Tal på Winellska skolans självständighetsfest 4.12.2015
Kära vänner, elever, lärare. Glad självständighetsdag, vår 98:e i ordningen.
Vi är ett ungt land. Bilen är äldre än vi. Glödlampan fanns förrän Finland fanns. Einsteins relativitetsteori är äldre än vårt land.
Ändå tar vi det som en självklarhet. Vi är finländare, Finland har alltid funnits. Att vara finländare är en stor del av vår identitet. Och vi är här i dag för att fira detta.
Vad behöver man för att vara lycklig? Tak över huvudet. Nånting att äta. Familj och vänner. En identitet.
Och en identitet kan vara många saker. Ni är skolelever. Ni är kanske en del av familjen Lindström. Ni är brunhåriga, handbollsspelare. Ni är evitskogbor, kyrkslättbor, nylänningar, finlandssvenskar, finländare.
När man har en identitet är man en del av en grupp. Man känner samhörighet, man hittar sin plats. En identitet kan vara stor, men också liten. Ofta är det en minoritet. De flesta av er upplever att ni är finlandssvenskar. En minoritet i Finland. Men ni är också Finländare, en minoritet i världen. Att var en del av en minoritet är inte något dåligt, det är en styrka.
För att belysa det här vill jag berätta en liten historia.
Jag studerade arkitektur i Barcelona i mitten av 90-talet. Den katalanska självkänslan hade just blossat upp som en följd av de olympiska spelen i Barcelona 1992, och katalanskan höll på att ta över som språk i Katalonien. Det var en tid av stor nationell stolthet, och känslor som varit fördämda under Franco, diktatorn som hade styrt i Spanien, blossade upp överallt. Det var primärt en positiv självkänsla. Barcelona var en tvåspråkig stad, men spanskan var helt klart på tillbakagång. Katalanerna samlades kring sitt språk. De kände en enorm stolthet för det, och för sina traditioner.
När jag för ett år sedan igen besökte Barcelona hörde man inte mera spanska på gatorna, katalanskan hade tagit över helt och hållet. Fotbollslaget FC Barcelona är idag det stora och vackra medan Espanyol, de spansktalandes lag, håller till på en relativt liten stadion i förorterna
Men varför berättar jag nu detta? Vad har ett fotbollslag i Barcelona att göra med vår självständighet? Jo, utanför Espanyols stadion såg jag en stor skylt med texten ”Meravillosa minoria”. Den ”underbara minoriteten”. Espanyol hade beslutat att vända sin litenhet till en styrka. Så här står det på fotbollsklubbens hemsida:
“Till alla er som känner er obekväma i majoritet.
Till alla er som anser att den som accepterar den enda vedertagna tanken inte tänker.
Till alla er som undrar vad som finns på andra sidan.
Till alla er som tycker att den enda sanningen är för enkel.
Till alla er som frågar, till alla nyfikna, till alla rastlösa.
Till alla er som anser att den som accepterar den enda vedertagna tanken inte tänker.
Till alla er som undrar vad som finns på andra sidan.
Till alla er som tycker att den enda sanningen är för enkel.
Till alla er som frågar, till alla nyfikna, till alla rastlösa.
Kanske ni inte vet hur viktiga ni är. Ni kanske känner er obekväma, konstiga, irriterande, bullriga.
Men ni är de som förändrar världen.
Får den att stanna upp, reflektera, lyssna på en annan röst.
Ni kommer aldrig att bli en majoritet.
Men lyckligtvis för världen, kommer ni aldrig att upphöra att existera.”
Får den att stanna upp, reflektera, lyssna på en annan röst.
Ni kommer aldrig att bli en majoritet.
Men lyckligtvis för världen, kommer ni aldrig att upphöra att existera.”
(CITATET SLUT)
Det här är stora, pompösa ord, men jag tror att många av oss känner igen oss i dem. För det finns något mycket positivt i att vara mindre, färre, en minoritet. Man känner automatiskt en samhörighet med andra i samma situation. Det är säkert bekant för er också, att då man tex i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden växlas . Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden och nationaliteten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finländare är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och till och med språkligt spektrum. Men nationaliteten binder oss samman. Och vår historia.
