Demokratins svåraste konst

(Suomeksi täällä)

Till min sommar hör alltid mycket läsning. Helt enkelt av den orsaken att vardagen sällan ger möjlighet att stanna upp. En av de böcker som fortsatt att följa mig i tankarna långt efter att den sista sidan var läst är min företrädare Pär Stenbäcks bok Demokrati under hot?. Jag läste den på nytt häromdagen, eftersom jag redan första gången slogs av hur väl den beskrev en idag helt central frågeställning och ur så många olika perspektiv.

Demokrati är ett ord vi alla använder. Vi talar gärna om den och vi försvarar den gärna. Men alltför sällan stannar vi upp och frågar oss vad den egentligen vilar på och vad det är som gör den hållbar – eller skör.

Stenbäck skriver egentligen inte om systemet i sig, val och representation, utan om tillit. Om varför människor accepterar den demokratiska ordningen också när det egna partiet förlorar eller den egna uppfattningen inte får gehör. Kanske är demokratins verkliga kännetecken därför inte de fria valen i sig, utan en verklighet där också den förlorande sidan nästa morgon återvänder till arbetet för att bygga samhället tillsammans med vinnarna. Det här igen är möjligt uttryckligen för att systemet vilar på gemensamma spelregler.

Även om fria val är demokratins mest synliga kännetecken, handlar demokratin i grunden om något djupare. Historien känner alltför många exempel på länder där valen har bestått som en slags ritual samtidigt som demokratin steg för steg har urholkats. Demokrati är därför inte bara ett sätt att avgöra vem som ska utöva makten. Den är också ett sätt att utöva makten så att också den som hamnat i minoritet kan fortsätta känna förtroende för systemet.

Ju starkare mandat väljarna ger sina beslutsfattare, desto större är ansvaret att använda det på ett sätt som stärker allmänhetens tillit till de gemensamma institutionerna. Demokratins kvalitet avgörs inte bara av hur väl förlorarna accepterar sitt nederlag, utan också – och kanske framför allt – av hur vinnarna förvaltar sin seger.

Det var mot den bakgrunden jag läste Riikka Purras intervju i Helsingin Sanomat tidigare i dag.

Det var inte den ekonomiska politiken som fick mig att stanna upp. I en demokrati är det naturligt att människor och partier har olika uppfattningar om hur de offentliga finanserna ska balanseras. Och många av Purras tankar är värda eftertanke. Min uppmärksamhet fastnade i stället vid ett påstående mot slutet av intervjun: att SFP skulle ha »sådana rättigheter i regeringen som de tre andra partierna saknar«. Jag började fundera över hur man egentligen borde bemöta ett sådant påstående.

Min första impuls var att skriva en traditionell politisk replik, ett genmäle. Det hade inte varit svårt, att skriva sådana kommer nästan automatiskt i detta yrke: man redogör för händelseförloppet, visar att ett påstående är felaktigt och påminner om vad man faktiskt kom överens om. Den texten hade sannolikt övertygat dem som redan delar min uppfattning. Men ganska snabbt insåg jag att jag då skulle besvara fel fråga. Det som egentligen intresserade mig var inte kommentaren om SFP, utan varför just den här typen av påståenden är så lockande att använda samtidigt som de är så destruktiva med tanke på förtroendet för politiken. 

Där någonstans slog det mig vad som är viktigt : inte att  vinna en enskild debatt utan snarare att fundera över vilken samtalskultur vi som politiker bidrar till att skapa – och vilket ansvar det innebär.

Sociala medier belönar tillspetsning. Politiken kan ses behöva  tydliga motsättningar. När valen närmar sig söker varje parti berättelser som samlar de egna väljarna. Det är inget nytt – och i sig inte heller något fel. Men det är en avgörande skillnad mellan att hävda att den egna politiken är bättre än motståndarens och att antyda att de gemensamma spelreglerna inte längre gäller alla på samma sätt. Det första hör till den normala politiska tävlan. Det andra är ett språkbruk som steg för steg börjar undergräva den tillit som hela det demokratiska systemet vilar på.

Stenbäck gör också en iakttagelse som känns ovanligt aktuell just nu. Människan har ett djupt behov av att höra till och att uppleva sig som en del av en gemensam berättelse. Det är djupt mänskligt. Problemet uppstår först när kompromisser börjar uppfattas som svek.

Då handlar politiken inte längre främst om att väga olika lösningar mot varandra, utan om att visa lojalitet mot den egna gruppen och den egna identiteten.

Det är där identitetspolitiken tar över.

Påståendet om SFP:s särrättigheter saknar grund i verkligheten, men intressantare än detta är att fundera på varför sådana påståenden är så lockande att använda. De kan vara politiskt effektiva, eftersom de väcker uppmärksamhet och förstärker känslan av att systemet behandlar människor orättvist. Och just däri ligger deras verkliga fara. De är inte problematiska bara för att de kan vara felaktiga – som i detta fall – utan för att de så småningom flyttar misstron från att gälla enskilda beslut till att gälla hela det demokratiska systemet och våra institutioner.

Demokratier faller sällan samman över en natt. De försvinner sällan genom ett enskilt val eller ett enskilt beslut. Betydligt oftare urholkas de långsamt, när människors tillit till systemet steg för steg försvagas. När institutioner börjar bedömas enbart utifrån om de råkar gynna den egna sidan. Och när den politiska motståndaren inte längre betraktas som en legitim konkurrent, utan som någon vars motiv eller rätt att delta i det gemensamma beslutsfattandet ifrågasätts.

Stenbäck påminner också om något annat som är viktigt att hålla fast vid. Det räcker inte att de demokratiska processerna fungerar om människor samtidigt upplever att politiken inte längre förmår lösa deras problem. Demokratin behöver både legitimitet och handlingskraft. Därför måste människors oro för ekonomin, tryggheten eller framtiden tas på största allvar. Men just därför måste vi också vara försiktiga så att vi inte bemöter den oron på ett sätt som samtidigt undergräver tilliten till våra gemensamma institutioner.

Jag tror inte att diskussionen om polarisering och populism ytterst handlar om en enda intervju eller ett enda parti. Den handlar om oss alla. Jag ser tendenser till både populism och identitetspolitik hos politiker till höger och vänster, i stora och små partier. Demokratin kan försvagas från många olika håll. Och samtidigt finns det aktörer utanför vårt land som mer än gärna förstärker dessa motsättningar.

Därför behövs sunt förnuft. Och en genuin vilja att bygga broar också när det är politiskt enklare att bygga murar. Det är också därför jag talar om SFP:s som ett brobyggarparti.

Demokratins styrka visar sig inte i hur vi behandlar våra egna anhängare när vi har vunnit. Den visar sig i om vi förmår använda den makt vi fått på ett sätt som också stärker tilliten hos dem som hade hoppats på ett annat valresultat. Det är där demokratins legitimitet ytterst grundläggs.

Vi ansvarar inte bara för våra beslut. Vi ansvarar också för den bild av politiken vi förmedlar till medborgarna. Frågan är om våra ord stärker eller försvagar förtroendet för demokratins viktigaste institutioner – riksdagen, rättsväsendet och regeringen.

Just det förtroendet är värt att värna, också när den politiska logiken lockar oss att göra det motsatta.