Barn är viktigare än strukturer

/0 Comments/in , , , , /by

Senaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt. 

När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.

Jag beklagar att vi inte kände till den här processen medan den pågick. Det här verkar inte heller ha varit helt klart för alla i kommunledningen. Här behöver både vi politiker och tjänsteinnehavare klara av att göra bättre. Nu blev konsekvensen att svenskspråkiga barn inte får stöd på sitt eget språk.

Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.

För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.

Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.

Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare. 

Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget. 

Språkservice uppstår inte av sig själv. Den måste planeras.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.

För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.

Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.

När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.

Vi kommer ha nästan 100 000 färre barn i skolan om 20 år 

/0 Comments/in , , , , , , , /by

Finland står inför stora utmaningar när befolkningsstrukturen förändras. Det blev tydligt när SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz den 12 mars tog emot den första heltäckande rapporten om befolkningsutvecklingen och dess konsekvenser för den grundläggande utbildningen.

Mellan 2023 och 2040 beräknas antalet barn i grundskoleåldern minska med nästan 100 000 barn. Utvecklingen innebär en stor utmaning för kommunerna som behöver se över hur den grundläggande utbildningen ordnas. 

– När elevantalet minskar så kraftigt kan inte varje kommun försöka lösa situationen på egen hand. Vi måste tänka nytt, stärka samarbetet mellan kommunerna och se till att alla barn också i framtiden har tillgång till en högklassig grundskola, säger Adlercreutz.

Utvecklingen ser samtidigt mycket olika ut i olika delar av landet. I många kommuner minskar elevantalet, medan det i vissa kommuner tvärtom ökar, bland annat till följd av invandring. 

Rapporten lyfter fram flera åtgärder för att möta förändringen. Ett viktigt tema är ökat samarbete mellan kommunerna och en översyn av strukturerna inom skolan. Bland annat lyfts ett gemensamt åskådningsämne fram som ett alternativ som kunde frigöra resurser.

– Det viktigaste är att minskande åldersklasser inte får användas som ett argument för att minska finansieringen. Färre barn betyder inte automatiskt lägre kostnader. Tvärtom kan kostnaderna per elev öka, särskilt i kommuner där elevunderlaget krymper men där det fortfarande behövs lokaler, lärare och skolskjutsar, säger Adlercreutz.

Rapporten behandlar också den svenskspråkiga utbildningen. Förändringar slår ofta hårdare mot mindre språkgrupper, och därför måste rätten till undervisning på svenska tryggas också i framtiden.

– Den svenskspråkiga utbildningen är sårbar när elevunderlaget minskar och avstånden är långa. Därför behöver vi se till att det finns högklassig utbildning på svenska, att finansieringen beaktar tvåspråkighetens merkostnader och att tillgången till läromedel och behörig personal tryggas, säger Adlercreutz.

Arbetet för en fungerande vård och omsorg fortsätter

/0 Comments/in , , , , /by

Arbetet med att stärka vården pågår i hela Finland. Samtidigt som det finns mycket inom vården som behöver utvecklas och utmaningar vi inte kan blunda för, finns det också flera ljusglimtar, konstaterar SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz.

– Det behövs nu åtgärder för att man i alla välfärdsområden ska uppleva att det finns tillförsikt och framtidstro. Samtidigt som välfärdsområdena som helhet gör ett överskott är vi medvetna om att den ekonomiska verkligheten i områdena varierar. Därför är det viktigt att regeringen gett ett lagförslag om att tilläggstid kan beviljas för att täcka det ekonomiska underskottet. Inom SFP har vi också arbetat för att det ska tillsättas en parlamentarisk arbetsgrupp som ska granska hur finansieringen av områdena borde se ut i framtiden, och vi är nöjda över att detta nu kommer att ske, berättar Adlercreutz. 

Adlercreutz lyfter fram behovet av satsningar på kontinuitet i vården och gläds över de framsteg som gjorts gällande egenläkarmodellerna, något som SFP länge har arbetat för.

– SFP:s politik stärker en modern och fungerande vård. Kontinuiteten i vården är avgörande. När läkaren känner sin patient och patientens sjukdomshistoria blir vården både bättre, mer effektiv och mer hållbar i längden.

Också terapigarantin för barn och unga är betydelsefull åtgärd. Garantin som snart har varit i kraft i ett år innebär att barn och unga under 23 år ska få tillgång till psykiskt stöd inom en månad.

– Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Samtidigt behöver stödet utvecklas vidare, bland annat genom att på sikt höja åldersgränsen till 30 år. Vården måste kunna ge hjälp i tid, innan problemen blir ännu svårare och samtidigt dyrare att hantera, säger Adlercreutz.

Teknologins utveckling har på många områden gjort vårt samhälle mer effektivt och samma utveckling syns också inom vården. 

– Vi vill att personalens tid i så hög utsträckning som möjligt används för klient- och patientarbete, inte för administration. Därför är det viktigt att utnyttja teknologi och artificiell intelligens. På flera hälsostationer har man börjat använda artificiell intelligens för att skriva utkast till anteckningar som personalen sedan granskar och godkänner. Under denna regeringsperiod är avsikten även att möjliggöra teknologistödd bedömning av vårdbehov, säger Adlercreutz.

Arbetet för levande nationalspråk är inte symbolpolitik

/0 Comments/in , , , , , /by

Våra nationalspråk utgör grunden för vår identitet, vår historia och vår kultur. Det är genom språket vi för vidare kunskap och framtidstro till nästa generation, betonar SFP:s ordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz.

I samband med firandet av Institutet för de inhemska språkens 50-årsjubileum tisdagen den  3 mars framförde Adlercreutz statsrådets hälsning och betonade språkets roll för demokratin och institutets viktiga arbete i att stärka och utveckla våra nationalspråk.

– I en tid av polarisering och förenklade svar behöver vi stärka vår förmåga att faktiskt föra konstruktiva diskussioner, och inte tala förbi varandra, säger Adlercreutz.

För SFP är det en självklarhet att värna om och stärka våra två nationalspråk, svenska och finska. Språkliga rättigheter handlar inte om symbolpolitik, utan om jämlikhet i praktiken. I en allt mer globaliserad värld där till exempel engelskan tar över allt mer i fler sektorer är det viktigt att vi inte glömmer vikten av våra nationalspråk.

– Att arbeta för levande nationalspråk är inte symbolpolitik. Det handlar om rätten att gå i skola på sitt modersmål, att bli förstådd i vården och att kunna använda sitt språk i kontakt med myndigheter, oavsett var i landet man bor, säger Adlercreutz.

Verklighetsförankrade lösningar

/0 Comments/in , , , , , , , /by

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

A Marriage of Convenience? On Rubio’s Munich Speech and the Future of US–Europe Relations

/0 Comments/in , , /by

Is the transatlantic relationship still a partnership — or has it become a marriage of convenience?

Marco Rubio’s speech in Munich was widely described as more polished and conciliatory than previous appearances by the Trump administration in Europe.

And yet, what was left unsaid is also important: Ukraine was mentioned only once. Russia not at all in the main speech. The injustice of the war remained unaddressed.

Instead, the focus was on the concept of civilisational pride, Western “decline”, and the need for stronger allies who can defend themselves and their heritage.

On the surface, this is familiar language. Beneath it lies a shift.

For decades, the transatlantic relationship was based on shared commitments and values: democracy, rule of law, and a rules-based international order. Now the emphasis seems to be moving from values to power, from multilateralism to transactional leadership, from shared principles to conditional alignment.

It is telling that many commentators describe the relationship using metaphors of a troubled or even abusive marriage. Whether that comparison is fair is less important than the fact that it resonates. Trust appears to be thinning.

Europe now faces a difficult balancing act. It depends on the United States for security. Yet it must define its own political identity and strategic autonomy. Is Europe primarily a geopolitical actor, a civilisational project, or a union grounded in liberal democratic values?

And can the EU live up to its size? We are a huge market. The so called Brussels effect is not what it should be but it is there. If we can fix our single market – the gains of which is estimated to be several percentage points of additional growth in GDP annually – and reform the decision making process within the EU so that outliers such as Hungary can’t hamper the union –  we can punch above our weight, not below it as we do today. 

And the stronger the transatlantic relationship is, the more both sides of the Atlantic can benefit from it. Which takes me back to the speech: Rubio framed decline as a choice. That is true. But the character of alliances is also a choice.

Alliances built on leverage can be effective. Alliances built on trust are durable.

If the transatlantic relationship becomes a marriage of convenience rather than a partnership of shared conviction, it may survive — but it will not lead.

And in a moment of global instability, that distinction matters.

Sysselsättningsutmaningen är akut men inte svartvit

/0 Comments/in , , /by

Suomeksi täällä.

