Föräldrar – satsa på samarbete

Min daghemsbana började 1975, då jag var 5 år gammal. Jorvas barnträdgård öppnade sina dörrar för mig och grannflickan Johanna. Från klockan 9-13 togs vi omhand av tant Ingeborg som var föreståndaren och Ragnhild som skötte om maten – och mig. Av någon anledning trivdes jag nämligen ofta bäst i köket. Sen har jag också en vag minnesbild av att det inte alltid var ett helt frivilligt val – om man inte betedde sig önskvärt kunde det hända att man fick sitta för sig själv i köket hos Ragnhild en stund. Ett straff som inte kändes så farligt, trots allt.

Det var min första upplevelse av ett barnkollektiv. Visst hade jag kompisar, kusiner och vänner, men Jorvas barnträdgård var den första grupp jag anslöt mig till. Daghem fanns det inte många av, och det tidiga åren av min barndom hade jag tillbringat hemma med min syster och en barnflicka: Raija, Anneli eller Lisbet som i olika skeden bodde hos oss, tog hand om oss och samtidigt lärde oss finska.

Mina egna barns verklighet har varit annorlunda. Vi fick våra två första barn medan vi studerade, och då kändes dagis som ett avlägset alternativ. Vi ville å ena sidan fortsätta arbeta och studera, men å andra sidan kunna vara nära barnen i deras vardag. Tillsammans med några andra föräldrar grundade vi ett dagis som förenade föräldrarnas arbetsrum med dagisverksamheten. Vi föräldrar turades om med att ta hand om barnen och kunde på det sättet förena närvaro med arbete och studier. Efter några år ändrades vår livssituation och boningsort  och barnen flytttade över till ett vanligt dagis.

Efter det har vi varit tacksamma kunder hos den kommunala dagvården. Vi har fått bekanta oss med fantastisk dagvårdspersonal – Anne, Berit, Gitty, Nelly, Tesu, Sessan och många andra. Människor vars insats vi är otroligt tacksamma för. Människor som har ansvar för många men som ändå alltid har tid att se det unika i varje barn. Och i varje familj.

Det unika i vår familj verkar vara det, att barnen inte alltid kommer perfekt påklädda till dagis utan att  det finns utrymme för förbättringar. I något skede försökte vi försiktigt låta förstå att det att gårdagens blåbärssoppa fortfarande fanns kvar på blusen nästa dag inte var ett tecken på slarv utan ekologisk medvetenhet, men vi blev nog snabbt genomskådade. Personalen lärde sig också snabbt att vi inte tar illa upp om barnens utstyrsel tillfälligt kompletteras med lånta persedlar.

Men det handlar ju inte bara om att hjälpa föräldrarna deras vardag. I den nya läroplanen har dagis – eller småbarnspedagogik som det egentligen heter – en betydande roll.  Det handlar om att främja barnens helhetsmässiga uppväxt, utveckling och lärande, men också om att förebygga marginalisering och främja ett aktivt deltagande i samhället. Ganska mycket samma saker som i skolan, alltså.

Skillnaden mellan skola och dagis är inte stor. Barnen är äldre, men övergången från dagis via förskola till skolan är inte det gigantiska hopp det var när jag lämnade Jorvas Barnträdgård för 40 år sedan. Både i skola och på dagis handlar det om målmedveten, målinriktad undervisning enligt en ambitiös plan. I båda har samspelet mellan föräldrar och personalen en viktig roll. I båda har Hem och Skola en viktigt uppgift.

Det är också det jag vill att så många dagisföräldrar som möjligt skulle fundera på – vikten av att stärka samarbetet mellan hem och dagis. Vi på Hem och Skola hjälper gärna till och hoppas att så många som möjligt skulle grunda en egen Hem och Skola-förening på sitt dagis.

Jorvas Banträdgård hade inte en Hem och Skola-föreningen för 40 år sedan – men nog en aktiv föräldraförening, som då och då ordnade olika evenemang. Ett minne jag bär med mig av dessa är mitt livs första lotterivinst – en liten blå fågel i glas. Det är med denna fågel i minnet jag än idag köper en lott i hopp om att jag kanske en gång skulle vinna igen. Kanske på ert dagis Hem och Skola-fest?

(Ledare i tidningen Hem & skola 4/2017)