Byt erfarenheter – om herbarier och annat

Som barn tillbringade jag somrarna i Barösund, på min mammas barndoms sommarställe. Längst bak i stugan fanns ett litet rum som i tiderna bebotts av Jäijä, familjens gamla hembiträde. Där fanns en bokhylla med slitna ungdomsböcker från 50-talet. Böcker om Bill, om internatskolan S:t Clair, kåserier av Kar De Mumma och Cello. Böcker fulla av skol- och sommarlovsskildringar. Ett återkommande tema var herbarierna. Bekymren med att hitta alla växter. Förhandlingarna med bästa kompisen om att byta en växt mot en annan. För att inte tala om katastrofen då bläckflaskan rann ut över växterna eller då hela boken blev ute i regnet.

Vad ett herbarium sedan var i praktiken hade jag bara en svag aning om. Det var något som hörde ungdomsböcker från 50-talet till.

Av nostalgiska skäl var jag därför lite glad när herbariet plötsligt blev verklighet och vardag i en av våra barns skolor. Under sommarlovet gällde det att samla ihop ett antal växter som lyckligtvis inte behövde torkas och pressas utan som fick presenteras som fotografier.

Jag var glad inte bara för att jag nu indirekt skulle få möjlighet att själv lite lappa mina enorma luckor i flora-kunskap, men också för att jag har en kanske lite gammaldags tro på att det är viktigt att kunna fokusera på ett mål som ligger långt borta – på andra sidan det enormt långa sommarlovet. Att man det är bra att lära sig att disponera över sin tid, att planera och rita upp mellanetapper för att nå målet.

För några dagar stod jag vid fotbollsplanen med några föräldrar. Diskussionen började snabbt kretsa kring herbarierna, och erfarenheterna var mycket olika. Somliga hade inte märkte hela projektet, medan andra hade varit tvungna att engagera både mor- och farföräldrar för att ro uppgiften i hamn. Våra egna erfarenheter ligger någonstans mellan de två ytterligheterna. Eller snarare – jag är den som pushar på och försöker tvinga ut killen i skogen – och till farföräldrarna för vägledning –  medan pojken själv tycker att läget är under kontroll, det här fixar sig nog. Att jag borde ta det lite lugnt.

Som far till fem barn har jag för länge sedan gjort den revolutionerande iakttagelsen att barn är olika. Det som fungerar med ett barn leder ingen vart med det andra. Och det som är lekande lätt för en kan vara en källa till frustration för en annan.

Kan skolan faktiskt förändras så mycket under två år, att en årskurs som bara gled förbi när ett barn gick igenom den plötsligt är ett berg av arbete för ett annat? Så är det ju inte, Trots att våra barn är gjorda med samma recept har de alla olika läggning. Olika styrkor, olika svagheter.

Som förälder är det ju egentligen ganska tröstande. Man kan inte inverka på allt, ergo är allt inte heller ens fel. Om de är så här olika måste det ju vara predestinerat, det är inte mycket vi kan göra. Men ändå ramlar man gång på gång i fällan och glömmer detta. Men försöker passa in olika barn i samma form och tror att det man lärt sig av det föregående kan appliceras på nästa. Eller ännu värre – att det man gjort i sin barndom i barnets ögon skulle ha någon relevans idag.

Det är inte lätt att veta var gränserna går för mycket curling eller när en avslappnad hållning till skolgången blir kontraproduktiv och rentav nonchalant. Därför är det bra att kunna ha lite terapeutiska diskussioner vid fotbollsplanen med andra föräldrar. Märka att andra också kämpar med herbarier och annat.

Det här är också en funktion som Hem och Skola fyller. Det handlar inte bara om att ordna för barnen, utan också om att vi byter erfarenheter med varandra. Och på så sätt – i min erfarenhet – lära sig om föräldraskap, om egnas och andras barn. Det är ett stort stöd som jag hoppas att så många som möjligt utnyttjar nu när skolåret kört igång igen – vare sig ni kämpar med herbarium eller inte.

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2017)