Puhe IPU:n siirtolaisuuskuulemisessa YK:ssa

/0 Comments/in , , , , /by

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.

Regeringens linje är inte i Finlands intresse: nationella kvoter behövs

/0 Comments/in , , , /by

Få människor bestrider det faktum, att systemet för hur vi idag organiserar asylärenden i Europa inte fungerar. Det så kallade Dublin-avtalet stipulerar att det land till vilket en asylsökande först anländer skall registrera den asylsökande och behandla ansökningen. Senast för drygt två år sedan stod det klart att detta system inte fungerar.

Nånting måste alltså göras, med vad?

Hos oss i Finland har invandringspolitiken varit en het potatis, inte minst på grund av att Sannfinländarna eller deras efterträdare haft det som en hjärtesak. Detta har också gjort regeringens manöverutrymme obefintligt och tvingat den till ställningstaganden som helt klart inte är i vårt nationella intresse. Även om man kan ana en lätt uppmjukning i regeringens linje konstaterade Juha Sipilä inför EU-toppmötet att regeringen inte backar.

Det som nu föreslås av EU-parlamentet är att det införs permanenta och bindande nationella kvoter som baserar sig på flera faktorer – t.ex. landets storlek och ekonomiska situation. Asylsökanden registreras när de anländer till Europa men fördelas sedan enligt dessa kvoter – med beaktande av familjeband och andra anknytningar, förstås.

Detta skulle på många sätt förbättra situationen. Dels skulle det finnas ett intresse för att registrera dem som kommer. Så är det nämligen inte idag, vilket vi fick erfara åren 2015–2016. Dels skulle ansvaret fördelas jämnt mellan de europeiska länderna, vilket skulle bidra till ökad stabilitet, förhoppningsvis bättre integration och ett större förtroende för EU. Med ökad solidaritet kommer ökad legitimitet.

Denna modell skulle också innehålla ett sanktionselement. De länder som inte följer kvotsystemet skulle se minskade EU-bidrag som följd. Speciellt Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien motsätter sig förslaget. De hör också till de medlemsländer som har tagit emot minst asylsökanden – eller inga alls.

Frågan är – varför motsätter sig Finland detta? Varför motsätter sig Finland bindande kvoter? Det är svårt att hitta ett rationellt svar. För ett perifert – och genom det utsatt – land som Finland är det uppenbart att kvoter är i vårt intresse. Idag är det Italien och Grekland som är i ett utsatt läge, men imorgon kan det vara Finland. För två år sedan fick vi bevittna några ”proof-of-concept”-läckage längs med östgränsen, och de var inga tillfälligheter.

Ett land som väljer att deloptimera och ta russinen ur bullan kan inte förvänta sig solidaritet sedan när hjälpen behövs. Därför är det otvetydigt i Finlands intresse – i vårt själviska intresse – att förhålla oss positivt till bindande, objektiva sameuropeiska kvoter.

 

(Mielipidekirjoitus HBL 18.12.2017)

 

Tiden för behovsprövning är förbi / HBL 11.6.2017

/0 Comments/in , , /by

Regeringens målsättning att höja sysselsättningsgraden till 72 procent håller på att rinna ut i sanden. Att sysselsättningen ökade med 21 000 personer under förra året är en kosmetisk tillväxt som varken berättar om en snabb upphämtning eller en dynamisk ekonomi. Det är ett uttryck för en situation där arbetsmarknaden ses vara ett nollsummespel: en persons lycka är en annan persons olycka – då en person blir anställd innebär det att en annan person får sparken. Nya företag föds fortsättningsvis i för långsam takt och stora internationella företag grundar hellre sina huvudkontor i grannländerna.

Låt oss – än en gång – vända vår blick västerut. För drygt tio år sedan konstaterade man i Sverige att sysselsättningen ökar då utbudet på arbetskraft ökar. Så har det också hänt. Samtidigt slopade man även behovsprövningen för arbetsrelaterad invandring. Som en följd av detta är sysselsättningsgraden i Sverige kring 75 procent och Stockholm vinner Helsingfors 125–19 då man jämför antalet huvudkontor som internationella företag har grundat i bägge huvudstäder.

