Y-tågens framtid och statens skyldighet som avtalspart 1.10.2015

Y-tågens framtid och statens skyldighet som avtalspart

SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL

Y-tågens framtid och statens skyldighet som avtalspart

Till riksdagens talman

Den 15.9.2015 kom Trafik- och kommunikationsministeriet med meddelande om att dra in stödet för Y-tåget. Beslutet drabbar kommunerna längs kustbanan samt dess invånare drastiskt, och innebär att både Sjundeå och Ingå helt blir utan tågtrafiksförbindelser och måste stänga sina stationer.  Kommunerna har inte beretts tillfälle att höras trots att ändringarna genomgående påverkar kommunernas trafikmässiga ställning. Ministeriet har inte heller begärt ett utlåtande om förändringen.

Kommunikationsministeriet har 3.12.2009 ingått ett tioårigt avtal om ensamrätt med VR och enligt avtalet om ensamrätt 2012-2019 ska nedskärningarna av trafiken inte leda till försämring av trafikutbudet i enlighet med den offentliga servicens förpliktelser och definition av servicenivå. Om Trafikidkaren önskar genomföra ändringar som parterna gemensamt kommit överens om, är de fallspecifika övergångstiderna maximalt 1–3 år. Ändringarna kan gälla utökning eller minskning av tågturer samt ändringar i tågens hållplatspraxis och om dessa avtalas skriftligt. Det verkar således klart att nedskärningen i tågtrafik tycks bryta mot avtalet om ensamrätt.

Kommunerna i västra Nyland har i årtionden arbetat för att bygga upp strukturer kring stationerna – i enlighet med de starka signaler som kommit från statsförvaltningen. Markanvändnings- och bygglagen stakar ut riktlinjen och utgående från lagen har de riksomfattande riktlinjerna för områdesanvändning uppgjorts. I statsrådets beslut om riktlinjerna sägs klart att i södra Finland utgår områdesstrukturen från spårtrafik. Vidare slår man fast att områden ska utvecklas så att bebyggelsen förtätas och att man befrämjar den spårbundna trafiken. Statens mål på denna punkt har alltså varit klara i tiotals år. Dessutom är utveckling av kollektivtrafiken och särskilt den spårbundna trafiken något man satsat på för att uppfylla målen i EU:s och Finlands egna klimatstrategi.

Utgående från lagen och de riksomfattande riktlinjerna har Nylands landskapsplan uppgjorts och sedermera godkänts av Miljöministeriet. Olika myndigheter har en skyldighet att medverka till att landskapsplanen uppfylls. På basen av landskapsplanen har sedan kommunerna gjort upp sina generalplaner och utvecklat områdena runt tågbanan. Strategin har varit medveten från alla parters håll och skett i ett samspel mellan kommuner, landskap och statsmakten. Områdena runt stationerna har medvetet utvecklats av kommunerna och numera är tågtrafiken en viktig faktor i kommunutvecklingen. Nedläggningsplanerna strider helt mot detta och de landskapsplaner som gjorts.

Förverkligandet av tågindragning försvårar människornas vardag och leder till att privatbilismen, helt i strid med statsrådets intention, ökar. De som inte har bil måste i värsta fall byta arbete eller bostad trots att de borde ha kunnat lita på att staten i enlighet med sina mångåriga riktlinjer fortsätter utveckla den spårbundna trafiken. För att förtroendet för staten som avtalspart ska bestå måste statsmakten ompröva sitt beslut alternativt trygga andra former av kollektivtrafik utan avbrott.

Med hänvisning till det som anförs ovan får vi i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

– Vad tänker statsrådet göra för att uppfylla sina skyldigheter att utveckla den spårbundna trafiken i Södra Finland och i detta fall specifikt i Västra Nyland?

– Hur tänker statsrådet se till att kollektivtrafiken upprätthålls utan avbrott i Västra Nyland?

– Hur tänker statsrådet agera för att bibehålla sin trovärdighet som avtalspart i markanvändningsfrågor?

Helsingfors den 30 september 2015

Anders Adlercreutz /sv

Carl Haglund /sv

Thomas Blomqvist /sv