EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

/0 Kommentarer/i , , , /av

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

En enda mögelskola är en för mycket

/0 Kommentarer/i , , /av

Som arkitekt står byggande och samhällplanering nära mitt hjärta. Under min närmare 20 år långa professionella karriär har jag planerat allt från daghem till skolor, bostadshus och kontor. Stadsplaneringsfrågor tampas jag med dagligen. Frågor som berör byggande och stadsplanering är avgörande för hur vårt samhälle byggs upp. I dessa frågor kan jag med fog säga att jag talar av erfarenhet.

Mögelskolor, rivningsfärdiga daghem, hälsocentraler som måste evakueras eftersom taken läcker. Det här är rubriker vi stöter på i pressen med alltför hög frekvens. Trots att vi är erkänt duktiga på att planera samhällen och byggnader går det ändå alltför ofta fel.

Det är mycket vi kan göra för att förbättra byggprocessen.

Vi sparar ofta på fel ställen Vi väljer t.ex. inte byggnadsmaterial med ett långsiktigt livscykeltänkande i fokus, utan väljer i stället att betona byggplatslogistiken och byggtidtabellen. Ofta finns det brister i hur arbete leds eller i hur byggtidtabellen byggs upp. När man passerar byggplatser händer det ofta att man t.ex. ser högar med isolering som ligger oskyddade ute i regnet. Mera behövs inte för att man skall ha ett mögelhus på nacken.

Byggprojekt startar ofta långsamt, i synnerhet inom den offentliga sektorn, med påföljden att byggtidtabellen görs orealistiskt stram. I synnerhet i byggandets slutskede blir det ofta alltför bråttom. Misstag som görs i detta skede är ödesdigra, eftersom misstag i ytbehandlingar och vattenisoleringar ofta leder till framtida problem. Det här är fråga om prioriteringar som man inte lätt kommer åt lagstiftningsvägen. Men genom förbättrade upphandlings- och offereringsprocesser kan man åstadkomma förbättringar.

Lagen om offentliga upphandlingar tolkas ofta mycket snävt i våra kommuner. Man har den uppfattningen att man inte kan granska offerter med kvalitativa kriterier.

Det är mera regel än undantag att den billigaste offerten väljs då man upphandlar bygg- eller planeringstjänster.

Även då det är helt klart att offerten är underdimensionerad. Det är lätt att inse, att byggbranschen fungerar på samma sätt som andra branscher – det billigaste anbudet ges av den som tänker sätta den minsta mängden tid och resurser på pojektet. Och detta ger sällan det bästa eller mest ändamålsenliga resultatet.

Lagen om offentliga upphandlingar bör preciseras så, att det – utan att hämma konkurrensen – finns ett klart alternativ att välja en samarbetspartner som har de rätta resurserna för att åstadkomma en ändamålsenlig byggnad, en samarbetspartner som förhåller sig till projektet med det allvar som krävs. Som en följd av detta skulle vi få daghem och skolor som erbjuder bättre utrymmen för arbete och lärdom, sjukhus som stöder tillfrisknandet och vårdarbetet. Byggnader som  inte bara är en återgivning av rumsprogrammet, utan som stöder verksamheten i byggnaden, och som på det sättet skapar inbesparingar i det långa loppet. Och på köpet får man byggnader i vilka man inte behöver var orolig för att luften skall vara ohälsosam att andas eller för att det skall vara farligt att arbeta.