Om sökandet efter strukturer

I en familj med många barn är det ibland skäl att försöka få struktur i tillvaron. För mig är det ibland personligen en utmaning. Samtidigt tycker jag också att det som somliga ser som en vana, som tråkig repetitiv tradition, kan ha ett egenvärde.

Om man gör nånting på samma sätt, vid samma tid så blir det en tradition. Nånting som skapar trygghet i tillvaron. Saken i sig kanske inte är speciellt rolig eller bra, men det att den alltid återkommer på samma sätt gör den ändå speciell.

Många tycker tvärtom. Någon kan uppleva att en tradition, en rutin skapar ett väntevärde som kan kännas stressande, någonting man måste göra även om man inte vill. Den fallgropen känner jag igen, så den försöker jag undvika.

Hemma hos oss har vi många rutiner. När vi tar båten ut till holmen sjunger vi ‒ eller egentligen bara jag ‒ alltid samma sång. När vi har en födelsedag, farsdag eller morsdag hängs samma banderoll med texten ”puss” upp i taket ovanför matbordet. När det är fredag tittar vi alla på film tillsammans i vardagsrummet. När det blir jul gör vi samma maträtter. Och så vidare. Det här är säkert bekant för många.

Sen kan det hända saker som ändrar traditionerna, och det kan också vara bra. Ibland får man anstränga sig lite för att hålla igång traditioner, och ibland kanske man misslyckas med det.

Kring nyår slutade jag läsa godnattsaga på kvällen. Inte för att jag tyckte att det inte längre behövdes utan för att en bok tog slut, och på grund av att att jag var mitt i en valkampanj. Jag tänkte att jag inte hade tid för det, jag orkade helt enkelt inte. Vi fortsätter senare när allt lugnar ner sig, tänkte jag.

Våren gick, sommaren gick, fortfarande ingen godnattsaga. Kvällsrutinerna hade ändrats, pojkarna hade vant sig vid andra rutiner, och jag med.

När skolan började tog jag mig själv i nacken. När klockan är nio ska vi sitta i sängen, med en bok i handen. Och så blev det.

Och så var rutinen igång igen, med Baskervilles hund. Och jag märkte att jag hade saknat den där stunden, att få lugna sig, sitta i våra pojkars säng och läsa. Plötsligt kom en äldre bror också in genom dörren. Kanske inte så mycket för att höra berättelsen som för att vara med.

Ibland får man anstränga sig för att hitta den tid som behövs. Vi vill att våra barn läser, men de tycker sig inte ha tid till det. Det känns som en tråkig syssla, tid som man kunde använda för något annat.

Den 8 september i höst ordnades Read Hour, lästimmen. Då satte man sig ner i många familjer för att läsa. Läsning kräver i dag sin egen tid. Godnattsagan kräver sin egen tid. En egen, förutbestämd tid för nånting viktigt skapar en struktur i tillvaron och via det trygghet. Det blir en rutin, ett egenvärde ‒ och förhoppningsvis nånting man sedan lär sig att älska.

Och ibland kan det gå som med sången jag ensam sjunger när vi åker ut till holmen ‒ ett nöje för mig, en pinsamhet för andra ‒ men det bjuder jag på.

Ledare i tidningen Tidningen Hem och Skola 3/2019