Vi har större potential än vi vågar se

Mycket beror på hur vi ser på världen och på varandra.

Jag var i Thailand och Singapore förra veckan. Jag träffade många skolelever – nyfikna, öppna, vänliga och kunniga unga. Singapore är ett mycket utvecklat land, medan Thailand klassas som ett nyligen industrialiserat land. 

Det fick mig att tänka på hur vi ibland talar om människor i Finland.

Tidigare i höstas diskuterade vi “invandring från utvecklingsländer” och till och med “människors kvalitet”. Underförstått handlar det om att vi i Finland tänker att vi är bättre än många andra. När jag mötte dessa unga slog det mig hur underlig den tanken är. Barn och unga är likadana överallt i världen. På resor som dessa märker jag också hur stark gemenskapen kan vara. Ambitionen finns där också. De unga ser utbildning som vägen framåt – och det syns i viljan att arbeta och lära.

Ser man på invandringen till Finland och särskilt på invandrares utbildningsnivå, visar bland annat THL:s forskning att den inte skiljer sig nämnvärt från finländarnas. Inte ens när man ser enbart på dem som kommit via asylprocessen. Ändå lever en seg föreställning kvar om att kunskap och kompetens skulle saknas “någon annanstans” – eller hos dem som kommer därifrån. “Not invented here”-fenomenet märks på många håll. Utbildning och kompetens som förvärvats i andra länder känner vi inte alltid igen eller värderar som vi borde.

En annan iakttagelse: Finland har ett exceptionellt starkt brand och rykte. Finland uppskattas, och i vissa sammanhang ser man verkligen upp till oss. Med ett så starkt varumärke borde vi kunna åstadkomma mer. När man följer den ekonomiska debatten i Finland är det slående hur bristen på framtidstro präglar diskussionen. Om vi trodde lika mycket på oss själva som en bankdirektör i Singapore eller en rektor i Thailand tror på oss, skulle vi inte bekymra oss över morgondagen. Vi litar inte på andras kompetens – men inte heller på vår egen. Det är en paradoxal och destruktiv spiral som vi måste ta oss ur.

Singapore valde en gång i tiden att aktivt locka investeringar – och lyckades. Resten är historia. Det märks bland annat i att landets BNP per capita, som låg på samma nivå som Finlands så sent som 2015, nu befinner sig i helt andra sfärer. Finland skulle kunna göra samma sak – och vi har förutsättningarna för det.

Vår beskattning är inte låg, men vi har en fungerande förvaltning, obefintlig korruption, relativt lätt byråkrati, ett tryggt samhälle, ren natur, en välutbildad befolkning och en god balans mellan arbete och fritid. Det här är betydande konkurrens- och välfärdsfaktorer – och med dessa grundförutsättningar borde vi kunna locka både investeringar och människor till Finland.

Vårt glas är betydligt mer än halvfullt. Det måste vi börja förstå – och tro på.