Den utvidgade läroplikten är ingen liten sak

I all tysthet godkändes den största skolreformen sedan grundskolan strax före jul. Medan den politiska diskussionen än en gång kretsade kring al-Hol och Haavisto bestämde riksdagen att det andra stadiet stegvis blir obligatoriskt från och med nästa höst. Det är inte en liten sak.

Det är ett stort steg som egentligen känns helt självklart: vi vet, att sysselsättningsgraden för dem som inte studerar vidare efter grundskolan är ca 40 procent, medan en utbildning från andra stadiet höjer den till över 70 procent.

Och eftersom vi vet detta, är det bara naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men en gräns vid 18 års ålder går att motivera.

Vad betyder det då? Hen som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till 9:ans slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse.

Till sin natur är det en rätt mekanisk reform. Man flyttar mållinjen. Men man måste också hjälpa löparna på vägen. Och här finns det en källa till oro, inte bara bland oss politiker utan också i lärarkåren.

De offentliga finanserna är i viss mån ett nollsummespel. Det man ger med ena handen måste man ofta ta med den andra.

Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan idag ofta är underresurserad skall lida. Och i synnerhet i de finlandssvenska skolorna är det ett praktiskt, konkret problem: vi har en stor brist på utbildade studiehandledare.

Och om stödfunktionerna inte finns, om de som behöver stöd för att hitta sin väg ut ur grundskolan och vidare inte får hjälp – då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.

Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men samtidigt är det upp till kommunerna och skolorna att se till att de pengar som ges används på rätt sätt, för det stöd som behövs.

Skolan måste hela tiden utvecklas. Jag är helt övertygad om att en god skola är en helt avgörande konkurrensfördel för oss som land. Men det är också skäl att emellanåt stanna upp och fundera på vad som gjort vår skola bra: jämlikheten, en jämn bra kvalitet, en klar linje. Ja, kanske också det, att den är förutsägbar, ibland tråkig.

Det är inte lätt att jobba om allting är i ständig förändring. Jag hoppas därför nu också på arbetsro. Att vi efter denna reform låter bitarna falla på plats. Att vi ger skolan tid att ta in allt det nya, att finslipa processerna och utveckla undervisningen. Att vi är lite tråkiga och förutsägbara igen.

Kolumn i tidningen Läraren 1/2021