Varför är det så? För internationella aktörer – och naturligtvis även nationella – erbjuder Finland fortfarande för stela verksamhetsbetingelser. I en allt mer internationaliserad värld, där produkter och information utan hinder förflyttar sig över gränserna är det inte motiverat att binda arbetstillfällen till människors nationalitet. Varför skulle vi inte motverka kunskapsflykten genom att öppna dörrarna på riktigt, utan villkor och lönegränser, för utländska proffs? Proffs som betalar skatt, hämtar med sig kontakter till exportmarknaden och som på så sätt främjar företagens konkurrenskraft. Forskning av Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk (Örebros universitet 2013) visar att det finns en direkt koppling mellan att anställa en arbetstagare med utländskt ursprung och ökad export.

Snabbt växande sektorer är beroende av snabb beslutsfattningsförmåga. Om ett land erbjuder en miljö där man flexibelt kan anställa en så bra arbetstagare som möjligt – är hen sedan född i landet eller utanför det – och ett annat land inte gör detta, är det klart vilket alternativ ett företag väljer.

Trots det är behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/EES-området fortfarande verklighet i Finland. Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Detta är synd, eftersom ingenting tyder på att den nuvarande linjen är till fördel för de finländska arbetstagarna. Med den nuvarande linjen skyddar vi inte den finländska lönenivån, vi lockar inte hit nya företag och vi förbättrar inte de inhemska företagens tillväxtförutsättningar eller internationaliseringssträvanden. Vi förbättrar inte heller försörjningskvoten eller agerar på ett sätt som skulle främja vår export. Om regeringen menar allvar med sina sysselsättningsmålsättningar, vilket jag inte har några som helst orsaker att misstänka, bör behovsprövningen avskaffas så fort som möjligt.

Adlercreutz: Turvapaikanhakijoista ei saa tulla väliinputoajia

/0 Comments/in , /by

Lehdistötiedote 24.2.2017
Julkaisuvapaa heti

 

RKP:n kansanedustaja Anders Adlercreutz on huolissaan turvapaikanhakijoista, joista helposti tulee väliinputoajia kun turvapaikkahakemus on hylätty. Monia turvapaikanhakijoita ei voi pakottaa palaamaan kotimaahansa maan olosuhteista johtuen. Näillä ihmisillä ei ole oikeutta oleskella enää vastaanottokeskuksessa mutta heillä ei ole muutakaan turvaa.

– Jos turvapaikanhakijaa ei saada vapaaehtoisesti palaamaan kotimaahansa, joutuu hän käytännössä limbotilaan. Meidän kaikkien intressissä on, että nämä ihmiset eivät joudu piileskelemään yhteiskunnassamme. Yhteiskunnan ulkopuolelle jäävä ihminen on helppo uhri ihmiskauppiaille tai rikollisjärjestöille. Sitä meidän ei tule edistää, sanoo Adlercreutz.

Pitäisi olla itsestäänselvää, että Suomi pitää huolta turvapaikanhakijoista. Jotta limbotilalta vältyttäisiin, tulee turvapaikanhakijoille joko myöntää oleskelulupa tai varmistaa, että palautus tapahtuu ihmisoikeudet huomioivalla tavalla. Ellei se ole mahdollista, tilapäisen oleskeluluvan tulisi olla mahdollisuus.

– Suomen etu ei mitenkään voi olla, että aktiivisesti toimitaan tavalla, joka synnyttää rinnakkaisen, paperittomien kansalaisten, yhteiskunnan.  Turvapaikanhakijoiden pitäisi nopeasti saada tarvittavat dokumentit, jotta he pääsevät osaksi yhteiskuntaamme. Kotouttamistoimenpiteiden tulisi olla etusijalla, ei tietoisen marginalisoimisen.

Jordaniassa eivät polttopullot lennä

/0 Comments/in , , , , /by

Helsingissä pohditaan tällä hetkellä Syyrian tilannetta Suomen isännöimässä konferenssissa. Syyrian kriisi koskettaa välillisesti koko Eurooppaa, mutta naapurimaat kantavat kuitenkin avun tarjoamisessa suurimman kuorman.  Yhdeksän miljoonan asukkaan Jordania elää Lähi-Idän pakolaiskriisin ytimessä. Maahan, jossa suuri osa asukkaista jo ennestään ovat pakolaistaustaisia, on viime vuosien aikana tullut Syyriasta noin 1,5 miljoonaa pakolaista. Suurin osa asuu muiden asukkaiden joukossa, yhteiskunnan sisällä, osa pakolaisleireissä lähellä Syyrian rajaa.

