Ingenting förändras utan engagemang

När jag var 13 år gammal kändes världen som en farlig plats. Jag läste om SS-20 robotar som placerades i Västtyskland. På TV visade man militärparader från Röda torget, parader som beskådades av bistra män med imponerande ögonbryn och skinnmössor. På biografen Sininen kuu i Tölö såg jag filmen The Day After, en kärnvapenkatastrofdystopi som då var en stor händelse – men som ingen mera minns.

På den tiden ordnades det fredsmarscher runt omkring i Europa. I dem deltog också jag – 12, 13, 14 år gammal. ”Rock, rauha, rakkaus”, ropade folkmassorna. För världen skulle förändras. Vi ville inte leva i kärnvapenhotets skugga.

Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk för ett knappt år sedan. Varje fredag sätter hon sig utanför riksdagen i Stockholm för att protestera mot klimatförändringen och det otillräckliga arbetet som vi vuxna gjort för att stoppa den.

Hon har fått följare runt omkring i världen. Också i Finland har ungdomar protesterat varje fredag på riksdagshusets trappor.

Under en av klimatdemonstrationerna diskuterade jag en stund med några 15-åriga pojkar som deltog i demonstrationen. Jag undrade om de fått lov att vara där, och hur deras skola förhöll sig till klimatstrejken. ”Vi är här på samhällsläratimme”, sade eleverna glatt. Samma berättelse upprepades av flera andra elever. Skolorna ser demonstrationen i allt högre som ett positivt engagemang.

Samtidigt ser man en helt annan respons i sociala medier. Medelålders män gör sig lustiga över elevernas oro och förlöjligar deras initiativ. Man tar fasta på de kläder de bär, hur de möjligtvis tagit sig till marschen. Vad deras föräldrar kanske gör, resor de kanske gjort och så vidare.

Men det är frågan om ett riktigt engagemang. Under riksdagsvalet deltog jag i flera paneler i olika skolor i huvudstadsregionen. Klimatfrågan kom upp överallt.

Fredsmarscherna i början av 1980-talet ledde knappast till att Gorbatjov och Reagan fann varandra. Men ungdomarnas engagemang har redan idag synts inne i riksdagen, och i det riksdagsval som nyss avslutades. Klimatfrågan har blivit central i nästan alla partiers politik och i den offentliga diskussionen. Greta Thunberg har nominerats till Nobels fredspris, och det skulle inte förvåna mig om hon fick det. Trots att hon ofta förlöjligats av oss vuxna som kanske hellre ser att det är vi som definierar agendan.

Ingenting förändras utan engagemang. Det att någonting nytt föds eller nya idéer tillkommer kräver alltid att någon har någonting att säga. En idé som hen vill föra fram. Det finns stora frågor, som berör hela vår världs framtid. Men också mindre frågor, som kan vara viktiga för allas vår vardag.

Jag har ett vagt minne av grundandet av Hem och Skolas lokalförening i min egen barndoms lågstadieskola i Bobäck. Året var ungefär 1980, olympiaåret då Juha Mieto blev snuvad på guldmedaljen. Hem och Skola i Bobäck var någonting man förberett länge och väntat på. Plötsligt började det komma en tidning med en uggla i övre kanten hem i ryggsäcken. Det kändes trevligt att ha någonting att ta med sig hem till sina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att jag upplevde det som en trygghetskänsla, att kontakten mellan skolan och hemmet blev starkare.

Hem och Skola i Finland hade grundats ett decennium tidigare, och sakta hade rörelsen brett ut sig i Svenskfinland. Idag berör förbundet så gott som varje skolbarn, och en hel del dagisbarn dessutom.

Hem och Skola började inte av sig självt i Finland. Det krävde många eldsjälars insats. Inga strejker på riksdagshusets trappa, men nog många kvällar i många klassrum. Nya idéer som inte mötts av nedlåtande kommentarer utan av iver och uppmuntran.

Detta år firar vi att Hem och Skola i Finland i 50 års tid har satt fart på familjer, lärare och elever. Många föräldrar har engagerat sig i sina barns skola och vardag, och många nya idéer har fötts. Detta år samlar vi tankar som för vårt Hem och Skola vidare nästa halvsekel. Jag hoppas att ni delar med er av alla era bästa idéer.

Ledare i tidningen Hem och Skola 2/2019