Staten skall hellre reglera än äga.

När ministerportföljerna delas ut efter slutförda regeringsförhandlingar brukar kön till ägarstyrningsportföljen inte vara lång. Det är en portfölj som sällan leder till vinster, men som ofta kan leda till en ministers fall. Det kan Heidi Hautala, Sirpa Paatero och varför inte också Antti Rinne berätta mera om. 

Att det är svårt beror på de intressekonflikter som per automatik vävs in i det, att staten äger bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader. Man har dels sin roll som minister, politiker, med ett politiskt ansvar. Dels får man ofta stå till svars för företagets framgång, förlust eller misstag utan att ha befogenhet eller kanske kompetens att inverka på den. 

Kursen skall gärna stiga, och företaget skall med fördel ge avkastning till ägarna – skattebetalarna.. Sen kan det från fall till fall också handla om tjänster som skattebetalarna behöver, till ett rimligt pris. Företaget skall helst inte säga upp personal även om det rent affärsmässigt vore befogat. Det är inte svårt att se, att det kan bli fråga om prioriteringar som inte alltid går att uppfylla i en och samma värld. 

Staten skall helst inte blanda sig in i företagets operativa verksamhet – men nog i eftertankens kranka blekhet ha förstått att säga stopp när det begav sig. 

Och visst begav det sig. Fortums eskapader i österled med en avstickare söderut är det dyraste finländska äventyret någonsin. Idag är det lätt att säga vad som borde ha gjorts. Men också i fallet Fortum var det inte så klart när det besluten fattades. 

Jag var kritisk mot köpet och kommer väl ihåg hur en representant för Fortums ledning försökte överbevisa mig när vi träffades en tid efter köpet. 

Men faktum är också det, att om man på politisk väg hade stoppat köpet skulle kritiken ha varit enorm. Politiker skall inte blanda sig i statsägda börsbolags affärer. Även om ett köp går emot EU:s interna linjedragningar, Finlands klimatpolitik och europeiska säkerhetspolitiska intressen. Och kritiken hade kanske haft rätt, en tid: Fram till för ett knappt år sedan tedde sig köpet av Uniper rent ekonomiskt som ett bra drag. 

Borde staten då äga börsnoterade företag? Borde staten vara en spelare på den privata marknaden? Det enkla svaret är ett nej. Men det, som jag ser det, bättre svaret är lite mer nyanserat. 

Staten kan äga företag av flera olika skäl. Man kan tycka att det företaget producerar är strategiskt så viktigt, att staten kan säkra en produktion bara genom att vara med. I sin mest extrema form kan det vara fråga om t.ex. ammunition. Staten behöver det i en kris, och behöver en producent som med säkerhet finns – men kan köpa mycket olika mängder olika tider. 

Försörjningsberedskap är ett gott skäl. I fallet Fortum kan man se, att företagets storlek gör det till en så kritisk aktör att det motiverar ett ägandeskap – men samtidigt är det troligt att en annan ägare också skulle ha klarat av att säkra elproduktionen i Finland. 

Infrastruktur är något som staten gärna äger. Men samtidigt kan man gott tycka, att det i fall av egendom som man inte flyttar så där bara kan vara effektivare att hellre reglera än äga. När Fortum sålde sina elnät till det som sedan blev Caruna var det inte affären i sig som var problemet – vi har många privata elnät i Finland. Trots att man skall vara försiktig med försäljning av naturliga monopol var det snarare misslyckad reglering och de krav vi politiker ställde på nätets tillförlitlighet som ledde till höga avgifter för konsumenterna.

Sen kan man med fog säga, att även om också små strömmar av dividender sitter bra i statskassan så kan man ifrågasätta om det är värt för staten att äga t.ex. 5% av Nokia. Skall staten vara aktiespelare? Knappast. 

Det, att staten i Finland i så hög grad äger bolag och framförallt börsbolag är en följd av att Finland varit kapitalfattigt. Staten behövdes för att företaget skulle kunna födas. Det har lett till  företag som Fortum, Neste och Valmet. Det har varit en fungerande modell som behövdes i tiden. 

Idag skulle vi inte grunda statliga företag inom dessa branscher. Men nog inom andra. 

Jobbkanalen Ab är ett till hundra procent statligt ägt bolag som sysselsätter de personer som har det svårast att hitta anställning på arbetsmarknaden, Det är en motiverad satsning som fyller en funktion och svarar på ett behov som knappast skulle tillgodogöras utan statlig insats. 

Men vad borde staten då ha gjort i fallet Fortum?

I goda tider vill man ha så lite inblandning som möjligt av en statlig ägare. Staten skall gärna göra sig onödig som ägare. Man kan tycka att en statlig ägare är ett hinder för tillväxt och snarare avskräcker kapital än drar det till sig. 

Men sen går det ibland fel, och då ”borde man” ha agerat på annat sätt. 

När staten äger ett bolag inverkar staten på den styrelse som tillsätts. Det skall inte behövas mer. Statens representanter skall sedan följa statens riktlinjer. 

I fallet Uniper borde det kanske ha lett till att man avstått från köpet tack var att det klart stod i strid med statens egna mål och strategier. Men så gjorde man inte. 

Efter fadäsen med Fortum har man stärkt styrningen av de bolag i vilka staten äger en kännbar del. En tjänsteman skall nu sitta med i styrelsen. Knappast gör det skada, men samtidigt är det svårt att se att det som en generell lösning skulle leda till ngt bättre. 

Om företagsledningen kommer till mig och frågar vad de borde göra vet jag att vi båda är i klistret, har Warren Buffett sagt.

Staten, ägaren,  skall inte behöva blanda sig i det operativa. Chansen att staten kan driva företaget bättre än styrelsen och den operativa ledningen är minimal.

Gjorde statens stora ägarandel av Fortum det lättare att ta en stor risk? Det är ett rimligt antagande. Det finns en ägare som inte kan tillåta att företaget går under. Men i det stora hela leder statlig inblandning i börsnoterade företag snarare till det motsatta. Kanske rimligare tillväxtförhoppningar, kanske mindre incitament till spekulation. Kanske mindre snabba ryck upp – eller ner. Antagligen lägre löner för den högsta ledningen men också en större risk för att politiska svängningar skall leda till tryck att fatta beslut på andra en företagsekonomiska grunder.

Och: om ägarstyrningen ändras med fyra års mellanrum – eller som denna period,  om ministern byts ut med hög frekvens – så kan det vara svårt att planera i ett längre perspektiv. 

Så därför: Staten kan gärna äga kritiska företag, om ett statligt ägande krävs för att de skall kunna fungera. Men styrning av många viktiga tillgångar eller funktioner sköts ofta hellre och effektivare genom förnuftig reglering. 

Staten som kan ha många olika intressen, ibland kortsiktiga sådana,  som inte alltid är förenliga med företagets mål – en viss sysselsättning, en viss produktionsmängd, kanske dividendutbetalning av fiskala skäl – gör bäst i att låta styrelsen agera självständigt. Men staten skall naturligtvis vara aktiv när styrelseledamöter tillsätts – och ordentligt briefa sin eller sina ledamöter i styrelsen. För att undvika nya Uniper-affärer. 

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar