Tonläget i den politiska debatten borde hjälpa, inte stjälpa

Det är helt rätt att oppositionen kräver motiverade beslut och kraftiga åtgärder av regeringen. Oppositionen har en viktig uppgift som maktens vakthund. Man kan säga att oppositionens kritik har ett egenvärde i sig.

I en kris kan man dock kräva att ribban höjs också för kritikens karaktär. Särskilt då är det viktigt att upprätthålla inte bara en nivå av intellektuell ärlighet, utan också en nivå av konsekvens.

Om man ser det politiska fältet som någonting binärt – vi mot dem, du mot mig – så är det svårt att fokusera på lösningar. Det är kanske inte lika problematiskt i en tid av ekonomisk tillväxt, men i en kris kan det bli det.

Vi lever i exceptionella tider. Förutom coronakrisen finns många andra globala problem att tackla: klimatförändringen, kraven på en strukturförändring i vårt näringsliv, en åldrande befolkning, hotet mot demokratiska värderingar och biodiversitetsförlusten. Alla dessa ställer höga krav på beslutsfattandet.

Också tidigare regeringar har behövt tackla dessa utmaningar, men aldrig på ett lika framträdande sätt som nu.

I den här situationen går tankarna lätt till hur till hur vi tidigare lyckats lägga ideologiska skiljelinjer bakom oss och konfronterat stora kriser. Det finns stunder då det är speciellt vanskligt att driva en personlig eller partipolitisk agenda. Det finns stunder, då det är skäl att förhålla sig kritiskt till en politik som gör arrogans till en dygd och avsiktliga missförstånd till ett vapen. Det här är en sådan tid.

Regeringen har underlättat investeringar och sänker nu industrins elskatt till den lägsta möjliga nivån. Vi har justerat inkomstskatteskalan neråt och trots farhågor inte ändrat på kapital- eller dividendbeskattningen. Vi har underlättat permitteringar under krisen och stärkt företagarens socialskydd. Som bäst bereds reformer för att öka antalet sysselsatta med över 30 000. Det här är förstås inte tillräckligt, men det kan inte kallas näringslivsfientlig politik.

Den diskussion som förts kring nästa års budget är ett gott exempel på en diskussionskultur som bygger på polarisering och som därför inte leder någonvart.

Ett underskott på 11 miljarder är ofantligt. Ingen gläder sig över den summan. Det handlar inte om att ta lättsamt på ekonomin. Det är fråga om att försöka kontrollera en kris.

Det att andra också skuldsätter sig gör inte vår situation mindre dramatisk. Det visar emellertid på att det i ett kort perspektiv inte finns så många alternativ för dem heller.

Vår ekonomi har backat mindre än genomsnittet inom EU. Men det är berättigat att kräva åtgärder för att trygga en långsiktig hållbarhet och balans inom den offentliga ekonomin. Samhällets välfärd kan inte kopplas loss från företagens välfärd. Det vet jag som företagare. Dock måste man också se att fokusering på deloptimeringar lätt bär ur askan i elden.

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för utländska investerare stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik också socialpolitik. Politik ska binda sig till långsiktiga, hållbara mål.

I år måste vi som land låna närmare 20 miljarder euro. Det är en kolossal summa. Men det beror inte på en brist på förståelse för ekonomins mekanismer. Det är en följd av häftigt minskade skatteintäkter och valet att kraftigt stöda företagen och ekonomin som helhet under coronakrisen.

Det är befogat att kritisera oppositionen för inkonsekvens. Man har om vartannat efterlyst mera begränsningar och avvecklingar av begränsningarna. Man har kritiserat underskottet och sedan ljudligt krävt mera stöd. Man har krävt en total stängning av samhället enligt nyzeeländskt mönster som ekonomiskt verkar vara oerhört problematiskt.

Men låt mig återgå till nästa års budget. Underskottet är stort, och vi måste få ekonomin i balans. Det arbetet kräver samarbete mellan oss politiker, men också ute på arbetsmarknaden – ett samarbete som i bästa fall leder till ett nytt sätt att se på hela trepartsstrukturen. Världen förändras och de samhällen som klarar av att ömsa skinn klarar sig bäst. Det kräver kreativitet och det vore naivt att tro att denna kreativitet enbart bor i statsrådsborgen. Däremot kan regeringen bygga en grogrund för den förändring som behövs.

Politiken ska se den stora bilden, megatrenderna och det komplexa och mångfacetterade i våra ekosystem för att skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an dessa utmaningar eller förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för.

Insändare i HBL 26.9.2020.