (SFP utanför Svenskfinland), utan också i till exempel Egentliga Finland och Nyland. Det måste vi göra för att vi ska kunna verka för det jag beskriver ovan.

Det handlar inte om att överge eller ens kompromissa med våra grundläggande teser. Det handlar om att garantera att vi har den kraft som behövs för att försvara dem.

 

Insändare i Vasabladet och Österbottens Tidning 6.4.2024.

I en föränderlig värld måste man veta vad man är

/0 Comments/in /by

Vilken väg skall SFP ta, frågar sig Kenneth Myntti i sin ledare söndagen den 17 mars.

Myntti har helt rätt i att det finns flera frågor som den kommande partiledaren skall ta ställning till. Verkligheten är ändå inte alls svartvit. När världen polariseras och politiska block bildas är det självklara valet inte alltid att välja sida och förändras. Att hålla fast vid sin egen identitet, sina egna ideal och sin värdegrund är i alla sammanhang viktigt, också när omvärlden tvingar oss att agera på nya sätt.
När SFP, under partiordförande Anna-Maja Henrikssons ledning, blivit helt tvåspråkigt i kommunikationen – i princip alla pressmeddelanden från kansliet går i dag på både svenska och finska – har det faktiskt förstärkt våra möjligheter att stå upp för svenskan i alla sammanhang. Vi når ut till en större andel av finländarna, och vår position i mätningar som ser hur lockande det är att stöda olika partier har förstärkts betydligt.

En person eller ett parti utan rötter och en stark identitet kan inte framgångsrikt bedriva värdebaserad politik. SFP:s identitet är starkt kopplad till vår finlandssvenska kultur och det svenska språket är partiets språk. Om vi inte vårdar våra rötter är vi inte relevanta. Samtidigt måste vi reagera när världen runt omkring oss förändras.

I en föränderlig värld måste man veta vad man tar avstamp ifrån. Annars glider man lätt med på förändringens våg utan vare sig riktning eller egen hand på rodret.

I sin text om det han kallar det fragmenterade kulturhabitatet i VBL 18.2 beskriver Nils Torvalds den språkliga verklighet vi lever i. Som förlängning av det beskriver han i praktiken också de utmaningar vi står inför. Den finlandssvenska verkligheten ser olika ut om man betraktar den från Närpes, Vasa eller Esbo.

De olika verkligheterna är inte något SFP blundar för.

I val väljer finländarna sina representanter. Efter valet bildas koalitioner där gruppernas tyngd är i proportion till deras mandat. Ju mer tyngd, desto mer kraft har partierna att påverka. På det sättet är ekvationen enkel.

Samtidigt finns det en annan ekvation: Är du med påverkar du — är du inte med, påverkar du inte.
SFP:s ledstjärna skall alltså vara att både vara med, och att vara det med så stor tyngd som möjligt.

Det betyder att vi dels får finna oss i att ha olika roller i olika koalitioner. Den förra perioden var vi partiet som betonade ekonomi och sysselsättning. I den här regeringen är det vi som får stå upp för frisinne och liberalism, som är en del av vår centrala värdegrund.

I båda situationerna har vi större inflytande ju fler mandat vi har i riksdagen.

Det är en grundläggande utgångspunkt för SFP, och för den kommande ordföranden, att alla måste kunna lita på att vi är det parti som bäst och i alla situationer försvarar svenskan.

Det är också på många sätt en överlevnadsfråga att vi internt vågar se och förstå att vi svenskspråkiga i många regioner minskar i relation till resten av befolkningen. Det betyder att vi måste nå ut också till andra. Vi måste kunna tackla det politiska fältet i olika delar av landet. Även om innehållet i politiken är detsamma, gör vi politik på olika sätt och kanske med olika betoningar i Utsjoki, Vanda och Pedersöre.

Det är inte fråga om ideologi, utan om sättet att göra politik.

Vi måste se till att vi är relevanta också för dem som inte ser oss som ett självklart val. Det betyder inte att SFP:s själ skulle förändras. Det betyder inte att SFP överger sin ideologi eller sin själ. Det betyder att SFP stärker sin förmåga att påverka.

Vi har goda exempel på vad det kan betyda. På flera orter, till exempel i en stad som Vasa, är vårt stöd större än antalet svenskspråkiga skulle ge anledning till. Det stödet har vi dels tack vare lyskraftiga politiker, men också för att vi har kunnat presentera en vision för staden som man vill ta till sig. SFP står för en riktning och ett hopp.

Frågan är egentligen inte svårare än så. Vi behöver inte välja bort språket, bort namnet eller välja sida i blockpolitiken. Vi måste bara veta var vi står, våga stå där vi står – och bli bättre på att få andra att dela vår syn.

Artikeln är publicerad i Vasabladet 19.3.2024.

I ett statsstödsrace finns inga vinnare

/0 Comments/in , /by

Tysklands regering beslöt i början av året att ge företaget Northvolt ett statsstöd på 900 miljoner euro. Inte för att det var fråga om ett nydanande projekt som på ett nytt sätt bidrar till att minska våra växthusgasutsläpp. Inte heller för att det handlar om en industri som inte annars växer. Utan för att motsvarande stöd betalas ut av USA.

Europa leder inte, utan vi låter oss ledas.

I och med stödet till Northvolt, som godkändes av kommissionen, öppnade vi upp en helt ny pandoras ask på EU-nivå. Vi tummade på kriterierna och beslöt att vi kan låta länder utanför EU definiera den stödnivå vi, inom EU, använder oss av.

Följderna av det här är svåra att förutse. Helt klart är ändå att vi i Finland, och i synnerhet aktörerna på exportkusten, har all orsak att vara oroliga.

Under min tid som Europaminister har jag i huvudsak fokuserat på två budskap. Det ena är att stödet till Ukraina måste fortsätta. Det andra är att vi måste se till vår egen inre marknad. Vi kan inte låta de ständigt ökande statsstöden förstöra det vi byggt upp.

Den gröna omställningen är en enorm möjlighet för oss. Orsaken till att vi i Finland har projekt på över 200 miljarder euro under planering beror inte på att vi har generösa statsstöd, utan på att vi gjort vår hemläxa: Vi har investerat, på marknadsmässiga grunder, i förnybar energiproduktion och i vårt elnät. Det här är konkurrensfaktorer som man inte har överallt.

De här är också avgörande faktorer för att vi ska kunna bygga upp en konkurrenskraftig europeisk industri som klarar sig i konkurrensen med Kina och USA.

Om man i Europa nu väljer att spendera enorma summor på subventioner för att på konstgjord väg göra projekt möjliga så skjuter vi oss själva i foten. Ett sådant system skapar inte bestående konkurrenskraft eller det förutsägbara investeringsklimat vi nu behöver.

I augusti 2022 skrev president Biden under den så kallade Inflation Reduction Act, IRA. Den innebär jättelika statssubventioner i USA för satsningar inom den gröna omställningen. Vi måste förstås reagera på de utmaningar det här medför, men svaret kan inte vara gigantiska politiskt motiverade statsstöd i Europa för att kompensera länder som inte värnat om sina konkurrensfaktorer. EU måste kunna tänka mer strategiskt än så.

Vi behöver enhetliga regler och satsningar på förnybar energi och infrastruktur samtidigt som resten av Europa, liksom Finland, bör se över sina satsningar på forskning och utveckling.

Mycket har gjorts rätt längs exportkusten. På många platser i Österbotten och Mellersta Österbotten har den gröna omställningen tagit fart, och många projekt väntar på att offentliggöras. Vi har inte råd att stoppa den utvecklingen bara för att Tyskland inte gjort sin hemläxa.

Artikeln är publicerad i Österbottens tidning, Syösterbotten och Vasabladet 13.2.2024.

