En enda mögelskola är en för mycket

/0 Comments/in , , /by

Som arkitekt står byggande och samhällplanering nära mitt hjärta. Under min närmare 20 år långa professionella karriär har jag planerat allt från daghem till skolor, bostadshus och kontor. Stadsplaneringsfrågor tampas jag med dagligen. Frågor som berör byggande och stadsplanering är avgörande för hur vårt samhälle byggs upp. I dessa frågor kan jag med fog säga att jag talar av erfarenhet.

Mögelskolor, rivningsfärdiga daghem, hälsocentraler som måste evakueras eftersom taken läcker. Det här är rubriker vi stöter på i pressen med alltför hög frekvens. Trots att vi är erkänt duktiga på att planera samhällen och byggnader går det ändå alltför ofta fel.

Det är mycket vi kan göra för att förbättra byggprocessen.

Vi sparar ofta på fel ställen Vi väljer t.ex. inte byggnadsmaterial med ett långsiktigt livscykeltänkande i fokus, utan väljer i stället att betona byggplatslogistiken och byggtidtabellen. Ofta finns det brister i hur arbete leds eller i hur byggtidtabellen byggs upp. När man passerar byggplatser händer det ofta att man t.ex. ser högar med isolering som ligger oskyddade ute i regnet. Mera behövs inte för att man skall ha ett mögelhus på nacken.

Byggprojekt startar ofta långsamt, i synnerhet inom den offentliga sektorn, med påföljden att byggtidtabellen görs orealistiskt stram. I synnerhet i byggandets slutskede blir det ofta alltför bråttom. Misstag som görs i detta skede är ödesdigra, eftersom misstag i ytbehandlingar och vattenisoleringar ofta leder till framtida problem. Det här är fråga om prioriteringar som man inte lätt kommer åt lagstiftningsvägen. Men genom förbättrade upphandlings- och offereringsprocesser kan man åstadkomma förbättringar.

Lagen om offentliga upphandlingar tolkas ofta mycket snävt i våra kommuner. Man har den uppfattningen att man inte kan granska offerter med kvalitativa kriterier.

Det är mera regel än undantag att den billigaste offerten väljs då man upphandlar bygg- eller planeringstjänster.

Även då det är helt klart att offerten är underdimensionerad. Det är lätt att inse, att byggbranschen fungerar på samma sätt som andra branscher – det billigaste anbudet ges av den som tänker sätta den minsta mängden tid och resurser på pojektet. Och detta ger sällan det bästa eller mest ändamålsenliga resultatet.

Lagen om offentliga upphandlingar bör preciseras så, att det – utan att hämma konkurrensen – finns ett klart alternativ att välja en samarbetspartner som har de rätta resurserna för att åstadkomma en ändamålsenlig byggnad, en samarbetspartner som förhåller sig till projektet med det allvar som krävs. Som en följd av detta skulle vi få daghem och skolor som erbjuder bättre utrymmen för arbete och lärdom, sjukhus som stöder tillfrisknandet och vårdarbetet. Byggnader som  inte bara är en återgivning av rumsprogrammet, utan som stöder verksamheten i byggnaden, och som på det sättet skapar inbesparingar i det långa loppet. Och på köpet får man byggnader i vilka man inte behöver var orolig för att luften skall vara ohälsosam att andas eller för att det skall vara farligt att arbeta.

Järnvägen är nödvändig för kranskommunernas utveckling

/0 Comments/in , , , , , /by

Fungerande trafikförbindelser krävs för att tätorter skall bildas och företagsverksamhet frodas. I södra Finland bygger dessa i stor utsträckning på ett fungerande järnvägsnät. Ett välfungerande och väl planerat trafiknät är grundförutsättningen för en ekologisk samhällsstruktur. Därför måste vi förhålla oss ambitiöst till hur vi utvecklar det, och ta med både invånare och företag i utvecklingsprocessen.