Vierailin viime viikolla Jordaniassa osana YK-ryhmää. Kokemus oli tärkeä ja antoi tervettä perspektiiviä myös Suomen tilanteeseen.

Za’atari on maailman toiseksi suurin pakolaisleiri. Leirillä asuu 80 000 ihmistä viiden neliökilometrin alueella, YK:n valvovan silmän alla. Tilapäiseksi rakennetusta pakolaisleiristä on tullut jossain määrin pysyvä kaupunginosa; soratiet ovat ainakin osittain päällystettyjä ja teltat ovat vaihtuneet peltiparakkeihin. Leirin asukkaat ovat yrittäneet luoda itselleen puitteisiin nähden mahdollisimman normaalin elämän. He ovat esimerkiksi perustaneet alueelle 2 500 yritystä, kaikkea pienistä ruokakojuista metalliverstaisiin.

Tässä tasaisessa arjessa ihmisten on luovittava eteenpäin. Leipä ja vesi pitävät hengissä, mutta ne eivät tuo elämään syvempää merkitystä. Ne eivät luo toivoa tulevaisuudesta, saati paremmasta elämästä. Onkin ilmiselvää, että Kirkon Ulkomaanavun Za’atarin leirillä lapsille ja nuorille järjestämät aktiviteetit ovat aivan avainasemassa näitä syvempiä merkityksiä luotaessa. Kirkon Ulkomaanapu pitää lapsille sirkus- ja jalkapallokoulua, englannin tunteja ja korujentekokursseja. Nämä ehkä äkkiseltään triviaaleilta tuntuvat asiat auttavat lapsia ja nuoria asettamaan itselleen tavoitteita, joita kohti ponnistaa. Tavoitteet tuovat mukanaan lupauksen paremmasta huomisesta. Toiminta näyttääkin lasten kehityksen kannalta aivan kriittiseltä. Jos lapsilta viedään toivo ja mahdollisuus kehittyä, he lamaantuvat.

Za´taria pyörittää siis YK. Koska Jordanialla on maailman toiseksi heikoimmat vesivarat, leirillä on jatkuvia haasteita vesihuollon ja viemäröinnin järjestämisessä. Ruokahuolto 80 000 ihmiselle ei sekään ole helppoa. Ja koska Jordania on sitoutunut tarjoamaan koulutuksen kaikille lapsille, koulujakin pitää olla. Kaikesta huolimatta asiat näyttivät sujuvan ja elämä jatkuvan ilman suurempia ongelmia.

On kuitenkin selvää, että pakolaiskriisi koettelee Jordaniaa sekä taloudellisesti että sosiaalisesti. Aivan kuten Suomessa, paikalliset kokevat pelkoa siitä, että pakolaiset polkevat palkkoja ja vievät jordanialaisten työpaikat. Nämä asiat jordanialainen kansanedustaja Abed Ulayan suoraan otti esille, kun keskustelin hänen kanssaan tilanteesta. ”Haasteita on, eikä tilanne ole helppo”. hän sanoi. Mutta toisaalta: “Islam sanoo, että meidän on autettava. Joten me autamme”.

Jordanialaiset auttavat, koska Koraani sanoo niin. He auttavat kyseenalaistamatta. He eivät heittele polttopulloja, eivätkä marssi kaduilla. Eteeni aukeaa jälleen kerran aivan toisenlainen islam kuin mistä länsi pauhaa.

Pakolaiset itse toivovat, että avuntarve loppuisi mahdollisimman pian ja he pian pääsisivät palaamaan takaisin kotiin. Valitettavasti mikään ei viittaa siihen, että näin tulisi tapahtumaan ainakaan lähitulevaisuudessa. Bashar Al-Assadin joukot ovat niskan päällä, mutta vielä on matkaa siihen, että Syyriassa vallitsisi sellainen rauha, jossa jokainen syyrialainen voisi elää turvallisesti, ilman pelkoa vastustajan kostosta. Kostoon riittää pelkästään se, että on lähtenyt Syyriasta pakoon.

Rauhaa odotellessaan syyrialaiset ovat pakotettuja elämään maanpaossa; pärjäämään Za’tarin kaltaisilla pakolaisleireillä. Ja siihen asti YK, jonka budjetti on riippuvainen jäsenmaidensa hyvästä tahdosta, pyrkii takaamaan siedettävät olosuhteet leireillä asuville pakolaisille.

