Länge har vi gått med förbundna ögon

Vi har inte velat se. Vi har glatt tankat fossila bränslen utan att ödsla en tanke på kvinnoförtrycket i Saudi-Arabien eller den försvinnande permafrosten i Sibirien. Rysk gas har i flera omgångar använts för att pressa ut politiska eftergifter men när jag i ett skriftligt spörsmål år 2016 ställde frågan om det behövs en säkerhetspolitisk bedömning från finländskt håll av Nord Stream II var svaret nej. Det var enbart “en miljöangelägenhet”.

Kriget i Ukraina har fått inte bara masken att falla utan också oss att se att energipolitik i allra högsta grad är geopolitik.

Norge är undantaget som bekräftar regeln: Länder som exporterar stora kvantiteter fossila bränslen är sällan livskraftiga demokratier som förtjänar vårt stöd.

Klimathänsyn och säkerhetspolitik går hand i hand. Även om det nu framstår som helt logiskt så ljuger jag om jag säger mig ha sett det bli en allmänt accepterad insikt när jag förutspådde hur år 2022 skulle utvecklas.

Vi har länge tänkt, att en global handel bygger demokrati. Att ingen vill riskera att rubba jämvikten om vi alla är beroende av varandra. Men det gäller alla – om vi är beroende av dem som ser demokrati som ett hot har vi få medel att ta till om vi på riktigt vill påverka dem. Och de som sitter på det vi behöver mest, vet detta. Vi kan demonstrera, deklarera, men i sista hand är vi beroende av det land som sitter med trumf på hand. Länge har det varit de, som har hand om gas- eller oljekranen.

Kanske inte längre.

Om EU haft sinnesnärvaro och vilja nog, att föreställa sig vad en rysk invasion av Ukraina skulle leda till, och i förväg deklarerat vilka sanktionerna skulle komma att vara hade kriget kanske inte blivit av. Men det hade vi inte, och kriget kom.

Sanktionerna kommer i stället i efterskott. De kommer inte att göra kriget ogjort, men de bidrar förhoppningsvis till att göra de ekonomiska förlusterna så stora att Putin sväljer sin stolthet, spinner ihop en historia om att ”nazisterna eliminerats” och drar sig tillbaka.

Det som kommer att bestå en längre tid är sanktionerna, som också kommer att inbegripa sanktioner mot energisektorn. Detta kommer att sätta fart på den gröna energiomställningen. Om vi fattar de rätta besluten.

En järnridå kommer tyvärr att ligga över Europa under en lång tid framöver. Hur länge den består denna gång beror bara till en liten del på oss.

Jag är rädd för att vi inte på en lång tid kommer att kunna se global handel på ett lika sorglöst sätt som tidigare. Odemokratiska stater medför en risk. Handel med dem är inte enbart “en miljöangelägenhet”. Politiska risker kan vara minst lika fatala som t.ex. epidemiologiska risker. Att handla med auktoritära stater och med dess kleptokrater bär inte i längden.

Kriget har fått oss att se, att demokrati har en betydelse också i handelsrelationer. Stora exponeringar mot oförutsägbara länder kan stjälpa stora ekonomier. Vi har inte råd att vara blåögda en gång till. Det är dags för oss, för EU, att vara mer förutseende men också mer självförsörjande, inte minst i energifrågor.

Den omställningen är inte ett litet projekt. Det är inte heller ett projekt som kan finansieras genom att trycka mera pengar. Däremot är det är ett projekt nog kan fås i gång genom en fördomsfri och ambitiös innovationspolitik. Det kan också få draghjälp av den politiska enighet som nu klart syns mellan raderna. Och det är garanterat billigare och mer hållbart än att igen återuppbygga ett helt land i Europa.

Publicerad i Hufvudstadsbladet 21 april 2022