Lärdomar från Kaipola

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att de stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan göra utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land så har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva till att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

(Insändare i HBL 4.9.2020)