Hälsningar från hyvelbänken

Ett mediebolag skickar med jämna mellanrum ut en enkät till alla riksdagsledamöter. Enkäten innehåller varje gång samma fråga: Vad var det bästa du åstadkom denna månad? Den är inte alltid lätt att besvara. Var det ett lagförslag man arbetat för som gått igenom? En budgetpeng som säkrades, eller något annat?

För mig var svaret lätt denna gång: Jag lyckades äntligen bygga den där bokhyllan som jag lovat min hustru i flera månader. Nå, ok: som jag lovat i ett års tid. 

 Men nu står den där, fylld med böcker. 

 Det finns en underlig tillfredsställelse i att bygga saker. Få saker fascinerar mig lika mycket som den fina träyta som stiger fram när man drar några gånger med hyveln över ett stycke trä. Den råbarkade ytan får plötsligt en nästan magisk lyster. Det som såg ut som ett uniform material avslöjar plötsligt en hel värd av strimmor, ådror, streck. Och en underbar glans. När två trästycken är sammanfogade i varandra finns det en underlig tillfredsställelse i att låta fingret glida över skarven, många gånger. 

 Jag hade en massa saker jag borde ha gjort det veckoslutet. Men jag lät byggarmanin ta över och sköt allt annat åt sidan. Jag tror alla vann på det. 

 Vi människor vill se saker födas, växa fram. Det är inte en händelse att coronatiden ledde till alla tiders surdegsboom. Vi satt hemma och måste åstadkomma något. Nybakt bröd ligger nära till hands. På samma sätt hade järnaffärerna en guldålder. Vi snickrade, hamrade och skruvade. 

 Vi tog bilder av det vi åstadkom och lade ut dem på nätet. På det sättet förmedlade vi lycka. Lyckan av att ha åstadkommit något. 

 Att bygga, skapa och forma stimulerar hjärnan på en massa olika sätt. Nya kopplingar skapas och andra förstärks. Hjärnan lär sig och endorfiner utsöndras. På 1800-talet kunde man ordineras stickning för att råda bot på oro och ångest. Vi mår bra av att koncentrera oss på en sak och se förändring. 

 Samtidigt vaknar kanske andra insikter. Kanske paragraferna i den där pappershögen med propositioner som jag plöjde igenom plötsligt faller på plats eller kanske det där talet som inte ville gå någon vart plötsligt hittar sin bärande tanke. 

 Enormt många av oss gör ett arbete där det ibland är svårt att se det konkreta som skapas. Exceltabeller presenterar en verklighet, men verkligheten i sig är ändå annorlunda. 

 Ett av vår grundskolas finaste påfund är det, att man har huslig ekonomi och slöjd i skolan. De har säkert motiverats av tanken av att de är färdigheter som barn  bör kunna. Man skall kunna hamra, sy och laga mat. Och visst är det så. Det är något enormt fint i den tanken, en tanke som erkänner och ser bildningens många sidor. Att kultivera, att bearbeta, är kultur. 

 Men jag tror att de också har en psykologisk betydelse. De är ämnen som erbjuder en väg in i en värld där man konkret kan göra saker och via det få tillfredsställelse. 

 Varför har man inte en slöjd även i gymnasiet? Jag har svårt att tro, att det inte vore alldeles utmärkt nyttigt före en 17-åring att få vika av från bokhögen i biblioteket och få sätta sig vid svarven.

Jag läste nyss om en vd som stickade under mötena. Vid slutet av året fick hela kontoret sockor i present. I vissa företag har syjuntor dykt upp. Själv drömmer jag om en liten snickeriverkstad som kunde ligga bakom cafét i riksdagen. Där kunde man ställa sig vid hyvelbänken när paragraferna inte löper – eller när talet inte riktigt vill gå med på att födas. Ett drag med hyveln, och plötsligt faller allt på plats.

 För mig skulle det åtminstone funka. Alla gånger.