Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)