Suomi leikkasi viime vuonna kehitysavustuksia rajusti, YK-järjestöille annettavaa apua leikattiin 70%. Se ei millään muotoa edesauta sitä ”paikan päällä auttamista”, josta mielellämme puhumme. Itse en halua ajatella sitä surua, joka tapaamiani lapsia kohtaisi, jos heidän rakastamansa sirkuskoulu loppuisi. Se olisi taatusti lapsille pieni maailmanloppu.

Alin tarina voisi olla toisenlainen

/0 Comments/in , , /by

Minuun otti toissa päivänä yhteyttä Ali. Ali on kotoisin Irakista, ja hän on saanut Suomesta turvapaikan. Hän on sen jälkeen pyrkinyt käynnistämään perheenyhdistämisprosessin, mutta huonolla menestyksellä.

Perheenyhdistämistä pitää hakea perheenjäsenten, eli vielä Irakissa oleskelevien vaimon ja kahden tyttären. Irakin kansalaisten osalta perheenyhdistämisprosessi on laitettava vireille hallituksen päätöksen mukaisesti Suomen suurlähetystössä Ankarassa, Turkissa. Tämä on osoittautunut suureksi haasteeksi.

Ali sai rahoitettua sekä vaimolleen ja kahdelle tyttärelleen että itselleen matkat Turkkiin. Viisumeidenkin oli määrä olla kunnossa. Tullessaan Istanbuliin Alia ei kuitenkaan päästetty maahan. Rajalla vedottiin vuonna 2013 perheen osalta aloitettuun ja sittemmin keskeytettyyn turvapaikkaprosessiin. Myöskään Alin perhettä ei päästetty lentokenttää pidemmälle. Tietojeni mukaan Turkki suhtautuu kaiken kaikkiaan äärimmäisen nihkeästi Irakilaisille myönnettävien viisumeihin.  Alin perheelle kävi juuri näin – Ali palautettiin Suomeen, perhe Irakiin.

Nyt näyttää vakavasti siltä, että perheyhdistämistä ei saada käynnistettyä, sillä Alin vaimoa ja kahta tytärtä ei päästetä Turkkiin, missä perheenyhdistämishakemus Suomeen pitäisi jättää sisään. Suomessa oleskeleva Ali ei myöskään pysty täältä panemaan hakemusta vireille, sillä säännöt eivät tällaista menettelyä salli.

Maahanmuuttopolitiikka on viime päivänä taas keskusteluttanut meitä suomalaisia – ja syystä. Alin perheen kohtalo on vain yksi esimerkki turvapaikkahakemusten käsittelyyn liittyvistä ongelmista. Ongelmat näkyvät myös tilastoissa: vuoden alussa Irakilaisten hyväksymisprosentti oli 80 prosentin tietämissä, tällä hetkellä hakemuksista hyväksytään noin 15 prosenttia. Hyväksymisprosentti on huomattavasti alle yleiseurooppalaisen tason, joka on 64 prosenttia. Syitä negatiiviseen kehitykseen on monia, mutta pidän mahdollisena, että sen taustalla on myös poliittisista ohjausta jossain muodossa.

Suomalaista maahanmuuttopolitiikkaa on leimannut dramatisointi ja tietoinen pyrkimys asettaa esteitä turvapaikkapäätösten tielle. Suomi on kuitenkin selvinnyt hyvin viimeisen vuoden haasteista. Tänne jäävien maahanmuuttajien lukumäärä vastaa jääkiekkomaaottelun yleisön määrää. Reilu 10 000 uussuomalaista vuodessa ei ole meille ylitsepääsemätön haaste.

Perheiden yhdistämisen vaikeuttaminen on ongelma. Esimerkiksi Ruotsiin perheenyhdistämistä hakevat henkilöt voivat täyttää hakemuksensa verkossa. Hakemuksen voi täyttää jo Ruotsissa oleva perheenjäsen tai ulkomailla olevat perheenjäsenet. Vasta päätöksen käsittelyn yhteydessä yhdistämistä toivova perhe matkustaa määrättyyn Ruotsin suurlähetystöön haastattelua varten. Kun perheenyhdistämistä haetaan Suomeen, perhe joutuu matkustamaan ensin hakemusta jättäessä ja uudestaan kun päätöstä käsitellään. Tämä tekee prosessista kalliin ja vaikean. Ruotsi myös käsittelee Irakin kansalaisten hakemuksia sekä Ammanin että Teheranin suurlähetystöissään Ankaran suurlähetystön lisäksi. Tämä olisi meillekin mahdollista. Suomi on kuitenkin rajoittanut irakilaisten ja syyrialaisten hakemuksien ainoastaan Ankaran suurlähetystöön.

