För en knapp vecka sedan presenterade regeringen sitt nya asylpolitiska åtgärdsprogram på 80 åtgärdspunkter. Det uttalade syftet var att, som man säger, bryta den okontrollerade strömmen asylsökande till Finland, identifiera dem som behöver skydd samt effektivera integrationen.

I verkligheten är det uppenbart att förbättrad integration rimligtvis inte kan vara ett av målen – det står helt klart att syftet med programmet inte är praktiska, pragmatiska förbättringar, utan partipolitik. Sannfinländarna känner sig så trängda att de måste få ut ett budskap om hårdare åtgärder – även om det står klart att åtgärderna på intet sätt främjar ökad integration. I de riktlinjer som borde ha gett strategisk långsiktighet i den situation landet står inför har regeringen förbisett Finlands intresse, med stor sannolikhet även grundlagen – samt de människor som programmet de facto berör.

Flyktingproblematiken kan lösas enbart genom satsningar på demokrati och hållbara samhällsstrukturer i ursprungsländerna. Men det är ett långsiktigt projekt. Murar, kontroller, snabbavvisningar – de flyttar bara över ansvaret på någon annan. Den utvecklingen utmynnar i en mur runt Irak, Syrien eller Afghanistan – och då hjälps ingen. Lokalt, hos oss i Finland, är den enda lösningen en lyckad integration. Och därför är regeringens åtgärdsprogram så fruktansvärt kontraproduktivt. Vi bör vara bättre än så.

De mest problematiska delarna av regeringens förslag är tidsbundna uppehållstillstånd, försvårad familjeåterförening, och en lägre socialskyddsnivå för flyktingar.

Integration kräver trygghet, möjlighet att rota sig och måla upp långsiktiga mål. Regeringens ambition att dela in framtiden i sex månaders portioner också för de flyktingar som fått positivt asylbeslut skapar en administrativ börda och blir ohållbart för dem som berörs. Finland gagnas på inget vis av att integrerade och sysselsatta flyktingar som bidrar till samhället – kanske en familj med barn i skolan, ena föräldern i arbete och den andra i språkundervisning – körs ut per rutin. Vem av oss skulle måla sitt hus, om det kanske rivs nästa vecka?

Regeringen vill också strama åt möjligheten till familjeåterföreningar, utan en tanke på vad det har för konsekvenser för integrationsprocessen. De som talar för den här åtgärden är samma personer som målar upp hotbilder om flyktingar som radikaliseras och reser till Mellanöstern för att strida för IS. Detta trots att forskning visar att det uttryckligen är ensamkommande minderåriga flyktingar som är i riskzonen för sådan inverkan – familjeåterförening är ett viktigt verktyg för lyckad integration.

Att dessutom skapa ett särskilt socialsystem för de asylsökande ökar problematiken. Att bo och leva i Finland kostar precis lika mycket vare sig man är född i Syrien, Irak eller Suomussalmi. Fattigdom ökar risken för marginalisering och sociala problem, och att målmedvetet öka denna risk inom en grupp som redan är utsatt är på alla vis oansvarigt. Det är inte pragmatism, utan populism.

Till Finland kommer i år under 35 000 asylsökande människor, av vilka cirka 14 000 beräknas få asyl. En lyckad hockeymatch kan ha lika många åskådare. Att ta emot dessa människor är inte en övermäktig uppgift. Om vi lyckas med integrationen är det en möjlighet för vårt land. Genom sitt åtgärdsprogram hade regeringen kunnat anta denna utmaning och komma med långsiktiga och robusta planer. I stället valde den att plocka billiga politiska poäng med åtgärder vars konsekvenser uppenbarligen inte bedömts. Både Finland och de människor som flyr hit undan krig hade förtjänat mer än så.