Nytt byggande ställer nya krav på omgivningen. Samtidigt måste vi dock komma ihåg att södra Finland i mycket är jordbruksområde. Gamla byar skall inte glömmas då vi bygger nytt.

Nya tätorter koncentrerar sig till de stora trafiklederna, men samhällsplaneringen måste även se till de mindre samhällena och bidra till att deras livskraft bibehålls.

Hela Nyland från Helsingfors västerut är en serie tätorter som vuxit upp bredvid tågbana. Utvecklingen av denna bana, kustbanan, har redan länge försummats. Ett andra spår som absolut behövs för att trafiken skall löpa smidigare saknas fortfarande på många avsnitt. Hållplatser har dragits in med motiveringen att de ”hämmar utvecklingen”. För  ett år sedan hotade man dra in Y-tåget som är livsviktigt för Västra Nyland. Flera moln hopar sig över järnvägen i form av ELSA-banan som är tänkt som en ny förbindelse mellan Helsingfors och Åbo. Om dessa planer förverkligas innebär det att kustbanan med säkerhet inte utvecklas. I värsta fall dras hela banan in.

Samhället bör utvecklas, det förnekar ingen. Men utveckling behöver inte medföra att existerande strukturer demonteras. Vi bör utveckla vårt samhälle enligt hållbara principer. Vad Kustbanan beträffar betyder det att vi, i enlighet med regeringens trafikpolitiska ställningstagande, värnar om existerande strukturer och utvecklar dem. ELSA-banan uppfyller inte dessa kriterier, ifall den medför att kustbanan försummas. Samtidigt är det klart att Lojo, Vichtis och norra Esbo skulle vara betjänta av en lokaltågsförbindelse till Helsingfors. Men inte på bekostnad av det existerande nätet.

Om kustbanan inte utvecklas stannar Västnyland. Den är oumbärlig för att det skall finnas företagsverksamhet och ekonomisk tillväxt väster om Esbo.

Regeringen måste klart markera detta – nästa regeringsprogram måste betona kustbanans betydelse för hela södra Finland.

Det måste löna sig att vara företagsam

/0 Comments/in , , /by
  1. Vi behöver lokala avtal. Arbetslivet har förändrats och samma regler kan inte gälla alla. Både arbetsgivare och arbetstagare behöver flexibilitet.
  2. Ensamföretagares socialskydd måste ses över. Vi behöver en kombinationsförsäkring som gäller både en företagare och anställd. Det, att man har olika försäkringslösningar leder lätt till att man faller mellan stolarna.
  3. Arvsskatten måste bort. Det, att en ledande person i ett företag avlider får inte leda till att ett företags förmåga att anställa och investera försämras. Sveriges modell borde också tillämpas i Finland.

Jag har verkat som privatföretagare i närmare 20 år. Jag har också erfarenhet från styrelsearbetet i ett börsbolag. Detta ger mig goda fortsättningar att betrakta frågor som berör företagande och affärsliv från olika synvinklar.

Den ekonomiska situationen i Finland, och Europa, kräver en visionär ekonomisk politik som i möjligast stor utsträckning stöder företagsamhet, kommersialiseringen av innovationer och en dynamisk arbetsmarknad.

Hälften av den privata sektorns arbetsplatser finns i företag med 50 eller färre anställda. Majoriteten av alla nya arbetsplatser inom den privata sektorn har uppkommit i företag med 10 eller färre anställda. Statistiken visar klart att vår ekonomi inte lägre drivs av Nokia eller skogsindustrin, utan av de små och medelstora företagen. Det är uppenbart att de mekanismer som drivit den finländska ekonomin under efterkrigstiden inte längre fungerar i den globaliserade och digitaliserade värld vi lever i idag.

Det krävs en ny slags kreativitet och smidighet av dagens ekonomer, företagsledare – och löntagare.

En stor del av företagen är en-persons företag som försörjer sin ägare. Andra har tack vare en bra affärsidé, gynnsamma förhållanden och en god strategi lyckats växa till sig och etablerat sig på den nationella eller varför inte internationella marknaden. Båda dessa kategorier behövs i samhället även om de utmaningar de ställs inför, och de behov de har, är olika.

Ett typiskt litet företag kan vara en städfirma, en frisörsalong eller en planeringsbyrå. Även om det kan finnas en vilja att expandera och  anställa flera  är tröskeln stor. Med flera anställda tillkommer så mycket byråkrati, risker och lönsamhetsproblem, att många låter bli. Detta är ett problem vi måste avhjälpa. Vi måste göra det lättare och attraktivare att anställa. På samma sätt som s.k. flitfällor kan bidra till att hålla en arbetslös borta från arbetsmarknaden, kan byråkrati och beskattningsförfaranden leda till att en företagare väljer att låta bli att anställa.

En anställning måste kunna ses som en möjlighet, inte som en risk.

En stor del av våra små- och medelstora företag är familjeföretag. För dessa kan arvsskatten var ödesdiger. Vi har 40000 familjeföretag i Finland som inom de kommande 5 åren står inför en generationsväxling. Arvsskatten som den är definierad idag gör det mycket svårt om inte omöjligt  för många att flytta över ansvaret till nästa generation.

De skattepåföljder som en generationsväxling medför kan hindra ett företag från att genomföra investeringar som är nödvändiga för företagets konkurrenskraft.

I värsta fall kan det leda till att företaget går i konkurs och arbetsplatser går förlorade. Alternativt kan det hända att den kommande generationen – som ofta är mycket motiverad att fortsätta verksamheten – är tvungen att sälja företaget. Detta gagnar inte vårt samhälle.

Vi beslutsfattare måste förstå de risker som en generationsväxling medför. Vi måste tänka på företagets bästa i stället för att fokusera på den egendom som byter ägare. Vi borde ta Sveriges modell i bruk även hos oss: I Sverige har man ersatt arvsskatten med en skatt som erläggs på en potentiell försäljningsvinst.

Företag vill att beskattningen är konsekvent och förutsägbar. En vän som arbetar som företagskonsult berättade nyligen åt mig att han ofta stöter på samma fråga när han diskuterar med företagsledare : ”Varför skall vi hålla vårt företag i Finland där beskattningen ändras från år till år – i Estland har de kört med samma principer i snart tjugo?” Något att tänka – och reagera –  på för alla och envar.

Utveckla Kustbanan / insändare i HBL 19.9

/0 Comments/in , , , , /by

Kustbanan. Denna nagel i utvecklingens öga. Plågad av alltför många hållplatser, jobbiga passagerare, snö på vintern och hetta på somrarna. Under det senaste året har VR och Trafikverket på många sätt försökt utveckla produkten, kustbanan. 

Först beslöt man att Mankby hållplats skulle stängas – färre hållplatser leder ju till att det finns ”förutsättningar för att utveckla bannätet” som det sades. Sedan lyckades man genom utpressning få Kyrkslätt att gå med på en indragning av Bobäck hållplats. Y-tåget till Karis ville man sluta trafikera för att det störde Åbo-tågets framfart. 

Det senaste initiativet blev vi varse om genom Turun Sanomat den 2 september. Paula Risikko och Ville Niinistö har sinsemellan kommit överens om att arbetet med den s.k. ELSA-banan skall inledas, detta i hopp om att få EU-finansiering. Det betyder med relativt stor säkerhet att kustbanan inte kommer att utvecklas. Det kan t.o.m. på sikt betyda att den dras in. I stället för att lägga till ett extra spår, i stället för att utveckla det befintliga nätet vill man köra igång med ett gigantiskt projekt som till astronomiska kostnader skall löpa genom skog och mark från Helsingfors till Åbo.