Perheiden yhdistämisiin liittyvät ongelmat eivät ole pelkästään tämän hallituksen omallatunnolla. Asioiden tietoinen, turha vaikeuttaminen sen sijaan on. Kun henkilö on saanut häneen kohdistuneen uhan takia turvapaikan, on syytä olettaa, että tämä vaara, tämä uhka myös koskee hänen perhettään. Silloin yhdistämisen käsittelyn tulee olla mahdollisimman helppoa, mahdollisimman sujuvaa ja läpinäkyvää. Kaikki muu on epäinhimillistä, ja arvojemme vastaista. Alin tarinan tulisi olla toisenlainen.

 

Perheenyhdistämistä ei saa vaikeuttaa

/0 Comments/in , , , , /by

Käsittelimme viime viikolla hallituksen esitystä perheenyhdistämisten vaikeuttamisesta.

Kun viime vuonna Suomeen rupesi tulemaan turvapaikanhakijoita, huomio keskittyi siihen, että he olivat miehiä – missä ovat naiset? No, nyt kun naisia ja lapsia olisi tulossa tänne hallitusti perheenyhdistämisten kautta, niin se halutaan estää.

Mielellään puhutaan maahanmuuton hallitsemattomuudesta. Nyt olisi tarjolla hallittavissa oleva vaihtoehto – ja nyt se halutaan estää.

Puhutaan maahanmuutosta bisneksenä, siitä että salakuljettajat hyötyvät tilanteesta
Nyt olisi tarjolla hallittu, turvallinen vaihtoehto – ja se halutaan estää.
Ollaan huolissaan siitä, että maahanmuuttajat radikalisoituvat.

No ketkä radikalisoituvat? Nimenomaan yksin tänne tulleet alaikäiset. Heitä on vastaanottokeskuksissa tällä hetkellä pari tuhatta. Heidän riskinsä radikalisoitua on suurin. He tarvitsevat perheensä. Nyt se halutaan estää.

Hallituksen esitys on niin monella tavalla ongelmallinen, sekä inhimillisesti, että loogisesti, että en tiedä mistä aloittaa. Tämä on ristiriidassa hallituksen puheiden ja tavoitteiden kanssa,  se on ristiriidassa inhimillisten arvojen kanssa.

Mitä tämä esitys pitää sisällään? Se pitää sisällään tulorajan, jonka alle tippuu puolet meistä suomalaisista. Tulorajan, joka kohdistuu niin alaikäisiin kun aikuisiin. Alaikäisenä tänne tulevan pitäisi tienata 2600€ verojen jälkeen jotta hän saisi vanhempansa ja veljensä tänne. Näitä alaikäisiä on tällä hetkellä Suomessa noin 2000. Mitä hallitus aikoo tehdä heille? Tuomitaanko heidät elämään vailla perhettä?

Esitys pitää sisällään 3 kuukauden aikaikkunan, jonka aikana turvapaikkapäätöksen saaneen perheen pitää jättää perheenyhdistämishakemus Suomen edustustoon. Tällaista edustusta ei kaikissa maissa ole, mikä tarkoittaa että perheen pitää paitsi matkustaa vieraaseen maahan hakemuksen jättämiseksi, myös saada oleskelulupa tähän maahan – koska se on ehto hakemuksen jättämiselle. Tämä on kohtuuton – ja monille mahdoton – tehtävä ja vaatimus.

Ministeri Orpo sanoi, että esitys on tarpeellinen. Tarpeellinen minkä asian kannalta? Se saattaa hyvinkin olla tarpeellinen hallituksen koossa pysymisen kannalta, koska näyttää yhä enemmän siltä, että sekä Kokoomus että Keskusta ovat Perussuomalaisten panttivankeina Valtionneuvostossa. Tämä esitys on saumaton osa ns Nuivaa manifestia, ei Kokoomuksen tai Keskustan aatemaailmaa – sellaisina kuin ne olen mieltänyt.

Toivoisin hallitukselta vihdoinkin rakentavaa suhtautumista maahanmuuttoon. Suhtautumista joka jättää politikoinnin taka-alalle ja pureutuu itse asiaan.  Suhtautumista joka tunnistaa haasteet, mutta myös mahdollisuudet. Sellaista suhtautumista joka tunnistaa kiistattomat tosiasiat,  joka näkee, että kotouttaminen on se suuri haaste ja tavoite.
Tätä toivon – siksi on niin valitettavaa, että hallitus ei ole koko kautensa aikana puhunut kotouttamisesta yhtään mitään.

 

 

 

Dags att sluta fiska efter politiska poäng / insändare i HBL

/0 Comments/in , , /by

Det är dags för statsrådet att inse att varje minister även har ett ansvar för helheten – och att partipolitiken måste sättas åt sidan när man sätter sig i ministerbilen. I ljuset av de senaste dagarnas nyheter är det klart att alla ministrar inte insett sitt ansvar. Statsminister Sipiläs regering skapar mer kaos än ordning, mer rädsla än trygghet och förtroendet för rättsstat, myndigheter, för att inte tala om ledande politiker, sviktar. Samtidigt väljer man att bagatellisera verkliga källor till oro.

Flyktingfrågan har varit väl framme i media på senare tid. På basen av våra ministrars uttalanden kan man lätt tro att Finland står inför oöverstigliga utmaningar och att hela vår samhällsordning hotas p.g.a. 32000 asylsökanden. Statsminister Sipilä efterlyste en krismedvetenhet då han tillträdde. Men då var det tal om ekonomin. Ingen gagnas av att ministrar blåser upp orosmoln och förstorar hotbilder.

Nyårsnattens beklagliga händelser i Köln har återspeglats i debatten även här hemma. Det är en viktig diskussion men kan inte ge vid handen att våld och trakassering av kvinnor är ett nytt fenomen – eller särskilt kopplat till utlänningar. De största finländska kvinnoorganisationerna har unisont i offentligheten påmint om att detta är ett allvarligt problem i Finland sedan långa tider. Ingenting  tyder på att det finns någon koppling mellan händelserna i Finland och vad som skedde i Köln. Det har även den ansvarige utredaren Thomas Elfgren konstaterat. Trots det går försvarsminister Niinistö ut med ett budskap som drar likhetstecken mellan Tahrir-skvärens händelser, Köln och Helsingfors järnvägsstations folkanhopning under nyåret. Det här är oansvarigt särskilt med tanke på att han är just försvarsminister och att hans agerande kan ge bilden av att det föreligger säkerhetspolitiska hot. Försvarsministerns uttalande tyder på en bristande förståelse för sin egen position och sitt eget ansvar.

Minister Niinistö späder på med att föreslå en linjedragning enligt vilken områden till vilka asylsökanden frivilligt återvänder skall anses trygga. Det här uttalandet vittnar om en bristande kunskap för de grunder på vilka asyl beviljas. Behovet är individuellt, inte geografiskt. Faktorer som etnicitet, sexuell läggning, politisk verksamhet, religion med mera spelar in – och har ofta avgörande betydelse.

I tidigare regeringar har de politiska koalitionerna på ett hälsosamt sätt bevakat varandras ansvarsområden så att felaktiga uttalanden av en minister korrigerats eller allra minst belysts från olika perspektiv. Den olyckliga konstellationen med sannfinländare som utrikes, säkerhets och försvarspolitiskt ansvariga i regeringen, har nu legat i vägen för en korrigering av försvarsministerns bristfälliga uttalanden.

De ultranationalistiska och rent rasistiska gatupatrullerna har oväntat fått förståelse från statsrådets håll. Speciellt oroväckande är att vår justitieminister inte ser den rättspolitiska problematiken i att det patrulleras på våra gator i syfte att trygga ett vitt Finland. Att Sipilä gick ut med ett uttalande som på intet sätt andas en förståelse för patrullernas möjliga konsekvenser är oroväckande. Är det så, att det endast är ministrarna Stubb och Orpo som inser situationens allvar?

Vi har förståelse för de svårigheter regeringen möter. Men regeringens recept kan inte vara det, att ministrar tävlar i att göra utspel som blåser upp nya hotbilder i syfte att täppa till läckor i det egna understödet – medan verkliga orosfaktorer samtidigt bagatelliseras. Vi hoppas att statsminister Sipilä snarast går igenom regeringens interna spelregler med sina ministrar. Statsrådet har ett ansvar för landets utveckling på sikt och för att upprätthålla ett förtroende för det politiska systemet. Och bör agera därefter.

Anders Adlercreutz, SFP
Riksdagsledamot

Eva Biaudet, SFP
Riksdagsledamot

Dags att sluta fiska efter politiska poäng / insändare i HBL

/0 Comments/in , , /by

Det är dags för statsrådet att inse att varje minister även har ett ansvar för helheten – och att partipolitiken måste sättas åt sidan när man sätter sig i ministerbilen. I ljuset av de senaste dagarnas nyheter är det klart att alla ministrar inte insett sitt ansvar. Statsminister Sipiläs regering skapar mer kaos än ordning, mer rädsla än trygghet och förtroendet för rättsstat, myndigheter, för att inte tala om ledande politiker, sviktar. Samtidigt väljer man att bagatellisera verkliga källor till oro.

Flyktingfrågan har varit väl framme i media på senare tid. På basen av våra ministrars uttalanden kan man lätt tro att Finland står inför oöverstigliga utmaningar och att hela vår samhällsordning hotas p.g.a. 32000 asylsökanden. Statsminister Sipilä efterlyste en krismedvetenhet då han tillträdde. Men då var det tal om ekonomin. Ingen gagnas av att ministrar blåser upp orosmoln och förstorar hotbilder.

Nyårsnattens beklagliga händelser i Köln har återspeglats i debatten även här hemma. Det är en viktig diskussion men kan inte ge vid handen att våld och trakassering av kvinnor är ett nytt fenomen – eller särskilt kopplat till utlänningar. De största finländska kvinnoorganisationerna har unisont i offentligheten påmint om att detta är ett allvarligt problem i Finland sedan långa tider. Ingenting  tyder på att det finns någon koppling mellan händelserna i Finland och vad som skedde i Köln. Det har även den ansvarige utredaren Thomas Elfgren konstaterat. Trots det går försvarsminister Niinistö ut med ett budskap som drar likhetstecken mellan Tahrir-skvärens händelser, Köln och Helsingfors järnvägsstations folkanhopning under nyåret. Det här är oansvarigt särskilt med tanke på att han är just försvarsminister och att hans agerande kan ge bilden av att det föreligger säkerhetspolitiska hot. Försvarsministerns uttalande tyder på en bristande förståelse för sin egen position och sitt eget ansvar.

Minister Niinistö späder på med att föreslå en linjedragning enligt vilken områden till vilka asylsökanden frivilligt återvänder skall anses trygga. Det här uttalandet vittnar om en bristande kunskap för de grunder på vilka asyl beviljas. Behovet är individuellt, inte geografiskt. Faktorer som etnicitet, sexuell läggning, politisk verksamhet, religion med mera spelar in – och har ofta avgörande betydelse.

I tidigare regeringar har de politiska koalitionerna på ett hälsosamt sätt bevakat varandras ansvarsområden så att felaktiga uttalanden av en minister korrigerats eller allra minst belysts från olika perspektiv. Den olyckliga konstellationen med sannfinländare som utrikes, säkerhets och försvarspolitiskt ansvariga i regeringen, har nu legat i vägen för en korrigering av försvarsministerns bristfälliga uttalanden.

De ultranationalistiska och rent rasistiska gatupatrullerna har oväntat fått förståelse från statsrådets håll. Speciellt oroväckande är att vår justitieminister inte ser den rättspolitiska problematiken i att det patrulleras på våra gator i syfte att trygga ett vitt Finland. Att Sipilä gick ut med ett uttalande som på intet sätt andas en förståelse för patrullernas möjliga konsekvenser är oroväckande. Är det så, att det endast är ministrarna Stubb och Orpo som inser situationens allvar?

Vi har förståelse för de svårigheter regeringen möter. Men regeringens recept kan inte vara det, att ministrar tävlar i att göra utspel som blåser upp nya hotbilder i syfte att täppa till läckor i det egna understödet – medan verkliga orosfaktorer samtidigt bagatelliseras. Vi hoppas att statsminister Sipilä snarast går igenom regeringens interna spelregler med sina ministrar. Statsrådet har ett ansvar för landets utveckling på sikt och för att upprätthålla ett förtroende för det politiska systemet. Och bör agera därefter.

