Tal på SFP 120 års jubileumsseminarium 2026

Bästa jubileumsgäster, bästa SFP:are, kära vänner

120 år. Det är egentligen ganska hisnande. När Svenska folkpartiet grundades år 1906 såg världen helt annorlunda ut. Finland var ännu inte självständigt. Europa styrdes av kejsare och imperier. Ingen här hade telefoner, för att inte ens tala om mobiler. Och om någon hade sagt ordet ”TikTok” hade man antagligen trott att det var frågan om ett nytt fabrikslarm i snusfabriken i Jakobstad.

Men vissa saker förblir ändå lika.

Vi vill i grunden känna frihet. Vi ser behovet av bildning. Vi ser behovet av att nån bär ansvar också när det är svårt. Och – särskilt i dessa tider – ser vi behovet av människor som är beredda att bygga broar när andra bygger murar.

Det är därför vi fortfarande finns här.

Och också därför är jag övertygad om att Svenska folkpartiet också har en stark framtid framför sig.

För när man firar 120 år kan man välja lite olika spår:

Man kan fastna i nostalgi, och tala om hur allt var bättre förr. Eller så kan man göra det vi ska göra här idag: titta framåt. Fundera på vad Finland behöver under de kommande, om inte 120 åren, så i alla fall flera årtionden framöver.

Och jag tror faktiskt att svaret på den frågan gör SFP viktigare än på länge.

Men först behöver vi unna oss lite historik, vi befinner ju oss trots allt på historisk mark. När Svenska folkpartiet grundades i Vikingasalen, i denna sal vi nu befinner oss i, så var den här byggnaden bara 5 år gammal. Vi samlas samtidigt under den fina tavlan på Axel Lille, som den inte helt okände Albert Edelfelt fått i uppdrag att måla redan år 1898, till Lilles 50-års dag. 

Porträttet blev klart år 1900 – och räknas som ett av Edelfelts bästa porträtt, fast det sägs att Lilles dotter Martha tyckte att fadern såg väldigt sträng ut på porträttet. 

Vi har ju också flera andra porträtt här i salen – inte minst Ernst Estlander och Axel Wallenskiöld som båda var med här när partiet grundades. Riksdagsledamöterna Ragnar Furuhjelm, R.A. Wrede och Eirik Hornborg har också sina porträtt här i Vikingasalen. Idel SFP-historia omger oss.

Men tillbaka till år 2026 och här och nu. Vi brukar säga att vi är ett liberalt parti i den nordiska liberala traditionen.

Och låt oss vara ärliga: det är inte alltid den enklaste etiketten att bära idag. Ordet liberal betyder olika saker för olika människor.

För vissa betyder det ekonomisk frihet. För andra handlar det om demokrati, mänskliga rättigheter och friheten att vara sig själv.
För någon betyder det ett starkt EU. För någon annan betyder det öppenhet mot världen.

Och ibland känns det nästan som att alla använder ordet — men ingen riktigt menar samma sak. 

Samtidigt vet vi också att våra nordiska systerpartier ibland haft svårt att hitta sin plats.

Vi ser det exempelvis i Sverige.

Fast största delen av svenska folket i grunden tror på sådant som liberaler drivit: frihet, internationellt samarbete, EU, Nato, utbildning, företagsamhet —
så har partiet som länge ledde i dessa frågor haft svårt att få sin röst hörd.

Och orsaken är förstås inte att idéerna blivit dåliga – utan problemet stavas nog “blockpolitik”.

Ett system där man före valet berättar exakt vem man tänker regera med och exakt vem man aldrig någonsin kan tänka sig att samarbeta med. Och ibland målar man in sig i sådana hörn att man till slut inte ens själv hittar ut.

Här hemma i Finland ser vi också tydliga tendenser till ett liknande tankesätt.

Och bästa vänner: blockpolitik är inte bra för mittenpartier. Det är inte bra för partier som vet att man måste samarbeta över gränser för att få saker att hända. För verkligheten fungerar inte i block, den är mer komplicerad än så.

När det gäller ekonomi – behöver man ansvar.
När det gäller social rättvisa behöver man medmänsklighet.
När det gäller säkerhet behöver man tydlighet och styrka.
När det gäller framtiden behöver man öppenhet.

Och just därför behövs den politiska mitten – eller liberaler i den nordiska liberala traditionen. Partier som Svenska folkpartiet.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi inte lever isolerade från omvärlden. Vi kan inte styra alla de globala trender som idag driver politiken längre ut mot ytterkanterna. Vi ser hur vänstern går längre vänsterut och högern längre högerut.

Och ibland är det nästan lite komiskt när vi samtidigt anklagas för att vara ett vänsterparti och ett högerparti.

Sanningen är ändå ganska enkel: vi står ungefär där vi alltid stått.

Ekonomiskt lite till höger, i solidaritetsfrågor lite till vänster, om man nu vill göra det till en höger-vänster-fråga – och mitt i samhället, där de flesta finns.

Hur ser världen då ut och vad betyder samarbete i praktiken. Bästa vänner – i den sittande regeringen har inte Svenska folkpartiet anammat sannfinländarnas syn på invandring. Precis lika lite som vi anammade vänsterförbundets syn på företagsbeskattning i den förra regeringen. 

Det är faktiskt ganska avslöjande att ytterkanterna idag tycker att mitten känns extrem.

Man kan förstås också fundera över hur politiska rörelser förändras över tid.

