Anette Karlsson kritiserar i HBL den i SFP:s valprogram uttalade önskan om att avskaffa arvsskatten och i stället införa en högre skatt på möjlig överlåtelsevinst. Hon säger att det är en utveckling som ökar inkomstskillnaderna och tilltalar de rika.

Arvsskatten i sig är inte ett stort problem. För familjeföretagare som är i bevåg att göra ett generationsskifte – och vi har tiotusentals sådana företag – kan skatten dock vara direkt avgörande. Den kan avgöra om nästa generation har råd att ta över ett företag den med stor sannolikhet redan är engagerad i – eller inte. Och i synnerhet i dessa tider när många företag har en svag balansräkning kan skattepåföljderna vara direkt katastrofala. I bästa fall hämmas deras förmåga att investera, i värsta fall kan företaget vara tvunget att sätta lapp på luckan eller säljas. För att säkra dessa familjeföretags konkurrenskraft och existens måste vi  underlätta generationsskiften. För vi behöver dessa arbetsplatser. Det betyder att arvsskatten i sin helhet måste ses över.

Den stora fråga är hur vi ser på ägandeskap. Som något av ondo, eller något som behövs för att vi skall ha en fungerande samhällsstruktur, folk som investerar och i förlängningen ett dynamiskt och levande företagsklimat.

För det leder till arbetsplatser. Och arbete, som vi alla vet, leder till inkomster.

Påståendet att ett avskaffande av arvsskatten skulle leda till ökade inkomstskillnader är en sanning med modifikation. Ett arv är en befintlig egendom som flyttas över på en arvtagare. Arvet, och egendomen, ökar inte i samband med överflyttningen.  Och skatten på den vinst som en realisation av arvet medför vore i själva verket större än arvsskatten.

Anette vill försäkra sig om att låg- och medelinkomsttagare inte ensamma skall betala för våra gemensamma välfärdstjänster. Det gör de inte idag. Vi har en stark progression i beskattningen.  27 % av befolkningen står för 97% av de intäkter som statsbeskattningen inbringar. Omvänt betalar 73 % av befolkningen 3 % (Skatteåret 2013). Det att allt fler uppgifter flyttas över på kommunerna som ju tillämpar en plattskatt är ett större problem. Om SDP vill minska på låginkomsttagarnas skattebörda är det kommunernas situation de skall underlätta.

Skatteflykten är ett problem. Men den avhjälps inte av att man stramar åt vår inkomstbeskattning. Det får lätt motsatt effekt.

Svante Sandström kritiserar (HBL 10.11) min insändare om arbetstrivsel (HBL 31.10). I min insändare – som jag inte själv satte rubriken till – använder jag ordet ”ingenjör” i en karrikerad, stereotyp betydelse, och det är aldrig rätt. Det ber jag om ursäkt för, Svante. Jag inser till fullo ingenjörernas betydelse, och är själv en representant för ingenjörskonsten.

I min insändare ville jag lyfta fram det, att vi i Finland ofta i alltför hög grad fokuserar på siffror och detaljer när vi borde se på större helheter, och människorna i maskineriet. Det här är egentligen en fråga om balans mellan siffror och HR-funktioner. I organisationer leder en obalans  till att de lätt blir mycket hierarkiska och toppstyrda. Här har vi mycket att lära från Sverige.

I så gott som alla samhällssituationer organiserar vi oss och skapar formella stukturer för att uppnå effektivitet och undvika kaos. Det innebär nästan alltid att det finns någon som har en ledarroll med befogenheter och ansvar. Trots att det är så allmänt, är det få av oss som har fått utbildning i detta.

Poängen med min ambition att lyfta fram den mänskliga motivationen som en avgörande beståndsdel i vårt samhälles utveckling, var att vi kan göra livet bättre för både arbetstagare och -givare genom att fokusera på detta. Inte heller den här frågan är svartvit eller binär. Vi utvecklas även i på det här området, men jag anser att vi kunde göra mycket bättre ifrån oss om vi prioriterade det mer.

Om vi ser på vårt skolsystem kan vi känna igen samma tendenser där, och då syftar jag på en obalans mellan hur vi värdesätter kunskap, siffror och mera immateriella färdigheter.  Vi är mycket bra på att lära ut information, men fäster kanske inte tillräckligt stor uppmärksamhet med att lära ut sociala kompetenser och växelverkan. Om man igen drar en parallell till vårt västra grannland, vars skola inte glänser i Pisa-undersökningarna, kan man se en klar skillnad. Man kan säga att samma sak  återspeglas i Nokias nedgång. Nokia gjorde fantastiska innovationer, men var inte tillräckligt bra på att förstå användarens, konsumentens behov.

Sen tror jag inte att något framgångsrikt företag ser personalen som en ekonomisk börda som Svante Sandström insinuerar. Ingen god företagsledare lever i den villfarelsen att hen ensam sköter biffen.