Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.