I en föränderlig värld måste man veta vad man är

Vilken väg skall SFP ta, frågar sig Kenneth Myntti i sin ledare söndagen den 17 mars.

Myntti har helt rätt i att det finns flera frågor som den kommande partiledaren skall ta ställning till. Verkligheten är ändå inte alls svartvit. När världen polariseras och politiska block bildas är det självklara valet inte alltid att välja sida och förändras. Att hålla fast vid sin egen identitet, sina egna ideal och sin värdegrund är i alla sammanhang viktigt, också när omvärlden tvingar oss att agera på nya sätt.
När SFP, under partiordförande Anna-Maja Henrikssons ledning, blivit helt tvåspråkigt i kommunikationen – i princip alla pressmeddelanden från kansliet går i dag på både svenska och finska – har det faktiskt förstärkt våra möjligheter att stå upp för svenskan i alla sammanhang. Vi når ut till en större andel av finländarna, och vår position i mätningar som ser hur lockande det är att stöda olika partier har förstärkts betydligt.

En person eller ett parti utan rötter och en stark identitet kan inte framgångsrikt bedriva värdebaserad politik. SFP:s identitet är starkt kopplad till vår finlandssvenska kultur och det svenska språket är partiets språk. Om vi inte vårdar våra rötter är vi inte relevanta. Samtidigt måste vi reagera när världen runt omkring oss förändras.

I en föränderlig värld måste man veta vad man tar avstamp ifrån. Annars glider man lätt med på förändringens våg utan vare sig riktning eller egen hand på rodret.

I sin text om det han kallar det fragmenterade kulturhabitatet i VBL 18.2 beskriver Nils Torvalds den språkliga verklighet vi lever i. Som förlängning av det beskriver han i praktiken också de utmaningar vi står inför. Den finlandssvenska verkligheten ser olika ut om man betraktar den från Närpes, Vasa eller Esbo.

De olika verkligheterna är inte något SFP blundar för.

I val väljer finländarna sina representanter. Efter valet bildas koalitioner där gruppernas tyngd är i proportion till deras mandat. Ju mer tyngd, desto mer kraft har partierna att påverka. På det sättet är ekvationen enkel.

Samtidigt finns det en annan ekvation: Är du med påverkar du — är du inte med, påverkar du inte.
SFP:s ledstjärna skall alltså vara att både vara med, och att vara det med så stor tyngd som möjligt.

Det betyder att vi dels får finna oss i att ha olika roller i olika koalitioner. Den förra perioden var vi partiet som betonade ekonomi och sysselsättning. I den här regeringen är det vi som får stå upp för frisinne och liberalism, som är en del av vår centrala värdegrund.

I båda situationerna har vi större inflytande ju fler mandat vi har i riksdagen.

Det är en grundläggande utgångspunkt för SFP, och för den kommande ordföranden, att alla måste kunna lita på att vi är det parti som bäst och i alla situationer försvarar svenskan.

Det är också på många sätt en överlevnadsfråga att vi internt vågar se och förstå att vi svenskspråkiga i många regioner minskar i relation till resten av befolkningen. Det betyder att vi måste nå ut också till andra. Vi måste kunna tackla det politiska fältet i olika delar av landet. Även om innehållet i politiken är detsamma, gör vi politik på olika sätt och kanske med olika betoningar i Utsjoki, Vanda och Pedersöre.

Det är inte fråga om ideologi, utan om sättet att göra politik.

Vi måste se till att vi är relevanta också för dem som inte ser oss som ett självklart val. Det betyder inte att SFP:s själ skulle förändras. Det betyder inte att SFP överger sin ideologi eller sin själ. Det betyder att SFP stärker sin förmåga att påverka.

Vi har goda exempel på vad det kan betyda. På flera orter, till exempel i en stad som Vasa, är vårt stöd större än antalet svenskspråkiga skulle ge anledning till. Det stödet har vi dels tack vare lyskraftiga politiker, men också för att vi har kunnat presentera en vision för staden som man vill ta till sig. SFP står för en riktning och ett hopp.

Frågan är egentligen inte svårare än så. Vi behöver inte välja bort språket, bort namnet eller välja sida i blockpolitiken. Vi måste bara veta var vi står, våga stå där vi står – och bli bättre på att få andra att dela vår syn.

Artikeln är publicerad i Vasabladet 19.3.2024.