Finland skall byggas hållbart. Utvecklingen skall gå framåt, men det skall inte ske genom att vi kasserar gamla strukturer. Hållbar utveckling betyder att man utvecklar befintliga centra. Att man bygger ut och förtätar där det redan finns bebyggelse. Att man tar vara på befintlig samhällsteknik och utvecklar den. ELSA-banan uppfyller inga av dessa krav om den innebär att man samtidigt demonterar de befintliga förbindelserna. 

Om kustbanan inte utvecklas stannar Västnyland. Kustbanan är oumbärlig för att det skall finnas företagsverksamhet och ekonomisk tillväxt väster om Esbo. Regeringen måste klart markera detta – nästa regeringsprogram måste betona kustbanans betydelse för hela södra Finland.

Luoman seisake vaakalaudalla

/0 Comments/in , , , , , /by

Helsingissä vietettiin viime viikolla autotonta päivää. HSL tarjosi edullisia matkoja ja kehotti kaikkia asukkaita jättämään auton kotiin. Oikealla asialla ovat: joukkoliikennettä tulisi suosia jo taloudellisistakin syistä. Paljon hyvää tahtoa herättävä tempaus taitaa kuitenkin olla puhdasta PR:ää.

Samaan aikaan kun kaikkia radanvarsien kehyskuntia tulisi kehittää vähentämällä riippuvuutta autoista, HSL ehdottaa sekä Mankin että Luoman junaseisakkeiden lakkauttamista. On enemmän kuin aiheellista ruotia tällaisen ehdotuksen taustoja. Onko kysymyksessä todellakin HSL:n strategian mukainen ehdotus, vai jonkun yksittäisen johtajan bonustavoitteita tukeva päätös? Järjelliseltä ei ehdotus vaikuta, sillä Kirkkonummi on voimakkaasti kasvava kunta, jossa kaavoitustyö on vielä pahasti kesken.

Päätöksiä tulisikin nyt tehdä pitkällä aikajänteellä, sillä kerran suljettua asemaa on myöhemmin todella kallista elvyttää. Asemien lakkauttamista perustellaan liikenteen sujuvuuden lisäämisellä. Seisakkeet, nuo liikenteen sujuvuuden kiusankappaleet… Niin, mukavampaahan junilla olisi ajella, jos ei tarvitsisi pysähdellä poimimaan matkustajia. Luoman aseman lakkautusta perustellaan myös sillä, että seisake on nykyisellään liian lyhyt: se vaatisi pidentämistä, jotta pitkät junayksiköt mahtuisivat pysähtymään kokonaisuudessaan seisakkeen alueelle. Seisakkeen pidentäminen tuntuisi kuitenkin lakkauttamispäätöstä fiksummalta vedolta, sillä jatkuvasti kehittyvän kunnan matkustajamäärät eivät ainakaan nykyisestä pienene.

Päätösehdotuksessa kunta ilmaisi lausunnossaan suostuvansa lakkauttamiseen. Keskustelun jälkeen kunnanhallitus muutti kuitenkin lausunnon päinvastaiseksi: kunta ei suostu siihen että Luoman seisake suljetaan. Tänään asia on jälleen kunnanhallituksen asialistalla. Käytävillä on käyty ankaraa kauppaa Luoman asemasta: päätösehdotuksessa lukee, että Tolsan aseman perusparannusta, joka on noin 8m€ kokoinen hanke, aikaistetaan vuosille 2014-2016 mikäli kunta suostuu lakkauttamaan Luoman aseman. Tässä pelataan kovilla panoksilla ja asetetaan kaksi aluetta vastakkain.

Kunnan intresseissä ei voi olla sisäisen ristiriidan luomien kunnan omien asukkaiden välille. Asemien lakkauttaminen on HSL:n hallituksen asialistalla 1.10. Hallituksessa Kirkkonummella on hyvin pieni edustus, joten nyt on syytä vaikuttaa myös muiden kuntien päättäjiin. Luettelo hallituksen jäsenistä löytyy täältä: http://www.hsl.fi/paatoksenteko