Det är till exempel lite paradoxalt att man ibland säger att vänstern gått vänsterut — när Finland under lång tid hade partier med både ideologiskt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

Vi ska minnas att de partier som gick samman och bildade dagens vänsterförbund hade sin ideologiska motor i Moskva. Vänsterföbundets föregångare stöddes av en brutal diktatur där oliktänkare förföljdes, där människor mördades och där krig runt världen startades och finansierades av ideologiska orsaker.

Idag ser vi en rysk regim som på många sätt beter sig lika imperialistiskt och brutalt — även om förtecknen nu är nationalism istället för kommunism.

Historien lär oss någonting viktigt: ytterligheter förändrar ofta språk och symboler. Men viljan att dela upp människor i “vi” och “de” återkommer. 

Och det är just därför liberala rörelser behövs. Rörelser som tror på demokrati. På rättsstaten. På individens frihet. På allas lika värde. På internationellt samarbete. Och på att människor faktiskt kan leva tillsammans, och till och med samarbeta –  trots att de inte tycker lika om allt.

Det är kanske vår mest radikala idé idag.

Samtidigt är det också tydligt att fenomen som Sannfinländarna vuxit fram som en del av samma utveckling. När människor upplever osäkerhet söker man ofta enklare svar. Och världen har verkligen varit osäker.

Vi ha gått igenom en pandemi, vi har ett brinnande krig mitt i Europa. Det råder ekonomisk oro, vi ser en energikris när leveransen av fossila bränslen är opålitlig. Vi ser konkreta säkerhetshot som förstås skapar osäkerhet. När det kommer rapporter om att en drönarsvärm en fredag morgon kan slå ner var som helst i Nyland så ska man ju nog vara ganska märkligt lagd om det inte oroar en.

I världspolitiken brukar man tala om att pendeln svänger. Och just nu svänger den mot hårdare värderingar. Människor söker trygghet i det enkla, det tydliga och ibland det hårda. Men det är just i sådana tider som liberala partier behövs som mest.

För vårt budskap är inte rädsla, utan framtidstro. Vårt budskap är att man kan vara stark utan att bli iskall, att man kan värna om sin hembygd och sitt land utan att bli nationalist. Att man kan vara ansvarstagande utan att bli blåögd och naiv.

Och här tror jag faktiskt att SFP har en enorm möjlighet. För vi är idag det enda genuint liberalt borgerliga partiet i Finland. Det har blivit tydligt också under den här regeringsperioden. När andra partier drar sig längre ut mot kanterna blir rollen i mitten viktigare. Rollen som brobyggare, som en sammanförande kraft, blir viktigare.

Och jag tror att många finländare egentligen längtar efter just det vi står för:

Mindre skrikande, färre politiska konflikter och lite mindre politiskt teaterdrama. Mer lösningsinriktad diskussion. Mer konkreta resultat. Och mera sunt förnuft.

SFP är dessutom mer än så – vi är Finlands enda folkparti.

Det betyder mycket mer än att vi har partidag varje år och en demokratisk organisation med lokalavdelningar, kretsar och förbund. Det betyder också att steget att ringa upp sin egen riksdagsledamot eller minister och säga exakt vad man tycker ibland är förvånansvärt kort. Det är både vår styrka och ibland kanske lite stressigt för våra beslutsfattare.

Det finns ändå en djupare mening i just det här. Vi är nämligen inte en megafon för någon enskild intressegrupp. Vi representerar inte bara ett fackförbund. Inte bara storföretag. Inte bara någon viss elit i Helsingfors. Svenska folkpartiet väljare finns bland alla dessa, och det gör att vår viktigaste målgrupp är helt vanliga människor.

Människor som vill ha vård nära sig, som vill att skärgården hålls levande, som vill att det ska gå att leva både i staden och också utanför den.
Människor som vill att Finland ska vara starkt i Norden, i EU och globalt. Människor som värdesätter bildning och utbildning. Människor som vet att det är i företagen som de mycket behövliga arbetsplatserna skapas.

Och det gäller inte bara finlandssvenskar. Det gäller hela Finland.

På regional nivå syns det här väldigt tydligt att SFP är partiet nära människan. Vi förstår att närservice och ansvarstagande ekonomi inte är varandras motsatser. Att en egenläkarmodell inte bara handlar om strukturer, utan också om trygghet. Att en fungerande skola främst av allt handlar om barnens framtid. Att en levande landsbygd och skärgård inte bara handlar om nån sorts romantik — utan om människors hem, men också om beredskap, företagande och hela Finlands livskraft.

Hyvät ystävät,

Suomi tarvitsee myös tulevaisuudessa puolueita, jotka rakentavat siltoja eivätkä muureja. Puolueita, jotka ymmärtävät, että vahva talous ja inhimillisyys voivat kulkea käsi kädessä. Ja puolueita, jotka uskaltavat puolustaa avoimuutta myös silloin, kun maailma ympärillä sulkeutuu. RKP:n tehtävä ei ole muuttua äänekkäimmäksi puolueeksi. Meidän tehtävämme on olla puolue, joka pitää Suomen koossa.

Kära vänner,

att fylla 120 år är ingen garanti för att man ska finnas också i framtiden. Men det är ett bevis på någonting. Det är ett bevis på att det alltid har funnits människor i Finland som tror på frihet och ansvar samtidigt.

Om man räknar upp våra värderingar så kommer man snabbt att tänka på bildning. På samarbete, demokrati. På Norden, Europa och människovärde.

Och jag är övertygad om att Finland också under de kommande årtiondena kommer behöva just de värderingarna. Kanske mer än någonsin. Så låt oss inte se det här jubileet som slutet på någonting. Låt oss se det som början på nästa kapitel. För framtiden tillhör inte de som skriker högst. Framtiden tillhör de som fortfarande vill och vågar bygga. 

Tack.