Vår historia är det vi läser om i böcker, i skolan. Men också våra minnen. Varje generation har en eller flera händelser som definierar den. Var var du då Kennedy sköts, frågar man någon som levde på 60-talet. På 70-talet var det kanske skottlossningen i München, eller Three mile island, kärnkraftskatastrofen. Själv är ett av mina starkaste barndomsminnen OS i Lake Placid 1980, och hur Finlands Juha Mieto förlorade guldet med 1/100s sekund mot Thomas Wassberg. En hundradels sekund. Det var En katastrof för en 10-åring.
På självständighetsdagen i synnerhet är det minnena som binder oss samman. På TV snurrar samma program år efter år. Okänd soldat – och hockeyguldet 1995. Om tio år kankse man också visar Lordis Eurovisionsvinst i denna illustra kavalkad
.
Men vem kan då vara finländare. Måste man känna till dom här händelserna? Måste man vara född i Kyrkslätt, tycka om memma, eller att kasta sig i iskallt vatten efter bastun.
I år har vi fått fundera på det här mer än vi anade. Vi har plötsligt blivit medvetna om världen omkring oss. Att det finns många som vill ha det som vi, som vill bli finländare. Att många människor lever i sådan desperation, att de sätter sig i en gummibåt och paddlar över medelhavet. För alternativet är så oändligt mycket sämre. Alternativet är otänkbart.
I Kyrkslätt har vi plötsligt nästan 1000 nya invånare, som lämnat allt bakom sig. Det här är en utmaning för hela vårt samhälle, det här är en utmaning för er och mig. Hur möter vi dom här när vi stöter på dem i butiken. Hur hjälper vi dem in i samhället. Hur gör vi dem till finländare. För de känner inte till Juha Mieto, eller Lordi. De gillar inte memma eller kanske inte ens bastu.
Att vara finländare definieras om hela tiden. Det är inte ett spetsprojetk som man skall definierar så snävt som möjligt. Det har inte ett litet land råd med. Ett litet land vinner på att vara så omfamnande som möjligt.
Den här diskussionen om identitet handlar egentligen om öppenhet. Vi skall dels vara öppna för andra som vill ta del av det finländska, på samma sätt som finländskheten borde vara öppen för inverkan utifrån. Inflytande är inte det samma som underkuvelse, att ge efter. Finländskheten är starkare ån så.
I Finland finns det mycket att var glad för. Visst, ekonomin är krasslig, men den kommer att repa sig. Det gör den alltid. På finlandssvenskt håll kan vi också vara stolta över en hel del. Vi har ett rikt kulturliv och en stark sammanhållning. Och år efter år får Finland pris i världsmästerskapet i snapsvisor. Det första jag gör på morgonen när jag vaknar är att jag tittar hur Leo Komarov, denna gudabenådat vansinniga finlandssvensk, klarat sig i Toronto Maple Leafs. I Kyrkslätt kan vi vara stolta över t.ex. det, att vi har Finlands bevisligen bästa skolmat. Eller att vi är världens bästa på finlandssvensk högstadiemass-stafett.
No man is an island, ingen människa är en ö, skrev John Donne 1624. Finland är inte heller en ö. Vi är beroende av varandra. Idag firar vi vår självständighet. Det att vi är de vi är. Ett land, ett folk, en enhet. Men en enhet som växer och ändras. En enhet som tar och ger intryck.
Kära elever. Ni har några år kvar i skolan. Ni går i en bra skola som ni kan vara stolta över. Jag har också sprungit omkring i den här salen. Ta vara på den här tiden. Ta vara på att ni får lära er. Efter det fortsätter ni kanske att studera någon annanstans. Gå ut i världen. Lär er av det som finns runt omkring er. Men kom sedan gärna tillbaka, visa av erfarenheten. Ta med er era intryck, och gör Finland annorlunda, gör Finland öppnare – och ännu bättre.
Leave a Reply
Want to join the discussion?Feel free to contribute!