Jag vill motverka den polarisering som Korpak blåser liv i

I en skickligt skriven kolumn berättar Helen Korpak i HBL 4.2 vad hon tror att jag tänker i min text “Om att dra sitt strå till stacken” som HBL publicerade 29.1.2025. Samtidigt är hennes analys både långt ifrån min verklighet och långt ifrån det jag skrev och åtminstone försökte formulera.

Det känns osökt som om Korpak har ett narrativ, som hon försöker leta efter en skrud för.

Min text, i vilken jag inte alls talar om att ”pöbeln skall hålla mun” för att citera Korpak, efterlyser jag en diskussion om vårt samhälle och vår framtid som inte utgår enbart från piskor och saxar utan som förmår se våra styrkor och möjligheter – som ju verkligen finns. 

En del av våra styrkor är till exempel vår utbildning och ett starkt förtroendeklimat. Andra är en stor social rörlighet och en i internationell jämförelse låg nivå av polarisering. 

I sin text bekräftar Korpak indirekt den oro som ledde till det jag skrev. Det är just den typens motsättning och polarisering Koprak skickligt blåser liv i som jag vill motverka.

Vi ser kulturkrig både i vårt land och utanför. Man odlar en bild av ”eliten” och ”folket”. Man ifrågasätter vetenskapen och fakta och ifrågasätter folks avsikter när man hellre kunde diskutera det man läser och ser. 

Man bygger också upp en bild där allt kan läggas in i ett narrativ om ”vi mot dem” , för att inte tala om vänster och höger. 

Jag tror att världen är mer komplicerad än så. 

Vad hänvisar jag då till när jag talade om diskussionsklimatet och om att ”sättet på vilket vi diskuterar vår framtid, våra möjligheter och framför allt våra utmaningar är under all kritik.” eller när jag säger att  ”Det är svårt att hitta en väg framåt om piskor och saxar är det enda vi ser i en situation där vi också borde förstå att utveckla det vi har”?

Jag ser det här som en central fråga. Om den ekonomiska diskussionen enbart fokuserar på nedskärningar, så finns det per definition inte utrymme för det tal om möjlighet och tillväxt som investeringar behöver. 

Om vi målar upp hotbilder kring de som vi borde locka hit för att, ve och fasa, investera, så är det i högsta grad osannolikt att de vill komma. 

Och för all del: Om vi målar upp en bild av att en anpassning – eller för att använda det ord Korpak föredrar, nedskärning, är totalt binär, att den raserar allting – så då finns det varken syre eller vilja att skapa, bygga och titta framåt. 

Och jag anser att det också är det vi behöver. 

Jag har full förståelse för vad nedskärningar betyder. Jag vet också, att jag knappast själv på ett personligt plan alltid kan se vad de rent konkret innebär. 

SFP har i alla situationer försökt prioritera när det bara funnits svåra alternativ. Jag är glad för att vi kunde halvera anpassningarna inom kultursektorn i höstens förhandlingar. Men det oaktat är 20 miljoner, av den sammanlagda kulturpotten från mitt ministerium på ca 530 miljoner, en ansenlig summa. Och den slår ut på ett sätt som drabbar vissa mer än andra.

SFP värnar om kulturen, och jag vågar påstå att jag personligen har en stark koppling till den på många plan.

Men jag är också oroad över vår statsekonomi som i förlängningen är den som möjliggör satsningar. Jag är orolig för vårt samhällsklimat, och den allmänna bristen av vision som för tillfället genomsyrar samhällsdiskussionen. Jag är, som jag skriver, orolig för den bild av samhället vi politiker projicerar.

Jag välkomnar debatt och ifrågasättande, men jag kan inte omfatta en debattkultur som bygger på antaganden, förenklingar eller, som jag ser det, en tydlig vilja att missförstå och förvränga. Världen är inte svartvit. Den är ofullkomlig, full av gråskalor och behov att kompromissa.  

För att, som Korpak klokt avslutar sin text: ”Ingendera av oss har mer rätt än den andra, eftersom det inte handlar om absoluta sanningar, utan bara om mänskliga påfund.”

(Publicerad i HBL 8.2.2025)