Nato hotar ingen, men skulle stärka Norden

Politiska riktlinjer görs ofta på basen av alternativa scenarier. Man bedömer fördelar, nackdelar, kalkylerar utfallet av olika alternativ. Och sedan fattar man ett beslut.

Vår säkerhetspolitiska linje är i allra högsta grad en sådan fråga. Vi har i årtionden varit alliansfria – inte neutrala – eftersom vi sett det som ändamålsenligt. Vi har kalkylerat, att det är en position som i det stora hela för mera gott än negativt med sig.

Samtidigt har vi uppehållit en så kallad Natooption, en möjlighet att ansluta oss till Nato. Man kan fråga sig vad denna option egentligen betyder eftersom den rimligtvis inte betyder något annat, än att vi själva beslutar vad vi vill. Vilket inte borde vara en revolutionerande insikt för vilken demokrati som helst.

Alla dessa funderingar och bedömningar har baserat sig på antagandet att vi människor tänker lika. Att vi alla bedömer världen utgående från i stort sett samma premisser. Att man överväger fördelar och nackdelar på i stort sett samma sätt.

Den premissen skrotades den 24 februari. Senast då blev det klart, att Ryssland inte är en rationell aktör vars ord man kan lita på. Ryssland agerar inte med sitt folks bästa i åtanke, utan på basen av ofta kortsiktiga, alltid maktpolitiska ambitioner.

De senaste månadernas händelser har lett till att folkopinionen kring Nato svänger snabbt. Och det med goda skäl. Jag bedömer att det är troligt att Finland inom en rimlig framtid ansöker om medlemskap i Nato. Det är någonting jag välkomnar.

Vi hör till EU, vi ses som en del av den västliga gemenskapen. Vi övar med Nato, vi hör till så gott som alla Natointerna konstellationer. Vi ses med goda skäl som en del av Nato – men vi saknar de säkerhetsgarantier som ett medlemskap skulle föra med sig.

Ett medlemskap skulle vara ett mycket litet steg på en praktisk nivå, men för all del ett stort mentalt steg. Därför krävs det en diskussion kring frågan. Och därför är det också viktigt att ledande politiker och opinionsbildare säger sin åsikt, i klarspråk.

Ryssland målar upp Nato som ett hot i sin retorik. Den uppfattningen saknar faktagrund. Nato är en utpräglad försvarsallians vilket dess agerande under denna kris klart visat. Nato har varit mycket restriktivt i utplaceringen av trupper i Östeuropa. Just nu pågår en Natomilitärövning i norra Norge. Det, att Ryssland inte med anledning av denna inte tycks ha förstärkt sin närvaro i norr antyder att också Ryssland på ett på ett praktiskt plan förstår att Nato inte är ett hot. Men Rysslands inrikespolitiska retorik är en helt annan fråga.

Man debatterar flitigt tidpunkten för ett medlemskap. Är situationen så god att det inte behövs, eller kanske så dålig att man inte skall kasta bensin på lågorna? Skulle en ansökan väcka reaktioner? Denna diskussion är inte oväsentlig men såtillvida kontraproduktiv, att den förmedlar ett budskap om att vi reagerar på påtryckning.

Därför borde Natodiskussionen fokusera på hur vi själva ser oss, var vill vi vara? I en gråzon, eller som en del av en allians?

Kriget i Ukraina kommer att ta slut i något skede. Hur det går vet ingen i dag. Men klart är att kriget kommer att leda till en gränsdragning genom Europa. Också med tanke på det är det skäl att vi är på rätt sida om den gränsen.

I bästa fall ansöker Finland och Sverige tillsammans och samtidigt om medlemskap. Det vore också skäl att ha samma förbehåll som Norge och Danmark – inga militärbaser eller kärnvapen på vårt område. Detta också med tanke på hur medlemskapet skulle uppfattas i Ryssland. Då skulle ett medlemskap ju praktiken inte betyda någon förändring alls från nuläget, i fredstid. Men nog ge oss stöd ifall vi utsätts för ett angrepp.

Norden är världens bästa varumärke för en region. Ett stärkt nordiskt samarbete gagnar oss alla. Det är skäl att utvidga detta samarbete till att också gälla försvarspolitiken, och det görs bäst ifall vi alla tillhör samma försvarsallians.

Insändare i HBL 25.3.2022