Återlämnandet av Porkala påminner oss om tacksamhet

/0 Kommentarer/i , , , /av

Den här veckan firar vi 70-årsdagen av slutet på en epok som starkt präglade Kyrkslätts historia. Det handlar naturligtvis om återlämnandet av Porkala.

Porkalas öde efter andra världskriget är en viktig del av hela Finlands historia och en händelse som personligen påverkade tusentals finländare. Jag vågar påstå att denna parentes under många år också var lite av en parentes i hur vi beskrev verkligheten. Under kalla kriget kunde man inte alltid nämna saker vid deras rätta namn, och en något rosigare bild av verkligheten presenterades. De tiderna är till all tur förbi.

Under den tid då Sovjetunionen ockuperade Porkala förstördes privat mark, familjers hem och egendom. Den verklighet som den lokala befolkningen då tvingades gå igenom är också i dag verklighet på alldeles för många platser runt om i världen. Återlämnandets jubileumsdag ska därför vara både en anledning till tacksamhet och en påminnelse om att vi som lever i trygghet också har ett ansvar för våra medmänniskor i nöd. När människor här tvingades slita upp sina liv med rötterna och fly i säkerhet över gränsen, tog vi hand om varandra. Ansvaret för människor i nöd vilar på oss också i dag.

Måndagen den 26 januari hade det gått 70 år sedan bommarna till Porkala öppnades igen. Kyrkslätts-, Sjundeå- och Ingåborna återvände då till en förändrad hemtrakt.

Det hem där jag själv ännu bor i hade bevarats. Men parentesen hade satt sina spår. På dörrarna på övervåningen står det fortfarande på ryska: ”Rum nr 1, 2, 3 och 4”. Vi har låtit den målade texten stå kvar. För att vi inte ska glömma. Och för att våra barn ska minnas att det vi har i dag kan vara förlorat i morgon.

Vårt hus klarade sig, men många andras gjorde det inte. För många som återvände till Porkala krävde det enorma ansträngningar att bygga upp livet på nytt.

Så var det också för våra grannar, familjen Snell. Under flera år tvingades familjen röja bort betong från sina åkrar för att åter kunna odla marken. Jag kommer ihåg hur Kalle och Svanhild Snell berättade detta för mig när jag satt i deras kök som tonåring på tidigt 1980-tal. Ett hus vars andra våning förstörts av ryssarna och därför rivits. Familjens åkrar hade täckts med betong och använts som övningsfält för pansarvagnar. I min barndom var dessa minnen inte särskilt avlägsna. Det finns många liknande historier.

Många återvände också till ett ställe där det egna huset inte mera fanns. De kom tillbaka till platser där deras minnen bara var minnen – och där det inte längre fanns något hem, något skjul eller ens en gård som man kunde känna igen. De återvände, för att en hembygd är så mycket mer än byggnader. Det är minnen, släktingar, vänner. 

Det som hände då kan hända igen. Världen omkring oss känns mer oviss än på länge. Därför är återlämnandets jubileumsdag också en dag av tacksamhet för det vi har. En hembygd som sett mycket, som har historia och som stolt bär sina minnen med sig.

Lagen riktades inte mot palestinier

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

I en i högsta grad polemisk insändare av Li Andersson anklagas Svenska folkpartiet och jag personligen för en lagtolkning som Migrationsverket gjort och som, om tolkningen inte omprövas, möjligtvis leder till att palestinier utvisas på grund av att deras identitetshandlingar inte uppfyller Migris tolkning av lagens krav.

I skrivande stund omprövar Migri sin tolkning, och processerna är frysta medan saken utreds. Ingen har alltså utvisats. När lagen stiftades var den ingalunda riktad mot palestinier som Andersson påstår. De pass som utfärdas av den palestinska myndigheten accepteras fortsatt och jämställs med nationella pass, såsom vi gjort sedan 1995.

Utrikesministeriet behandlar visumansökningaroch Migri, som oberoende myndighet, beviljar uppehållstillstånd. Just nu tolkar dessa myndigheter lagen olika, och det är givetvis ohållbart. Utrikesministeriets tolkning är den som lagstiftaren avsåg. Skulle det inte vara så behöver lagen givetvis ändras.

Vidare hävdar Andersson att Finland inte gjort något för att stoppa det som pågår i Gaza. Det kan jag inte hålla med om. Jag delar frustrationen över den fruktansvärda situationen som råder. Finland har agerat tillsammans med våra europeiska allierade i frågan, vilket är det mest effektiva sättet för oss att agera.

En annan fråga är förstås om det är tillräckligt. Mitt svar är nej. Ett erkännande av Palestina ändrar rimligtvis inte på situationen på kort sikt men är en förutsättning för att situationen ska kunna normaliseras. För tillfället utreds möjligheten att ta hit barn för sjukhusvård och i budgetförhandlingarna förra veckan lade vi på initiativ av SFP till 20 miljoner euro för humanitär katastrofhjälp varav åtminstone 5 miljoner riktas till Gaza.

Adlercreutz: Dags att diskutera ett erkännande av Palestina

/0 Kommentarer/i , , , /av

Finlands linje är att främja en tvåstatslösning för Israel och Palestina. SFP:s partiordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz betonar att en bestående fred enbart kan bygga på en lösning med två länder som båda respekterar internationell rätt och varandras rätt att existera.

– Det vi gjort hittills har inte hjälpt. Den humanitära hjälpen måste fås in i Gaza och det civila lidandet måste ta slut. Att tvångsförflytta Gazas befolkning är ett krigsbrott. Vi måste öka trycket för att nå ett eldupphör och riktiga förhandlingar om en lösning med två stater. Därför är också ett erkännande av Palestina en viktig del av förhandlingarna, och någonting som behöver ske om en tvåstatslösning ska bli verklighet, säger Adlercreutz.

Två stater är den enda hållbara vägen mot en situation där palestinierna kan fungera fritt i sitt eget land. För tillfället förstörs hela Gazaremsan med fruktansvärt mänskligt lidande som följd.

– Eftersom Finlands linje är klar, att vi vill se en tvåstatslösning för Israel och Palestina, är det inte ett dramatiskt steg att också erkänna att dessa båda länder i praktiken finns. Just nu ligger fokuset på det Hamas-ledda Gaza. Eftersom Hamas klassas som en terroristorganisation av både EU och FN är den inte en legitim förhandlingspart. Men vi har också en palestinsk administration på Västbanken som leds av Fatah, säger Adlercreutz.

Så som läget är nu kommer inte Palestina att kunna bli en stat som kan anses fungera perfekt på väldigt länge. Enligt Adlercreutz skulle Finlands erkännande gälla en ofullkomlig stat – det är oundvikligt, och något som vi måste acceptera.

– Jag är medveten om att vi i regeringen idag ser olika på denna helhet. Det här är dock en diskussion som vi måste föra, avslutar Adlercreutz.