Torvalds träffar fel på flera punkter

I en debattartikel problematiserar Nils Torvalds både regeringens ekonomiska politik och SFPs förhållningssätt till den. Som alltid skriver Torvalds med en skicklig penna, men i denna artikel träffar han fel på flera punkter.

Finland har fört en expansiv finanspolitik i över ett decennium – oberoende av konjunkturer. Inför det senaste riksdagsvalet stod vi inför ett krasst faktum: vi var helt enkelt tvungna att dra åt svångremmen. Om detta rådde det rätt stor enighet över partigränserna. Oenigheten handlade snarare om metoderna. Storleksordningen landade kring den nivå som Finansministeriet kom fram till – cirka sex miljarder euro.

SFP gick med i regeringen eftersom vi ville bära ansvar också i en svår tid. Inte för att vi tyckte att regeringskoalitionen var den enklaste eller den mest naturliga, utan för att vi ansåg att den var bäst rustad att hantera de ekonomiska utmaningarna – och för att andra alternativ inte stod till buds. 

Den stora stenen i skon är ränteutgifterna som stigit från en dryg miljard i början av perioden till de prognostiserade nästan 6 miljarder år 2030. 

De reformer som regeringen genomfört, framför allt när det gäller arbetsmarknaden – och som borde ha gjorts redan för årtionden sedan – kommer alla kommande regeringar, oberoende av färg, att dra nytta av.

Torvalds menar att regeringen dels trott på starka dynamiska effekter, dels anpassat ekonomin vid fel tidpunkt. Det här är egentligen två motstridiga påståenden. 

Jag väljer att fokusera på det senare och inte luta mig mot varken Google-sökningar eller politiska slagord, utan mot analyserna från Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken (TPAN). Rådet konstaterade redan 2023 att anpassningar måste göras i vilket fall som helst, eftersom underskottet är strukturellt. Rådet bedömde att regeringens finanspolitik år 2024 var neutral och att den år 2025 var åtstramande – vilket ansågs motiverat. 

För att citera årets rapport: “Således är det inte klart att regeringen hade kunnat tajma åtstramningen av finanspolitiken väsentligt bättre än vad som faktiskt skedde.”

Det regeringen däremot inte kunde förutse var det handelskrig som följde i samband med Donald Trumps återkomst till makten. Det tog udden av den tillväxt som kunde anas vid årsskiftet 2024–2025. Trots en liknande osäkerhet just nu finns det tecken på att tillväxten håller på att ta fart. Under årets första kvartal hade Finland den näst starkaste tillväxten bland OECD-länderna.

Samtidigt är det självklart att anpassningar har konsekvenser. När man minskar på inkomstöverföringar påverkar det människors vardag. Det vet och förstår jag. Men motivationen har inte varit att, som Torvalds skriver, “skada” människor, utan att få ekonomin i balans – för att kunna finansiera vård, säkerhet, skola och mycket mer. 

Det är också tydligt att nästa regering, oberoende av färg, knappast kommer att kunna skjuta till några större nya resurser. Det framgår också ur oppositionens skuggbudgetar.

Torvalds hävdar att inkomstskillnaderna ökat kraftigt under de senaste 20 åren. Det stämmer inte. Gini-koefficienten, det mest använda verktyget för att mäta detta,  ligger idag ungefär på samma nivå som för 20 år sedan. Däremot är den högre än för 30 år sedan. Det stora språnget skedde i slutet av 1990-talet under Paavo Lipponens regering – inte under denna.

Och visst diskuterar vi: SFP har medvetet fokuserat på att ta fram nya initiativ och lösningar. Många av dem har redan förverkligats eller är på väg att förverkligas, trots att de inte ingått i regeringsprogrammet. 

Skattelättnader för återvändande finländare, ett höjt hushållsavdrag och initiativet om en helhetsskoldag går alla vidare. Det var också SFP som initierade diskussionen om att ge välfärdsområdena tilläggstid – och vi fick igenom vårt krav. Samtidigt har vi varit avgörande för att mera resurser nu riktas till välfärdsområdena och till deras samarbete med den tredje sektorn.

Diskussion behövs och jag tackar Torvalds för hans inlägg. Jag hoppas och tror att vår oro för den finländska ekonomin och vårt välfärdssamhälle är gemensam.