Grus i spåret, men is i magen

Turkiets F-16-affär har inget med Finlands och Sveriges Natomedlemskap att göra tycker Turkiets utrikesminister. Tja, det kan man gott tycka. Men här är vi ändå. Allt kopplas med allt och ingenting sker i ett vakuum.

Det som enligt all utsago skulle bli en snabb process – för vi i Norden brukar ha som vana att lita på det som sägs oss – har dragit ut på tiden. Varken Turkiet eller Ungern hade något att invända mot Finlands och Sveriges medlemskap tills de plötsligt hade det.

Om man bara har en hammare ser allting ut som en spik. Och om man inte har ett förtroendekapital att bygga sin politik på blir allting en hävstång, eller tumskruv. Hur man nu vill se på det.

Finlands och Sveriges Natomedlemskap har blivit både och. Cyniska tumskruvar i ett fult spel.

Det är lätt att tycka att det är totalt onödigt att protestera mot Erdoğan i Sverige och att göra det på ett så flagrant sätt. Men samtidigt är det uttryckligen för att försvara också sådana här tilltag som vi går in i Nato. Vi vill ha stöd av ett större kollektiv för att vi ser vad som händer i Ryssland och vi ser Putins intentioner.

Just för att man skall kunna protestera även på ett sätt som kanske går över gränsen vill vi ha Natos stöd. Och för tillfället verkar det som om det vi vill skydda till synes försinkar en snabb medlemsprocess.

Nå, verkligheten är förstås inte så rätlinjig. Och vi skall inte heller i denna diskussion ta det turkiska officiella ordet som hela sanningen.

Här är inrikespolitik och för all del även vapenaffärer mycket viktigare.

Eftersom vi ser det är det speciellt viktigt att vi inte böjer oss för de absurda krav som presenterats. Finland och Sverige tillämpar sina egna lagar, inte Turkiets. Det som är kriminellt i Turkiet är inte kriminellt här. Och våra medborgare utlämnas inte.

På våren hoppades vi alla på en snabb process. Samtidigt tycker jag mig inte se en speciellt stor oro nu trots att processen dragit ut på tiden. I takt med att vår förståelse för den ryska militärens brutalitet men också bristande förmåga ökar, ökar också förståelsen för vår egen kompetens och beredskap.

Det må ta en månad eller ett år till – vi klarar av att vänta.

I alla händelser är det klart, att vi inte skall offra det vi vill värna om – vår rättsstat – i vår iver att komma i mål.

För tillfället är situationen vid vår gräns bättre än den varit på ett knappt århundrade. De tre militärförläggningar som Ryssland haft vid vår gränsen är så gott som tömda på manskap. Vi har ett vansinnigt krig i Europa, men samtidigt finns det inte ett akut hot mot Finland.

Så vi tar det lugnt. Det är ett självändamål att vi går in i Nato tillsammans med Sverige. Ett självändamål, för att det är säkerhetspolitiskt klokt och förnuftigt.

Under tiden gnider Putin sina händer. Det räcker att köra i gång en agitator här, en annan där med jämna mellanrum i olika länder för att förhala processen.

Visst, han får avskeda generaler på löpande band och hans internationella rykte är skamfilat. Men Erdoğans och Orbans spel tär också på Natos rykte.

Man kan faktiskt fråga sig hur funktionsdugligt Nato är – en organisation bygger på att dess medlemmar i en kris solidariskt stöder varandra. Nato har nu svårt att godkänna två länder som helt klart stärker alliansen, något som borde vara det lättaste beslutet i dess historia.

Det bådar inte gott för tider då kärvare beslut måste fattas. Därför kunde en snabb, effektiv och framför allt övertygande turkisk-amerikansk F-16-affär bidra till att stärka hela Nato långt mer än vad flygplanen till pappers kanske låter förstå.

Och till syvende och sist är det kanske bra att inse, att vårt försvar i slutändan ändå primärt hänger på oss själva.

0 replies

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *