Spetsprojekten är planekonomi

Hur man än försöker vara konsekvent och agera enligt sunt förnuft så går det ibland fel. Det här är ingen nyhet inom politiken – och också mänskligt. Förnuft och politiska målsättningar går inte alltid hand i hand, hur mycket man än skulle hoppas på det.

Sote-reformen hotar bli en enda stor soppa. Man försöker med hjälp av samma struktur skapa ett fungerande och effektivt system och samtidigt cementera statsministerpartiets lokala inflytande och valorganisation. Den ena målsättningen håller på att förverkligas – tyvärr på bekostnad av den andra.

Samma logiska kullerbytta går att finna i diskussionen om statens om ägarstyrningspolitiken. Samtidigt som regeringen helt riktigt talar för en utvidgad marknadsekonomi, förbereder den en försäljning av statens ofta vinstbringande – och i många fall också strategiska – egendom för att finansiera spetsprojekten och täcka utgifter i budgeten.

Spetsprojekten då? I en marknadsekonomi har man traditionellt tänkt,  att staten skapar förutsättningarna och marknaden tar hand om resten. Företagen och konsumenterna väljer vinnarna, inte staten. Andra metoder har man givetvis också experimenterat med, senast under det förra århundradet på andra sidan gränsen, men resultaten har inte varit smickrande.

Spetsprojekten kan liknas vid planekonomin. När staten skär i forskningens finansiering och säljer sin egendom för att använda pengarna till spetsprojekt valda av staten, inte marknaden – då kör regeringen över marknadsekonomins mekanismer och spelar ett spel där insatserna är höga och resultatet mycket osäkert.

Ifall regeringen behöver ideologisk – och logisk – sparringshjälp står vi till förfogande.