Anders Adlercreutz, SFP
Riksdagsledamot

Eva Biaudet, SFP
Riksdagsledamot

Dags att sluta fiska efter politiska poäng / insändare i HBL

/0 Comments/in , , /by

Det är dags för statsrådet att inse att varje minister även har ett ansvar för helheten – och att partipolitiken måste sättas åt sidan när man sätter sig i ministerbilen. I ljuset av de senaste dagarnas nyheter är det klart att alla ministrar inte insett sitt ansvar. Statsminister Sipiläs regering skapar mer kaos än ordning, mer rädsla än trygghet och förtroendet för rättsstat, myndigheter, för att inte tala om ledande politiker, sviktar. Samtidigt väljer man att bagatellisera verkliga källor till oro.

Flyktingfrågan har varit väl framme i media på senare tid. På basen av våra ministrars uttalanden kan man lätt tro att Finland står inför oöverstigliga utmaningar och att hela vår samhällsordning hotas p.g.a. 32000 asylsökanden. Statsminister Sipilä efterlyste en krismedvetenhet då han tillträdde. Men då var det tal om ekonomin. Ingen gagnas av att ministrar blåser upp orosmoln och förstorar hotbilder.

Nyårsnattens beklagliga händelser i Köln har återspeglats i debatten även här hemma. Det är en viktig diskussion men kan inte ge vid handen att våld och trakassering av kvinnor är ett nytt fenomen – eller särskilt kopplat till utlänningar. De största finländska kvinnoorganisationerna har unisont i offentligheten påmint om att detta är ett allvarligt problem i Finland sedan långa tider. Ingenting  tyder på att det finns någon koppling mellan händelserna i Finland och vad som skedde i Köln. Det har även den ansvarige utredaren Thomas Elfgren konstaterat. Trots det går försvarsminister Niinistö ut med ett budskap som drar likhetstecken mellan Tahrir-skvärens händelser, Köln och Helsingfors järnvägsstations folkanhopning under nyåret. Det här är oansvarigt särskilt med tanke på att han är just försvarsminister och att hans agerande kan ge bilden av att det föreligger säkerhetspolitiska hot. Försvarsministerns uttalande tyder på en bristande förståelse för sin egen position och sitt eget ansvar.

Minister Niinistö späder på med att föreslå en linjedragning enligt vilken områden till vilka asylsökanden frivilligt återvänder skall anses trygga. Det här uttalandet vittnar om en bristande kunskap för de grunder på vilka asyl beviljas. Behovet är individuellt, inte geografiskt. Faktorer som etnicitet, sexuell läggning, politisk verksamhet, religion med mera spelar in – och har ofta avgörande betydelse.

I tidigare regeringar har de politiska koalitionerna på ett hälsosamt sätt bevakat varandras ansvarsområden så att felaktiga uttalanden av en minister korrigerats eller allra minst belysts från olika perspektiv. Den olyckliga konstellationen med sannfinländare som utrikes, säkerhets och försvarspolitiskt ansvariga i regeringen, har nu legat i vägen för en korrigering av försvarsministerns bristfälliga uttalanden.

De ultranationalistiska och rent rasistiska gatupatrullerna har oväntat fått förståelse från statsrådets håll. Speciellt oroväckande är att vår justitieminister inte ser den rättspolitiska problematiken i att det patrulleras på våra gator i syfte att trygga ett vitt Finland. Att Sipilä gick ut med ett uttalande som på intet sätt andas en förståelse för patrullernas möjliga konsekvenser är oroväckande. Är det så, att det endast är ministrarna Stubb och Orpo som inser situationens allvar?

Vi har förståelse för de svårigheter regeringen möter. Men regeringens recept kan inte vara det, att ministrar tävlar i att göra utspel som blåser upp nya hotbilder i syfte att täppa till läckor i det egna understödet – medan verkliga orosfaktorer samtidigt bagatelliseras. Vi hoppas att statsminister Sipilä snarast går igenom regeringens interna spelregler med sina ministrar. Statsrådet har ett ansvar för landets utveckling på sikt och för att upprätthålla ett förtroende för det politiska systemet. Och bör agera därefter.

Anders Adlercreutz, SFP
Riksdagsledamot

Eva Biaudet, SFP
Riksdagsledamot