Låt oss inte vara likgiltiga

”Vi tror att motsatsen till kärlek är hat. Så är det inte. Motsatsen till hat är likgiltighet.”

Så sade Elie Wiesel, en av det fåtal som överlevde Auschwitz dödsmaskin, i en intervju i US News & World Report 1986, samma år han tog emot Nobels fredspris. Förintelsen skede eftersom alltför många var likgiltiga. Blundade, tittade bort och valde att inte se.

Jag hade förmånen att besöka koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i slutet av januari tillsammans med Republikens president. Det, att det gått 80 år sedan lägret befriades, firades med en gripande ceremoni där många statsöverhuvud, men framförallt ett femtiotal överlevande var på plats. 

Historierna de berättade var hjärtskärande. Hur känns det att se sina kompisar samlas ihop för att fösas in i gaskammaren? Hur känns det för en liten flicka att tro att orden barn, jude och död är oskiljaktiga? Hur känns det att se sin framtid slås i kras, att se sin far eller mor tvingas välja spåret till vänster eller höger när du själv föses åt andra hållet?

Vi säger ofta att det aldrig kan hända igen. Men det kan hända igen. Mekanismen är inte svår. Vi människor har inte ändrat oss. Och vi har kanske inte ens lärt oss en läxa. 

Det som hände i Auschwitz, Treblinka, Maidanek, Buchenwald och på många andra ställen var ett resultat av metodisk avhumanisering.

”De är inte som vi. De är främmande. De är inte människor. De hör inte hit.” 

Vi hör samma tankegångar runtom oss idag, i hela världen. Det är ett vapen man tycks ta till allt oftare. Man målar upp hotbilder kring dem man inte identifierar sig med. Man generaliserar bilden av en människogrupp på basen av en berättelse man hört eller hittat på.

I synnerhet i tider där det är ekonomiskt utmanande och osäkert vill man hitta syndabockar. Man vill hitta lätta svar på svåra frågor. Då kan det att man får skylla på någon annan för sina problem och utmaningar, på någon som är annorlunda än en själv, som kommer någon annanstans ifrån, bli ett sätt att hantera allt det osäkra, alla problem och utmaningar.

Empati är att ställasig i andras stövlar. Att förstå att ens egenbild av världen inte är den enda rätta och framförallt, att livet inte behandlar oss alla på samma sätt. 

Empati, förståelse och medmänsklighet behövs för att vi ska kunna säkerställa att något som Förintelsen aldrig sker igen.

Motsatsen till hat är likgiltighet. Så låt oss bry oss.

Det är uppenbart att utvecklingen i världen på många sätt är oroväckande. Det andra världskriget fungerade som en väckarklocka som hjälpte oss att bygga många av de institutioner som tjänat oss väl: FN, rättsstaten, gemensamma avtal och fördrag. Många av dessa institutioner naggas nu i kanterna, de diskrediteras. 

Vi människor har en förmåga att glömma det vi lärt oss. I Putins retorik har fascismen och nazismen slängts över ända och de orden används nu igen som slagträ för att absurt nog rättfärdiga grymma brott mot mänskligheten. Vi har politiska rörelser som fokuserar på att stämpla folkgrupper. Ansvaret för hela samhällets problem, vare sig det är inlärningsresultat, arbetslöshet, obalansen i den offentliga ekonomin eller våldet i samhället läggs på dem som vi inte upplever att hör hit .

Den polarisering vi ser runt omkring oss är ett första steg i fel riktning. Därför är det så viktigt att vi i Europa värnar om ett samhälle där alla känner sig delaktiga och ingen skjuts ut i marginalen, varken fysiskt eller mentalt. Där det finns spelregler som vi ser som så fundamentala delar av vårt samhällsskick att de inte relativiseras för kortsiktiga vinster eller för att vi ”bara måste”. 

Vi har många gemensamma utmaningar att tackla. På 30-talet lyckades vi inte tackla den polarisering och radikalisering som ledde till Förintelsen. Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain har inte behandlats med silkesvantar av historieskrivningen. Idag står vi inför samma dilemma igen. Det handlar inte enbart om radikalisering, polarisering och intolerans utan också om frågor som klimatförändring och biodiversitetsförlust som också behöver internationella, gemensamma och solidariska beslut. 

Därför är det så viktigt att politiken inte förfaller till skyttegravskrig och demonisering utan talar om samarbete, inklusion och lösningar. 

Om vi inte har fora för gemensam diskussion och en förmåga att komma överens så splittras den gemensamma världsbilden och värdegrunden. Senast det skedde gick det illa. Låt oss gemensamt se till att det inte händer igen. Låt oss inte vara likgiltiga. 

(Insändare i Vasabladet, Österbottens tidning, Sydin 2.2.2025)