Avgörande för Finland att vi har eget flygbolag

/0 Comments/in /by
Torsten Fagerholm lyfter fram Finnairs läge i sin ledare (HBL 22.1). Jämförelsen med SAS är i sig intressant, även om bolagen är väldigt annorlunda. Staten äger cirka 56 procent av börsnoterade Finnair. Bolaget hör till de strategiskt viktiga bolagen som lyder under statsrådets kanslis ägarstyrning, och som ägarstyrningsminister ansvarar jag för Finnair.
Utmaningarna har varit många, och Fagerholm lyfter helt riktigt fram både Rysslands brutala anfallskrig i Ukraina och innan dess den globala pandemin. Finnair har, under mycket utmanande omständigheter, ändå lyckats ändra sin strategi och har blivit lönsamt igen och även överträffat marknadens förväntningar. Det i sig är en bedrift som Finnairs ledning och hela personal ska ha tack för.
De utmaningar som de stigande kostnader som föranleds av till exempel utsläppshandeln drabbar naturligtvis inte enbart Finnair. Vi får antagligen finna oss i att flygtrafik liksom mycket annat som har hög klimatpåverkan i framtiden är dyrare.
Aktieemissionen Fagerholm lyfter fram skedde utan att staten behövde satsa nya pengar, och utan att statens ägarandel förändrades. En del av ett kapitallån som getts tidigare konverterades till aktier. En del betalades tillbaka till staten. Som helhet stärktes företagets balans och investeringsförmåga.
För ett litet land som Finland är det helt avgörande att vi har ett eget flygbolag där vi kan garantera att kommunikationerna från Finland fungerar, och att vi har direkta flygförbindelser ut i världen. I en värld där Finland som en följd av Rysslands anfallskrig inte mera är en port till öst utan ett land vid Europas yttre gräns är detta mer kritiskt än tidigare.
Ett starkt inhemskt ägande i ett lönsamt Finnair är en klar fördel i dagens globala värld.
Insändaren är publicerad i HBL 5.2.2024.

YLEs roll och det politiska inflytandet

/0 Comments/in , /by

Under senaste veckorna har det förts debatt kring YLEs roll på ett sätt som kan ifrågasättas. Så här tänker jag:

YLE är en instans som har en särskild roll och uppgift. Den rollen är inte bara att tillhandahålla information, utan också att upprätthålla vår gemensamma kultur och vårt kulturarv.

YLEs verksamhet finansieras genom skattemedel. Därför är det på sin plats att föra en politisk och samhällelig debatt om finansieringsnivån och verksamhetens omfattning.

Om man däremot i samma andetag både kritiserar den journalistiska linjen och insinuerar att finansieringen borde minskas och ytterligare är i en ställning där man kan påverka finansieringsbeslutet blir det problematiskt. Sådan kritik kan tolkas som att: “skriv så här eller så kommer finansieringen att minskas.”

Det är klart att sådana tendenser testar gränserna för pressfrihetsprincipen och därför inte kan tas med en klackspark.

Vi har journalistiska grundprinciper som övervakas av Opinionsnämnden för massmedier. På så sätt ser vi till att branschen agerar i enlighet med sina principer.

Det är inte vår uppgift som politiker att bestämma över nyhetsinnehållet eller den journalistiska linjen. Vi måste tolerera kritisk granskning. Det är inte heller vår sak att gå åt YLE om vi tycker att opinionsmätningar inte publiceras i rätt tid, för att nämna en absurd diskussion som förts de senaste dagarna.

I Finland är förtroendet för institutioner starkt. Självfallet ska förtroendet inte vara blint. Det är både rätt och viktigt att diskutera institutionernas roll och funktion.

Men vi kan förvänta oss både förståelse och engagemang för rättsstatens grundläggande principer från de beslutsfattare som sitter vid makten.

