Håll huvudet kallt

Jag anser mig vara en optimistisk person. Jag vill tro på vår förmåga att lösa de problem vi har framför oss, både på nationell och global nivå. De är onekligen enorma, men det har aldrig varit ordning på världen och ändå har livet gått vidare. Det att man trots allt håller fast vid sin framtidstro betyder inte att man trivialiserar klimatkrisen.

Men jag medger att jag ibland blir förtvivlad. Det kommer nämligen inte att vara möjligt att lösa våra problem om vi inte har förmågan diskutera våra meningsskiljaktigheter på ett sakligt sätt. Och det kan i sin tur inte ske om vi inte kan koncentrera oss. När man följer den offentliga debatten om nästan vilket tema som helst kan man inte undgå intrycket av att både vår förmåga att debattera och koncentrera oss har försämrats dramatisk på en anmärkningsvärt kort tid.

Orsaken är klar. Världen förändrades när varje hand klistrades fast i en smarttelefon. Hela den digitala världen har riggats upp så att den förstärker vissa mänskliga egenskaper och belönar ett visst slags beteende, och följaktligen förändras vi gradvis åt det hållet; vi blir alltmer rastlösa, griniga och samtidigt mer olyckliga. Vi är rörande övertygade om att vi har en fri vilja och valfrihet, även om vi styrs av algoritmer.

Förändringarna i omvärlden återspeglas naturligtvis också i politiken. Alltmer otåliga väljare vill att allt ska ske på en gång, också de riktigt stora förändringarna. När det förståeligt nog inte händer fördjupas den kollektiva dysterheten. Det har säkert aldrig varit lätt att vara politiker, men inte heller det har blivit lättare under de senaste åren.

Å andra sidan är det naturligtvis beslutsfattarna själva som är ansvarar för den bild som allmänheten har av politiken.  Eftersom Twitter har blivit den kanske livligaste arenan för samhällsdebatt kan man inte riktigt kräva att politikerna lämna plattformen. Jag sörjer ändå den vändning som debatterna där oundvikligen tar, med ständiga slag under bältet och avsiktliga missförstånd. Det hela börjar vara ett ovärdigt spektakel, vilket jag är rädd att försvagar tron på demokratin. Jag skyller inte enbart på deltagarna, den grundläggande orsaken ligger i plattformens logik.

Jag vet att jag inte är ensam om de här tankarna. Samtidigt vet jag att många människor tycker annorlunda. Det finns anmärkningsvärt många olika sätt att se på hur vi bäst löser våra gemensamma problem, och just i politiken är det meningen att det här åsikterna ska nötas mot varandra. Ju skarpare debatt, desto tydligare framträder åsiktsskillnaderna. De som tänker på det här sättet efterlyser också ofta en tydlig blockpolitik i Finland, eftersom det enligt dem skulle förbättra väljarnas konsumentskydd.
Jag är inte så säker på den saken. Åtminstone skulle det här leda till en vilsenhet bland alla dem som känner att de inte tillhör något av lägren.

Jag tror att blockpolitikens attraktionskraft ligger just i den tydlighet som den utlovar. Det skulle ju i själva verket vara ett tvåpartisystem under ett annat namn, en modell som ytterligare förstärker polarisering och motsättningar. Om man betraktar politik som underhållning är det helt rimligt att hoppas på något sådant. Om man däremot ser politiken som ett sätt att sköta ärenden för det gemensamma bästa är tanken skrämmande.

Personligen tror jag fortfarande på ett flerpartisystem. Trots sina problem är vår nuvarande samhällsmodell i många avseenden framgångsrik i internationell jämförelse, och den har byggts upp uttryckligen genom samarbete över partigränserna. Enligt all logik borde det vara möjligt att både förnya och försvara vårt system med samma beprövade metod, hur svårt det än kan verka ibland.

Lyckligtvis är den bild som Twitter förmedlar inte hela sanningen om politiken. När jag talat som företrädare för läs- och skrivkunnighet, kulturen och de kreativa branscherna har jag haft möjlighet att träffa beslutsfattare i deras vardagsmiljö och sett att riksdagen fortfarande utför sitt ofta osynliga lagstiftningsarbete tålmodigt och ihärdigt. Det finns motiverade människor med förståelse för helheten och ett beundransvärt grepp om frågorna inom många olika politiska partier. Hindren är ofta inte så oöverstigliga som de ser ut att vara i offentligheten. Det finns fortfarande en vilja att hitta lösningar.

Jag hoppas att alla framtida riksdagsledamöter håller huvudet kallt och sin tweettumme vilande då och då. I vår tid är det lättare sagt än gjort, men inte omöjligt. Jag känner människor som lyckas med det.