al-Hol är inte en svår fråga om vi inte gör det till en sådan.

Vi bor i världens säkraste land. Vi känner globalt ansvar, och har förbundit oss till internationella avtal om mänskliga rättigheter. Vi har obefintlig korruption. Vi litar på varandra och myndigheterna. Vi har en stark demokrati, en rättsstat och starka demokratiska institutioner. 

Trots det verkar vi vara oförmögna att dels sakligt diskutera, dels fatta beslut om vad vi skall göra med 30 barn som hamnat i en livshotande, ohållbar situation och deras mödrar som agerat enormt oansvarigt och möjligtvis gjort sig skyldiga till brott. Jag tala om fallet al-Hol som dominerat alla nyheter den senaste veckan. 

Jag har tidigare valt att inte kommentera frågan eftersom den är mycket känslig. Men eftersom den tagits till ett politiskt slagträ har verkligheten fördunklats. Jag vill med denna text förklara hur jag ser på frågan, så heltäckande som möjligt. 

En fråga som primärt borde vara juridisk och moralisk och som för all del på ett praktisk plan är mycket komplicerad har gjorts till en politisk fråga. En fråga som man till och med försöker lösa med omröstningar på sociala medier. 

Så kan det inte vara. Vi måste kunna bättre än så. För beslutet i sig borde inte vara så svårt.

För barnens del är det på ett juridiskt plan inte en komplicerad fråga. Helt som justitiekansler Pöysti konstaterat är vi förpliktigade att värna om deras välbefinnande. Vi har egentligen inte några alternativ. Om finländska barn – i detta fall synnerligen små barn – är i fara är vi förpliktigade till att hjälpa dem. Vad deras föräldrar än har gjort, så är barnen oskyldiga till sin situation. 

För mödrarnas del är situationen juridiskt mer komplicerad. Och här träder förvisso politiken in. Ett barn har rätt till sina föräldrar. Och även om man i dessa fall med fog kan konstatera att föräldrarna har agerat på ett sätt som inte är i barnens intresse, som riskerat deras hälsa och välfärd, är mödrarna i detta fall fortfarande dessa barns föräldrar. Vi har processer, enligt vilka vi i extrema fall kan omhänderta barnen. Men också i sådana fall har föräldrarna rätt till att träffa sina barn. Också när det handlar om brottslingar, till och med mördare, ger vår lagstiftning bandet mellan barn och föräldrar stor prioritet.

Ytterligare: Om vi vill omhänderta barnen kan vi inte göra det utomlands. 

Det här leder till att vi inte kan ta hem barnen om föräldrarna inte vill det, och vi kan i praktiken antagligen inte heller låta bli att ta hem föräldrarna om vi vill rädda barnen.

Här är den stora svåra frågan i ekvationen. Är det rätt att rädda föräldrar som vi inte har någon orsak att känna sympatier för? Borde vi inte lämna människor som uppenbarligen valt att ställa sig på fel sida, som valt att liera sig med en av de värsta organisationer vi sett i modern tid- åt sitt eget öde?

Vi bor i en rättstat. Rättsstaten bygger på vissa grundmurade principer. De leder ibland till att vi måste fatta beslut som kan kännas jobbiga. För om vi inte skyddar rättsstaten också i jobbiga situationer eroderas den. Och det förlorar vi alla på. Mänskliga rättigheter gäller inte bara för dem vi gillar, utan också för dem vi ogillar. 

Därför har jag svårt att se någon annan lösning än den, att vi räddar barnen, och tar med de mödrar som vill komma med.

Men säkerheten då. Varför skulle vi med vett och vilja ta hit människorna med troliga jihadistsympatier?

Kurderna gjorde oss alla en stor tjänst när de starkt bidrog till att krossa ISIS. Nu belastas de ytterligare av al-Hol, ett fängelse för 70 000 personer. 

al-Hol kommer inte att finnas i evighet. Den situation vi har idag är inte statisk. al-Hol kunde ha upplösts när Turkiet attackerade, och någon dag kommer lägret att upplösas. Hur inverkar det på säkerheten? Vad betyder det, att människor som i det skedet antagligen radikaliserats ytterligare är på fri fot, fria att organisera sig och kanske planera attacker mot de länder som valde att inte hjälpa dem? Som terrorismforskaren Leena Malkki konstaterat: Att inte göra nånting medför också risker. 

Om vi tar hem 1-11 vuxna – och här är det skäl att komma ihåg att kurderna inte vill släppa iväg människor som de upplever att har begått brott – vet vi var vi har dem. Vi kan ställa dem till svars för sina dåd. Bevis kommer inte att var lätta att uppbringa, men i alla andra händelser är de antagligen omöjliga att vaska fram. 

Tanken om en internationell domstol för dessa människor är tyvärr inte realistisk. 

Vi har tidigare tagit emot människor som låtit sig rekryteras till ISIS och organisationer av samma kaliber. Vi har processer för att ta hand om dem. Vi är förberedda på det som krävs. Det finns processer för hur man tar hand om barnsoldater som radikaliserats och traumatiserats. Jag är övertygad om att vår polis och vårt rättsväsende, skyddspolien, den sociala sidan och våra barnskyddsexperter har resurser att ta hand om och övervaka upp till 11 vuxna och upp till 30 barn. 

I sista hand är det frågan om det här: Litar vi på vårt rättsväsende? Litar vi på polisen och våra myndigheter? Är rättsstaten nånting vi i alla situationer vill värna om? Jag hoppas vi kan göra det, och att vi kan fatta ett beslut som äntligen löser detta problem så att vi kan fokusera på Finlands riktiga utmaningar – ekonomin, sysselsättningen, undervisningen och klimatet.