Under de senaste dagarna har det förts en livlig diskussion på olika sociala medier om arbetslösheten bland personer födda utomlands. Diskussionen är en följd av den kolumn ETLA publicerade. Siffrorna är dåliga, men de behöver sättas i sina rätta sammanhang och både fenomenets proportioner och orsaker diskuteras sakligt.

Jag återkommer till den delen senare i denna text.

Den fråga som inte diskuteras, men som borde göras det är en mer central framtidsfråga: arbetslösheten bland ungdomar. I slutet av förra året var antalet arbetslösa under 30-åringar redan nästan 90000. Detta att jämföra med antalet arbetslösa invadrare som är drygt 50000.

Det är enormt svårt att få den första arbetsplatsen. Och ju längre man blir utanför arbetslivet desto svårare är det.

Den centrala frågan är förstås hur den ekonomiska tillväxten kan acceleras, men samtidigt måste medvetna åtgärder vidtas för att sänka tröskeln till arbete.

Förra sommaren föreslog SFP en ny sysselsättngingsmodell för unga under 30 år. Den har nu blivit verklighet i och med att sysselsättningssedel för unga trätt i kraft. En arbetsgivare kan genom det subventioneras med 50% för lönekostnaderna när hen anställer en ung person.

Stöd för ungt företagande är en annan idé värd att utveckla. Den så kallade tillväxtgruppens, Kasvuryhmäs, tanke om att göra företagarforstran till en obligatorisk ämne är värd att ta på allvar. Flexibla studiemöjligheter är en tredje.

Det handlar om att möjliggöra arbete under studierna men också om att hitta en väg in i arbete efter att man blivit färdig. Kunde man incentivera företag att erbjuda slutarbetesmöjligheter för studerande för att på så sätt ge dem en omkörsfil in i arbetslivet? Och vilka är flaskhalsarna som idag leder till att studerande har så svårt att hitta praktikplatser?

Vi kommer som parti inom kort att presentera våra egna nya förslag för att underlätta situationen.

Sedan till den andra biten:

Av de arbetslösa är knappt 15 procent födda utomlands. Det är naturligtvis en stor andel, men det är inte den stora bilden av arbetslösheten eller vårt centrala problem.

Under det senaste året har arbetslösheten bland infödda finländare i själva verket ökat snabbare än arbetslösheten bland nyanlända.

Den artikel som publicerades i HS i januari har delats flitigt. Ofta uppenbarligen med antagandet att få orkar läsa den i sin helhet. De slutsatser som dragits ur den är både missvisande och på många sätt felaktiga.

I Finland har vi cirka 350 000 arbetslösa. Av dessa är ungefär 50 000 invandrare.

Att både arbetslösheten bland invandrare och bland unga har ökat visar att båda grupperna befinner sig i en position där arbetslösheten slår hårdast när det ekonomiska läget försämras. De erfarna får behålla sina jobb, medan de som nyligen tagit steget in på arbetsmarknaden löper större risk att bli uppsagda.

Arbetslösheten bland invandrare försämrades kraftigt för några år sedan, men utvecklingen har på senare tid varit bättre – eller mer exakt uttryckt, mindre dålig – än bland majoritetsbefolkningen. Finlands totala arbetslöshet hör just nu till de högsta i EU, vilket är ytterst oroande.

Samtidigt är det skäl att notera att utlänningarnas andel av befolkningen hos oss är en av de lägsta i Västeuropa och klart under EU-genomsnittet. Det tyder inte på någon direkt korrelation med sysselsättningsläget.

Och på samma sätt: En hög arbetslöshet är inte orsaken till att vi har en dålig ekonomi. Den dåliga ekonomin är orsaken till att vi har hög arbetslöshet.

Det är också värt att minnas att den största enskilda gruppen som kommit till Finland under de senaste åren är ukrainare som flytt kriget. Det är den största siffran i statistiken.

Utmaningen är ändå verklig. Vad borde då göras?

Den finländska arbetsmarknaden är svår för nyanlända. Forskning visar att etnicitet och namn påverkar möjligheterna att få arbete i betydande grad. Detta är något som förändras långsamt i takt med att attityder förändras. Språkkunskaper är ett annat centralt hinder. Det finns inga enkla lösningar.

När vi talar om attityder är det också uppenbart att skuldbeläggning av invandrare för arbetslösheten inte bara är felaktig utan den förvärrar också situationen ytterligare.

Det är också skäl att komma ihåg att ökningen av antalet sysselsatta under 2000-talet i hög grad har skett genom invandring. Samtidigt har produktivitetstillväxten varit svag generellt. Det innebär i praktiken att den ekonomiska tillväxten skulle ha varit ännu svagare utan invandring.

Det finländska samhällets centrala ethos är jämlikhet.

Inte för att det är ett vackert ord, utan för att det också innebär effektivitet. Jämlikhet bygger på tanken att alla resurser ska användas så effektivt som möjligt, utan att konstgjorda hinder kopplade till kön, etnicitet eller andra egenskaper försvårar allas delaktighet  i samhällsbygget.

Därför leder skuldbeläggning av en viss grupp människor ofrånkomligen till en mer polariserad, och sämre, situation. Sysselsättningen är en gemensam utmaning som kräver breda åtgärder, analytisk skärpa och systemiskt tänkande.

Samernas nationaldag

/0 Comments/in , , , , /by

Samernas nationaldag firas den 6 februari till minne av det första samiska landsmötet i Trondheim 1917. I år uppmärksammades också den nya sametingslagen i samband med firandet i Enare, där Sametingets sessionssal är belägen. Svenska folkpartiet var starkt representerat genom partiordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz, Europaparlamentariker Anna-Maja Henriksson och riksdagsledamot Eva Biaudet, som alla deltog i evenemanget.

Undervisningsminister Anders Adlercreutz framförde statsmaktens hälsning. Adlercreutz betonade samernas rätt att bevara och utveckla sitt eget språk och sin kultur och lyfte fram det långsiktiga arbetet som Sametinget, samerna och andra aktörer gjort för att främja sametingslagen.

– Jag är glad och stolt över att vi till slut lyckades med det som den förra riksdagen inte klarade av, och att den nya sametingslagen kunde godkännas i fjol. Den nya lagen ger starkare ramar än tidigare för samernas självstyre i frågor som rör det egna språket och den egna kulturen i Finland, säger Adlercreutz.

Han betonade samtidigt att lagstiftning i sig inte är tillräckligt – aktiva åtgärder och implementering behövs.

– Att enbart förnya lagen räcker inte. Samernas sannings- och försoningskommission utför också ett mycket viktigt arbete genom att synliggöra historiska oförrätter och samtidigt öka förståelsen för samisk identitet och samisk kultur i det finländska samhället.

– Samarbetet med Sametinget har varit helt avgörande, både i beredningen av den nya lagen och i arbetet med att nu genomföra den i praktiken, säger Adlercreutz.

Europaparlamentariker Anna-Maja Henriksson fungerade som justitieminister under den förra regeringen och var den minister som tog fram Sametingslagen.

– Det känns oerhört skönt att få vara på plats här i Sametinget i Enare idag på Samernas nationaldag för att fira att åratal av idogt arbete för stärkande av samernas självbestämmande burit frukt. För mig som tidigare justitieminister är den nya sametingslagen det yttersta beviset på att vi aldrig får ge upp då det gäller att främja ursprungsfolkens och andra minoriteters rättigheter fastän vägen kan vara lång och snårig, säger Henriksson.

Henriksson var Svenska folkpartiets ordförande då regeringsförhandlingarna gick av stapeln efter riksdagsvalet 2023. 

 

– Den nya sametingslagen som godkändes av riksdagen förra året kom till efter en tidvis mycket dramatisk process som räckte över tio år. Det står också klart att om inte Svenska folkpartiet målmedvetet drivit frågan och gjort det till en förutsättning för att gå med i Petteri Orpos regering skulle vi inte idag ha en ny sametingslag som godkänts av både riksdagen och Sametinget, slår Henriksson fast. 

I sitt tal under evenemanget lyfte Henriksson upp samernas ställning som Europas enda ursprungsfolk och betonade att arbetet för att stärka samernas rättigheter måste fortsätta också på europeiskt plan.

– I Europa ser vi att Arktis betydelse i geopolitiken är central. I vår gemensamma strävan att stärka säkerheten i området är det helt nödvändigt att också involvera samerna, deras kunnande och deras insikter. Samernas röst behöver också höras bättre i Europaparlamentet. Därför vill jag jobba för att en permanent närvaro för samerna ska vara möjlig i Bryssel, avslutar Henriksson.

Riksdagsledamot Eva Biaudet, som har varit medlem i uppföljningsgruppen för Samernas sannings- och försoningskommission, betonade vikten av att försoningsarbetet leder till konkreta åtgärder.

– Verklig försoning förutsätter att staten erkänner de historiska orättvisor som samerna utsatts för och aktivt arbetar för att rätta till de negativa följderna av den diskriminerande politik som har riktats mot det samiska folket, säger Biaudet.

Biaudet påminde om Svenska folkpartiets långvariga arbete för en reform av sametingslagen.

– SFP har arbetat i årtionden för att uppdatera sametingslagen. Att riksdagen i fjol kunde godkänna den med stark majoritet är en viktig påminnelse om att det lönar sig att hålla fast vid sina värderingar, också i tider då frågor om mänskliga rättigheter i övrigt möter motvind. Samtidigt är arbetet inte avslutat. Nästa steg är att säkerställa att lagen genomförs och tillämpas konsekvent i praktiken, säger Biaudet.

Biaudet lyfte också fram kommissionens rekommendationer.

– Sannings- och försoningskommissionens budskap är tydligt: vägen mot försoning börjar med erkännande och ansvar. Nu måste rekommendationerna omsättas i konkret handling. Det innebär bland annat att urfolksrättigheter systematiskt beaktas i lagstiftning och myndighetsarbete, att skyddet för samiska språk och kultur stärks samt att förutsättningarna för traditionella näringar och livsmiljöer tryggas. Det betyder också att Finland går vidare genom att främja den nordiska samekonventionen och ratificera ILO-konventionen, säger Biaudet.

Återlämnandet av Porkala påminner oss om tacksamhet

/0 Comments/in , , , /by

Den här veckan firar vi 70-årsdagen av slutet på en epok som starkt präglade Kyrkslätts historia. Det handlar naturligtvis om återlämnandet av Porkala.

Porkalas öde efter andra världskriget är en viktig del av hela Finlands historia och en händelse som personligen påverkade tusentals finländare. Jag vågar påstå att denna parentes under många år också var lite av en parentes i hur vi beskrev verkligheten. Under kalla kriget kunde man inte alltid nämna saker vid deras rätta namn, och en något rosigare bild av verkligheten presenterades. De tiderna är till all tur förbi.

Under den tid då Sovjetunionen ockuperade Porkala förstördes privat mark, familjers hem och egendom. Den verklighet som den lokala befolkningen då tvingades gå igenom är också i dag verklighet på alldeles för många platser runt om i världen. Återlämnandets jubileumsdag ska därför vara både en anledning till tacksamhet och en påminnelse om att vi som lever i trygghet också har ett ansvar för våra medmänniskor i nöd. När människor här tvingades slita upp sina liv med rötterna och fly i säkerhet över gränsen, tog vi hand om varandra. Ansvaret för människor i nöd vilar på oss också i dag.

Måndagen den 26 januari hade det gått 70 år sedan bommarna till Porkala öppnades igen. Kyrkslätts-, Sjundeå- och Ingåborna återvände då till en förändrad hemtrakt.

Det hem där jag själv ännu bor i hade bevarats. Men parentesen hade satt sina spår. På dörrarna på övervåningen står det fortfarande på ryska: ”Rum nr 1, 2, 3 och 4”. Vi har låtit den målade texten stå kvar. För att vi inte ska glömma. Och för att våra barn ska minnas att det vi har i dag kan vara förlorat i morgon.

Vårt hus klarade sig, men många andras gjorde det inte. För många som återvände till Porkala krävde det enorma ansträngningar att bygga upp livet på nytt.

Så var det också för våra grannar, familjen Snell. Under flera år tvingades familjen röja bort betong från sina åkrar för att åter kunna odla marken. Jag kommer ihåg hur Kalle och Svanhild Snell berättade detta för mig när jag satt i deras kök som tonåring på tidigt 1980-tal. Ett hus vars andra våning förstörts av ryssarna och därför rivits. Familjens åkrar hade täckts med betong och använts som övningsfält för pansarvagnar. I min barndom var dessa minnen inte särskilt avlägsna. Det finns många liknande historier.

Många återvände också till ett ställe där det egna huset inte mera fanns. De kom tillbaka till platser där deras minnen bara var minnen – och där det inte längre fanns något hem, något skjul eller ens en gård som man kunde känna igen. De återvände, för att en hembygd är så mycket mer än byggnader. Det är minnen, släktingar, vänner. 

Det som hände då kan hända igen. Världen omkring oss känns mer oviss än på länge. Därför är återlämnandets jubileumsdag också en dag av tacksamhet för det vi har. En hembygd som sett mycket, som har historia och som stolt bär sina minnen med sig.

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

/0 Comments/in , , , , , , /by

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.