Förtroende är demokratins osynliga infrastruktur

(Suomeksi täällä)

I dag röstade riksdagen om förtroendet för minister Wille Rydman. SFP:s riksdagsgrupp röstade enhälligt blankt. Många har frågat varför vi inte röstade för förtroende. Lika många har frågat varför vi inte samtidigt röstade för misstroende. Båda frågorna får ett svar i vad detta egentligen handlade om.

I offentligheten har man de senaste veckorna talat mycket om social- och hälsoorganisationernas understöd, hur de riktas och på vilka grunder. Det är viktiga frågor, men kärnan i dagens förtroendeomröstning handlade om något annat. Det centrala var inte enskilda organisationer eller vilka prioriteringar som borde användas vid fördelningen av understöd. Det handlade om hur beslut fattas.

I vårens ramförhandlingar kom regeringen överens om att dessa understöd ska beredas och behandlas gemensamt. Det var inte en administrativ detalj eller en teknisk regel för regeringsinterna procedurer. Gemensamma tillvägagångssätt i regeringen är en nödvändighet. De möjliggör samarbete mellan partier som ser på många frågor på olika sätt. Utan dem blir samarbetet snabbt omöjligt. När man avvek från detta gemensamt överenskomna tillvägagångssätt uppstod en fråga som var större än ett enskilt understödsbeslut: kan vi lita på att det som överenskommits tillsammans också består när det är besvärligt eller politiskt obekvämt för någon inblandad eller hen som ansvarar för beredningen?

Det kan låta som en teknisk fråga, men i verkligheten berör den en av det finländska samhällets viktigaste styrkor. I Finland talar vi mycket om förtroende. I internationella jämförelser lyfts vi år efter år fram som ett av världens mest tillförlitliga samhällen. Vanligtvis tänker vi oss att detta innebär att människor litar på varandra. Lika viktigt är dock förtroendet för institutioner och beslutsfattande – tilliten till att gemensamma spelregler gäller alla och att även de som utövar makt förbinder sig till dem.

SFP:s tidigare ordförande Per Stenbäck har träffande skrivit om att demokratin inte lever enbart av lagar och institutioner. Lika viktig är den politiska kulturen som omger dem.

Demokrati är inte bara majoritetens rätt att utöva makt.

Det är också en skyldighet att utöva makt på ett sätt som stärker samhällets förtroende för systemet självt.

Den nordiska demokratins styrka har aldrig byggt på att det råder enighet i samhället. Tvärtom. Styrkan har legat i förmågan att hantera meningsskiljaktigheter på ett sätt som bevarar förtroendet också hos dem som hade önskat ett annat utfall.

Just därför är beslutsprocesserna ofta minst lika viktiga som besluten i sig. Människor kan acceptera en lösning de inte själva gillar, om de upplever att den uppstått på ett rättvist sätt. På samma sätt kan ett gott utfall skapa misstro, om det uppstår en bild av att gemensamma regler har åsidosatts. Förtroende skapas inte bara av vad som beslutas. Det skapas av hur beslut fattas.

Det är därför vi i dag inte kunde rösta för förtroende. Samtidigt ville vi inte fälla regeringen. Finlands säkerhetspolitiska läge, ekonomiska situation och den internationella politikens osäkerhet kräver stabilitet och handlingsförmåga. En regeringskris hade inte varit en symbolisk gest, utan den hade kunnat få mycket konkreta konsekvenser för Finlands förmåga att fatta beslut i en tid då de behövs mer än på länge. Den blanka rösten var därför ett sätt att uttrycka två saker samtidigt. Det inträffade kunde inte anses acceptabelt, men samtidigt kräver Finlands bästa ansvarsfullhet och stabilitet.

Dagens omröstning var en påminnelse om att de viktigaste strukturerna i en fungerande demokrati inte alltid är synliga. Regeringsprogram, lagar och förordningar skapar ramarna, men vid sidan av dem behövs något annat: förtroende för att det som överenskommits gemensamt också hålls fast vid.

Förtroende är det finländska samhällets osynliga infrastruktur. I vardagen lägger vi ofta inte ens märke till dess existens. Först när det sätts på prov förstår vi hur betydelsefullt det är för hela den vår demokrat. I vardagen omsätts förtroende också direkt i vars och ens personliga välmående – i upplevelsen av att vi inte behöver frukta orättvisa. Vi har regler och principer som skyddar oss.