Ingen attraktion utan attitydförändring

För ett par veckor sedan intervjuades Pasi Saukkonen, en forskare, om arbetskraftsinvandring i Helsingin Sanomat. ”Pratet om arbetsrelaterad invandring är totalt orealistiskt och ansvarslöst”, sade han i rubriken. Det tog eld i de led som ser invandring som ett stort hot. Artikeln delades ivrigt.

Men få av dem som delade den verkar ha läst den.

Saukkonen lyfte upp tre saker: Påståendet att arbetskraftsrelaterad invandring skulle lösa våra demografiska problem är orealistiskt. Det håller jag med om. Det löser inte ensamt våra problem – och det har mig veterligen ingen påstått. Men det är en del av lösningen då det gäller arbetskraftsbristen.

Ett annat argument var det att Finland inte är tillräckligt attraktivt. Det finns inget sug som drar dem hit – och när man väl kommit hit vill man inte stanna. Vi har, enligt Saukkonen för få invandrare för att flera skall vilja komma.

Det tredje var det att attitydklimatet inte är färdigt för en stor mängd arbetskraftsrelaterad invandring. Det stämmer – men det är någonting vi kan kontrollera. Och något som den diskussion vi politiker för antingen kan främja eller sabotera.

När man frågar företag vad som bekymrar dem mest har svaret länge varit det samma. De hittar inte människor att anställa.

Finland har ett så kallat hållbarhetsgap som före kriget i Ukraina enligt Finlands Bank beräknades vara 3,5 procent av bnp. Situationen är märkbart sämre än i våra nordiska grannländer.

Det blir inte bättre när vi blickar framåt: Medan de övriga nordiska ländernas ekonomi väntas växa med cirka 20 procent fram till 2030 väntas vår tillväxt var ungefär hälften av detta. Det försprång som Sverige fick efter finanskrisen bara växer.

Det finns flera orsaker till det, men den största är demografin. Arbetskraften växer inte i Finland medan förhållandet mellan den arbetsföra befolkningen och den del som är utanför arbetslivet växer. Sedan 1987 har antalet pensionärer vuxit åtta gånger mera än den arbetsföra befolkningen. Sedan 2000 har nästan hela tillväxten inom den arbetsföra befolkningen bestått av invandrare.

Så vi behöver arbetskraftsrelaterad invandring. Enligt Teknologiateollisuus behövs en nettoinvandring på cirka 50 000 per år. I dag ligger vi på drygt 20 000. En liten höjning skulle redan ta ner hållbarhetsgapet med några decimaler av bnp.

Men vi är dåliga på att ta emot människor. Och det blir inte bättre av en debatt som sannerligen inte håller hög klass.

Man förvränger fakta – som att en stor del av socialbidragen som betalas ut i Närpes går till utlänningar utan att säga att det absoluta, faktiska antalet är obetydligt, och långt under landets genomsnitt.

Man använder det sorgliga fallet av människohandel i samma region för att stämpla inte bara en industri utan all utländsk arbetskraftsrelaterad invandring – utan att berätta att det bara gäller en bråkdel av den lokala arbetskraften.

Man gör som förvaltningsutskottets ordförande gjorde förra veckan i plenisalen: Man låter förstå att antalet uppehållstillstånd som beviljats det senaste året är fyra gånger större än det är.

Eller så förenklar man frågan om ungdomsbrottslighet till ett problem som primärt handlar om invandring – och stämplar genom det en stor folkgrupp.

Pasi Saukkonen lyfte upp attityden som ett allvarligt hinder för integration och det att Finland skall uppfattas som ett attraktivt land.

Det är sådan här skev debatt som skapar attityder som dessa.

Vi är sannerligen ingen magnet som drar till sig kunnig arbetskraft. För att det skall vara så måste vi få ordning på processerna, men också göra det attraktivt att bo i landet. Vi måste ändra vår attityd.

Man skall kunna mötas av ett småleende på gatan, man skall kunna få lära sig språket medan man arbetar, man skall hitta skola för sina barn, inte bara på finska eller svenska, och man skall inte få skrämda blickar kastade efter sig när man går förbi.

Och vi beslutsfattare skall förstå att vi också bygger ett diskussionsklimat.

Publicerad i HBL 1.12.2022.