Skattelättnaden för dividender från onoterade företag är befogad – men en helhetsreform behövs.

Företagsstöden var före valet en så gott som outsinlig källa till inbesparingar för de flesta partierna. Vid närmare granskning har det också för denna regering visat sig vara lättare sagt än gjort att skära ner på det man kallar företagsstöd. 

I många fall handlar det om relativa skattefördelar – A beskattas enligt x medan B beskattas enligt y, en lägre procentsats. Då kan man eliminera företagsstödet på två sätt – antingen genom att sänka x eller genom att höja y. Båda alternativen eliminerar företagsstödet, men effekten av dem båda kan ändå vara olika. 

En av de här relativa skattefördelarna gäller beskattningen av onoterade företag. Här kan man i och för sig också ifrågasätta hela påståendet om en annorlunda beskattning av dividendinkomsten från företag vars aktier är illikvida än för aktier som fritt kan köpas och säljas varje dag verkligen kan anses utgöra företagsstöd. Frågan har behandlats i både Helsingin Sanomat och HBL under de senaste veckorna.

Om man bara ser på skattesatsen på de dividender som lyfts kan fördelen kännas obefogad. Verkligheten är dock mer nyanserad, som alltid. 

Onoterade företag har svarat för så gott som all den tillväxt i arbetsplatser vi har sett de senaste åren. De här företagen drivs av verkliga människor – män, kvinnor och familjer. Människor som inte bara satsar sina egna tillgångar, utan i praktiken ofta också sin egen och sin familjs framtid. Det är mot den bakgrunden skattefördelen skall ses. 

Vad handlar det då om för fördel? 

När ett onoterat företag betalar ut dividend – ifall att företaget kan – handlar det om en vinst som redan beskattats en gång. Om dividenden är mindre än 150 000€ och understiger 8% av företagets nettoförmögenhet anses 25% vara beskattningsbar inkomst. 

Resultatet är, att dividender beroende på deras storlek beskattas enligt en procentsats som varierar mellan ca 26 och närmare 50 procent då man tar med samfundsskatten i ekvationen. Detta kan jämföras med på motsvarande sätt beräknad totalbeskattning av dividender från noterade bolag, som uppgår till ca 40-43 procent. 

26 procent är en låg procentsats, närmare 50 procent igen en rätt hög beskattning. Samtidigt beskattas passiv egendom – fastigheter, depositioner, obligationer – enligt skalan 30-34%. 

Är det här då rättvist? 

SFP:s utgångspunkt i regeringsförhandligarna var den, att beskattningen av företagande måste vara skälig. Vi ville inte ha en åtstramning av företagsbeskattningen. Det här handlar inte om att gynna de välbemedlade, utan om att skapa incitament för företagande. Samtidigt är det viktigt att det kapital som finns inte i oskäligt hög grad placeras i t.ex. fastigheter, utan också i växande företag. Genom att lindra beskattningen av en del av de dividender som betalas ut ur onoterade företag uppnår vi båda dessa mål. 

Men det är också klart att den modell vi har idag inte är optimal. Modellen i sig är komplicerad och det, att kalkylen baserar sig på företagens nettoförmögenhet gynnar traditionell industri på bekostnad av servicebranschen eller t.ex. företag inom IT-sektorn. Det här är inte ändamålsenligt med tanke på var vår förväntade tillväxt finns. Samtidigt kan man med fog säga att den nuvarande modellen kan var en orsak till att introduktioner på börsen i dagens Finland inte är speciellt vanliga. 

Att rakt av jämföra beskattningen av löneinkomster, dividender från listade företag och dividender från egen företagsverksamhet är inte ändamålsenligt om vi vill uppnå våra sysselsättningsmål. Vi kan och skall se över våra företagsstöd. Men när vi ser över hur företag beskattas är det inte i någons intresse att skapa en kultur där verksamhetsmiljön förändras från budget till budget eller att kapital hellre placeras i passiva tillgångar än i växande företag som skapar sysselsättning och tillväxt. En samhällsdiskussion och beskattning som gynnar företagsamhet är i allas intresse. 

Insändare HBL 26.10.2019