Det är skillnad mellan att kritisera ett beslut och hävda att beslutsfattaren borde sparkas. Det är skillnad mellan att debattera en åsikt som medier framför genom att försvara sin egen syn, och att hota med att minska förutsättningarna för att media skall kunna uttrycka sin åsikt.

Det sistnämnda alternativet är inte den väg vi bör gå in på.

EU står inför stora förändringar

/0 Comments/in , /by

När Finland blev medlem i EU blev vi unionens femtonde medlemsland. Idag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har  utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills  kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför NATO, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med i en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om de inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldova, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än någon annan av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet  när Polen meddelade att landet slutar stöda Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar  kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska  kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid. Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar till att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EUs trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är de samma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(insändare i Österbottens tidning 26.11.2023)

Tal på Hangös 150-årsjubileum 10.1.2024

/0 Comments/in , /by

Bästa vänner, hyvät ystävät,

Det är en stor glädje för mig att få framföra statsmaktens hälsning här ikväll. Hangö hör ju till våra yngsta riktiga städer – här väljer jag att inte räkna med de som uppkommer genom sammanslagningar här och där – men trots det är det en stad.

Belägen på en udde, som riktiga städer skall vara – det är i Hangö man har hittat inspirationen till New York, San Fransisco, Istanbul, Kapstaden och många fler. Eller ja, här kunde man kanske ha hittat inspiration om tidslinjen sett lite annorlunda ut.

Det finns järnväg, industri och hamn – och strand, för att bidra med lite glamour! Här finns allt en stad behöver!

Hyvät ystävät,

Hanko on käsite. Täällä on aurinkoa, valoa, glamouria. Historiaa ja lupauksia tulevasta. Ja se on Suomen eteläisimpänä kaupunkina myös portti Manner-Eurooppaan. Kun tulee Hankoon – on se sitten autolla, junalla tai kuten minä yleensä tulen, veneellä idästä tai lännestä – niin astuu toiseen maailmaan. Kaupungissa on seikkailun makua. Rakennukset kertovat kauneuden kaipuusta ja hyvän elämän tavoittelusta. Appelgrenintien talot ovat jotain hieman erilaista ja koko ajan läsnä oleva ranta, tyrskyt, horisontti ja meri antavat lupauksen seikkailusta.

Siitä huolimatta Hanko on nimenomaan Suomea. Viivan toisessa päässä ei ole enää Petsamo, mutta Hanko on paikallaan.

Hangös historia innehåller en mängd spännande episoder som påverkat hela Finlands historia. Er avgående stadsdirektör berättar ändå dessa historier betydligt bättre än de flesta, så jag överlåter dem åt honom.

Men som Kyrkslättbo – för vi har ju våra egna erfarenheter av ockupation – vill jag ändå lyfta fram Hangös dramatiska år under mellankrigstiden då staden evakuerades och ockuperades av fiendetrupper. En dyster tid i Hangös historia, men Hangö föll inte ihop. Efter att befrielsen kom kunde man se att Hangö fortfarande var Hangö. En stark kultur och identitet bär också en stad genom svåra tider. Och hjälper den att spira igen när stolen sticker fram.

Vi är på historisk mark, och vi kan tacksamt fira Hangös 150 år, och se fram emot de kommande 150.

Det har gått en järnväg från Helsingfors till Hangö ända sedan år 1873. Staden byggdes just tack vare den, och hamnen. Där landtrafiken mötte havet föddes en stad.

Hyvät ystävät,

Maantiede suosii Hankoa. Siinä missä rautatie törmää mereen, syntyi kaupunki. Ja rautatien varrelle syntyi toimeliaisuutta, työssäkäyntialuetta ja ajatusten, palveluiden ja tuotteiden vaihtoa. Pitkään Hankoon matkustava joutui vaihtamaan junaa matkan varrella, mutta tällä viikolla otimme ison askeleen parempaan suuntaan. Minulla oli ilo olla mukana ensimmäisellä suoralla sähköjunayhteydellä tehdyllä matkalla Helsingistä viime sunnuntaina.

Se, että se toteutui, oli osoitus siitä, että pitkäaikainen, puoluerajat ylittävä vaikuttaminen kantaa hedelmää. Keskustelua on käyty monella tasolla jo pitkään. 2000-luvun alussa Christina Gestrinin, Maarit Feldt-Rannan ja Thomas Blomqvistin kaltaiset entiset kansanedustajat virittivät keskustelua ja tekivät talousarvioaloitteita. Paikalliset toimijat pitkin rantarataa kirjoittivat lehtiin. Iso askel eteenpäin oli Antti Rinteen hallituksen ensimmäiseen lisätalousarvio, jossa myönsimme määrärahoja Hanko-Hyvinkää -radan sähköistämiseksi. Vaikuttaminen jatkui, ja nyt olemme siinä pisteessä, että radalla liikennöinti on aloitettu.

Ja työ jatkuu – arbetet fortsätter.

Vi behöver ännu fler turer och kanske några stopp till på vägen. Jag tittar här t.ex. på de Ingåbor som skymtar i salen.

Vi behöver ett spårpar till längs med kustbanan för att göra det lättare för lokatrafiken och fjärrtrafiken att samsas. Så det återstår en del arbete. Men visst är det här ett stort steg i rätt riktning. Hangö lever upp på sommaren sägs det, men Hangö är förstås fint i alla årstider – och med fungerande, enkla och direkta förbindelser blir det här möjligt.

Hyvät ystävät,

Kukoistava Uusimaa Hangosta länteen Kymenlaaksoon edellyttää toimivia yhteyksiä. Se edellyttää teitä, rautateitä ja satamia. Itään kuljemme junalla, bussilla ja autolla – ja sataman kautta suuntaamme maailmalle.

Tulevaisuutemme edellyttää myös hyvin toimivia työmarkkinoita, yrittäjyyttä, kestävää taloutta sekä osallistavaa ja vieraanvaraista yhteiskuntaa. Suomen hallitus tekee työtä näiden asioiden eteen. Kuten aina politiikassa, jotkut asiat sujuvat helpommin ja toiset tarjoavat haasteita. Mutta on kiistatonta, että tarvitsemme uudistuksia, jotka vahvistavat taloutta nyt ja pitkällä aikavälillä. On selvää, että osa tästä työstä on vaikeaa ja että se edellyttää toimivaa, ehkä uudenlaistakin vuoropuhelua työmarkkinaosapuolten välillä.

Myös kaupunkimme ja kuntamme kamppailevat nyt haastavana aikana. Hangossa on kuitenkin potentiaalia pärjätä tässä kisassa hyvin, kuten tämä ilta jo on osoittanut.

Från Hangö har i tiden världens största sillflotta åkt ut till vattnen utanför Island för att fiska. Alla känner vi ju till det breda leendet i Hangö kex som ännu pryder den gamla fabrikens vägg. I Hangö produceras både säkerhet för inhemskt bruk och högteknologiska produkter som förs ut i världen och hamnen bidrar till att vi får de varor vi behöver för vårt dagliga liv. Det finns både historia och nutid, traditioner, möjligheter och en oändlig potential till vad som helst här vid Finlands sydspets.

Som europa- och ägarstyrningsminister finns mitt kontor på Statsrådets kansli, där jag huserar tillsammans med statsministern. Statsminister Orpo beklagar att hans kalender inte tillät ett besök här ikväll, men han sänder sina varmaste gratulationer.

Pääministeri Orpo pahoittelee, että ei päässyt paikalle tänään, mutta välittää teille lämpimät onnittelunsa.

On suuri ilo olla täällä kanssanne tänään.

Det är en sann glädje att få vara här tillsammans med er och själv kunna säga grattis Hangö! Tack.

Med nyfikenhet mot det nya

/0 Comments/in /by

När jag reser runt i Europa för att driva finländska och EU-frågor märker jag ofta att vår röst väger tungt. Vi är ett litet land, men folk lyssnar på oss. Jag känner mig stolt över det. 

Vi håller oss till saken, vi går till sakens kärna. Vi är beslutsamma när det behövs, samtidigt som vi förstår att mål oftast bara kan uppnås genom att alla kan jämkas och se det gemensamma. Vi har förmågan att “se skogen för träden”. 

I dag firar vi återigen vårt eget lands, Finlands, självständighetsdag. Jag representerar en generation som har levt hela sitt liv i ett fritt och självständigt Finland utan att behöva försvara sitt land med vapen i hand. Detta är ett privilegium, och jag känner en stor tacksamhet mot dem, som kom före mig och gjorde det möjligt. Det är ett privilegium som jag aldrig kommer att ta för givet. 

Vår självständighetsdag är dagen, så då vi stannar upp och reflekterar över var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. I min egen roll som politiker är min uppmärksamhet särskilt riktad mot det senare. Vi har inga krigsskulder att betala, men vi har en välfärdsskuld. Den uppgiften bör förena oss snarare än splittra oss. Precis som betalningen av krigsskulden förenade tidigare generationer.  

Ordet ”självständighet” betyder att stå på egna ben “att stå själv”. När ett barn lär sig gå ser det sin mamma eller pappa stå framför sig med armarna utsträckta. De ser en pålitlig person som är beredd att stötta när stegen vacklar. 

Vi kan tala om ett välfärdssamhälle när det finns långt fler människor som lär sig att gå stadigt än de som vacklar, och när de som vacklar kan lita på deras stöd.

Det Finland som blev självständigt för 106 år sedan såg annorlunda ut än det Finland vi lever i idag. Under årens lopp har vi lärt oss nya saker, gått från att vara ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat, utvecklat handeln och ökat vår växelverkan med resten av världen. Finländare har flyttat till andra länder och fört finländskheten med sig – och nya finländare har anslutit sig till oss och bidragit till vår bild av vad vi är. 

Vi har förändrats, mångfalden har ökat men den underliggande andan och idén är densamma: Finland är ett land som inte går sönder av smått. Det är ett land där ärlighet och mod värdesätts och ett land där man hjälper både vän och främling. Samtidigt har också något förändrats: från tiden, då Jussi röjde skog och mark har vi blivit en nation av ingenjörer som bygger kvantdatorer och tar våra första stapplande steg som världsmedborgare.

Personligen tror jag på ett Finland, vars framgång föds av arbete och ärlighet, empati och förtroende, med andra ord av vår tro på det goda och på varandra. När vi blickar mot framtiden är det också skäl att ha med en god dos positiv nyfikenhet inför det nya som väntar bakom hörnet. 

I dag firar vi både vårt förflutna och vår framtid.

Benina Uotinen ny riksdagsassistent för minister Adlercreutz

/0 Comments/in , , , , /by

Benina Uotinen har valts till riksdagsassistent för Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz (SFP). Uotinen tillträdde tjänsten den 4 december. Uotinen är politices kandidat från Åbo Akademi och på slutrakan av sina magisterstudier i folkrätt.

Uotinen är hemma från Esbo och har tidigare varit praktikant på europaparlamentariker Nils Torvalds stab i Europaparlamentet och på Finlands ständiga representation för FN i Genève samt arbetat som tjänsteman på myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

– Jag ser framemot de nya utmaningarna som följer av att få hjälpa Anders i riksdagen. Det erbjuder en utmärkt insikt i det dagliga politiska arbetet, säger Uotinen.

– Det gläder mig att få med Benina i teamet. Hon har bred internationell arbetserfarenhet och en positiv attityd vilket behövs för att kunna klara av det hektiska riksdagsarbetet, säger Adlercreutz.

Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

/1 Comment/in , , /by

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)